Anders Wijkman

Som konsumenter måste vi ta långt större ansvar än idag. En viktig fråga vid varje inköp måste vara: behöver jag verkligen en ny modell?


Att någon högt uppsatt politiker skulle yppa detta har jag väntat länge på.
Att det skulle komma från just Anders Wijkman var däremot inte så förvånande.
Som f.d tillväxt-moderat, numera kristdemokrat, men kanske framförallt numera engagerad i Tällberg Foundation, har han långsamt bytt perspektiv.

Jag tycker att hans Brännpunktsartikel i dagens SvD skall betraktas som en milstolpe !
(Oj vad jag tar i. Fredagsyra?)

Kapitel fem

Apropå empati.
Ur kapitel fem ( Det individualiserade samhället ),
kallat "Skall jag ta hand om min broder " ?

Framtiden för välfärdsstaten, en av mänsklighetens och det civiliserade samhällets största landvinningar, ligger i det etiska korstågets frontlinje. Detta korståg kan vara förlorat - alla krig löper nederlagets risk. Men utan det har inga strävanden möjlighet att lyckas. Rationella argument hjälper inte; det finns, låt oss vara uppriktiga, inga " goda skäl " att vi ska ta hand om om våra bröder, till att vi skall bry oss om, till att vi skall vara moraliska - och i ett nyttorienterat samhälle kan det onyttiga och funktionslösa fattiga och oföretagsamma inte räkna med rationella bevis för sin rätt till lycka. Ja, låt oss erkänna det, det ligger inget " förnuftigt " i att ta ansvar, i att bry sig om och att vara moralisk. Moralen har bara sig själv som stöd: det är bättre att bry sig om än att två sina händer, bättre att vara solidarisk med den andres olycka än att vara likgiltig och allt som allt bättre att vara moralisk även om det inte gör människor rikare och företag lönsammare..
Det är ett hundra år gammalt beslut att ta ansvar för vårt ansvar, ett beslut att mäta ett samhälles kvalitet efter kvaliteten hos dess etiska normer, som vi idag firar.

Flat tire

Fyra punkteringar på två dagar. Vad har jag gjort för ont ?

No more

20.03
Linus Törnblad tar sats, men Herregud hur vågar han, det vänstra låret är allvarligt sträckt, hoppet innan fick han avbryta p g a smärta. Kanske vill han visa. Visa att han är en fighter, slippa höra att han inte pallar för stora mästerskap. Då får det göra ont, det får kosta.
Det blir ett fint försök. Och en hedrande fjärdeplats.

Vet inte riktigt vad som händer. Känner inte riktigt pirret från förr, när de svenske tampas om medaljer. Är mer intresserad av uppspel, utspel, minspel, gester, än av resultaten. Mer intresserad av hur det gick till, än att det gick till.
Att springa mot ribban för medalj, med en lårmuskel i upp-hoppsbenet som skriker av smärta, hur känns det ?
I tabellen noteras 2.29, fjärde plats. No more.
Och vad rör sig i huvudet på en flerfaldig världsmästarinna, som väljer att tävla i en gren där hon är chanslös ? For fun ?

Empati

Empatin kanske tilltar med åren, man kan ju hoppas.
Jag prickade in tre semesterveckor när solen fick fullständigt fnatt. Nu mullrar åskan och det öser ner. Kommer på mig själv med att faktiskt lida med kollegorna som dragit nitlott.

Där kanske alla som gillar regler och kontroll har något att bita i ? Kompensation, alternativt avdrag, beroende på antal soldagar under semestern;
mer än 20 dagar med sol på fyra veckor innebär avdrag med 5 semesterdagar , mindre än 10 soldagar ger en kompensation med 5 extra dagar, året därpå .
Rättvist ?

Människor kan indelas i två grupper, en som går före och uträttar något och en som kommer efter och kritiserar.

Kom igen nu !

I veckan höll den gröne pastorn en predikan om sossarna och tillväxten.
Just som diskussionsrundan var avslutad anmäler sig en ny debattör, kallad " Kom igen nu ! ", och sjunger tillväxtens lov.
Troligen representerar han det stora, stora flertalet.

Det är dags att skola sig, förse sig med förnuftiga argument.
Inte för att känslan ljuger, utan för att förnuft är det enda språk som talas nuförtiden.
På lördag är jag jour. Då tar jag mig an Tim Jackson och Prosperity without growth ( Välstånd utan tillväxt ). Sen skall jag förklara varför minskat resursuttag och bibehållen tillväxt ( decoupling ) är en illusion.

Eskimåsväng

Träning i Riddarfjärden.
Inte lätt.

Mvh (2)

En gång syndare, alltid syndare ?

Förstår av kommentarerna på Birger Schalugs hemsida att många är av uppfattningen att en kapitalist som blivit omåttligt rik (även om det varit inom lagens råmärken) aldrig kan tas till nåder. Hur mycket han än spenderar på välgärningar. Det skulle möjligen vara om han släpper ifrån sig varenda tioöring, och själv bosätter sig i en koja. Men nu bor den här välgöraren i London, och säkerligen inte i någon koja. Och därmed är saken avgjord.

Man behöver inte vara kristen för att tycka att det är en ( oerhört ) trist attityd. Någon betackade sig för " Barneviks bikt ", och hade följdriktigt inte hört programmet. Sorgligt.

Hur ( i helvete ..) ska vi komma vidare, i det lilla eller i det stora livet, om vi inte är beredda att ompröva, och förlåta ?

Wikileaks

Å berättar exalterad hur hon lyckades få tag i Julian Assange, grundare av Wikileaks. Dvs nätsajten som nu lagt ut hemliga militära dokument för allmän beskådan. Egentligen var han väl omöjlig att få tag i just nu, även för en garvad Studio ett redaktion. Men tack vare en Ghana-kontakt, som i sin tur hade en kontakt, som i sin tur o.s.v, så satt hon helt plötsligt med Asssange i andra telefonänden, på väg i en taxi, till någon presskonferens. Vilken kick.
Nog verkar det spännande (ibland) att vara journalist.
Och lite upphetsande att vara förälder, på släp.

Betydelsen och berättigandet i att hemliga dokument hamnar på nätet, är jag nog inte rätt person att kommentera.

Din tidning är min tidning,...

För tillfället har jag ingen morgontidning. Det kanske är sommaren som har för mycket annat att erbjuda.
Ibland får jag med mig hem den DN som blivit över i väntrummet. Vissa dagar är det en vänlig själ som tar med svenskan hemifrån, för allmän läsning. Somliga dagar blir det ingen tidningsläsning alls. Det går det också.

Bruttonationalglädje.

Det finns människor som inte får ut annat av sin rikedom än skräck att förlora den.

Mvh

Centrumvärd

Igår blev det en vända till Husby.
Snart är jag väl stammis på persikska konditori Yan.

Hade inte mer än parkerat cykeln, förrän det kommer fram en man, i gul väst, och pekar på frikransen.
- Du kör på för tunga växlar. Jag vet, jag var champion i Libanon, jag vet.
Sen håller han en liten utläggning om att man inte skall växla för mycket.
- Jag har cyklat från Stockholm utan att växla en enda gång, kan jag kontra med. Då tittar han med lite mer respekt.

Den gulklädde jobbar som Centrumvärd, han går runt och snackar med folk, och bryter in om det blir bråk.
- Men det är lugnt, säger han, och ser väldigt nöjd ut.

Hand in Hand

I dagens krönika gör Birger Schlaug narr av Percy Barnevik, efter att ha lyssnat på hans sommarprogram igår.
Blir nyfiken, och tillbringar en och halv timme vid frukostbordet med datorn och P1-sommar. För att komma fram till att det var en missvisande och orättvis kritik. Tänk om alla begåvade människor med pengar gjorde vad Percy Barnevik har gjort, då minsann..
Det är torrt , sakligt, engagerat, varvat med gammal musik. Mina barn klagar över min enkla musiksmak. Men meningen är väl att jag skall spela den musik jag tycker om, inte den som dom gillar. (!)
Det blir 2/3 tredjedelar om biståndsarbetet, 1/3 om Sandvik, ABB, Investor och affärslivet.
År 2000 blev Barnevik kontaktad av rektorsparet Gunnel och Olle Blomquist, som undrade om jag med mina kontakter och mina pengar kunde stödja deras hjälporganisation Hand in Hand. Så blev det.
År 2000 levde en miljard människor av mindre än en dollar per dag ( the bottom billion), år 2010 är det lika många. Kravlösa gåvor fungerar inte för att hjälpa dessa människor, vi måste "mobilisera" de fattiga att själva skapa jobb för att ta sig ur misären. Ge inte den fattige fisk, ge honom ett metspö.
I södra Indien har 40.000 (?) hand-in-hand arbetare hjälpt till att skapa 560.000 små företag. Målet är 10 miljoner nya jobb, vilket tar 50 miljoner människor ur fattigdom. Redskapen är fr.a mikrolån, självhjälpsgrupper, mobila häsloteam, och medborgarkontor för att hantera vatten och sopproblem. Arbetet fortsätter nu i Afganistan, Brasilien, Sri Lanka och östra och södra afrika.
I Indien har man fått ner kostnaden för ett nytt jobb till 20 dollar, i Afganistan, med de svårigheter som föreligger där, ligger det på 400 dollar. Ett rimligt genomsnitt för världens fattigaste uppskattar Barnevik till 200 dollar. Att ge ge 250 miljoner människor jobb (= 1,25 miljarder ur fattigdom) till den kostnaden innebär 5 miljarder per år i tio år. Det är 4 % av det totala biståndet idag. 4 %, inte 40 %, upprepar Percy, om någon skulle ha hört fel. Kostanden för en svensk militär i Afganistan motsvarar 600 nya jobb. Vilket tror ni ger mest fred ?

Och naturligtvis berör han det som på sistone varit min hjärtefråga. Mikrolån måste ges till kvinnor. Och den enkla (?) förklaringen är: Kvinnor dricker inte, spelar inte, överger inte sina familjer och är mer ansvarstagande. Några ytterligare kommentarer hade Barnevik, tyvärr, inte.
Självhjälpsgrupperna och systerföreningarna har stor betydelse. Om en kvinna kommer hem med 1000 kronor, som ett lån till symaskin, är hon ofta försvarlös när mannen vill lägga beslag på pengarna. Men när hennes 14 medsystrar kommer till undsättning är han inte lika kaxig. Många män, som begåvats med mikrolånfruar, får vackert finna sig i en helt ny mansroll. Hi, hi.

När programmet lider mot sitt slut blir jag lite orolig att Barnevik inte alls skall beröra 2002, och den s.k pensionskandalen. Men det gör han. Av den drog han tre konkreta slutsatser. 1. Det skall råda full öppenhet om ersättningsnivåer och det skall finnas tak för den rörliga/resultatbaserade delen. 2. Gå aldrig från VD till ordförande i samma bolag. 3. I kriser lär man sig vilka som är ens riktiga vänner ( Peter Wallenberg hörde tydligen inte till dom.) Men framförallt ångrar han en sak. Att han betalade tillbaks. Annars hade han idag haft mera pengar att satsa i biståndsarbetet.

Sen kommer den vanliga misstanken. Har jag, återigen, blivit duperad av en duktig säljare ? Vill inte tro det.

För oss vanliga dödliga står inte Barneviks möjligheter till buds. Utan vi får vackert nöja oss med bidrag. Men precis som Peter Singer framhåller, man kan ta reda var bidraget gör nytta, var hjälpen går till självhjälp.

PS

Slutklämmen igår om självmordsbombare kanske kan missförstås. Jag har ingen förståelse för att man vill döda andra oskyldiga. Men förståelse för att det egna livet inte går först.
Finns förstås goda exempel på individuell offervilja utan aggression. DS

Kapitel 18 - Finns det liv efter odödligheten ?

VARNING. Läsning av detta inlägg kräver en utvilad och hungrig hjärna.
Det är mastigt. Men trösterikt ?

Livet har döden att tacka för sitt värde, eller som Hans Jonas uttrycker det; det är bara för att vi är dödliga som vi räknar dagarna och dagarna räknas. Eller mer exakt, livet har värde och dagarna har betydelse därför att vi är medvetna om vår dödlighet. Vi vet att vi måste dö och vårt liv är en " tilldödentillvaro" (Heideger).
Medvetenheten om att döden är ofrånkomlig kunde lätt ha berövat livet dess värde, om inte kunskapen om livets bräcklighet och ändlighet hade skänkt varaktigheten och oändligheten ett extra högt värde. Evigheten är det som undgår oss och som vi inte kan tillägna oss, och det går inte ens att försöka få grepp om den utan en oerhörd ansträngning och omåttlig självuppoffring. Och vi vet från Georg Simmel att alla värden härleder sig från de uppoffringar som de kräver; värdet av varje objekt mäts efter svårigheten att förvärva det.
Omedelbart sett skänker insikten om livets flyktighet bara värde åt den eviga varaktigheten, men den ger giltighet åt livet på ett indirekt sätt. I den mån vi vet att hur kort vårt liv än må vara, så är perioden mellan födelse och död vår enda möjlighet till transcendens , att skaffa oss fotfäste i evigheten. Likt månens sken är livets blott en spegling av en sol, odödlighetens sol. Inget ögonblick som kan ge spår efter sig i evigheten kan tillåtas att försvinna utan att efterlämna testamente. Ögonblicket kan användas förnuftigt eller slösas bort. Vi räknar dagarna och dagarna räknas.
För denna livets speglade glans krävs det ytterligare ett villkor. Vi behöver kunskap om hur förgängligheten stöps om till varaktighet, hur man bygger en bro som leder från ändlighet till oändlighet. Insikten om döden kommer oinbjuden, men denna andra kunskap, kunskapen om transcendensen, måste byggas med omsorg. Varken sunt förnuft eller förnuftet rätt och slätt kan tillhandahålla denna kunskap på något torrt och sakligt sätt. De kommer snarare att förlöjliga dess fåfänglighet och locka de dödliga bort från spåret.
Det var i trots av förnuft och logik snarare än på deras inrådan som den mänskliga kulturen tog sig an uppgiften att bygga broar. Vi kallar " kultur " den slags mänsklig verksamhet som i sista hand består i att göra det flyktiga fast, knyta samman det ändliga med det oändliga och på annat sätt bygga broar som förbinder förgängligt liv med värden som är oemottagliga för tidens undergrävande verkan. Ett ögonblick av eftertanke skulle räcka för att avslöja att brons pelare står i absurditetens kvicksand. Om vi låter bli att överlämna detta bekymmer åt filosofernas melankoli kan vi dock konstatera att det med kulturens list som man kan bära upp brospann som är så säkra och solida att de låter en känsla av extemporalitet flyta in i det alltför tillfälliga livet.
Kulturen har lyckats bygga många sorters broar. Visionen av livet efter döden har varit en de flitigast använda.Tvärtemot vad dess kritiker anser strider denna vision inte mot allmänn erfarenhet. Vi vet alla att tankar på något sätt existerar oberoende av dem som tänkte dem, vi vet att de kommer från tider då de som tänkte dom ännu inte fanns och räknar med att de skall tänkas på nytt i den gåtfulla tid då de som nu tänker dem inte längre kommer att finnas till. Och från denna erfarenhet är det bara ett litet steg till idén att att själen, tankarnas okroppsliga underlag, för en helt annan tillvaro än sitt kroppsliga och tillfälliga hölje. Att tro på kroppens odödlighet är svårt, men det är lika svårt att betvivla att själen existerar längre än livet. Det går åtminstone inte att utom rimligt tvivel att tro att den är dödlig - inte vid den mänskliga fantasins domstol och med den mänskliga erfarenheteninkallad som vittne. Men om själens varaktighet, jämfört med kroppens liv, är evig, är dess korta samlevnad med kroppen enbart en ouvertyr till ett oändligt mer varaktigt och därför oändligt mer dyrbart och väsentligt liv. Denna ouvertyr får en oerhörd betydelse: motiven, harmonierna och kontrapunkten i den långa, långa opera som skall följa måste utformas och införas under dess korta tidrymd. Samlevnaden med kroppen kanske är skrattretande kort jämfört med längden på själens senare ensamma tillvaro, men det är under denna tillvaro som det eviga livets kvalitet avgörs. På egen hand kan själens inte ändra något i sitt öde. Det dödliga har makt över det odödliga, det är bara under det förgängliga livet som man kan skaffa sig meriter för evigheten. Senare betyder alltid för sent, och följaktligen räknar de dödliga bärarna av odödliga själar dagarna, och deras dagar räknas.

Efter reformationen.....

I själva verket byggdes splitter nya, moderna broar över den avgrund som skilde det förgängliga från det varaktiga. De moderna broarna skilde sig från de som störtat samman genom att ha mänskliga vakter och vägvisare i båda ändar. Det var inte så att de byggdes i syfte att fördriva det heliga och det gudomliga ur människans liv; att beskriva dem som produkter av sekulariseringen är bara försvarbart i den mån de är sekulära i sina konsekvenser. Det var inte så stor skillnad att inte tro på Guds existens och att tro på Guds tystand och outgrundlighet. Nietschez tal om Guds död betydde bara att människans liv i vår moderna tid gjorde frågan om Guds existens eller icke existens irrelevant. Vi lever som om vi vore ensamma i världen. Det har varit en princip i den moderna tänkandet att påståenden som inte kan bevisas eller motbevisas med de medel som människan förfogar över är menigslösa och alltså inte värda att uppmärksamma på allvar. Saker som man inte kan tala om bör man hålla tyst om sa Wittgenstein.
Två slags broar är särskilt moderna, dvs måttsydda efter de värnlösa varelser som bara får lita till de lemmar de har eller de fordon de konstruerar. Broar av det första slaget är så att säga avsedda för fotgängare, för enkilda vandrare. Broar av det andra slaget är byggda för allmänna transportmedel. Moderniteten i bägge ligger inte så mycket i att de är nya ( det har sedan urminnes tider byggts spångar där dessa broar har byggts) som i att de spelar en så central roll i frånvaron av alternativa passager till odödligheten.
Broarna för individuellt bruk är möjligheterna att bevaras i eftervärldens minne: som en unik person, unik och oersättlig ett bekant ansikte och ett rykte.......Genom att uppfinnna den människoskapande historien, "gör det själv historien" beredde moderniteten vägen till odödligheten för alla statschefer, lagstiftare, militära befälhavare, men också för andliga härskare, upptäckare, uppfinnare, poeter, och drmamatiker, målare, skulptörer, för alla de människor vars närvaro i världen gjorde skillnad och därigenom skapade historia.
Huvudmålet för sådana broar är att skilja ut fåtalet från de mångas grå och anonyma massa.
Allt är dock inte förlorat för för den ansiktslösa resten. Broar av det andra slaget erbjuder en kollektiv räddning från den individuella förgängligheten. Det bjuds ingen varkatighet för individen, men varje person, hur liten och obetydlig hon än är, kan påverka framtiden genom att bidra till överlevnaden för något som är större och mer varaktigt än någon människa: nationen, saken,partiet, ätten, släkten. Det enskilda livet är inte betydelselöst: den enskilda dödligheten kan bidra till den kollektiva odödligheten.
Bland de kollektiv vars varaktighet gav mening åt den individuella förgängligheten är det två som som utmärkte sig genom sin förmåga att omfatta alla eller nästan alla levande människor: nationen och familjen.

...

Kort sagt: de två viktiga broar som byggts under modern tid för den dubbelriktade trafiken mellan indiviuell dödlighet och eviga värden är på väg att vittra sönder. Konsekvenserna för människans belägenhet, för insatserna i livet och för livsstrategierna är oerhörda. För första gången i i historien saknar räknandet av dagar och strävan att få dagarna att räknas mening och institutionell grund. Det finns inga självklara eller trovärdiga, för att inte tala om tillförlitliga förbindelser mellan tillfällighet och varaktighet, mellan vad det nu är som kan packas in i ett individuellt livs begränsade rum och allt det som man räknar med eller hoppas skall kunna överleva bortom den kroppsliga dödlighetens gränser.


Under genomläsningen av de här raderna kommer jag flera gångar att tänka på, och får en ökad förståelse för, de kollektiva företeelser som vi " moderna människor " har så oändligt (!) svårt att förstå. Hur t.ex en ung självmorsbombare kan offra sig själv för något som ligger bortom hennes individuella liv.

O - ringen

Förra året var det en stöldliga som slog till under orienteringstävlingen O-ringen i Eksjö. Det försvann både rycksäckar, kläder och cyklar. P1-morgon kan berätta att arrangörerna bestämt att det FÅR INTE hända i år. 250.000 satsar man på bl.a ordningsvakter, en kostnad som läggs på anmälningsavgiften. 3 av 4 intervjuade orienterare ställer upp på den satsningen.

Tänk om Örebroarrangörerna sagt någonting i stil med att " Förra året drabbades vi av stölder, sannolikheten att det skall hända även i år tror vi är väldigt liten. Vi tycker heller inte att man skall förstora upp betydelsen, för enskilda människor, av en begränsad egendomsförlust. Vi är också av uppfattningen att man lätt kan hamna i en oönskad spiral av ökat säkerhetstänkande. Vi uppmanar istället deltagarna att prata med varandra, och försöka hjälpas åt att håll koll på varandras grejer. "

Det hade nog uppfattats som naivt, nonchalant och oansvarigt.
Men mer mänskligt ?

I morgon

Johan Norberg har gett en överskådlig 10-40-50-bild av lycka och välbefinnande. Möjligen missar han att förutsättningarna är vittt skilda i olika kulturer och under olika epoker. Och att det finns en avgörande faktor.

Zygmunt Bauman avslutar Det individulaiserade samhället med ett tungt kapitel (18) om döden. Eller snarare om dödlighet. Eller snarare medvetenheten om vår dödlighet. Eller snarare om hur vi skapar mening när vi är medvetna om vår dödlighet. Det kanske är den avgörande faktorn.
Det kommer ett långt citat ur kapitel 18. I morgon.

Oro

Någonstans i vårt jag finns en vila i det tidlösa,
men någon annanstans finns en oro i tiden.
Den lycklige har mer av det förra,
den olycklige mer av det senare.

(Ragnar Sandberg)

(J.N)

Why ?

Skulle vara oerhört tacksam
om någon kunde ge en rimlig förklaring till
varför mikrolån, tydligen utan undantag, bara fungerar om man ger det till kvinnor, men inte till män ?

Det ligger i det manliga anlaget att rusa fram, uträtta, och sen springa därifrån.
Den som begåvats med några få ägg, och inte miljontals spermier, är född ansvarstagande ?

Hörde häromdagen i P1 om tvåkönade varelser. När de möts, då utbryter en het strid om att få vara mannen i parningsakten.
Det kostar minst.




Lite tokigt blev det, när man gav den oansvariga hälften i uppgift att styra världen.

En fattig saknar mycket, en girig allt.

CO

Går olydnad ihop med solidaritet ?
Troligen.
Till och med nödvändigt ?
Troligen.

Så varför då så följsam, och lydig ?

Flatensvägen

Det gäller att hålla takten. Eller ?

Long -play

Vissa saker grunnar man på en god stund. Eller snarare, vet hela tiden att det är en bra idé, men ändå blir det inte av.
Har märkt att skivaffärerna, som PET-Sound på Skånegatan, numera helst skyltar med vinylskivor i fönstret. Och på Hökens gata vid Mosebacke finns ett hav av gammal och ny Long Play, somligt för priser som även det påminner om 60-tal.
I källaren står en svart väska med ett trettital gamla godingar. Crosby-Stills Nash and Young, Byrds,10 CC, Camel, Procol Harum, Ola Magnell, Gösta Linderholm med flera. Som vid det här laget borde känna sig ganska förolämpade.
Vad som saknas är en skivspelare.
EL-Service på Skånegatan är vår hovleverantör av anständigt begagnade elprylar. För 600 bagis fick jag en Technics-spelare.
Pic-upen var väl inte den bästa på att hitta rätt i de gamla spåren, men en liten extra tyngd i form av en låsbricka gjorde susen.

Nog känns det i maggropen att lyssna sig trettio år tillbaks i tiden.
Och för att låta ännu äldre och ännu mer bakåtsträvande; gjorde dom inte bättre musik förr, när jag var ung ?

Och det känns bra i maggropen med long-playing. Associerar på något vis till long-living, långlivat, och t.o.m långsiktigt.

( Förstärkaren är ett fynd från grovsoporna. Man är i sanning ingen god medborgare i tillväxtsamhället...)

Back to basic

Borde legat för länge sen. Men sista semesterdagen, den sista skälvande timmen, är inte något sömnpiller precis.
Tänk om jag glömt bort alla möjliga koder på jobbet ?
Vad är det för nya " utmaningar " som väntar ?

Skönt med dom som vågar köra i gamla hjulspår.
Det här ekipaget dök upp på Folkungagatan igår. Igen.

En höstermin i beprövade hjulspår ? Back to basic .
Övervikt, t.ex, förhindras genom ett kaloriintag som inte är större än förbrukningen.

Allmän båtplats

Nog är jag glad att Solingen inte blev kvar på landbacken i år.
Idag blev det en fartfylld seglats ända in till Nybroviken, i hård konkurrens med nyttotrafiken. Inte uppskattat av alla.
I sann anarkistiskt anda har jag " skapat " en båtplats, utanför de ordinarie, vid Lumabryggan. Helt säkert inte uppskattat av alla.
Tänkte det kunde vara som tack för badstegen. Får väl se.

Facebook

Det mesta är, som bekant, ett resultat av slump och tillfälligheter.
Läser ifatt på Birger Schlaugs hemsida, en av kommentarerna ( det handlade om basinkomst/medborgarlön) hänvisar till en intressant tysk film - som bara kan läsas för den som är med i Facebook. Grimaserar och svär några ramsor. Vad är det för uteslutningsmetoder ? Facebook är väl bara för kidsen ? Stånkar lite till. Och sen börjar jag knappa i ansökningsrutorna.
Filmen var intressant. Men Facebook - vad är det för något ?

Mälarpirat

Många år har jag klurat på att man faktiskt kan ta sig sjövägen till storkusinen. Nu blev det äntligen av.
Slussade in tisdag kväll och fick natthamn i Gröndal, där den berusade hamnkaptenen tog emot med öppen famn.
Onsdag bjöd på en tolvtimmarsseglats som överträffade alla förväntningar. I Mälaren blir vattnet inte gropigt ens när det blåser, grynnorna lyser med sin frånvaro, och det finns massor av skojigt att titta på. I trettio år har vi tagit sikte mot ytterskären. Sötvattnet har sin egen charm.
Båten är behändig och skapligt kort i rocken , och tar sig därför under Liljeholmsbron, Essingebron och Drottningsholmsbron. Vid Stäket, och senare vid Erikssund norr om Sigtuna, är det gamla landsvägsbroar som bara släpper igenom låga motorbåter. Där får man kalla på en brovakt (i Erikssund jobbar han via kameror " hemifrån " ), som stoppar trafiken och vrider landsvägen nittio grader. En vacker konstruktion.

En sista slör i solnedgången, med Skokloster i bakgrunden. På kusinbryggan väntar öl och grillkorv. Vad mer kan man begära ?

Hos storkusinen och hans hustru infinner sig omedelbart en känsla av att saker får ta tid. Lugnt och systematiskt tar vi oss an små och stora problem. Vi är inte rörande överens, men det är knappast meningen.

Hemfärden, där vi slår följe i båten ner till Erikssund, är precis lika bedårande.
Avslutar med några extra varv runt Essingeöarna, för att få ordning på vilken bro som går var. Konstaterar att dr A har sin, betydligt mer välskötta, kuse kvar i båset (?) Kanske bra att vi inte är ute samtidigt, då skulle det inte bli så mycket tid att titta på vackra hus ...

Tre semesterdagar som kändes som tio. Snart har man ( mentala ) krafter nog att gå tillbaks till fabriken.

Viva Espana !

När vi bänkade oss framför TV;n för att (äntligen) se finalen i fotbolls - VM, så hade jag faktiskt ingen favorit.
Hur man väljer sina favoritlag kan man undra . För att inte tala om hur man väljer över huvud taget ..
Det blev ett fånigt, meningslöst, resonerande, typ att Holland förlorat två finaler på sjuttio-talet och därför var värda att vinna i år. O.s.v . Kort sagt, förnuft när det är som sämst.
Att Holland skulle ligga tätt på för att eliminera ytor där spanjorerna kunde få igång sin dans, det stod klart från början. Men det skulle fortfarande handla om fotboll, inte kampsport eller rugby, utgick vi ifrån.
När Nigel De Jong kommer mot en av spanjorerna med dobbarna före, i brösthöjd ( har nog aldrig sett en vidrigare stämpling ), då hade jag inte längre svårt att välja lag.
Fick behärska mig för att inte skena iväg i generaliseringar. Det gick inte så bra. Bl. a erinrade jag mig att tre av de fyra holländarna under Tour d Afrique 2007 hade ett utvecklat sinne för fult spel. Och samtidigt kunde jag inte längre hålla tillbaka intrycket jag haft från tidigare matcher; att Arjen-arga-Robben och holländarna såg kalla ut, att Andres Iniesta, David Villa och spanjorerna såg varma ut. Eller som barnen skulle sagt - snälla.

Att sitta uppkrupen i fåtöljen och veta att snart (väldigt snart) skall det avgöras, kan (hos mig..), mitt i upphetsningen, framkalla ett slags inre lugn. När man fortfarande är närvarande, men samtidigt " känner " överblick. ( I stormens öga är det kav lugnt ). Kanske kan det kallas för försvarsberedskap - att göra sig mindre känslig för en olycklig utgång.
I den här känslan finns också ett inslag av tacksamhet. Att få vara med, att ha hoppet kvar, beredd på motgång, allt på en gång.
Mitt trans-och-orakel-jag, uppkrupen i fåtöljen, säger flera gånger- om matchen avgörs innan förlängningen är slut, då vinner Spanien, blir det straffar vinner Holland.
När Iniestas sätter bollen i mål, några minuter före full tid, rusar jag inte upp och skriker, utan gör det som tillhör det här välsignade tillståndet. Sitter kvar, ryser till lite, och känner värme inifrån.

Segerintervjun med Iniesta bekräftar mina intryck. Och Glenn Strömberg späder på med att berätta om de spanska stjärnorna som föredömen för unga spelare. Som utanför plan vill vara vanliga kompisar, vanliga pojkvänner, vanliga farsor, inte divor.

Vad var det egentligen som segrade när Frankrike och Italien fick respass redan i gruppspelet, och Spanien fick lyfta segerbucklan ? Ödmjukheten ? Glädjen kanske.

(Plockar upp en bild från nätet på Iniesta. Och blir varse att Barcelona fottbollsclub, FCB, ( more than a club ), har ett nära sammarbete med UNICEF. Vad säger man ? )

UNICEF

Cyklade igår på Biblioteksgatan. Det är inte meningen att man skall cykla där, det är nämligen Stockholms Gågata Number One. Folk hötter och grimaserar, man vill helst inte bli störd i flanerandet. Men jag är lite stressad, på väg till Nespresso - butiken i andra änden av den fina gågatan. Då viftar en man emot mig, med en glad och vänlig uppsyn, och undrar om jag vill bli världsförälder. Vinglar till med cykeln och svarar tillbaks att jag redan har så många sådana där åttaganden...han verkar förstå.
Handlar mina espresso -rör från den faschionabla butiken. Redan där, i kassan, bestämmer jag mig. Den vänlige grabben skall få en chans till.
Han frågar om han skall dra den korta eller den långa versionen. Jag har helt kapitulerat, så det får bli den långa. Dvs fem minuter, den korta är en minut. ( Att jämföra med de timmar vi kan spendera på shopping....)
Försöker ställa de näsvisa frågorna " om man kan vara säker på att pengarna kommer dit dom ska " o.s.v. . Han svamlar lite, och jag hjälper honom på traven. Jag tycker inte det är hela världen om inte allt kommer fram. Om en femtilapp av hundringen hamnar i orätta händer så är det fortfarande en femtilapp som når fram. Det där är bara en dålig ursäkt att inte behöva ge alls , mässar jag.

I min okunniga värld klingar UNICEF bättre än mycket annat som FN håller i. Och att från och med nu vara Världsförälder låter som något man kan vara stolt över. Mera stolt än än att vara stamkund hos Nespresso.

Se här.

Tacksam

In i det sista (?) letar jag (desperat) efter ett spektakulärt semestermål. Kan ju inte komma tillbaks till jobbet och berätta att jag inte kom längre än till Gotland ( ? )
Efter en svettig natt, temperaturen i lägenheten sjunker inte under 25 grader, brygger jag kaffe och börjar tafatt packa min ryggsäck. För att ta cykeln ut till Arlanda och botanisera bland sista minuten-resor till någon främmande ort, lite längre bort än Gotland.
Så kommer beslutet äntligen krypandes upp i knät, sätter sig till rätta, och säger med låg röst;

Vem är det du vill imponera på ? Har du inte predikat, högt och ljudligt, att man skall vara lite nöjd ? Är inte Stockholm en tillräckligt fantastisk sommarstad ? Vad har du för krav egentligen ?

Tack snälla för de orden.

17 försök

Sedelbål

Utan att vare sig ha hört eller sett hur det gick till blir jag inte kvitt Gudrun Schymans idé att bränna sedlar. Det är något provocerande i tilltaget som påminner om Anna Odell. Först en stark olustkänsla, sen upprördhet över det oförnuftiga och regelvidriga, och sen, och då blir det intressant, känslan att man inte riktigt förstår varför man blivit så provocerad. Och det kan bara betyda att man rört vid något värt att röra vid. ( Här slipper vi i alla fall den hopplösa frågan om det kan kallas konst..)

All opinionsbildning brottas väl med problemet att göra budskapet begripligt och påtagligt. Siffror, staplar och statistik räcker inte. Ingen gillar de löneskillnader som föreligger mellan män och kvinnor (för samma jobb), men få blir riktigt upprörda när det får färska siffror på hur stor skillnaden faktiskt är. Gudrun Schyman ville klä de där skillnaderna i kött och blod. Att göra det konkret och påtagligt hur mycket rättmätiga pengar som kvinnor går miste om, varje minut.
Nästan vilka medel som helst är tillåtna när företag vill synligöra den egna varans förträfflighet, att enbart vädja till förnuftet räcker inte långt. När en politiker förstår att statistiken inte biter, har hon inte mycket mer att ta till, tycks vi mena.

Men det är inte där skon klämmer med de brända sedlarna.
Anna Odell rörde vid starka känslor av vanmakt och skam. Hos patienten, hos övermakten som våldför sig, och medmänniskan som inte låtsas se den hjälplösa på bron.
Att bränna sedlar är så mycket mer än materialförstörelse. Är det elden eller sedlarna som gör att det berör ? Både och tror jag. Att bränna t. ex möbler till ett värde av 100.00 väcker inte lika starka känslor. Att enbart skrynkla ihop, eller riva sönder, tusen hundrakronors-sedlar, väcker inte heller samma känslor.
Kanske avslöjar den starka reaktionen vårt (märkliga) förhållande till pengar. Avslöjar att pengarna blivit huvudsaken. En människas värde mäts, hur illa det än kan låta, i pengar (eller i besparingar..) Och inget är så slutgiltigt som att brännas, att brännas på bål. Böcker som kastas är inte tillnärmelsevis lika tillintetgjorda som böckerna på ett bokbål.
Det handlar om symbolik, det där som vi i den västerländska kulturen så gärna vill rationalisera bort.
Jag tror att den som reagerar starkt på Gudruns Schymans sedelbål känner sig avslöjad och avklädd, in på bara kroppen. 100.000 kronor är ingenting i sig. Men att bränna upp tusen hundrakronorssedlar kan symbolisera avlivningen av ett system, som vi, mot vår vilja ?, krampaktigt biter oss fast vid.
Att avsikten bara var att synliggöra orättvisa löner mellan män och kvinnor är en annan historia (?).

Vid havet

Ordningsam är en sak, förutseende och planerande är en annan. Som god taoist villl man gärna ta det som det kommer.
Vi skulle äntligen, efter alla år, hälsa på i Kapellshamn, där våra gamla grannar har ett paradisställe vid havet. Tänk att ånyo, det är trettio år sen sist, få cykla på gotländsk mark.
E tog bussen och själv gränslade jag cykeln till Nynäshamn. Men i min taostiska enfald hade jag inte tänkt på att även cykeln tarvade en biljett. Jag fick vackert ställa mig i kön för bilar, bara för att få veta att alla cykelplatser redan var bokade. Huvudet på sned och " jag som längtat efter att få cykla på Gotland " fungerade inte alls, cykeln fick låsas fast i en stolpe utanför färjeterminalen. Snopet.
Men vi fick några underbara dagar vid havet, och var överens om att det var bra att jag inte skulle fara runt på vägarna, utan kunde koppla av , bl.a i hängmattan. Vad säger man ?
Färjan hem var full med återvändande Almedalsrapportörer, bland andra Göran Rosenberg - som såg bister och bekymrad ut.
Dagen innan, med utsikt över havet, läste jag hans krönika i DN. Om säkerhetstänkande, maskiner, gott omdöme och mänsklig tillit. Som vanligt var det lätt att instämma.
Varför är Göran Rosenberg så ensam i att framhålla våra mänskliga sidor ? Inte bara försvara att vi är oberäkneliga och irrationella, utan också att vi har andra behov, och i många stycken är överlägsna våra avgudade maskiner. En erfaren, omdömesgill säkerhetsvakt kan, till skillnad från detektorn, faktiskt skilja på ond och god. Och hon kan också göra kloka avsteg från vad regelverket föreskriver.
Jag ville inte störa den bistre tänkaren på färjan, men drömmer om att någon gång lyckas locka honom till Ersta.

Kapitel 14

Efter ett frälsande och rosenrött kapitel 13 kommer eftertankens kranka blekhet i kapitel 14.
Inga kärlekspredikningar i världen, eller för den delen omtänksamma försiktighetsprinciper, gör sig hörda i en värld, där vi och våra politiker, överlämnat makten till fritt flytande pengar och fria marknadskrafter.
Ett dystert kapitel. Som leder över till Baumans nästa bok; Konsumtionsliv (2007). Som är riktig dyster.
Hua, hua

Konsumtionsliv - Zygmunt Bauman

Café String

Det blev en god, om än lite kostsam, stund på Café String.

Strax framför mig satt en man som drack sitt kaffe med en viss nervositet. Så reste han sig och gick runt i lokalen och rättade till de utställda tavlorna, så att de skulle hänga rakt. Någon undrade varför. Det är för känslan, svarade han.
Efter en stund kom en bekant till honom. Även han verkade lite skärrad, och började omedelbart att gå runt i lokalen för att besiktiga konsten. Sen återvände han till vännen, som satt orörlig vid sitt bord, och förkunnande ljudligt att det såg bra ut. Konstnären verkade lättad. De tog varsin kopp och satte sig ute på gatan, utan att jag kunde höra fortsättningen.
Tavlorna var helt i min smak, särskilt den vid kassan, som påminde om afrikanska träd.
Ute på trottoaren fick jag veta lite mer. Paul Magnus var egentligen journalist, men efter en svår trafikolycka tog han sig tillbaks till livet genom att börja måla. Utan skolning, på ren känsla, för att bli av med sina besvikelser. Den 17 januari ser han fram emot en kombinerad lyrik och tavelutsällning, kompisen var anlitad för att skriva förordet till lyriksamlingen.
Det blev ett intensivt meningsutbyte på trottoaren, vi var överens om det mesta. Sen fick han tusen kronor och jag en tavla, som hänger bra på min turkosa vägg.


Café String har en skön stil, knappast någon som gör sig till, och nästan lika oförutsägbart som fotbolls - VM.
www.paulmagnus.se
PS Tavlan heter Vaccin (!)

Kärlek och förnuft (10)

Förnuftet erbjuder sig att hjälpa dem som söker skydd mot ansvar. Den hjälpen kommer genom befrielse från etiska bekymmer. Vissa val, särskilt de mest nervslitande och smärtsamma, frånkänns moralisk betydelse. De som gör valen får försäkringar om att deras samvetskval varken gör till eller från: det man gör måste mätas, bedömas eller fördömas efter andra kriterier.
Ett av de oftast hörda argumenten för att montera ner välfärdsstaten är att " vi har inte råd med den ". Det finns alltför många människor som är utsatta. Vi skulle gärna hjälpa dem alla, men det går inte utan att vi delar med oss av vår rikedom, utan högre skatter och det vore skadligt och dåraktigt eftersom det skulle sända felaktiga signaler och avskräcka människor från att tjäna pengar och ännu mer pengar, och följden skulle bli en depression utan möjlighet till en konsumtionsstyrd återhämtning och vi kommer alla att få det sämre. Så om man verkligen bryr sig ska man inte vara oförståndigt generös. Det kan vara sorgligt att inte kunna följa sitt hjärta, men kärleken behöver förnuftet för att bli räddad från sin dårskap. Detta kan vara ett cirkelresonemang, men ett välkommet resonemang. Inte nog med att det befriar en från dåligt samvete, det framställer dessutom vägran att dela med sig som en i sista hand moralisk handling.

Kärlek och förnuft (9)

Jag är beredd att ge ett preliminärt svar på frågan i i kapitelrubriken ( Behöver kärleken förnuftet ? ). Ja, kärleken behöver förnuftet, men den behöver den som ett verktyg, inte som en ursäkt, ett försvar eller ett gömställe.
Att älska innebär, liksom att vara moralisk, att befinna sig och förbli i ett tillstånd av ständig ovisshet. Den älskande styr, precis som den moraliska personen, mellan toleransen, som oftast fastnar på likgiltighetens grund, och en härskarimpuls som alltför lätt och abrupt förliser på tvångets klippa; och den älskande och det moraliska jaget har inga andra farvatten att segla i.

Det är hantverkaren och inte redskapen som, med rätta, får skulden för produktens defekter och förväntas ångra sig och gottgöra skadan. Att de utnyttjar sin förnuftsförmåga befriar inte den älskande eller den moraliska personen för ansvaret för konsekvenserna. Detta ansvar kan den bara avsvärja sig tillsammans med kärleken och moralen.
Men det räcker inte för att förskona den älskande och den moraliska från lidande. Ovisshet är för det mesta ett obehagligt tillstånd, och en utsiktslös och obotlig ovisshet är på det hela taget motbjudande. Den som hamnar i ett sådant tillstånd kan vara ursäktade om de desperat söker lindring. Lindring kan bara komma i form av en auktoritet som är tillräckligt mäktig för att kunna garantera lämpligheten av vissa åtgärder. Den tillit som sökarna av visshet skänker en sådan auktoritet lovar befrielse från ansvarets börda. Auktoriteten är nu den som ska ta ansvar om något skulle gå på tok.
I vårt moderna samhälle har dessa auktoriteter en sak gemensam: de gör alla, explicit eller implicit, anspråk på att tala i förnuftets namn. Den som visar sig ohörsam är inte bara lagbrytare eller regelbrytare utan även " oförnuftig ".
Forts. 10

Kärlek och förnuft (8)

Etiken kommer före ontologin ( läran om varandet ).
Det är inte etiken som behöver rättfärdiga sig i varatermer, det är tvärtom: bevisbördan ligger på varat, det är varat som måste visa att det överensstämmer med etiken. Man kan inte härleda "bör" från "är".

Att veta att vi skall leva på befallning, men inte veta vad befallningen befaller oss att göra betyder att vi är dömda att leva till livslång ovisshet. Men det är just detta som " att vara moralisk " innebär: visshet skapar oansvarighet och absolut visshet är detsamma som absolut oansvarighet....Befallningen skulle inte vara uppmaning till till mänsklighet, fantasi och insikt - utan till lydnad.
Budskapet är förnekandet av det uttalade eller underförstådda antagandet i allt, eller nästan allt, etiskt tänkande till dags dato: att etikens sak far illa under ovisshetens villkor och drar vinning av den tillförsikt som erbjuds genom lagens otvetydiga bokstav, så att detta " att vara moralisk " i sista hand blir detsamma som att följa den etiska koden. Mot den vanliga föreställningen att moralen går i lagens fotspår står uppfattningen at moralen är en utmaning, en fråga om ansvar för den Andres svaghet, snarare än ansvar inför en överlägsen makt.

Kärlek och förnuft (7)

Men det finns mer i kärleken än det ovillkorliga accepterandet av den andres annanhet och den andres rätt till sin annanhet; till och med mer än samtycket till att tjäna, delta i, främja, välsigna denna annanhets sak. Kärlek betyder att skriva under en check in blanco: i den mån man fullt och sant har erkänt den andres rätt till annanhet är det omöjligt att veta vad denna annanhet kan bestå av i detta ögonblick, för att inte tala om senare.
Kärlek betyder att träda i förbindelse med ett mysterium och acceptera att det inte går att häva detta mysterium...Kärlek betyder att gå med på den andres mysterium.

Kärlek och förnuft (6)

Om förnuftet vill ge råd åt aktörerna i deras egenskap av moraliska jag, kan det inte använda något annat språk än vinst och förlustkalkylens eller kostnads-och intäktsberäkningens språk.

Förnuftet erbjuder jaget förmågan att förvandla jagets egna intentioner till mål som ska styra den andres beteende; kärleken inspirerar däremot jaget till att acceptera den andres intentioner som sitt eget mål. När förnuftet är som mest etiskt utvecklat går det storsint med på att tolerera den Andre. Kärleken skulle inte nedlåta sig till ren tolerans; den vill istället ha solidaritet - och solidaritet kan innebära självförnekelse och självförsakelse, den sorts inställning som förnuftet skulle ha svårt att försvara.

Kärlek och förnuft (5)

För fönuftet, förtjust som det är i kopior och tydliga figurer, tyngs kärleken av av formlöshetens arvssynd. Och eftersom förnuftet vill hejda eller kanalisera de våldsmma flödena, tämja det vilda och tygla det elementära, står kärleken också anklagad för sin ogripbarhet, nyckfullhet och oregerlighet. Förnuftet, denna strävan efter det nyttiga, ger oändligheten det ändliga jagets mått. Kärleken, som är strävan efter värde, vidgar det ändliga jaget mot oändligheten. Förnuftet vågar sig inte så långt och lämnar därför banan mitt under loppet.

Kärlek och förnuft (4)

Det man begär vill man nyttja; mer exakt "förbruka", beröva det dess annanhet, gör det till sin ägodel eller svälja det, göra det till en del av sin kropp, en förlängning av en själv. Att nyttja är att uttnyttja det andra för sin egen skull. Att älska betyder tvärtom att värdera den andra för dess annanhet, att vilja förstärka det i dess annahet, att skydda denna annanhet och få den att blomsta och utvecklas och vara beredd att att offra sitt eget välbefinnande, inklusive sin egen förgängliga existens, om det är vad som krävs för att förverkliga denna avsikt. " Nytta " innebär en vinst för självet; " värde " låter ana självförnekande. Att nyttja är att ta, att värdera är att ge.

Fredrik R

Fredrik R blir intervjuad av Lasse Johansson från Almedalen. Färdiga svar på alla frågor, inte med någon glöd eller entusiasm - det har vi inte hört sen han kom från sin Kinaresan - utan snarast maskinmässigt. Fredrik verkar vara en uttalad ordningsmänniska, och det kanske inskränker en del på möjligheterna att var spontan.
Det blir ingen röst på Reinfeldt i år heller. ( Mig lurar han inte med talet om ett parti för alla...) Men på en punkt är vi lika. Jag gillar städning, och ordning och reda. Det är meditativt, djupt tillfredsställande, nästan terapeutiskt.

Efter ett lyckat städpass är det lika bra att ta sig an Kärleken och förnuftet. Det duger inte med Bauman-citat som ligger och skräpar lite varstans. Det blir en Fredrik, på spontanitetens bekostnad.
Eller är det förnuft, på kärlekens bekostnad ?

Bokar fönsterbord på Café String, beställer en köttlasgne och går till verket.
Håll till godo.

Det omätbara

Det var rätt beslut. Att ta vägen om Galärparken, trots värk lite varstans efter seglingen.
Nog är det intressant att Parkteatern slår publikrekord en söndagkväll med en föreställning som handlar om jämlikhet och solidaritet.
Första halvan kanske är lite överlastad med citat och förebilder, vars fotografier hängs upp i klädnypor på ett klädstreck, bland andra Wilkinsson och Pickett ( Jämlikhetsanden).
Andra halvan är mer personlig. Höjdpunkten är när Kruse går runt bland publiken och delar ut sånghäften samtidigt som han berättar om hur folk mitt i stan tömde kontor och restauranger på mjuka kuddar, som de la på gatan utanför. På en balkong några trappor upp höll nämligen två treåringar, i förädrarnas frånvaro, på att klättra över räcket.
Vi är inte enbart själviska, som markandsekonomerna/nyliberalerna vill få oss att tro. Vi är lika mycket osjälviska och altruistiska. Om vi inte varit det hade vi aldrig överlevt som art, med vår upprätta gång och klena hörntänder. Så självklart egentligen ? ( Lasse Berg )
Jonas Kruse är en riktigt jämlikhetsande på scen. ( För att testa oss ber han om pengar till en korv, vilket han naturligtvis får.. budskapet har gått hem )
Nu drar Jacob Hirdwalls hälsobringande inlägg vidare till Almedalen. Lycka till.

www.detosynliga.se
www.jonaskruse.nu

Dunk

En liten premiärtur med båten i det fantastiska vädret. Kompisen från Norrland fick en lektion i hur man inte gör, och en i hur man gör.
Inledde uppvisningen med att snava från Y-bommen i vattnet och landa med huvud i fribordet. Huvudet höll (?), telefonen blev blöt. Sen fortsatte föreställningen med ett fåfängt försök att lämna hamen i motvind utan motor. Sen gick det fint !
Och Anders fick träna i att både stagvända och gippa. Lunch på en fin klippa i Duvnäsviken, utan missöden.

Och så förstås en rad om att ingenting blir som man tänkt.
Vid matchen Tyskland - Argentina slog sovklockan till och jag fick i efterhand höra att det slutade 4 - 0.
Den sista kvarsfinalen, som jag egentligen tänkt hoppa över, blev turneringens värsta rysare hittills. Grattis Spanien.

I Galärparken spelar Parkteatern en monolog kallad Det omätbara, klockan 18.30. Låter oemotstånldigt för den intutive och känslobaserade.

Dagen efter

Det är verkligen dagen efter.
Har sovit dåligt, vaknade med hosta i en svettig säng. Kan man bli sjuk av förlorade fotbollsmatcher ?
Fotboll är inte rationellt, ska inte vara rationellt. Det får vara, ska vara, hur oberäkneligt som helst. Men ett visst mått av rättvisa vill man/jag gärna se. Precis som Å påpekade redan i natt, det är skillnad på att tilldömas en straff för en fällning i straffområdet och en straff för att försvaren leker målvakt på mållinjen. Det VAR ju mål. Rättvist hade varit att Gyan fått göra om straffen tills bollen låg i mål !
Birger Schlaug håller dagenefter en passande predikan om fusk. Om sin kluvenhet och sina dubier inför matchen mellan den benådade fuskaren Maradonna och de (mot alla odds) till charmörer förvandlade germanerna.

Argentina eller Tyskland, det kan kvitta.
Hoppas det blir en tät match, gärna full av tillfälligheter. Men inga fler Asamoah-traumatan tack.