Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

torsdag, juni 30, 2016

Matias Padin Varela



Om ett träd faller i skogen och det inte finns på u-tube, har det då fallit ?

Skrattade gott åt Matias Varelas sympatiska sommarprogram.
Man kan säga att det var en uppvisning i Ubuntu.
Jag är för att vi är.

(En så schysst grabb må man förlåta att han körde fast med musiken)

Varela-Sommar

Tillväxt forts.


ingen sorg kan
drabba dem
som aldrig
försöker äga
människor och saker

tisdag, juni 28, 2016

Tillväxt 2.0


Termodynamikens lagar säger att den totala mängden energi inte kan ökas, bara omvandlas. Det går inte att ifrågasätta på fysikens område, även om vi är många som lever som om det gick.
På det mentala området finns inte samma begränsningar. En ny inställning eller lägre förväntningar kan upplevas som ett nettotillskott av (livs)energi. Det fick jag uppleva i söndags.
På vägen ut till Arlanda lyckades jag med bedriften att lämna den ny-inhandlade reseboken på tågsätet. Det grämde mig inte särskilt mycket, det blev en nygammal på Arlanda. Mentalt noll-läge, så att säga.
På väg hem en vecka senare stannade jag till på Centralen och frågade om de möjligen sett till min kvarglömda bok. Biljettexpeditören blev borta en god stund (till de andra resenärernas förtvivlan), men till till slut kom han ut - med min bok ! Jag blev mäkta förvånad, och väldigt glad. Ett rejält tillskott av mental energi.

Vill man dra växlar på det här så betyder det att vi kan/borde byta ut den förödande materiella tillväxten mot mental. Eftersom den första är en omöjlighet och den senare fullt möjlig.
Det vore något det !

Zero

Föredöme



Alla gillar när den lille sticker upp mot den store, Island är inget undantag. Det kändes stort att bevittna hur respektlöst och tappert de lyckades besegra England igår.

Tycker det häftigaste med Islands fotbollslandslag är att de verkar ha sådan distans. Glada över att vinna, men inte mer. Medvetna om att livet är mer än fotboll ? Inga förtvivlade grimaser över missade chanser. Det var inte hela världen ? Och så Lars Lagerbäck förstås, som ler förnöjd från sin bänk när hans lag gör mål.
Tycker den här attityden är ett föredöme långt utanför fotbollsvärlden.

måndag, juni 27, 2016

Om frihet


Lyssna gärna på kriminalinspektör Martin Höög.
En bra sammanfattning vad det innebär att vara människa.

Förvånad


Förvånad att man inte pratar mer om att folkomröstningen i Storbritannien är rådgivande. Det finns ju många exempel på att man utlyst nya omröstningar tills folket röstat "rätt". Har landet formellt begärt utträde (artikel 50 enl Lissabon) ?

söndag, juni 26, 2016

Gör om, gör rätt



För Lennart Fernström (Syre) är det en självklarhet att Europeiska Unionen likt alla stormaktsbyggen kommer att falla, frågan är bara när.

En union med 500 miljoner människor kan aldrig bli en fungerande demokrati. Besluten och beslutsfattarna hamnar för långt i från befolkningen vilken beslutsstruktur unionen än har. Lägg till det att EU växt fram ur EG och kol och stålunionen. Handelsavtal som sätter handel först. EUs fördrag är därför inte ett neutral konstitution som reglerar makten och hur beslut tas. I stället har EU en politisk grundlag där kapitalets och företagens (handelns) intressen går före.

Att EU handlar mer om handel än demokrati är lätt att hålla med om. Men det där med 500 miljoner ?
Var går gränsen för hur många människor som kan ha ett parlament, och en regeringschef ?
Hur definierar man avståndet mellan befolkning och beslutsfattare ? Är inte avståndet mellan människor och makthavare egentligen lika stort redan i ett litet land ?
Felet med EU är att det har fel fokus, inte att det är för många människor. Tvärtom skulle man faktiskt kunna säga. Om EU höll sig till de frågor där samarbete är av värde för befolkningarna (inte företagarna)  så är många av godo, inte av ondo.

Poängen med stora samarbeten i en globaliserad värld är dels att vi har problem som aldrig någonsin respekterar några nationsgränser (fr. a miljö), dels att vi förhoppningsvis har ambitioner om en jämlik och solidarisk värld. Där jag inte  inte kan glädjas om det sker på din bekostnad.
Om EU hade varit en organisation på sådana grunder så hade det varit oss helt främmande att lämna flyktingarna i sticket, var så säker.

Regret, respect, restart. Gör om, gör rätt, som det brukar heta.


Lennart Fernström

Regret Respect Restart



Blir inte klok på hur det känns att Storbritannien röstat för utträde ur EU. Ska erkänna att jag dagarna efter tycker det är mer spännande än skrämmande. EU i sin nuvarande tappning är ett misslyckande. För lite makt åt parlamentet, otillräckligt samarbete där samarbete krävs, och för mycket inblandning i frågor som kan skötas lokalt. Kanske krävs det en väckarklocka av den här kalibern för att något skall hända.
Annars framhåller (väldigt) många att alla är förlorare, att valkampanjen varit vilseledande och att engelsmännen redan ångrat sig. Får intrycket att folk med inflytande inte respekterar att majoriteten faktiskt röstat som de gjort.

Alla stämmer inte in i kören, så här skriver Olle Svenning i AB:

Inom EU-området råder massarbetslöshet och usel tillväxt. Klassklyftorna har ökat dramatiskt , en rikt elit står mot en alltmer utsatt arbetar-och underklass. Unionen har i huvudsak verkställt finansvärldens intressen men nonchalerat krav på social rättvisa, fördjupad demokrati, fackliga fri och rättigheter.

En TV-korrespondent rapporterade på midsommaraftonens morgon att (kloka) människor i Bryssel sagt att nu gäller tre saker : Regret - Respect - Restart. Dvs, beklaga, respektera och börja om.
Beklaga misslyckandet, respektera resultatet, och se det här som en bra anledning att reformera europasamarbetet. Känns som en bra sammanfattning.

fredag, juni 24, 2016

Hela kakan




Ofta behövs ett helikopterperspektiv för att förstå,  ibland gör man klokt i att borra ner sig.
Den stora ekvationen säger att vi gör väldigt klokt i att bli mer anspråkslösa, mer förnöjsamma och lär oss att avstå. Jag gillar det, och inbillar mig att jag har goda fröutsättningar att lyckas. Men det är inte så enkelt, att avstå.
Som jag varit inne på (många gånger) förut så är det en (trist) paradox att man så lätt kan avstå ( tex från att röka på krogen) om man inte längre har något val, men har så svårt för samma uppoffring om den måste ske av egen fri vilja.
En anna sak som slagit mig, på samma tema, är att ofrivilliga materiella förluster är förvånansvärt lätta att komma över, medan frivilliga materiella uppoffringar sitter löjligt hårt åt.

Dags att ta fram mina kära ägodelar en i taget och fråga mig själv om det verkligen skulle göra någon större skillnad om de försvann ur mitt liv. På samma sätt ska jag fråga mig varje gång jag är på väg att köpa nytt, inte vad det tillför (för det kan jag säkert få för mig), utan vad som verkligen händer om jag avstår.

Det kanske är en långsökt tolkning av BREXIT, men undrar i mitt stilla sinne om det kan var så att engelsmännen faktiskt är beredda att avstå materiell standard och i gengäld få större självbestämmande. Varje gång jag ser en engelsman som ler vänligt i kortärmat trots att det blåser och regnar och är högst tio grader så tänker jag att de här människorna är tåliga utöver det vanliga.

(Den mer egoistiska inställningen är att man genom att isolera sig får både ökat självbestämmande och högre materiell standard. Kan inte veta vilken kategori som dominerar i England, i Sverige är det "vi vill ha hela kakan" som gäller. Fast det går under benämningen "upprätthålla ordning och reda")

onsdag, juni 22, 2016

Krångfors





Årets längsta dag firar jag med att cykla utmed Skellefteälven, hela vägen till Krångfors. Vänder österut på södra sidan med vinden i ryggen, min skugga på vägen är nog hundra meter.
Solen går ner till slut, men ljuset hänger kvar, hela natten.

Argumenterar i föregående inlägg för EU 2.0. Sådana här kvällar och nätter, när en lånad cykel känns som allt jag behöver, ligger SWEXIT och EU 0.0 nära till hands. Men då glömmer jag  (och alla andra som går i liknande tankar) hur det där blev möjligt. Inte i första hand genom ensamma och starka människor på egna ben, utan genom samarbete och solidariska överenskommelser.

Det är inte helt lätt, men vi måste faktiskt klara av att glädjas med människor vi inte känner. Annars är det kört.

EU 2.0

måndag, juni 20, 2016

EU 2.0



Det är inte lätt att ha en uppfattning om EU. Samtidigt måste man. Särskilt i Brexit-tider.
Å ena sidan är det tilltalande med descentralisering och småskalighet, å andra sidan kräver vissa frågor samarbete över nationsgränser. Haken är nog det där med ”vissa”. Dvs, ge EU makt över de frågor som kräver centrala beslut men lämna resten i fred. Principen borde vara att allt vi inte fömår göra själva bör skötas gemensamt. Varken mer eller mindre.
Den som menar att EU inom vissa områden bör utvidga samarbetet brukar beskyllas för att vilja skapa europas förentas stater. Och varför inte ? Hur klyftigt är det egentligen att ha en gemensam valuta och samtidigt 18 statsskulder och 18 räntor som finansvärlden kan spekulera mot ?  Hur odemokratiskt är det inte när man överlåter makten från ett valt parlament till ett ministerråd som beslutar bakom lykta dörrar ? EU i sin nuvarande skepnad försvårar nödvändiga långsiktiga investeringar, ökar klyftor länderna emellan, uppmuntrar nationell egoism och förstärker kollektiv vanmakt. Tvärtemot vad som var meningen.
Men istället för EXIT och att gömma oss bakom stängda gränser kanske det är klyftigare att reformera EU. Tillsätt en gemensam finansminister ansvarig inför en demokratisk församling med befogenhet att besluta om en gemensam nivå för ländernas budgetunderskott. Bl.a. Dvs, skapa regelverk som verkligen betyder en för alla, alla för en.

Sen kan man ju hoppas att det synsättet i större utsträckning kan gälla även utanför Europa.

söndag, juni 19, 2016

Konsten ..


En av mina favoriter.

Konsten



Köpte en resebok på Centralen.
Den lämnade jag kvar på Arlanda tåget.

På flygplatsen* letade jag efter en ny, det fanns en del att välja på.
Av någon anledning blev det en bok jag redan läst.
Det har aldrig hänt förut.


* på väg till Skellefteå, dit det även går tåg ..

fredag, juni 17, 2016

Sanna




Gjorde inget att Sverige förlorade mot Italien. Det var inte orättvist, och det var trist att se Zlatan lämna planen utan att tacka supportrarna.
Känner mig fortsatt trygg i uppfattningen att det är förlegat att heja på nationer, men i sin ordning att heja på den som spelar bäst eller roligast fotboll.
Och fortsatt trygg i uppfattningen att tävling och konkurrens där det enbart är mål,  sekunder, metrar och kronor och ören som räknas är ett villospår, oförenligt med det goda och hållbara livet. Det som räknas är de känslor som väcks, och den mening som skapas.

Därför kan jag försvara min fascination över Sanna Kallur. Det är ointressant på vilken tid hon springer, på vilken placering hon kommer, om hon tar sig till Rio, det som berör ända in i märgen är hur hon vägrar att ge upp.
Jag vill inte heller ge upp, utan ta mig ända in i mål. Med familjen, med jobbet, med cyklingen, och med hållbarheten.

torsdag, juni 16, 2016

Simsalabim



Skulle vilja veta vad mobiltelefonerna egentligen gör med oss. Vad händer när vi byter direkt kontakt mot virtuell, när vi byter på riktigt (?) mot på låtsas ? Skulle vilja veta, annars är risken att känslan säger mig att det är helt förödande.
Vissa observationer gör mer ont än andra. I topp ligger förstås alla småbarnsföräldrar som istället för att "vara" med sina barn är uppslukade av telefonen. Det ser så sorgligt ut, man lider, med barnet, med föräldern, ingen ser glad ut, ingen verkar vilja, och ändå ..
Igår var det århundrades solnedgång vid Hammarby sjö och vår underbara "trätårta" mitt i sjön var nyöppnad efter ett års reparation, kort sagt en enastående kväll. Så nog kändes det overkligt, när det medelålders paret under den tid jag satt kvar inte tittade upp en sekund från sina mobiler.

Det finns alltid en risk att man drar funderingar och spekulationer för långt. Men den här avskärmningen från "det fysiska och det riktiga" kanske försämrar våra möjligheter att ta fysiska faror (som växthuseffekt) på allvar. I den virtuella världen trycker man på en knapp, och simsalabim är faran borta.

Ursinne forts.




Fukushima 2012. Ibland blåser det åt väster, ibland blåser det åt öster .. 

Det finns kärnkraftsmotståndare som är stolta och nöjda med den senaste energiöverenskommelsen. De menar att kärnkraften kommer att bli olönsam, och avveckla sig själv.
Alla är inte lika övertygade. 
Lurade, igen ?

En gång till :
Om man verkligen är motståndare till kärnkraften (dvs anser att riskerna är oacceptabla), då vill man att den avvecklas NU, oberoende av om alternativen i dagsläget helt och hållet kan ersätta bortfallet.
Det värsta/bästa som kan hända är att vi får sänka vår materiella levnadsstandard (till en hållbar nivå).

onsdag, juni 15, 2016

Bestämda steg



Det här gamla paret ser jag då och då på Södermalm, idag vid Tjärhovsplan. De håller alltid varandra handen, de går med bestämda steg (även mot röd gubbe), ingen är mer ofärdig än den andra, det gör ett oskiljaktigt intryck. Och samtidigt så beroende, av varandra.

Jag hoppas den av de två som blir kvar inte ska bli för ensam.

BILD
Det ligger  en bild i bilden, fråga mig inte varför. Reinkarnation ?

Förbud



En lite märklig känsla, att pengar blir ogiltiga. Men så är det, efter den 30 juni går de inte att köpa minsta fika för en tjugolapp med Selma i hatt. Nu gäller det alltså att sätta sprätt på 6 gånger 20 kronor på bästa sätt. Eller ?

Märklig känsla, men samtidigt tilltalande, det där att något plötsligt är ogiltigt. Vi klena själar, som har så svårt att på egen hand leva som vi lär, behöver hjälp på traven. Det är ett (oerhört) sorgligt konstaterande, men det verkar inte bättre. Få rökare har karaktär nog att avstå från att röka ner andra på krogen så länge det är tillåtet. När det inte längre är tillåtet är, vilket är ganska fantastiskt, alla nöjda, även rökaren.

Hur många sådana exempel finns det, att man egentligen både vill och bör, men (av någon anledning) inte kan ? Kanske väldigt många, och kanske inte minst när det gäller de frågor som betyder mest.
Hur många är det inte som vill dra ner på sin konsumtion, som vill leva mer hållbart, som vill känna sig uppskattade och betydelsefulla utan att behöva sälja sig själva i mördande konkurrens, men som inte förmår. För att alla andra ..
För egen del står jag (som OO påpekat) med brallorna nere när jag ena stunden vurmar för omställning med stort O, för att sedan sätta mig på ett flygplan till andra sidan jordklotet. (Kompensationen till solkraft i Katrineholm duger inte som ursäkt, när jag egentligen borde avstå helt eller förflytta mig på annat sätt).

Alltså.  Vi står inför stora och brådskande utmaningar där man å ena sidan kan tro att det råder en stor enighet om att vi borde ändra vår livsstil (som kräver 3,7 jordklot), samtidigt som det stora flertalet inte förmår det av egen kraft. Den mänskliga hjärnan är påhittig, men inte särskilt klok.
Alltså. Jag skulle välkomna alla förbud som omöjliggör en ohållbar livsföring. Det kommer att svida (ordentligt) och kännas ovant, men det kommer det att vara värt. Enklast vore någon form av motbok, dvs det finns ett tak för hur mycket avtryck jag får göra.



måndag, juni 13, 2016

Lantisar



Har flera gånger försökt att klä i ord hur jag uppfattar skillnaden mellan land och storstad. För skillnad är det, stor skillnad.

Psykolog Jonas Mosskins skriver så här i DN :

Vi människor har i alla tider haft svårt att hantera vår närmiljö. Vårt kortsiktiga tänkande (delvis en produkt av vår hjärna) och agerande krockar med kravet på långsiktig planering. Men tidigare i historien har vi inte sprängt ramarna för vår fysiska och psykologiska tillvaro. Forskarna talar om att vi nu lever i Antropocen, en tidsålder där vi människor fundamentalt påverkar jordklotets ekosystem. Vår känsla av förståelse, sammanhang och kontroll har hjälpligt hängt med utvecklingen. Men i dag har vi en global situation där storstadsmänni­skan är i majoritet. Till skillnad från lantisarnas jordnära erfarenheter blundar storstadsmänniskan för de känslor som säger oss att något är fel. Att så här kan det inte fortsätta. Istället tar vi till vitaminer, mindfulness, personlig tränare, terapi, köper ekologiskt och önsketänker att vi kan mota känslan av brist på inre hållbarhet. Det kan vi inte. Inte ens i terapirummet kan människor komma undan den känslan. Vad som krävs är att vi storstadsmänniskor sneglar på lantisarnas levnadssätt. Där människor träffas utan att för den skull konsumera. Där lån faktiskt betalas av eller investeras i långsiktig och samhällsnyttig verksamhet. Där människor värdesätter naturen och låter saker ta tid. Och njuter av tystnaden.
Verklig hållbarhet på det ekonomiska, ekologiska och sociala området kräver en inre hållbarhet. En känsla av balans i tillvaron där krav och kontroll möts i en acceptabel kompromiss. Där vi människor kan bidra på ett meningsfullt sätt till samhället och i vårt sociala liv. Vår balans är rubbad och det plågar vårt samvete. Vi känner skuld. Och det är rätt åt oss. Skulden skall vi inte träna bort. Den skall vi inte döva med terapi, shopping eller en resa till Thailand eller ett sms till Radiohjälpen. Den skall vi ta in, begrunda och så skall vi välja om. Göra nya val. Ställa nya krav på samhället. På våra arbetsgivare. På våra företag. På våra politiker. På våra tjänstemän. På våra partners, på oss själva. Det vore att ta samhällets oförmåga att lösa de utmaningar vi står inför på allvar liksom vår egen brist på inre hållbarhet.

Urglädje



Ursinne ..


Vaknar utvilad, solen skiner, ingen arbetsgivare kallar, kan göra vad jag vill med  dagen, bättre kan man inte ha det. Under förutsättning att jag stänger ute det som drabbar andra.
Jag är helt oskyldig, men känner ändå skuld när femtio oskyldiga människor får sätta livet till i Orlando. Skyldig till att inte reagera starkare ?
Bra att läsa och lyssna till de som påminner om att kampen som homosexuella tvingas driva är en kamp som gjort framsteg, och som har långt kvar. Precis som kampen för kvinnors och färgades rättigheter. Framsteg, men inte framme.

Greve
Gardell

söndag, juni 12, 2016

Ursinne



Lika bra att uppröras ett tag till ..

Centerpartiet är nöjda med energiöverenskommelsen, även om det "kommer att irritera en och annan kärnkraftsmotståndare", som centerpartisten Olof Lindqvist uttrycker det.
Men det är inte det Centerparti vars Valpraktika (1994) jag har sparat och fortfarande läser ur. Där står det :

Det finns en fara att tränga för långt in i ekonomiska resonemang. Man glömmer lätt bort att kärnkraften  i grunden är livsfarlig.
..
Det vi tyckte om kärnkraften år 1980 tycker vi om kärnkraften fortfarande. Det vi tycker om kärnkraften fortfarande kommer vi att tycka till 2010 när kärnkraften är avvecklad.

Jag tyckte det 1980, och jag tycker det fortfarande. Nämligen, att oberoende av hur långt det går mellan olyckorna, oberoende av hur mycket man förbättrar säkerheten, så är kärnkraften alltid  förenad med potentiella risker som är oförsvarliga. Oförsvarliga betyder att det helt enkelt inte står till buds. Lika lite som det står till buds att döda den man inte gillar.

Om kärnkraften vore det som kan rädda oss från en säker undergång, då skulle den gå att försvara. Men så är inte fallet, utan det handlar om att till varje pris upprätthålla ett konsumtionsmönster och en livsstil som i sig är helt oförsvarbar.

Inte utan att det känns märkligt när nutida centerpartister tror att deras lättsinniga syn på kärnkraften (vi är inte emot kärnkraften, vi är för alternativen) inskränker sig till att "kanske irritera en och annan kärnkraftsmotståndare". Det är andra känslor som bubblar upp ..



Årsta holmar



Som kontrast till alla hemska kalhyggen jag sett på senare tid kändes det befriande med ett besök på Årsta holmar, strax söder om Södermalm. Det är lummigt, lite kusligt, det är mäktigt.
Stötte ihop med de fem omtalade fåren som sedan förra veckan har ferie på den norra av de tre holmarna.
Tack för andningshålet.


Hyggesfritt



Varje gång jag ser ett kalhygge blir jag ledsen och förbannad, det gör ont, det är som att bevittna en brutal våldtäkt. Vad är människan för ett missfoster, hur kan vi vara så hänsynslösa ? Ja, så känns det, varje gång.
Har lyssnat på Naturmorgon i P1 där man diskuterat kalhyggesesfritt skogsbruk. Ingen av de tillfrågade experterna vet säkert hur lönsamhet, biologisk mångfald eller sociala värden påverkas, det behöver utredas, det krävs mer forskning.

Nej, det behöver inte utredas. Det handlar om att återta den självklara respekt som förindustriella människor visar naturen.



fredag, juni 10, 2016

John Guidetti



John som tioåring i Kibera, det stora slumområdet i Kenyas huvudstad Nairobi.
En underbar bild som väcker tankar och känslor.
DN

Nolltolerans




Konkurrens har blivit en hörnpelare i våra liv, lika viktigt som luft och föda. Utan konkurrens stannar världen, livet upphör. Ingen är beredd att röra sig ur fläcken utan tävlan och jämförelse. Lön till alla medborgare utan motkrav (medborgarlön) är en farlig tanke, en slags dödsdom över vår civilisation.
De flesta menar att så har det alltid varit, sen urminnes tider, därav vår (s.k) framgång som art. Andra menar att samarbete och inbördes hjälp har varit vår lycka, något som även Darwin var inne på.

Förhoppningen med konkurrens på skolans område (friskolor och fritt skolval) är att vi skall få bättre skolor. Inte för att det är roligt att lära, utan med det uttalade syftet att Sverige ska klara sig bättre i konkurrensen med den övriga världen. Den övriga världen får sedan konkurrera mot andra världar, får man anta.
Om konkurrensen inte har avsedd effekt, utan friskolorna istället presterar sämre, får man, som moderaterna nu föreslår, införa s.k nolltolerans mot dåliga skolor. Utan att ifrågasätta friskolor och fritt skolval, får man anta. Det skulle vara att häda.

Igår gjorde Andreas och jag sällskap till Blomsterlandet och hjälptes åt att få hem en påse sättpotatis, en rabarber-planta, tre vinbärsbuskar, en hallonbuske och en rosenbuske (Sympathie). Vi grävde och vattnade tillsammans, den potatis som blev över delade vi på för att kanske sätta ner i en hink på balkongen.
Halva trädgårdslandet har vi gett till en granne, och det är faktiskt lika roligt att se hans potatis komma upp ur marken.
Osv.

Snälla, kan vi inte slippa det här ångestskapande konkurrenstänkandet, och istället unna varandra och glädjas åt det vi har.
Det kan uppfattas som en farlig utopi, jag tror det vore en välsignelse.

Nolltolerans - mot konkurrens ?







onsdag, juni 08, 2016

Länge leve ..










När vi betalar skatt (dvs blir bestulna på en del av vår lön) går en del till att smycka offentliga lokaler som sjukhus med konst. Ingen lönsamhet, ingen spekulation, bara med kvalité för ögonen. Så fruktansvärt otidsenligt, så omodernt - och samtidigt så genialt.
Privata vårdgivare har förstås inget emot utsmyckning av hög kvalité, bara man kan visa att det ökar lönsamheten, mätt på kort sikt, i kronor och ören. Patienterna är beredda att betala för bra vård, inte bra konst.

Det geniala är att man by-passar den fälla det innebär att man å ena sidan inte är beredd att betala extra för den där bonusen att lokalerna är vackert smyckade, men å andra sidan (kanske på ett omedvetet plan) sätter värde på att de är det.
Det blir till slut på temat att man inte vet sitt eget bästa. Vilket förstås är helt förkastligt, i ett individualistisk tidevarv.

Shit the same




Kan inte bedöma det vetenskapliga innehållet i resebyråreklamen DNA-journey, troligen håller den måttet. Men jag blir rörd till tårar, och skäms att jag skall behöva påminnas på det här sättet.

Man kan göra fysiska resor på marken, på vattnet och i luften, eller mentala resor i huvudet. Det senare är gratis, påverkar inte klimatet, och är säkert väl så viktiga.
Märker med mig själv att jag måste kämpa för att stå emot den mentala gruppresa som vi bjuds in till för tillfället. Jag blir t.ex irriterad på människor som inte gör sig förstådda på ett sätt jag inte känner igen. Det betyder inte jag är tänker rasistiska tankar, bara att jag påbörjat en isolationistisk resa som vill att vi gillar lika, inte olika.

Det är mänskligt att gilla lika. Men vi har skapat en global värld där pengar, varor, nedsmutsning och uppvärmning inte känner några gränser, då får vi vackert lära oss att gilla olika, och sluta yra om "mitt land".
Det borde var en enkel resa, om vi vet att där olikheterna är mer eller mindre inbillade, att olika inte är särskilt olika.

DNA-journey

PS
I fotbolls EM kommer jag att heja på det schystaste och charmigaste laget, var de kommer ifrån bryr jag mig (faktiskt) inte om.
Zlatan, är det Bosnien eller Kroatien han kommer ifrån ? Skitsamma, han har en skön stil.


måndag, juni 06, 2016

Tor N.


Märkvärdigare än så här blir det inte:

Världen är mycket rikare än vi tror när vi tittar på kartan över den. Vi är själva mycket rikare än vi tror när vi tittar på kartan över oss själva.
Glädjen och kärleken, det heliga och det sublima, är inte så långt borta som medvetandet tror. Det mänskliga medvetandet, fritt svävande i Gödels djup, är inte så illa ute som det själv tror i sin rädsla för det annorlunda: det är bara en halv sekund sedan jag var mig. Himlen är bara en halv sekund bort - åt andra hållet.
Det som görs av det som kallas jag görs troligen av av någonting i mig som är större än jag sade James Clerk Maxwell.
Medvetandets besinning är insikten: Jag är inte centrum i mig. Därifrån startar resan tillbaka. På vägen tjänar det ingenting till att att framhäva sin egen känslighet och sina prestationer genom att säga: Jag märker världen. För världen märker mig, och det är mitt mig som märker den. Istället måste vi säga till varandra:
Märk värden.
Den märker dig.

(Sista raderna i Märk världen - en bok om vetenskap och intuition av Tor Nörretranders.)



PS
Den halva sekunden syftar på experiment som visar att en halv sekund innan jag bestämmer mig för att lyfta armen är beslutet redan taget,
av .. mig.

Längst ner på den här stigen blir jag bara ödmjuk.
Och önskar vi kunde backa bandet.
500 år ? (vetgirigheten)
10.000 år ? (bofastheten)


söndag, juni 05, 2016

Altartavlor





Kom att tänka på min svärfar när jag såg den hemmagjorda moppen i Skellefteå. Han brukade nämligen säga att "det inte skulle vara någon altartavla", viktigast var att det fungerade, han hade svårt för vår perfektionism.
På den tiden skrattade vi åt hans invändning, nu tar jag den på största allvar, jag tror den innehöll en visdom som vi inte riktigt förstod.
Han ogillade överdrifter, hans växthus var i sin enkelhet det vackraste jag sett, ingen crawlade med så lite ansträngning, han lekte så mycket hellre än han tävlade. Jag tror han hade väldigt rätt.

I år är det tjugo år sedan han gick bort, så känns det inte.


BILD:
Första gången jag förstod hans känsla för att göra saker på "fri hand" var när vi tillsammans spikade upp pappen på huset i bakgrunden.
Många timmar tillbringade vi framför piltavlan, inte för att vinna, utan för att få uppleva känslan att träffa mitten.


Tro





För att stärka sammanhållningen har jag några jular gett alla i familjen samma present, bl.a  en flower-power-buss. Då vi bara har en maskot (musen) som garanterat ger skydd på äventyrliga resor (just NU åker den bil i Kalifornien) har bussarna numera upphöjd status och fungerar som vakande änglar. Kändes lite osäkert första gångerna men idag är vi övertygade om att de är på vår sida.
Vidskeplig ? Nej !

Kortet på familjen får mig alltid att känna tacksamhet. Och är en bra påminnelse alla gånger jag gnäller över småsaker. En påminnelse om vad som är viktigt, och oviktigt.
Och så är det skönt att ha med när man längtar hem.

lördag, juni 04, 2016

fredag, juni 03, 2016

Surprise


Blev som lit´förvånad att finna den här stickningen på ett träd i en by utanför Skellefte´.