Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

tisdag, juli 31, 2012

Svart eller vitt



Studsar till när jag läser att Johan Croneman också har en lokal syrisk handlare som vänder upp och ner på den enkla historien vi matas med varje dag, den om the good guys and the bad guys. När det egentligen kryllar av aktörer och dolda agendor.
Croneman gör åtminstone sitt jobb.

Ja, tack !



Blev en felskrivning igår.
Om vinnarna var givna på förhand skulle idrotten vara lika charmlös som arbetslivet. Nej tack !
Det borde istället stå någonting i stil med:
I arbetslivet finns höga ambitioner och  uppskruvade förväntningar på att man på förhand skall kunna förutse vad människor tar sig till. Det misslyckas hela tiden. Vilket gör arbetslivet lika charmigt och oförutsägbart som idrotten, när den är som bäst. Ja tack !

måndag, juli 30, 2012

Olympic games in London - 1948


                                                Long time ago ...

Munsbit





Det här skrämmande konstverket hänger i det trånga väntrummet till röntgen på Norrtälje sjukhus.
Vad skall patienterna tänka ?
Att de blir en liten munsbit i röntgenröret ?
Man kan bara hoppas att de läser skvallerblaskorna på bordet, och inte tittar upp på väggen ..

Nej tack !



Synd med de uppskruvade förväntningarna på " våra " duktigaste atleter i OS. Alltid imponerande om någon står pall för trycket, men besvikelsen om hen inte gör det känns väldigt överdriven. Utan att själv ha varit där så förstår man ju att det är så otroligt mycket som skall stämma, just den där dagen, om det skall räcka hela vägen.
Om vinnarna var givna på förhand skulle idrotten vara lika charmlös som arbetslivet. Nej tack !

Grattis Emma och Sarah till era kämpainsatser igår !

söndag, juli 29, 2012

Det goda livet




Tre dygn och massor av intryck, och precis så oförutsägbart som livet ska vara.
Målet var nära och kära på landets vackra baksida. Inhandlade kartbok, talbok och godis, och lät skåpbilen rulla makligt  söderut, med cykeln i lastutrymmet. På Kinnekulle utanför Lidköping syntes en bed and breakfastskylt i mörkret. Värdparet var vakna och satte eld i kaminen och fylllde på i kylskåpet. Väcktes på morgonen  av tuppen, kokade nyvärpta ägg och cyklade sen ett varv på den bedårande kullen. Västerplana kyrka var öppen, så jag äntrade predikstolen och höll en improviserad predikan om världens räddning. Som vanligt för döva öron, men själv var jag rätt nöjd…
Njöt i fulla drag av att vara tillsammans vid kusten. Det goda livet. Som jag sen, som vanligt, undrar om jag gjort mig förtjänt av. De andra kallar mig med rätta för badkruka, men i år låg jag i och simmade minsann. Med våtdräkt !
Vägen hem bjöd på några nya avstickare. Det känns som att ha makten över sitt liv när man plötsligt, när andan faller på, kan lämna den breda landsvägen. Vretstorp, norr om Askersund, var en uppenbarelse. Och en påminnelse om att svenskarnas liv är så mycket mer än storstan och statistiken.

Längre resor skall göras med tåg. Men enstaka gånger kan man unna sig den egensinniga bilen ?

söndag, juli 22, 2012

På avstånd



När vi lämnar hemmahamnen på Ingarö för att segla mot öppnare vatten finns det rätt snart en smalare passage, som enligt sjökortet är fritt från hinder. Men bland gubbarna på land pratas det om något lömskt grund mitt i sundet. Passerande båtar verkar obekymrade, och går ömsom till höger, vänster eller i mitten. Själv blir jag mer och mer skärrad.

Igår satt en man i land och observerade oss förbipasserande. Han sitter förstås och väntar på att någon ska gå på, tänkte jag.  En halvtimme senare kom jag landvägen, och mannen satt kvar. Han var väl insatt, och kunde berätta att det verkligen inte fanns någon grynna i leden, utan bara en sten, en bit in i vassen. Jag kände stor lättnad.

Nu har det gjort det, vi lever i en tid där det är möjligt, och det förfärande i den vetskapen får vi inte upplösa i avstånd, för det är avståndet som är det farliga.
Så avslutar Karl-Ove Knausgård sin artikel om Breivik. Och det kanske gäller överlag. Vi bedömmer, analyserar, tar ställning, avfärdar, hyllar, hatar, avgudar och låter oss skrämmas - på behörigt avstånd. Det är enklast så. Men lömskt.
För att förstå måste man krypa nära, helst komma upp på grundet själv. Först då vet man.
Det var väl i liknande banor hon tänkte, konststudenten Anna Odell 2009.

Knausgårds artikel kan jämföras med Göran Rosenbergs i SvD. Rosenberg nöjer sig med att i rätt allmänna ordalag diskutera ensamhet, narcissism, social mediers inverkan osv. Bilden av Breivik klarnar inte nämnvärt.

Okunskap som föder rädsla och aggressioner får inte förväxlas med den okunskap som bottnar i tillit eller t.o.m glädje och fascination över det okända. Båtägarna som inte hört de överdrivna ryktena från land skall lugnt segla vidare, okunniga om stenen i vassen.  Men jag som blivit skrämd måste upplysas.

Att försöka



Det är årsdagen av dåden på Utöya. För de som drabbats, och för Norge som samfund, är det ett tillfälle att hålla om varandra. För oss andra ännu en chans att försöka förstå ?
Karl Ove Knausgård försöker förstå, i dagens DN. Han kommer en bra bit, längre än något jag tidigare hört eller läst. Han försöker verkligen, lapptäcket han syr håller ihop. Efter genomläsning av den långa texten är det som hände inte riktigt lika obegripligt.
Har förundrats över norrmännens storhet och behärskning under året som gått. Det slår mig efter läsning av Knausgårds text att det kanske finns en undermedveten insikt hos vårt grannfolk , som har färskare erfarenhet av krigets verklighet, att vi alla, under tillräckligt olyckliga omständigheter, är förmögna att göra vad Breivik gjorde. Den som bär på den insikten sörjer och dömer, men odlar inte sitt hat ?

lördag, juli 21, 2012

Kunden i centrum ?



Visst är det charmigt med människor som inte låter sig stressas. Men när man själv drabbas sätts entusiasmen på prov.
Min gamla mountainbike har inte varit på service sedan ökenturerna i Etiopien, så den skrek efter byte av utslitna delar. Cykeldoktorn har gått vidare i karriären (data), och Gunnel i Crescentbutiken (bästa mekanikern i stan?) har semester, så jag fick vända mig till grabbarna på Kocksgatan. Vilket innebär att man får vara beredd på överraskningar.
Vi snackade färdig onsdag, färdig torsdag, färdig fredag lunch. När jag kommer 16.30 fredag  eftermiddag har mekandet flyttat ut i solen, som i Afrika. Min cykel skall vara färdig när som helst. Under tiden passerar andra kunder som är undrande, och då avbryts arbetet. Eller så upphör arbetet för att diskussioner om allt mellan himmel jord inte tillåter samtidigt mekande.
Reparationen blir inte till belåtenhet, växlarna hackar och kedjan går av när jag provkör !
Till slut hjälps vi åt allihop, butiksägaren, mekanikern och jag, tre glada amatörer försöker laga cykel ... Från början är jag upprörd  ( "det här är verkligen inte professionellt"),  men blir vartefter både  full i skratt och entusiastisk. Efter en och halv timma spinner cykeln som en katt. Alla är nöjda, ingen är upprörd, ingen känner sig skamsen.

Ser gärna att sådana här lågpresterande, irrationella, ineffektiva och mänskliga verksamheter kan överleva, som andningshål i en oförlåtande värld.


torsdag, juli 19, 2012

Fredrik



Vill gärna tycka illa om jämförelser, är så övertygad om att det mest är av ondo.

Men jag kan inte låta bli att följa Fredrik Kessiakoff på cykel i franska bergen, och bli väldigt glad när han håller undan för konkurrenterna. Har ändå kommit så långt att det är viktigare hur man vinner, än att man vinner. Kessiakoff har en härlig attityd, han verkar gilla det han gör. (Som Secreteriat ..)

SvD och DN rapporterar båda om den tragiska dödsmisshandeln av en kvinna vars man inte accepterade hennes önskemål om skilsmässa. Läser först SvD (TT), och har svårt att förstå vad som hänt. Medan DN (Mattias Karlsson) ger en glasklar redogörelse.
Jämförelsen uppenbarar det dåliga. Utan DN hade jag levt i tron att det var ett obegripligt skeende.

Vill så gärna vara konsekvent, men ödmjukhet är av godo.


onsdag, juli 18, 2012

Hushållning



Gummisnoddarna håller på att ta slut, så nu slänger jag inte en enda.
Har inte blivit snål (?), men att hushålla är klart stimulerande.

Är glad så länge det bara är gummisnoddarna som tar slut.
Men man kan hushålla med det mesta ?
Som ...

tisdag, juli 17, 2012

Premiärplugg


                             

Närvaro



Vi pratar om inre och yttre resor, som om vi gör antingen eller (dualism).

Tilllbringar några dagar på hospitalet i Norrtälje, i sanning en inre och en yttre resa.
På dagens mottagning träffade jag ungefär hälften så många patienter som på Ersta. Det kanske låter flummigt, men jag kände faktiskt en inre tillfredsställelse efter varje besök. På Ersta, det kanske låter elakt, känner jag en ständig stress att inte hinna.

Som av en händelse är det (bl.a) vad Ersta-psykiatern Nils Joneborg pratar om i dagens avsnitt av Stillhet - vårt behov av inre ro (SvD). Om stress, och bristande närvaro.

De skruvade visarna är på väg att forma en Yin-Yang-symbol ...
När hetsen och tidsjakten blir tillräckligt absurd tvingas man in i andra (tanke)banor ?

måndag, juli 16, 2012

Ett liv som hänger ihop.



Ser nästan ut som en tanke, efter det hätska meningsutbytet om lapptäcken, inre resor och medlöpare, att SvD IDAG inleder en serie om Stillhet - vårt behov av djup inre ro.
Den inre världen är lika verklig som den yttre är den passande rubriken på den första artikeln.

Kontemplativ neurovetenskap, mindfullness, zenbuddism. Mening och balans. Ett liv som hänger ihop.
Hur svårt kan det vara ?

Rik av att ge - SvD IDAG 2010.

Klara färdiga flyg !



Kanske blir svalorna vårt starkaste intryck från semestern i Italien.
De hade byggt sina bon under takåsen där vi bodde, och av de ynkliga pipen att döma var ungarna precis nykläckta när vi anlände. Först verkade de besvärade av vår ankomst, men moders - och fadersinstinkterna att mätta de små munnarna tog förstås över. Efter en vecka hade de vuxit ordentligt och visade sig allt oftare i öppningen.
En morgon var några betydligt större svalor framme och pickade mot bona, men det upphörde som tur var.
Vi hoppades innerligt att ungarna skulle hinna ut innan vi åkte därifrån. Och sista morgonen satt det 5 ungar uppradade på den lilla avsatsen vid  sidan av bona. Så glada vi blev. De var redan duktiga på att flyga men fick göra flera försök för att klara landningen under takåsen.

Det fanns mycket annat som också var bra i Italien.