Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

söndag, juni 30, 2013

Vila

I morgon börjar semestern på riktigt, då bär det av till Italien, samma by, samma hus, samma strand.
Ett omtumlande och krävande halvår ligger bakom oss, ser fram emot bara lugn och ro, utan allt för mycket intryck. Även bloggen får vila i tio dagar, det mår den säkert bra av.

Med i ryggsäcken följer Bengt Hubendick. Hoppas kunna vila i hans trygga berättelse, från 1984.


lördag, juni 29, 2013

Vad är det vi mäter ?



För alla oss som inte kommit så långt i mognadsprocessen, och insett att tävling och konkurrens skall bytas ut mot lek (läs Realist), så är Lena Anderssons funderingar tänkvärda (Doping som rättvisa).
När Lance Armstrong till slut kröp till korset blev han skurk för hela slanten. Men L.A (!) pekar på flera aspekter, som sällan framhålls.
- Att dopa sig betyder inte att man slipper träna. Tvärtom.
- Att dopa sig är ett (fåfängt) försök att tävla på lika villkor.
- Att dopa sig gör man för att andra tvingar en.
Ser fram emot hennes fortsatta analys, som utlovas när cyklisterna i årets upplaga av dope-de France närmar sig de branta bergen :

Få fenomen ställer så stora frågor på sin spets som elitidrotten. Vad är det egentligen vi mätt, korat och fått reda på när segraren hyllas på podiet ? Mer om det när klungan närmar sig Mont Ventoux och Alpe d`Huez. 

De allra flesta villospår och galenskaper kan förklaras med Fångarnas dilemma. Även doping ?

( Jag har cyklat de 21 kurvorna/virages uppför Alpe d´Huez tre gånger, och  kan försäkra - det är mördande .. klart man ser fram emot en förklaring ..)

Stadsvandring





Hur man förflyttar sig gör skillnad. Att åka bil genom stan innebär total koncentration på själva förflyttningen, och ett minimum av intryck. Det omvända gäller gåendet, bussen karakteriseras av bekvämlighet, passivitet och ofrihet. Det finns bara ett fortskaffningsmedel som uppfyller alla krav man kan ställa. Nämligen cykel.

- Bekvämt - med rätt sadel ..
- Ofarligt - om man  kan cykla ..
- Miljövänligt , som det heter nuförtiden ..
- Flexibelt, man gasar eller bromsar, allt efter behag ..
- Snabbt - ingen taxi kan slå mig mellan Skans - och Roslagstull ..
- Fritt - man stannar och tar intryck precis när det behagar, helt gratis ..

Men när man skall guida nära och kära ( från Schweiz ), då vinner promenaden.
Som inbiten cyklist slås jag av allt som finns att beskåda :

- dekorativa trädballonger på Djurgården
- hemtrevliga båtar på Strandvägen
- naturbilder i Berzeli park
- lyx, teknik och överflöd ..

fredag, juni 28, 2013

Fel, fel, fel




Det blir sällan som man tänkt sig. Alternativt, man fastnar för fel saker, och fel knappar.

I ett pågående, ganska kraftigt, skov av film-titttande ville jag lätta upp franska och ryska djupsinnigheter med lite svensk komedi. Det blev Cockpit, med Jonas Karlsson som utklädd kvinnlig pilot.
Sätter på och lutar mig tillbaks. Filmen är originell på så vis att en berättarröst hela tiden ledsagar tittaren. Det skapar en viss distans till skådespeleriet, men efter en stund tycker jag det är ett intressant grepp. Efter ungefär halva filmen, när berättaren är lite väl intensiv, drar jag mig till minnes att det talades om en syntolk i början ! Dvs, även den som är blind skall kunna hänga med. Finns det gränser för hur naiv och lättlurad man får vara ?
(Hade för avsikt att "se" om filmen med förbundna ögon, för att utröna om funktionen fungerade, men det var ju inte riktigt meningsfullt, eftersom jag redan sett ..)

Även om man gör rätt med DVD-inställningarna så är en film om könsroller inte riskfri underhållning, åtminstone inte för den som brukar uppröras när frågan kommer på tal. Men här får alla komma till tals, alla får sin beskärda del av riset, i sann svensk, utslätande konsensusanda. Istället fastnar jag för att min husgud Birger Schlaug, som deltar i egenskap av sig själv och tyckare i morgonsoffan, har fått den föga smickrande repliken att flygbolaget, i sin iver att flirta med kvoteringsivrarna, råkat "få en rutten tomat i korgen ". När sedan även Gudrun Schyman dyker upp, och bara hälsar och är sig själv, blir jag lite orolig att husgudens replik var hans egen.

Så fel det kan bli.





Se upp !



Idag har jag varit på stadsvandring, med nära och kära från Schweiz.

Stod en god stund och tittade på ett uppträdande i Sergelgången, strax innanför plattan. Inte för att det var särskilt bra, det var det inte, utan förundrad över hur många som stannat till. En vuxen man och hans elvaåriga son (?) gjorde sitt bästa för att efterlikna Michael Jackson. Mannen var duktig, men verkade stressad och nervös, skall erkänna att han gjorde ett påtänt intryck, pojken verkade rädd och tvingad, det kändes beklämmande. Var det därför så många stannat ?
Kom att tänka på två killar i 18-årsåldern som stod i Götgatsbacken häromdagen. Om jag varit skivproducent så hade dom haft sitt kontrakt idag, så bra lät det. Publik ? Nej, inte en kotte stannade.
Det finns ett U-tubeklipp från en tunnelbanestation, där en världsberömd violinist sitter och spelar på sin fiol, värd miljoner. Alla passerar utan att ta notis, förutom något enda barn.

Vad är det som får oss att reagera ? Vad är det som får oss att blunda ?
Den frågan känns rätt i alla möjliga sammanhang. T. ex riskuppfattning :
Åh vilken fasa.

onsdag, juni 26, 2013

Inspiration



Vet inte riktigt varför jag döpt om den gamla damen till Hilldur, men nu får det förbli så. Någonstans kanske det tar emot att namnge en så gammal dam på nätet.

Igår stötte vi ihop i trädgårdslandet, språkade en stund, och var rörande överens om Elin Wägner.
Hon är en inspirationskälla, goa, glada, nyfikna, modiga Hilldur.

Tankar för dagen



Semester betyder att man kan bli sittandes lite längre på toaletten.
I morse fastande jag med Tankar för dagen från den gångna veckan. Det var idel pärlor.

Arne Hassler. Om egen erfarenhet av en maskerad depression.
Katarina Mazetti. Om hur vi borde inspireras av den våldsobenägna bono-bono-apan.
Annika Borg. Om inbillad stress, och närvaro.
KG Hammar. Om våra tankar, om värdet av att provtänka !
Bo Forsberg. Om vad man kan göra konkret i utsatta länder.
Terese Tönisberg. Om Freud, som åkte ut med badvattnet.
Jenny Jägerfeld. Om särskrivning och vuxenmobbing.

Det går bra att lyssna även på andra ställen än toaletten ..

tisdag, juni 25, 2013

Vissa dagar




                        Vissa dagar är bättre än andra. Så är det bara.


Oväntat i Sjöstan



Man har vant sig vid hur byggarbetsplatser brukar se ut. Reglar, betongplattor, höga kranar, platta ytor och räta vinklar, bilden ovan.
Inte konstigt att man stannar till när det ser ut som på bilden nedan, i utkanten av den snart färdigbyggda Sjöstan. Ett försök att i sista stund bygga ojämnt, kurvigt, spontant, och rentav mänskligt ?


Kommer att följa detta projekt med samma spänning som den olovligt parkerade cykeln (som fortfarande står olappad).



måndag, juni 24, 2013

Pacifism ?




1
Det har nyligen varit presidentval i Iran, landet som egentligen styrs av ett prästerskap.
Eftersom presidenten inte har någon makt, enligt gängse uppfattning, så spelar det inte så stor roll att man nu åter valt en reformvänlig kandidat. Iran är och förblir landet som styrs av präster, landet som vi skall vara rädda för.

2
Hör på morgonnyheterna att USA nu går ut och varnar västvärlden för att ta emot Snowdon, mannen som avslöjade amerikansk internetövervakning. Föddes man idag, så skulle det nog låta märkligt att ett land kan kräva lydnad av andra fria stater. Men vi har vant oss, USA är och förblir landet som har rätt att styra oss andra, landet som vi skall se upp till och för evigt vara tacksamma emot.

Naturligtvis hänger 1 och 2 ihop.
Jag skulle vilja höra en hängiven USA-anhängare försvara, snart 70 år efter andra världskrigets slut, varför USA kan göra anspråk på världsherravälde. Ange ett förnuftigt skäl ! Carl Bildt kanske ?

PS. Detta inlägg ifrågasätter eller försvarar inte de övergrepp och den förföljelse som den iranska befolkningen utsätts för av landets styrande.

Pacifist ?



Grupperingen Syriens vänner har enats om vapen till den stridande oppositionen. Läser deras förklaring (DN) :

Mer våld är nödvändigt för att uppnå rättvisa.

Vapen till rebellerna är nödvändigt för att tvinga fram regimen till förhandlingsbordet.

Det är lätt att tro på icke-våld som metod att möta en förtryckare, på det sätt som Gandhi och Martin Luther King gjorde. Det är svårare att tro på icke-våld för att möta t.ex Hitler. Var går gränsen för när man inte längre vänder andra kinden till ?
Skulle vilja höra en helgjuten pacifist förklara varför även den här konflikten kan/ska lösas utan mer vapen. Birger Schlaug kanske ?

PS. Det här inlägget intresserar sig inte för om USA och deras allierade har egna intressen i konflikten (troligen),  eller  om  bilden av den onda regimen och den goda oppositionen är förenklad (troligen), utan bara hur långt man kan hävda icke-våld som princip.

Wikipedia

söndag, juni 23, 2013

Ordningsmakten har ledigt ?





Nu är jag riktigt nyfiken.

I vårt hus bor åtskilliga självutnämnda ordningsvakter, jag vill inte tro att diakonissorna är skyldiga, de brukar se till väsentligheter. Hur som helst, lite för hög ljudvolym, några fimpar vid porten, två droppar vatten på golvet i tvättstugan - det brukar räcka för att någon skall klaga. Men ingenting utlöser larmet lika snabbt som när en cykel står parkerad på innergården. Ofelbart är den märkt med en uppfordrande (handskriven) lapp fasttejpad på sadeln, inom en kvart.

Men, nu står en enväxlad skönhet fastlåst i räcket framför kyrkan, utan tillstymmelse till lapp. Och det har den gjort sedan åtminstone en vecka. Vad ska man tro ??

Det undermedvetna (System 1) levererar snabbt tänkbara förklaringar, men det långsamma medvetandet (System 2) har svårt att välja. Att det skulle vara fråga om en avgörande attitydförändring hos ordningsmakten känns osannolikt. Att cykelns odiskutabla skönhet skulle locka fram någon slags särbehandling känns lika långsökt. Att cykeln tillhör någon av diakonins högdjur är förstås en möjlighet, en mycket obehaglig sådan . Lutar mest åt spekulationen att de som vakar över våra cyklar är ett begränsat antal personer, och att semestertiden helt enkelt orsakat denna försummelse.

Återkommer säkert i samma ärende.
Se det stora i det lilla.
Se det lilla i det stora.

Arenafeber






Väl uppkommen på Hammarbybacken möts man numera av ytterligare en rymdskapelse i sydväst, Tele-2 Arena. Om tröttheten och andfåddheten bidrar vet jag inte, men varje gång känner jag obehag. Och tänker, är det verkligen stora arenor vi behöver mer av ?
Sen vänder jag blicken mot de idylliska insjöarna i Nacka, rullar utför och glömmer alltihop.
Men andra gången jag når toppen är jag ännu tröttare, och svaret är givet  : Nej !
Tredje gången bli jag riktigt förbannad !
Sen åker jag hem.

SlösO/Timbro, som vill att vi inte ska betala någon skatt alls (?), har gjort en kritisk granskning av finansieringen.
Själv är jag nog mer inne på att skatten kan gå till något annat, mer behjärtansvärt.

lördag, juni 22, 2013

När individen är till för kollektivet ...




Kanske kan man säga att politiska diskussioner alltid handlar om synen på förhållandet mellan kollektiv och individ. Det är i alla fall mellan dom två hötapparna som vänster - högerskalan orienterar sig.
På senare tid har vi stött och blött i flera inlägg var betoningen skall ligga. Min egen hemmagjorda kompass tar fasta på den regel som gäller vid övergångsställen (i länder med högertrafik) :

- Titta först åt vänster, sedan åt höger, och därefter ytterligare en gång åt vänster - sen kan du gå över.

Birger Schlaug har ett återkommande behov av att ta avstånd från kollektivt "dravel". Den här gången blev han bemött och ifrågasatt, på ett sätt som faktiskt löste upp en del av knuten, åtminstone för mig.

Mänskligheten består av en kollektiv enhet och i enheten ingår var och en som en del. 
Mänskligheten ingår i en kollektiv medvetenhet och i medvetenheten ingår var och en som en del. 
Kollektivet är viktigast !

Birger, anser du att mänskligheten inte är en kollektiv enhet ? När det gäller kollektiv finns det massor av kollektiv i den kollektiva enheten. Mångfald berikar, men i vår dagliga egoism strider vi om en massa oväsentliga och löjliga detaljer som orsakar ännu mer splittring och kaos. Idag är det själviskhetens jag som regerar. När egoismen upphör inser vi att kollektivet är det viktiga och därmed " att mänskligheten består av en kollektiv enhet ", där du och jag övergår till vi.

Som jag ser det är livets mening ökad tillväxt av medvetenhet hos var och en av oss. När medvetenheten ökar hos individen förstår individen allt mer. Medvetenheten är olika hos var och en av oss, och det innebär att vi har många olika uppfattningar om hur verkligheten är och hur den ska vara, vilket dagens världsliga kaos vittnar om. Vissa av oss har en syn som säger antingen - eller, svart eller vitt, medan andra har ett större perspektiv på hur det är och hur det ska vara. Vi har olika grad av förståelse, men det betyder inte att någon är bättre än någon annan ! Vi bör inse att vi inte är  lika, vi är olika - enhetens mångfald berikar.

Birger skriver : " Den politiska betydelsen av kollektiv har ofta använts för att trycka ner individers rätt att växa åt olika håll.". Instämmer. I vårt oförstånd bortser vi, och det politiska perspektivet, från enkla egenskaper som detta : Alla behöver varandra, och varje syssla är lika mycket värd.

Om jag anser att min insats är mer värd, då kräver det att andra tar hänsyn till mina krav. Min insats kanske kräver mer, men att ha större anspråk på de samlade resurserna betyder att andra får det sämre, dvs jag är viktigast 
(Det sista stycket är inte ett direkt citat, utan omformulerat av mig.)

När individen är till för kollektivet och kollektivet är till för individen, då är vi på rätt väg.

Min egen tanke är att det ytterst handlar om mognad. Dagens dårkapitalism och gårdagens socialistiska experiment är omogna, rentav barnsliga, ideologier.


Individualisering utan hänsyn till individen 


Hälsningar från Indien




André är fransman, men bor sedan 30 år i södra Indien, där han har en fabrik tillsammans med sin engelska fru, Bobby. Vi cyklade tillsammans i Nepal i vintras, för det mesta sida vid sida.

För en tid sedan fick jag ett telefonsamtal från en man som hade ett paket som han ville lämna, från André, som han träffat under en vistelse i Indien. André har inte min adress och knappast någon kännedom om Stockholm, ändå hade han tydligen för sig att jag bodde nära den här mannen. Vilket stämde, vi är nästan grannar !

Träffades på Nytorgsgatan, utbytte intryck av vår gemensamma vän, tittade på tavlor, pratade konst med hans trevliga fru, beundrade den vackra fasaden mitt emot (som jag aldrig lagt märke till trots allt cyklande på Bondegatan),  och glömde nästan bort presenten.



Precis så här slumpartat skulle jag önska att livet var lite mer.
Men det kanske är vad man själv gör det till ?




Södermannagatan, SOFO, Södermalm, Stockholm, Sverige, Världen ..

fredag, juni 21, 2013

Nyskapande reklam ?




Vi har fortfarande öppet ..

Affärsinnehavarna på Folkungagatan (som är avstängt för lång tid mellan Renstiernas gata och Erstagatan) vädjar till konsumenterna. - Snälla, överge oss inte !
Vet inte om jag tidigare sett reklam som spelar på offer-rollen.
Nästa steg kanske är ödmjukhet ?
Eller kritiskt granskande ?

Vår nya modell - nästan lika bra som konkurrentens ..
Den här produkten kan bli mycket bättre .. 
Vi har kommit en bit på väg ..

Glad midsommar !



torsdag, juni 20, 2013

Vet inte




Det är rätt sällan man träffar människor som tar dagen som den kommer, som bara flyter med.
Istället undrar vi, funderar och oroar oss. Och gör tafatta försök att förekomma, räkna ut och planera. Rädda för att allt ska kollapsa, som en såpbubbla.

- Men i en komplicerad värld måste man väl planera, annars blir det kaos ?
- Är du säker på det ?
- Ja, ganska. Det verkar rätt självklart faktiskt.
- Du har förstås hört den taoistiska historien om mannen med vildhästarna ?
- Ja, den brukar du komma dragandes med. Den håller inte.
- Håller vet jag inte. Men den är en påminnelse om att vi sällan vet vad som lurar bakom nästa hörn.
- Vet inte jag behöver någon sådan påminnelse.
- Du borde kanske läsa boken om den svarta svanen.
- Ja, du brukar säga det. Är den så bra ?
- Det vet jag inte, har inte läst den.
- Hur kan du säga att jag ska läsa den ?
- Det vet jag inte, det är bara en känsla.
- Vetande är inte precis din starka sida !
- Nej, det har du rätt i.

Fiskarna vi fick upp ur vattnet igår hade flyt, som fick behålla masken, och sedan dyka tillbaks till vattnet. Hoppas de förstod vilka hyggliga människor de blivit fångade av.


tisdag, juni 18, 2013

laglappa


                           Uppdukat och klart för ett sista lagningförsök utanför Gustavsberg.
..
cyklade från landet in till jobbet i morse, det brukar ta en timme, nu tog det tre,  stannade fem gånger för att försöka täta punkeringen men laglapparna  fäste inte, till slut fick Sofie komma till undsättning i bil med en reservslang, sen gick det fint, patienterna som väntat på att bli uppringda hade fått besked att doktorn punkat så de var inte alls upprörda,  jag fick uppleva ännu en gång att det inte är någon större fara när det inte går som man tänkt sig, men kommer nog ändå att ha en reservslang nedstoppad i fortsättningen, tror jag
 ..

söndag, juni 16, 2013

Planetskötsel





Potatisen är kupad, rädisorna gallrade och ogräset borta. ( Nåja ..)
Regnar gör det av sig själv.

Planetskötarkultur







Ett radioprogram på 30 minuter som fångar in det mesta som avhandlats på den här bloggen under några år. Inte illa !

Miljöhistorikern Sverker Sörlin och filosofen Gustaf Arrhenius diskuterade i senaste Filosofiska rummet alla tänkbara aspekter på klimathot. Rättvisa, jämlikhet, avund, tillväxt, tillit, lycka, moral, fångarnas dilemma, marknadsdilemman, demokratins brister och förtjänster, individens ansvar kontra kollektiva strukturer m.m. Nog blev man övertygad om att humanisterna skall med på tåget.

Programledaren nämner i slutet Christian Azars artikel nyligen i DN, där han efterlyser en planetskötarkultur. Sörlin nappade, och trodde att just ordet skötare är positivt värdeladdat för de allra flesta, som de brukare av jorden vi varit i tusentals år.
För den som följt den här bloggen går skötarkulturen under benämningen Klotförstånd (Roland Lidén)

Här kan man lyssna på hela programmet.
Här kan man läsa Azars artikel.

Vad skulle hända ?



Mycket handlar om vad som är, vad som är önskvärt, och vad som är möjligt. Man kan vara oöverens om alla tre.
Sara Falkstad Byrne, som arbetar med högstadiebarn i ett demokratiprojekt, har skrivit tänkvärt i Fria Tidningen om ordet respekt. Vad det är, vad det borde vara, och vad det kan vara.
Vanligtvis menar vi respekt för överordnade, alternativt "jag visar den respekt som visar mig respekt". Hon vill ge (åter)ge det en annan innebörd. 

För mig är respekt att med rakryggad ödmjukhet möta en annan människa. Respekt är obekvämt och tidskrävande. Respekt är att utgå ifrån att den andra är intelligent, allvarlig i sina intentioner och lika komplex som en själv. Det kräver mod och öppenhet.

Jag ser högstadiebarnen klä på sig den mentala rustning de måste för att våga sig ut i världen. Och jag säger förstås: Vad skulle hända om ni hann först med att visa respekt ? Vad skulle hända om ni förutsätter att den andra vill dig väl, istället för tvärtom ?
Och jag ser i deras ögon, och inne i mig själv, att det där är lättare sagt än gjort.

Eller är det tvärtom, lättare gjort än sagt ? Ett vänligt ord, och mötet tar en annan vändning ..

När respekt blir en handelsvara ?


lördag, juni 15, 2013

Sport ?



Snälla, jämför inte med andra farliga sporter, som utförsåkning eller Formel 1. Boxning går ut på att man skall skada varandra.
Det är en j-la skillnad !

Hur kan misshandel bli en sport ?

fredag, juni 14, 2013

Varför inte hemma ?



Den gångna veckan har jag varit sjuk, men inte hemma. Varför inte ?
- Genetiskt ? Säkert.
- Uppfostran ? Säkert.
- Av ekonomiska skäl ? Nej.
- Av ytterligare skäl ? Troligen ..


torsdag, juni 13, 2013

Snabbtänkt




Kahnemans bok innebär att de dagliga erfarenheterna kan beskrivas i nya termer.

Min (medvetna) tankeförmåga, System 2,  blir jag sällan imponerad av, men System 1 upphör inte att förvåna.
För några dagar sedan ser jag en man på Skånegatan, kanske femtio meter bort, huvudet lätt nerböjt då han är i färd med att knappa på mobiltelefonen, ansiktet ser jag inte. Inom bråkdelar av en sekund kastar System 1 fram sin tolkning : - Det är journalisten Lasse Anrell som står där borta. Och det var det !
Jag har aldrig sett karln i verkligheten, bara några bilder i Aftonbladet och som sanningssägare i några TV-program. Hur är det möjligt ?

För att klara sig i ett (över)komplext samhälle räcker det inte ha ett fungerande System 1, misstagen är för vanliga och inte sällan ödestigra. Men System 2, som skall komma till vår undsättning, lider av två stora brister : lättja och låg kapacitet.

Vad återstår ? Omställning förstås ! Som minskar komplexiteten och sårbarheten, och ökar motståndskraften (resiliensen). Och gör det möjligt för intuitionen (System1) att komma till heders igen.

Daniel Kahneman - Tänka, snabbt och långsamt.
Björn Forsberg - Omställningens tid.
Birger Schlaug - Att svära i kyrkan.


Arbetsmoralism




Återvänder till inlägget Den goda viljan, som skrevs med anledning av ett inlägg i Svenska Dagbladet om medborgarlön. Det resulterade i en diskussion om huruvida det är en avgörande skillnad mellan arbetstidsförkortning och baslön. Jag blev varse hur skeptisk det går att vara mot medborgarlön, och hur svårt det är att ta in vad andra försöker säga.
Vid förnyad genomläsning av Fersntröms inlägg fastnar jag för ett ord vi inte berörde, men som kanske innehåller kärnan i hans kritik. Arbetsmoralism. Övertygelsen att mitt värde som människa är avhängigt om jag har eller inte har ett arbete, moralen som sanktionerar att den som saknar lönearbete är i utanförskap.

Bläddrar mig tillbaks till Roland Paulsen, och hans omistliga bok om arbetssamhället.
Det avgörande är inte hur många timmar vi jobbar, utan den betydelse vi ger arbetet ?

Att i en diskussion vurma för något som aldrig tidigare provats, där andra hellre ser justeringar av rådande ordning , innebär att man påtar sig rollen som naiv och godtrogen. Då får man, som Birger Schlaug gjort hela livet, trösta sig med Elin Wägner :

en fågel värjer sin bur
det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort

den öppna dörren 
är då inte en utgång till friheten
utan ingång för katten

fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren
men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför buren
vet den ingenting

tisdag, juni 11, 2013

Dear Barak Obama,





Model: Dear Beatrice Ask

In many aspects we are different. Your are born in the early sixties, I in the middle fifties, you are black, I am white. Your are politician, I am a doctor. There are also things we have in common. We are both fond of sports and have difficulties to stay away from nicotine. We both have full citizenship in our countries, born within its territory, united by its flag, language, history and infrastructure. We are both equal in front of The Law.
Therefore I was susprised when you on the press-conference some days ago, as the president of your country, defended that people in my country have to be supervised by you. Only because we could be enemies of your country.
I write to you with a sincere wish. I want us to change experience. Come on. Just do it ! In 24 hours we share our bodies.

First I enter yours, to fully understand that being black is still a disadvantage.
Then you borrow my skin, to understand that 9/11 for me is not the day of the falling twin-towers, it is first of all the birth-day of my youngest daughter. Every 9/11 since 2001 this has been spoiled by television and newspapers, trying to make me believe that what happened in your country in 2001 is something I shall always be aware of, part of, and even guilty of, especially if I have any interest in muslim values, which I have (sic). In 2011 we were so drowned by this information that we almost felt half guilty, with all the the muslim people within our borders.
We knew that others have a much worse situation, and most of us have kept quiet. Now we know, from PRISM and NSA,  that you look upon all of us as suspicious terrorists.
Somebody argues that we all have to follow the law, the Patriot Act, we all have to participate in the war against terrorism. But imagine that this law is not following The Law, that this war is not our war ?
And somebody of you says that we have to do priorities, how could we trust some and not others ?
We don´t know, but we know for sure that no human being can be suspected of anything, just because she is a human being, living an ordinary life, with ordinary contacts, ordinary phone-calls and ordinary e-mails. Such a law is against all people, agains all human beings.
Maybe you want to leave this body we share at the moment,  you agree that this has gone too far, there is no solution, there is no emergency exit, the structures will not change if we take the PRISM and NSA  away, they are the  logical result of the tough culture of suspicion. It will survive until we stop look upon ordinary people as strangers, and start to look upon them as part of the same community, the same humanity.
You can leave our body now.

Eric Secher
Sweden

 Nine - Eleven

söndag, juni 09, 2013

Paternalism



Festligt sammanträffande, att filosofiska rummet idag handlade om gårdagens ämne, beslutsfattande.

Tänka, snabb och långsamt avslutas med några sidor om hur man, utan att inskränka otillbörligt på vår frihet, kan hjälpa oss att fatta bättre beslut. Kahneman hänvisar till boken Nudge (Knuff) , skriven av Richard Thaler och Cass Sunstein (2008), som fått stor betydelse, bl.a i Storbritannien, Korea och i Obama-kretsar. Den förordar s.k libertiansk paternalism, där man genom att ta hänsyn till och uttnyttja modern kunskap om vårt beslutsfattande, t.ex inramningens betydelse, kan "knuffa" besluten i en viss riktning. Utfallet blir t.ex helt olika om man utgår ifrån att organdonation är det naturliga valet medan ett nej kräver ett aktivt ställningstagande, jämfört med det omvända.
Den skeptiske kanske liknar detta vid manipulation, den entusiastiske vid god vägledning.

Idag låter vi oss luras av reklam, struntar i effekterna av överkonsumtion, och kallar det för "valfrihet". Vore det så fel med en "knuff" i en annan riktning ? Det är säkert det vi vill, egentligen.
Men hittills har det varit något fel på "inramningen" ?

lördag, juni 08, 2013

Tänka, snabbt och långsamt



Läste i höstas om Daniel Kahnemans vetenskapliga memoarer, Thinking, fast and slow.
Många inlägg på den här bloggen har handlat om just avvägningen mellan intuition/känsla och rationellt tänkande, så det var svårt att stå emot när den svenska översättningen ( Tänka, snabbt och långsamt) dök upp på bokhandelsdisken i vintras. Nu har jag, långsamt, tagit mig igenom den.

Inledningen till slutordet ger en bra vink om innehållet.
Jag inledde den här boken med att presentera två påhittade rollfigurer, fortsatte med att diskutera två arter och slutade med att teckna två själv. De båda rollfigurerna var det intuitiva System 1, som svarar för det snabba tänkandet, och det idoga och långsammare System 2, som står för det långsamma tänkandet, som övervakar System 1 och styr så gott det kan med sina begränsade resurser. De båda arterna var det fiktiva Ekonerna, som bor i teorins rike, och Människorna, som verkar i den riktiga världen. De båda själven är det uppplevande självet, som svarar för levandet, och det ihågkommande självet, som räknar poäng och gör val.

Boken rymmer en mängd exempel, experiment och försök som visar hur vi går vilse i vår upplevelse och våra val. Men Kahneman skriver i slutet att han avskyr när mitt arbete med Amos hyllas för att det visar att människans val är "irrationella".

Här följer en sida (1/510), från slutordet, som ger en bild av den nyansering han eftersträvar.
(Heuristik: enkel metod som underlättar för oss att finna tillfredsställande men ofta ofullständigt svar på svåra frågor)

Minnet rymmer en bred uppsättning färdigheter som vi har förvärvat under vår levnad. De levererar automatiskt effektiva lösningar på de problem som dyker upp, från att passera runt en stor sten på en stig till att lugna en missnöjd kund som är på väg att spricka av vrede. För att man ska kunna förvärva färdigheter krävs en regelbunden miljö, tillräckliga möjligheter till träning samt snabb och klar feedback så att vi kan korrigera våra tankar och handlingar. När de villkoren är uppfyllda utvecklas med tiden en färdighet, och de intuitiva bedömningar och val som snabbt dyker upp i medvetandet kommer då för det mesta att vara riktiga. Allt detta sker i System 1, vilket innebär att det äger rum automatiskt och snabbt. Utmärkande för en färdighet är att den ger personen möjlighet att handskas med stora mängder information snabbt och effektivt.
När man ställs inför en utmaning som kan bemötas med en färdighet frammanas den responsen. Men vad händer om en person saknar den erforderliga färdigheten ? Ibland, som vid ekvationen 17 X 24 = ?, som kräver ett exakt svar, är det med ens självklart att System 2 måste kallas in. Men det är ovanligt att system 1 blir överraskat. System 1 har ingen kapacitetsgräns och slösar med beräkningarna. När det söker svaret på en viss fråga genererar det samtidigt svar på näraliggande frågor, och det kan hända att det ersätter det svar som efterfrågades med svaret på en enklare fråga.. Enligt denna syn på heuristiker är det heuristiska svaret inte nödvändigtvis enklare eller torftigare än svaret på den ursprungliga frågan - det är bara lätttillgängligare och går att beräkna snabbare och lättare. De heuristiska svaren är inte slumpmässiga och det är ofta någorlunda korrekta. Men ibland är de helt fel.
System 1 registrerar det kognitiva flyt med vilket informationen bearbetas, men det avger ingen varningssignal när det blir opålitligt. Intuitiva svar dyker upp i medvetandet snabbt och förtroendeingivande oavsett om det grundar sig på färdigheter eller heuristiker. System 2 kan inte på något enkelt sätt avgöra om en reaktion är baserad på färdighet eller heuristik. Dess enda chans är att sakta  in och försöka konstruera ett svar på egen hand, vilket det helst undviker eftersom det är lättjefullt. Många av de förslag som System 1 kommer med anammas sorglöst med minimal granskning. 
..
Vad kan vi göra åt dessa snedvridningar. Det korta svaret är att inte mycket kan uppnås utan stor ansträngning.
..
Organisationer är bättre än individer på att undvika fel för att det av naturliga skäl tänker långsammare och har förmåga att upprätthålla ordnade rutiner.

Spännande att försöka tillämpa de här synsättet på t.ex diskussionerna om medborgarlön och kvinnlighet. Vad grundar man sina uppfattningar på ? Heuristik, snarare än färdighet ? När det gäller baslön/medborgarlön kanske man vackert får tugga i sig sifferexercisen (System 2) ?




fredag, juni 07, 2013

Söderanda


Att videobutiken Number One är trevlig, billig och ordningsam visste jag redan, men medkänslan kände jag inte till.
Före mig i kön idag står en, som jag uppfattar det, förståndshandikappad man. Han ber expediten läsa upp texten på baksidan av filmfodralet, vilket hon gör, högt och tydligt och utan stress. - Inge bra ! ropar mannen, och går tillbaks till hyllan. Under tiden hinner expediten serva några av oss andra, sedan läser hon upp från ett annat fodral, nu faller det bättre i smaken.
Expediten gjorde det här med respekt, som något självklart, inte som "välgörenhet" för att själv plocka poäng, utan bara av medmänsklighet.
Det värmde.

Häromkvällen stod jag i en annan kö, nämligen Seven-Eleven vid Nytorget. Mannen framför mig köpte en läskedryck, och fick tillbaks på sin hundralapp. En liten stund senare kom han in i affären igen, och säger lugnt och stilla : - Jag fick en tjugolapp för mycket tillbaks. Då närmast exploderar mannen bakom mig, i ett utfall som säkert hördes över torget - Det är helt otroligt, helt otroligt .. jag blir så glad, jag blir SÅ glad !
Vi andra värmdes.

Någon kanske blir "kall inombords" om jag tror att samhällen kan byggas på tillit och medkänsla. Men jag tror det.

torsdag, juni 06, 2013

Mansdiskriminering ...




Lyssnar på Nationaldagsmorgon i P1, samtidigt som jag läser Nina Björks artikel om (dansk) sexism. Det är sällan bra att göra flera saker samtidigt, men den här gången var det inte helt fel.

Istället för att fira uppehåller sig programmet, inte oväntat, vid vårt kluvna och reserverade förhållande till bemärkelsedagen. De inbjudna har olika infallsvinklar, varav en hakar i Nina Björks artikel.  Programledaren undrar vem som hade rätt i vårens REVA - rasism debatt, Jonas Hassen Khemiri eller Jasenko Selmovic. Jonas levandegjorde den strukturella rasismen, Jasenko kontrade med att varna för överdriven offermentalitet. Man verkade eniga om att ingen kunde avfärdas, och provsmakade på tanken att det  inte behöver vara någon motsättning mellan ståndpunkterna, att de kan samsas sida vid sida. Kan detsamma sägas om jämställdhet å ena sidan,  och kvinnlighet/manlighet å den andra ? Det har jag funderat länge på.
Läser Björks artikel flera gånger , men får  inte riktigt svar på frågan om det över huvud taget är meningsfullt att tala om manligt och kvinnligt, eller om det bara är konstruktioner som ytterst syftar till att vidmakthålla en maktstruktur, på samma sätt som rasism. I det ena fallet är det könet som definierar underlägsenhet, i det andra hudfärgen.

I den sista delen av artikeln skriver hon:

Nörmark målar upp en bild av Sverige som ett land där feminismen har segrat, och han tror att en sådan seger skulle innebära att kvinnor nu fötrycker män här. I Sverige har vi enligt honom, skapat ett samhälle "på kvinnors premisser", vi har "infört kvinnliga värden som kulturell norm och aktivt kuvat det som män sätter värde på", vi har fråntagit männen "deras lagenligt uppnådda privilegier" och vi "jagar män utifrån deras sexualitet".
Jag kan lugna dig, Dennis Nörmark. Inget av detta har skett. Vi lever i samma kapitalistiska ekonomi som ni, i samma liberala samhälle som ni. Det innebär - som varje materialist vet - att det ställs samma krav på oss som på er, att det ekonomiska systemet sprider samma normer här som hos er. De kraven och de normerna handlar om just det som Nörmark kallar "manligt", dvs en beredskap och förmåga hos den enskilda att vara ensam och stark, att konkurrera ut sina medmänniskor (som skolelev, som arbetstagare, som företagare, som bostadsköpare), att med vassa armbågar slå sig fram mot toppen av hirarkin. Solidaritet och rättvisa får stå tillbaka för konkurrens och ökade klyftor.
Huruvida man tycker att detta är bra eller dåligt har inte att göra med vilket kön man har, utan med vilken politisk dröm man bär på. Inte heller feminsiter är är ense om hur vi ska förhålla oss till denna poltiska och ekonomiska utveckling; vissa av oss kämpar för kvinnors rätt att konkurrera på lika villkor som män i ett samhälle där ekonomisk tillväxt är övergripande mål, vissa av oss önskar ett helt annat samhälle. Men att vi feminister skulle "vunnit så in i helvete" stämmer helt enkelt inte.
Det som möjligen stämmer är att vi lyckats uppnå en lägre toleransgrad för sexism i Sverige än i Danmark. Att talande påklädda män betraktar och kommenterar  tysta, naka kvinnor ser vi inte som ett "föregångsbeteende" för oss att ta efter. Den historien är urgammal och den har funnits, och finns forfarande, även hos oss. Om den är mindre accepterad här idag än den är hos er är det resultatet av feminsistisk kamp. Jag är övertygad om att många av mina danska systrar ser detta som en framgång.
För detta är ju också en fråga om makt, vem ska ha rätt att avgöra huruvida objektifiering av kvinnokroppar i offentligheten ska ses som förnedrande sexism eller som ett härligt bejakande av könskillnader. Jag hävdar min rätt att kalla det för det förstnämda. Och ja, Nörmark, det beror delvis på att jag som kvinna ser mig som ett offer för den sexismen. Ser mig som ett offer eftersom jag är det - att vara ett offer är inte som du tror något som den enskilde fritt väljer att vara eller inte vara. Däremot är jag ett offer som vägrar acceptera handlingen som gör mig till ett offer.

Instämmer. Men jag sitter kvar med min fråga, om vi huvud taget har anledning att prata om manligt och kvinnligt. Det närmaste svaret jag kommer är :


Betonandet av skillnader mellan könen har aldrig stått i jämställdhetens tjänst. Jag hittar inga argument för att det skulle göra det idag heller.  

Det är säkert så. Eftersom de som framhåller skillnaderna nästan aldrig är de som vurmar för jämställdhet. Men återigen, finns det några skillnader ?

Jag drabbas av en skrämmande tanke, nämligen att jag egentligen tänker som Nörmark, att jag inte heller är för jämställdhet. Enda skillnaden är att jag skulle önska att kvinnor fick styra den här världen. Eftersom jag lever i tron att det där som Nina räknar upp (beredskap och förmåga hos den enskilda att vara ensam och stark, att konkurrera ut sina medmänniskor, och att  solidaritet och rättvisa får stå tillbaka för konkurrens och ökade klyftor) inte vore lika möjligt i en värld styrd, och präglad, av kvinnor.
Onkel Olof kommenterade ett tidigare inlägg om intelligens (Att välja (bort)) , med samma förskräckande budskap på slutet, med : Mansdiskriminering … 
Den gången duckade jag helt, och så kanske det blir igen, eftersom "antingen eller" alltid bjuder emot. Bättre då att hänvisa till andra, som lyckas nyansera, som Eva Moberg, Elin Wägner, och Tao Te Ching (vers 28) :
De första fotstegens moder.
Jämställdheten har bara ytligt påverkat värdesystemet.

tisdag, juni 04, 2013

Regret



                               - Well, my little friend ?
                                         - I regret nothing.

REGRET

For many years I worked in palliative care. My patients were those who had gone home to die. Some incredibly special times were shared. I was with them for the last three to twelve weeks of their lives. People grow a lot when they are faced with their own mortality.
I learnt never to underestimate someone’s capacity for growth. Some changes were phenomenal. Each experienced a variety of emotions, as expected, denial, fear, anger, remorse, more denial and eventually acceptance. Every single patient found their peace before they departed though, every one of them.
When questioned about any regrets they had or anything they would do differently, common themes surfaced again and again. Here are the most common five:
1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
This was the most common regret of all. When people realize that their life is almost over and look back clearly on it, it is easy to see how many dreams have gone unfulfilled. Most people had not honoured even a half of their dreams and had to die knowing that it was due to choices they had made, or not made.
It is very important to try and honour at least some of your dreams along the way. From the moment that you lose your health, it is too late. Health brings a freedom very few realise, until they no longer have it.
2. I wish I didn’t work so hard.
This came from every male patient that I nursed. They missed their children’s youth and their partner’s companionship. Women also spoke of this regret. But as most were from an older generation, many of the female patients had not been breadwinners. All of the men I nursed deeply regretted spending so much of their lives on the treadmill of a work existence.
By simplifying your lifestyle and making conscious choices along the way, it is possible to not need the income that you think you do. And by creating more space in your life, you become happier and more open to new opportunities, ones more suited to your new lifestyle.
3. I wish I’d had the courage to express my feelings.
Many people suppressed their feelings in order to keep peace with others. As a result, they settled for a mediocre existence and never
became who they were truly capable of becoming. Many developed illnesses relating to the bitterness and resentment they carried as a
result.
We cannot control the reactions of others. However, although people may initially react when you change the way you are by speaking honestly, in the end it raises the relationship to a whole new and healthier level. Either that or it releases the unhealthy relationship from your life. Either way, you win.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
Often they would not truly realise the full benefits of old friends until their dying weeks and it was not always possible to track them down. Many had become so caught up in their own lives that they had let golden friendships slip by over the years. There were many deep regrets about not giving friendships the time and effort that they deserved. Everyone misses their friends when they are dying.
It is common for anyone in a busy lifestyle to let friendships slip. But when you are faced with your approaching death, the physical
details of life fall away. People do want to get their financial affairs in order if possible. But it is not money or status that holds the true importance for them. They want to get things in order more for the benefit of those they love. Usually though, they are too ill and weary to ever manage this task. It is all comes down to love and relationships in the end.
That is all that remains in the final weeks, love and relationships.
5. I wish that I had let myself be happier.
This is a surprisingly common one. Many did not realise until the end that happiness is a choice. They had stayed stuck in old patterns and habits. The so-called ‘comfort’ of familiarity overflowed into their emotions, as well as their physical lives. Fear of change had them pretending to others, and to their selves, that they were content. When deep within, they longed to laugh properly and have silliness in their life again. When you are on your deathbed, what  others think of you is a long way from your mind. How wonderful to be able to let go and smile again, long before you are dying.
Life is a choice. It is YOUR life. Choose consciously, choose wisely, choose honestly. Choose happiness.

Fegt ?

Somliga får utstå grova kränkningar på nätet. Även om den som drabbas genomskådar rädslan och galenskapen är det säkert svårt att helt och hållet avfärda.
Själv är jag förskonad, även om tonen blev lite hotfull i inläggen om Varning för invandring.
Betydligt mer harmlöst är de smickrande kommentarerna  på engelska som anländer nästan dagligen. Alla avslutas med en uppmaning att besöka en hemsida om behandling med cellulitkräm, please visit. Hittills har jag valt att radera, det kanske är fegt ?

Den goda viljan





05.30
Individens rättigheter, ansvar, skyldigheter och möjligheter har varit på tapeten sista tiden, även medborgarlön dök upp i en kommentar.
Jag blir varm inombords av att läsa Lennart Fernströms inlägg i en diskussion om just medborgarlön (SvD). En ny värld öppnar sig, så annorlunda från dagens. Byggd på människans goda sidor, inte på lättja, girighet och konkurrens, utan på viljan att vara aktiv, delta och bidra.

Igår kväll såg jag solnedgången från Hammarbybacken, och kände vemod. Idag har hon letat sig upp igen, och det känns mycket lättare. Cyklingen kommer att gå som en dans, och patienterna på mottagningen kommer att få möta en snäll doktor ...

måndag, juni 03, 2013

Knepigt




Jag är rätt bra på att cykla utan att hålla i styret,
och kommer till min rätt med udda patienter.
Jag är usel på att följa trafikregler,
och tapper lusten när alla är lika.

Jag passar inte riktigt in i mönster.
Men tror på gemenskap.

Knepigt det där.

söndag, juni 02, 2013

Möjligheten




Lena Anderssons senaste kolumn i DN är en passande uppföljning till diskussionen (om individen) i Kapitalismens återvändsgränd. Hon redogör för hur välfärdssamhället utvecklats från " frihet från " till  " rätten till ". Lenas farmor var nöjd med att slippa hunger och ensamhet, medan dagens åldring klagar på bristande kontinuitet bland personalen och att maten inte smakar. Andersson menar att vi bytt ut ett slaveri mot ett annat, genom staten. Individrätt (frihet från) är inte förenligt med välfärdsstat (rätten till). Vad hon själv önskar sig framgår inte.
Men. I gapet mellan " frihet från " och " rätten till " finns " möjligheten att ". Möjligheten att låta andra sidor styra än de själviska.
Men. Det kanske förutsätter att man är lyhörd för religionens kärleksbudskap. Det är inte Lena Andersson.