Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

fredag, februari 28, 2014

På riktigt







Rwanda
Efter att ha sett filmen och läst boken om Team Rwanda kändes det stort att få träffa dom. Åsa och Martin intervjuade och plåtade, jag höll mig i bakgrunden. Men så frågade mekanikern om jag inte ville låna en cykel och följa med på träningen. Vissa frågor är lätta att svara på !
Redan i andra backen fick jag släppa, men det gjorde inget. Tog mig ändå hela varvet runt, 12 mil. Vägarna är perfekta, bilarna är få , backarna är branta, naturen är förförisk, temperaturen är lagom och barnen kastar inte sten. Vad mer kan man begära ?
Den amerikanske ledaren Jock Boyner är tyst och tillbakadragen, jag tyckte om honom. Hoppas vi ses igen. Utan att flyga .. ?

Team Rwanda

torsdag, februari 27, 2014

Ansvar




Gick in i går på Klimatkontot för att få en uppfattning om hur mycket koldioxid jag bidrar med.
Kalkylen tar hänsyn till fyra huvudkategorier, nämligen mat, boende, transporter och övrig konsumtion.
Det stannade på 3,4 ton, tack vare ett spartanskt boende, cykel som huvudsakligt transportmedel och återhållen shopping. 3,4 ton, innan jag fyllt i några flygresor.
25 timmars flyg , vilket motsvarar en resa tur och retur till Kigali, gör att årsutsläppet stiger till 7,2 ton !
På en annan hemsida kan man räkna fram utsläpp för olika resmål, där får jag fram att Sthlm - Kigali, med mellanlandning i Addis (t.o.r) ger 1,329 ton. Sannolikt är den första uppgiften (7,2 - 3,4 = 3,8) grundad på korta flyg med många starter och landningar.

Att flyga är hur som helst förödande för den som personligen vill minska sina utsläpp av koldioxid.
Om människans utsläpp av koldioxid kan framkalla klimatförändringar som påverkar livsvillkoren på jorden blir det svårt att försvara transporter i luften. Att fortsätta flyga kan bara uppfattas som en förnekelse av sambandet mellan våra utsläpp och potentiellt förödande klimatförändringar.

Om jag slutar flyga så lär planen gå i alla fall, till skillnad från om bilen får stå hemma. Men det är knappast någon ursäkt. Att flyget totalt sett inte är det som bidrar mest till utsläppen duger inte heller på ett personligt plan.

Klimatfrågan är obegriplig för en dödlig. Men jag måste ändå ta ställning. Flyga eller inte flyga.
Att sluta resa vore en dödsdom ..


tisdag, februari 25, 2014

Disciplin



Låter ju självklart.
Men vi har rätt olika uppfattningar om vad som behöver göras, när det behöver göras, och vilken uppoffring det innebär.
Ta bara städning.
Eller klimatet.

Jonathan






Jonathan är fem år och son till en av cyklisterna i Team Rwanda. Han pratar perfekt engelska, antar att han lärt sig av Jock (Jonathan) och Kimberly, de amerikanska ledarna.
Han är ett litet under av väluppfostran, välmående och charm. Mina Karl - Bertil Jonsson - glasögon klädde honom verkligen.

Än så länge förstår han nog inte riktigt hur gynnad han är ..

Frihet

Gårdagens lovsång till amatören ändrade jag i morse.
I den ursprungliga texten stod det att proffsen kommer hem med "riktiga texter och bilder". Vid omläsning lät det både taskigt och falskt ödmjukt.
Sådan är amatörens värld. Man kan ångra sig, och ständigt vara förlåten. Tala om frihet !

måndag, februari 24, 2014

Amatören



Jag skriver, plåtar och målar för glatta livet, utan att kunna. Men så tar jag heller inget betalt, och förhoppningsvis kommer ingen till skada. Mer seriöst är jag tvungen att agera för att få mat på bordet, det är väl så det ska vara.
Men egentligen skulle jag nog kunna sjunga amatörismens lovsång. Allt det där som görs av enbart glädje, utan höga krav och strikta ramar. Där fel kan vara rätt, där ett litet misstag eller felsteg lätt kan förlåtas, eller rentav betraktas som givande och charmigt, där anspråken inte är så höga.

Det handlar om balans, skulle någon sagt.
Obalans, skulle jag sagt.

På onsdag kommer proffsen hem från Rwanda. Det blir skönt.
Den redan hemkomne amatören är mest omtumlad.


söndag, februari 23, 2014

Next stop Stockholm

Det är hisnande att resa. Tror det var Harry Martinsson som menade att det kunde räknas som ett basbehov, jämte mat och kärlek.
Vill så gärna vara nöjd med det jag har , inte ständigt behöva vara på väg mot vare sig nya prylar eller intryck. Men upphör inte att förundras över hur ovärderligt det är att byta perspektiv, att vara än mer utlämnad åt tillfälligheter.
Sex dagar i Rwanda har gett mig det, med råge. Massor att begrunda och smälta, en puff på vägen mot ökad förståelse och tacksamhet, men också ökad förvirring. Att begripa det som skett och den försoning som pågår här är inte lätt. Och jag skall akta mig för att ha några säkra uppfattningar.


tisdag, februari 18, 2014

Elin W i Rwanda

Min vana trogen intar jag den nya stan på restaurang , med en öl, en god bok och bra utsikt. Läser om Väckarklocka av Elin Wägner. Känns rätt, just nu. Får rysningar redan av första kapitlet. Kan förstå att den fick Bitger Schlaug att satsa på politiken.
Rwanda ? Första intrycket är lågmäld  vänlighet, välordnat och prydligt. Taxichauffören berättade att efter folkmordet så är det engelska och inte franska som gäller. Han hävdade lika bestämt att det är högertrafik i Kenya, så jag vet inte riktigt.
Det där med att flyga långt för nöjes skull får bli en senare diskussion. Just nu är jag otroligt glad, nästan lättad, att vara tillbaka på den afrikanska kontinenten.
Ungdomarna fixar sina mediaärenden för kommande intervjuer med Team Rwanda. " Min " kirurg håller sig undan. Så jag fortsätter med Elin ..

måndag, februari 17, 2014

Next stop Kigali



I kväll sätter vi oss på ett plan till Kigali. Kanske får vi träffa Jock Boyner och Team Rwanda, kanske blir det ett besök på sjukhuset, kanske blir det gorillor. Men det vet man inte. Om det inte blir av, så händer något annat ..

Kanske dröjer med nästa inlägg. It´s Africa.

I år är det 20 år sedan det ofattbara folkmordet. Åker inte dit för att ställa frågor, bara vara där.

Team Rwanda
Team Rwanda (2)

Disciplin



Blir på samma tema igen .. Tjatigt förstås, men vad gör man ?

Missade den första nervösa sträckan där Nelson tappade skidan, men resten av herrstafetten såg jag, faktiskt. Inte lika spännande och underhållande som damstafetten, men imponerande, onekligen.
Men. Egentligen en hel hoper men. Som kan sammanfattas i "vad är meningen" ?

I SvD skriver krönikör Anders Lindblad :

Maktskiftet i skidvärlden är ingen tillfällighet. Brutal träning, noggranna förberedelser och tolv SOK-miljoner i ett speciellt vallaprojekt är förklaringen till den svenska succén i OS-spåren.
De svenska vallarna har varit i Sojti sex gånger före spelen för att förbereda sig, analysera snön och testa skidor. Redan en och halv vecka före första loppet var det 13 man starka vallgänget på plats för att börja sitt arbete. Sverige har också med en egen meteorolog på plats.
Läs det gärna flera gånger, och försök sedan att behålla glädjen med att just Marcus Hellner åker in i målområdet med den svenska flaggan.

Det här är så långt ifrån allt jag tror på man kan komma.
Det är inte bara trist, det är förödande och meningslöst, om alla delar av livet till slut skall handla om disciplin.
Jag vill vara lat, spontan och lekfull.
Vilket inte är så lätt ..

Den vite mannen

söndag, februari 16, 2014

Smitare



Försöker oförtrutet argumentera för att vi borde sluta konkurrera och ständigt jaga mot nya mål. Utan istället hjälpas åt, och vara mer förnöjsamma. Kort sagt Tagga Ner.
Baksidan av den medaljen kanske är att några bara glider med, på andras bekostnad. Som den rumänske EU-parlamentarikern Dimitru Zamfiresco. Han röstar ja till alla förslag utan att vara det minsta insatt, och hovar sen in arvodet. Man borde bli förbannad, men jag blir faktiskt full i skratt när jag ser honom.
 Ser han inte lite ertappad ut, Dimitru ?

Det är väl det man kan hoppas på. I en värld där flertalet lever efter " en-för-alla - alla-för-en " så känner sig Dimitru och hans polare rätt bortgjorda efter ett tag.
På sektionen där jag arbetar fungerar det faktiskt så. Ingen vill hålla sig undan när det vankas överarbete, ingen vill framstå som smitare. Vet inte riktigt hur det blivit så, men vår sektionsledare har satt ribban och föregått med gott exempel.

Tidningstexten går att läsa om man klickar på bilden.

Nytt förhållande



Mitt förhållande till elitidrott har blivit väldigt annorlunda. Från inbiten nörd till nonchalant och sporadisk iakttagare.

Gjorde några ärenden på stan och svängde sedan förbi mina föräldrar. De var i upplösningstillstånd framför TVn, Sverige hade tagit guld i damstafetten ! Kom i tid för att se reprisen av Kallas osannolika upphämtning. Och tänkte den nästan förbjudna tanken att det var skönt att veta hur det gick.
När de sen intervjuas är det inte guldet som känns viktigt, utan det där fnittret och sammanhållningen.
Samma sak när jag läser de bombastiska kommentarerna i tidningen. Det som fastnar är Anna Haags kommentar.
- Jag sa förlåt, förlåt för att jag inte hängde med.
Lagkompisarna bad henne bara att vara tyst.
- Att får göra det här med de här tjejerna - mina bästa vänner - är helt fantastiskt. Det är magiskt.

Sammanfattning.
Det som gör intryck är inte om man vinner eller förlorar, utan hur man vinner eller förlorar. Och vem som gör det, vilken så kallad nation vederbörande kommer ifrån, är egentligen ovidkommande.
Och medaljstatistik är fullständigt ointressant.

lördag, februari 15, 2014

Snyltare ?




Cykeln såg anskrämlig ut efter några rundor i dåligt väder. Utomhuskranen i trädgårn´ är avstängd på vintern, så vad gör man ?
OK - Slussen har en själv-tvätt för bilar. Man betalar för en halvtimme, högtryck ingår.
Den girige cyklisten har nu upptäckt att bilisterna ofta bara utnyttjar 20 minuter av den där halvtimmen.

Har svårt att se någon förlorare .. bara vinnare ?

På samma sätt skulle förstås en massa annat "spill" kunna tas till vara. Kläder, mat ..
We all ought to be dumpster - divers ?


Världen förklarad i tre bilder



Frågor på det ?

Upphovskvinna : Gudrun Schyman 2014 - 02 - 14

TRC



Det finns många cykler.
Månen, jorden och solen har sin.
Och kvinnor.
Och män ?

Jag har min.
Toalett-rulle-cykeln.
Inte lika förutsägbar som de andra, men nästan.

Idag är dagen för en ny TRC (12)
.

Sista potatisen




Idag anrättade jag de sista potatisarna av förra årets skörd.
För övrigt har brysselkol blivit en favorit.

fredag, februari 14, 2014

Prova på




På Nytorgsgatan sitter en man utanför Konsum. Han sitter där på morgonen, han sitter där mitt på dagen, han sitter där sent på kvällen, med sin pappersmugg. Under tiden har jag varit inomhus i värmen, när jag för en kort stund vågar mig ut är det nätt och jämt jag håller värmen trots cykel och bra jacka. Slänger några kronor i muggen varje jag passerar, han ler tacksamt tillbaka.

Hur kan man försvara att vi lever så nära varandra under så olika villkor ?
- De är rumäner och deras fattigdom är inte vårt ansvar.
- Den som hamnar på gatan har sig själv att skylla. " Alla kan bli
  Amerikas president .. "
- Så är livet, somliga drar en vinstlott ..

I tidningen (ETC) berättas om romerna som blir vräkta från Högdalstoppen. Dom finner sig tydligen, och flyttar vidare till Bredäng och Flemmingsberg. Att Stockholms stad bjuder på resa hem till Rumänien ser de inte som något alternativ. De åker inte hem förrän de tiggt ihop ett sparkapital, de var ju därför de kom hit. Texten och bilderna vittnar om  stolthet och styrka.

Onkel Olof brukar återkomma till att " vi har det för bra ". Och jag tror han har rätt.
Man borde sätta sig  där i kylan med en pappersmugg för att känna på vad det innebär att vara längst ner på behovstrappan. Så kanske alla de triviala bekymren man ägnar sig åt framstår i en ny dager.

Pedagogiskt dilemma



Det är inte så lätt att ta sig in i riksdagen. Men det går.
Miljöpartiet kunde, Sverigedemokraterna kunde. Nu är det Feministiskt intitiativs tur.
På vägen dit har man inga pengar, inga resurser, bara vilja och idéer.
Gudrun Schyman kläckte idén att åka hem till folk. Homeparties.
- Om du kan skrapa ihop 25 personer så kommer jag ! 

Det gjorde Åsa. Och det är vi glada för.
En klockren grillning i maktstrukturer som inte stod Noam Chomsky efter. En blädderblockens mästare !

Men, partiet borde heta något annat. Flertalet vill så gärna att vi inte skall (be)dömas efter  sig vare sig hudfärg eller kön, men nästan ingen vill kalla sig för feminist.
Kort sagt, ett pedagogiskt dilemma.


torsdag, februari 13, 2014

I praktiken



Börjar få tag i taosimen, det blir mer än bara läpparnas bekännelse. Den första förvåningen och t.o.m ilskan lägger sig snabbt, sen kommer nyfikenheten på vad det oväntade ska föra med sig. Att det för något gott med sig har jag nästan börjat ta för givet. Den där cykelvurpan gjorde gott ?
Igår morse satt vi andäktigt och väntade på en föreläsare jag bjudit in, förväntningar var ordentligt uppskruvade. Men ingen kom. Det kändes inge vidare, Naturligtvis trodde jag i första hand att det var jag som rört till och missförstått men någon timme senare kom ett mail med hundra uppriktiga ursäkter.
Ganska snart såg jag tre fördelar med att mötet blev uppskjutet.
1. Min kontakt med den här synnerligen intressanta föreläsaren kommer att bli en helt annan.
2. Jag får möjlighet att tänka igenom lite bättre vad vi vill få ut av mötet.
3. Jag hinner läsa något av allt hen skrivit.
Att planera, att vara förberedd, att ha rutiner, men samtidigt gilla det oväntade. En konst som inte känns helt omöjlig att behärska.

Wu Wei  - Släpp taget

onsdag, februari 12, 2014

Move By Bike




Sofies gamla skolkamrat driver ett grönt rederi med elbåtar i Stockholm, nu är det dags för grönt cykelåkeri, berättade han när vi stötte ihop i julruschen.
Idag stämde vi träff i garaget som Vasakronan ställt till förfogande i utbyte mot flytthjälp.
Vilken känsla det var, att så lätt kunna flytta ett så stort släp med bara benkraft !
Trailern är i aluminium och överbyggnaden är lätt men tålig. 300 kilo kan man lasta.

Somliga går från ord till handling.
Kan bara önska lycka till !

MOVEBYBIKE

tisdag, februari 11, 2014

Det stora i det lilla



Daniel Mendoza säger i intervjun i Good News Magazine att han gläds åt småsaker, saker vi vanligtvis missar därför att vi söker något större .. han ser det stora i det lilla.

Upplevde något i den stilen idag.
Det blev inte mer än en soppa till lunch, så jag slank in på Mc Donalds. Stod och velade mellan två kassor med min tiokrona i handen. En av expediterna gav mig en vaken blick, sa tjena, och på två röda vände han sig om och tog upp en liten cheese-burgare som han räckte fram, kunden han betjänade hann knappast märka vad som hände. Jag gav häpen ifrån mig tio-kronan och gick ut på gatan, upprymd och full i skratt. Så lite, men glädjen satt i, läänge.

PS
Skall jag berätta vad expediten hade för hudfärg, och om han pratade flytande svenska ?
Det kan jag förstås göra, om jag låter bli att dra några slutsatser av det, i annat fall är jag rasist.
Han var mörk, och pratade dålig svenska.


När vi leker är vi samma



Så kom ett nytt nummer av Good News Magazine, fullspäckat av just goda nyheter.
Som avslutas  med att grundaren och ansvarige utgivaren Daniel Mendoza berättar sin egen historia, fylld av våld, övergrepp och rädsla, och kampen för att bryta med sitt förflutna.

Magasin som kommer ut några gånger per år skall läsas med andakt, men somligt är svårt att inte kasta sig över. Som artikeln Han leker världen trygg.

O Fred Donaldson hoppade av universitetsvärlden och började som förskollärare. Han fascinerades av barnens lek, och la märke till att deras lek alltid var befriad från konkurrens och rivalitet, barnen lekte hela dagarna utan att det någonsin handlade om att vara först eller bäst, det fanns aldrig någon tävlan.

Efter att ha studerat barn från skilda miljöer började han leka med tanken att det här mönstret var större än barn, större än människor överhuvudtaget.
Tänk om det här sättet att mötas på, fritt från konkurrens, rädsla och rivalitet kunde vara något som fanns grundläggande i allt liv ?

Sedan dess har han lekt i 40 år med alla slags djur och människor. Björnar, tigrar, valar, babianer, älgar, interner i fängelser, människor utsatta för övergrepp, företagsledare, och oändligt många barn världen över. Lärdomarna har han samlat i begreppet Original Play.

Många förknippar lek med sporter av olika slag, lek som handlar om att vara bäst, snabbast eller att utmärka sig själv. Men den leken är något vi lär oss och som är olika beroende på kultur och social status. Den ursprungliga leken, som finns inneboende i oss alla från början, bygger på tillit, samhörighet och kärlek. Det är vårt naturliga sätt att vara.

För Fred har förhållningssättet i den ursprungliga leken blivit ett sätt att leva  och är integrerat i allt han gör. Barnen är hans lärare och han poängterar att alla de stora, som Jesus, Budda, Gandhi, har sagt att att vi ska vara som barn, men vi har inte lyssnat.
Vi värdesätter inte barn i vår kultur och det tog flera år innan jag vågade berätta vad jag sysslade med. Men leken handlar om att vara på barnens nivå och lära av dem. De är experterna. De vet hur man skapar fred på jorden, säger han, och tillägger :
- De talar inte om det för dig, men de visar.


Nu känns det lättare och mindre skamset att stå frågande inför PISA och liknande jämförelser. Och att inte känna någon lockelse alls att heja fram de svenske i olympiska spel.

Vad är det vi mäter ?

söndag, februari 09, 2014

Gott nog



Fortsätter att förfäkta min ZERO - teori. Den som säger att man inte behöver sträva efter ständigt nytt och mer, utan kan uppleva samma tillfredsställelse genom att av och till ta ett steg till tillbaka, för att sen glädjas åt att komma tillbaks till utgångsläget.
Nu var det länge sedan jag cyklade längre än runt kvarteret, men häromdagen blev det av. Det var riktigt skönt att få känna mjölksyran i benen och leran i ansiktet. Inte gick det fort, men det gjorde inget, bara att ta sig runt var gott nog.

ZERO

Redan glömt ?




Det hör till livet att drabbas av motgångar och bakslag, men det är fascinerande hur olika man tar det.
Somligt har jag svårt att smälta, det grämer och gnager för lång tid, annat glömmer jag bums.
Idag besiktiga jag varvet och kunde konstatera att tjuven varit där. Den ena utombordaren var borta, den andra hängde på tre kvart med sönderbrutet motorfäste, hade kanske tur som kom just idag innan den också försvann.
Försäkringen ger nog inget, så det får bli till att paddla.

Tidigare reaktioner på stöld

Vackert !




Man har vant sig vid att nya byggnationer görs snabbt och billigt, på bekostnad av tålighet och skönhet. Fastigheten där vi bor är t.ex redo för totalrenovering efter bara tio år.
Ett vackert undantag är all den gatsten som anläggs lite varstans i stan. Tid tar det, kunskap kräver det, men vackert blir det, för lång tid framåt.

Vid gamla Skanstullsbron har man spikat upp ett plank mot bygg-gropen nedanför, sista västra fasen av Hammarby sjöstad. Det böljar fram i ett mjukt och följsamt S, varje planka sitter precis där den ska, den oljegröna färgen både smälter in och sticker ut.
Snyggt jobbat !

lördag, februari 08, 2014

Too difficult



Kollegan vars rum jag lånade i Västervik hade tre korgar för sina åligganden.
Känns igen från livet i stort. Risken är att alltför många hamnar i de två nedersta ..

fredag, februari 07, 2014

På väg




Så lyckades jag köra fel igen. Hur svårt kan det vara ?
Förra gången missade jag avtaget mot Söderköping, idag misslyckades jag i andra riktningen med att åter göra fel i Norrköping, efter en stund stod det Helsingborg på skyltarna. Fick fortsätta hela vägen till Linköping innan det gick att vända. Två gånger 43 kilometerns omväg.

Sådana här situationer bearbetar jag numera på ett ganska standardiserat sätt.
1. Fan också !
2. Gu´va pinsamt !
3. Spelar det egentligen någon roll ?
4. Det kommer säkert något gott ut av det här.
5. Hemkommen är jag nöjd och inte särskilt skamsen, bara lite fattigare.

onsdag, februari 05, 2014

Flockdjur



Prissättning är en märklig tingest. En välskött villa med uthus och närhet till Östersjön kan köpas för 650.000 utanför Västervik. I stora staden hade det blivit en nolla till.
Tillgång och efterfrågan heter den enkla förklaringen. Att priserna går upp när många vill bo på samma plats är lätt att förstå. Varför så många vill bo på samma plats är inte lika självklart.

Mads Mikkelsen spelar dagisläraren som utsätts för en hetsjakt sedan ett av barnen hittat på att han visat sig naken. Det har han inte, men drevet mot honom går inte att stoppa.
Såg filmen igår kväll, idag har jag svårt att koncentrera mig på något nytt.

Flockdjur är vi, på gott och ont. Förmågan att samarbeta i grupp gav människan ett övertag, men när gruppen går vilse är självständiga individer att föredra, de som inte till vilket pris som helst vill vara inne i den trygga gemenskapen.
I stunden är det svårt att uttala sig om vart vi är på väg, men nog känns det som om flockmentalitet står högt i kurs . De som går sin egen väg får väldigt lätt en (bokstavs) diagnos.


Intrycket består från tidigare besök här i småstan. Människor som bor där inte flertalet vill bo verkar tryggare med sig själva, har lättare för att ta med ro, även dystra besked.

tisdag, februari 04, 2014

Bruttonationalglädje



Det borde finnas enkla sätt att mäta välbefinnande, lika enkla som för ekonomisk tillväxt.
Patienter som har ont får ange på en s.k VAS  skala från 1 - 10 hur ont det gör. Det är subjektivt, men anses mycket tillförlitligt.
Det borde vara lika självklart att redovisa bruttonationalglädje som bruttonationalprodukt.
Vad är vitsen med ekonomisk tillväxt som inte upplevs som framsteg ?

Mer på samma tema - i Nature.

Och lite till ..




söndag, februari 02, 2014

5G



Läser i tidningen om nästa generations mobilnät, 5G, som kommer att ha 1000 gånger högre kapacitet utan att kosta mer. Fantastiskt !
För att sedan luta mig tillbaks i den sköna tjänstesoffan i Västervik och börja undra, undra vad alla fantastiska tekniska framsteg egentligen gör för skillnad. Hur mycket lyckligare blir man av att mobilnätet har tusen gånger högre kapacitet ? Svaret kanske är givet, man blir inte ett dugg lyckligare. Däremot skulle man bli olyckligare om alla andra har snabbare mobiler.
När det kommer uppgifter om nya tekniska framsteg blir jag provocerad, känner ett behov av att ifrågasätta från grunden, att göra ärliga jämförelser med det som var, att kort sagt vara en äkta bakåt-strävare.

Så här tänker en äkta bakåt-strävare om tekniska framsteg :
Tekniska framsteg som löser ett problem eller tillgodoser ett befintligt behov är av godo.
Tekniska framsteg som inte tillgodoser ett befintligt behov kan ifrågasättas.
Tekniska framsteg som skapar nya behov bör ifrågasättas.
Hen är också intresserad av att gradera och rangordna olika former av behov, vissa behov är mer grundläggande och djupt mänskliga än andra, vissa behov betyder mer än andra för välbefinnande och lycka.
När bakåt-strävaren tänker tillbaka på tiden före mobiltelefonen så blir hen ganska brydd, och kan med glädje minnas tiden när man inte alltid var anträffbar, när man höll utkik efter telefonkiosker för att slå en signal hem till familjen, familjen som inte alls var orolig över uteblivna signaler.
När bakåt-strävaren sitter och knappar på sin blogg så inser hen att det i själva verket är ett kreativt behov som lika gärna kan komma till uttryck på annat sätt, ett sätt som kanske inte i lika hög utsträckning vädjar till omgivningens gillande och bekräftelse.
När bakåtsträvaren skall ta sig från A till B så blir hen inte sällan varse att ju enklare och långsammare desto mer tillfredsställande.
När bakåt- strävaren känner efter ordentligt så märker hen att det som betyder allra mest är fortfarande närhet, verkliga möten med verkliga människor, något som inte kräver några tekniska framsteg alls.
Bakåt-strävaren har också känslan att det är något bedrägligt i att man aldrig får vara nöjd.

Att vara bakåtsträvare är per definition negativt värdeladdat. Har inget riktigt bra förslag på hur man ger samma funderingar en positiv laddning.




Lugnt och fint



Blir lika förvånad varje gång, hur olika man kan uppfatta samma tidsrymd.
Fyra timmar i bil kan vara riktigt träligt, med en bra ljudbok går tiden nästan för fort.
WW-bussen har blivit maskot och står nu på köksbordet i Västervik.
I morgon opererar vi, lugnt och fint, som man gör på landet.

lördag, februari 01, 2014

Nöjd


  Skåp, kokvrå, Erstagatan 1 C, Stockholm, Sverige, 

Wolkswagenbussen




Barnen och Ewa fick varsin leksaks-wolkswagen-buss i julklapp. Knappast något som kommer till användning, bara en from påminnelse om kärlek och sammanhållning. Flower - power och vackra drömmar,  fjärran från utslagning och konkurrens.
Häromdagen såg att affären på S:t Paulsgatan hade fått in ytterligare ett exemplar av den löftesrika bussen. Så nu är jag också med i gemenskapen.

Krass verklighet kan inte avfärdas, men symboliska handlingar och föremål kan underskattas ?

Before Midnight



Det blev en annorlunda filmupplevelse.
Before Midnight med Ethan Hawke och Julie Delphy var överöst av fina recensioner från både Sverige och utlandet, så jag hade stora förväntningar. Men efter fyrtiofem minuter stod jag inte ut längre med det intensiva och extremt självupptagna babblandet. Såå amerikanskt.
Dagen efter satte jag på igen, ett utslag av sträng uppfostran, typ man äter upp all mat på tallriken. Och det är jag glad för. Efter en timmes meningslöst konverserande började det brännas, jag kunde så till den grad känna igen mig att det nästan blev otäckt.


Det är skönt att inte vara ensam om sina svårigheter.
Och skönt när kärleken vinner.