Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

onsdag, september 30, 2020

Rent existentiellt





Nina Björk avslutar det inledande kapitlet om meritokrati i nya boken "om man älskar frihet" så vackert att jag blev tvungen att skriva av. 


Så här har det blivit för mig de senaste åren: jag tänker allt oftare att jag befinner mig i det välsignade tillståndet. Jag har fått livet. Jag har fått dagarna, stunderna, nätterna. Jag vet hur obetydligt det är, ingenting i evigheternas perspektiv, knappt ens en tändsticka som flammar upp och dör, snart är jag en av alla miljontals döda människor som ingen minns. Men för mig är mitt liv allt jag har och allt jag någonsin kommer att ha. Och jag kan helt enkelt inte förstå varför mina dagar skulle vara viktigare än någon annans. Jag kan bara inte förstå det. När vi är här så kort tid och när den korta tiden samtidigt är så totalt avgörande, för för varje människa är ju hennes liv allt hon har och allt hon någonsin kommer att ha. Hon måste få möjligheten att kunna njuta av det! Vi är ju så utsökt utrustade för att kunna möta det med våra lemmar, ögon, öron, munnar - för allt hos människan finns det en motsvarande yttervärld. Det finns fågelsång för våra öron, solnedgångar för våra ögon, smultron för våra munnar, andra kroppar för våra kroppar. Vi är så beredda att ta emot värld och liv. Ja, vi är som gjorda för denna värld! Vad spelar det för roll om jag är långsam eller snabb i kropp eller hjärna? Om jag kan prestera på just det sätt som den tid jag råkar leva i premierar eller om jag inte kan det? Om jag är smart eller trög? Jag är ändå denna utsökta jordvarelse människa. Om jag tar mig själv på allvar, måste jag också ta allas rätt att kunna möta livet på allvar. Då hittar vi inte på några ursäkter för att vissa ska ha det bättre och andra sämre under sin korta tid på jorden. Rent existentiellt finns det inga argument för ojämlikhet.







måndag, september 28, 2020

Day Zero in the Arctic

 


Ett långt uppehåll på bloggen. Det här inlägget kan vara början på en återresa till ett lugnare tempo, större eftertänksamhet och mindre bekräftelsebehov.

Jobbar numera varannan vecka. Den lediga är en större utmaning än den schemalagda, inte oväntat. Den här, och säkert många fler framöver, plågar jag mig med fördjupade kunskaper om klimatnödläget. Det gör ont. Och jag har bestämt mig för att det är i sin ordning. Det ska göra ont. 

Idag är det Mark Lynas som har ordet.

No one knows exactly when it will happen, but at some point in the two-degree world we will see the complete disappearance ofArctic sea ice, resulting in an ice free North Pole for the first time for about three million years. It is already fairly likely that most people today who are middle-aged or younger will witness this event, a historical milestone by any description. No toher humans in the hole history of our species would have been able to sail across the North Pole without hitting av substantial ice cap. Even during previous interglacials - warm periods between succesive ice ages when Greenland ice sheets was reduced to a much smaller size, the forest advanced northward and the Sahara flourished with lakes and wetlands - there was still permanent ice in the arctic. The date that we lose it - Day Zero in the Arctic - will surely be global warming marker like no other. *

Att fastna för just den här passagen kanske är ett bra exempel på min/vår svagaste sida. Det som gör störst intryck är inte det som har störst betydelse, utan det som väcker mest känslor. Var det inte tack vare bilder på söta sälungar som Miljpartiet kom in i riksdagen ? Eller så är det ett undantag från den regeln. Ett isfritt Arktis kan få enorma konsekvenser, förstår jag efter fortsatt läsning.


*Our final warning. Six degrees of Climate Emergency. 2020