Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

söndag, december 31, 2006

Lustpunkten












Den här sidan är fylld till bredden med citat av människor som tänkt något liknande som jag själv, men som formulerat det så bra att jag istället för att formulera om det med egna ord tillstår mitt tillkortakommande och återger visdomen ordagrant.

Så när det nu drar ihop sig till nyårsfrågesport blir det följdriktigt ett citat.
Vem har uttalat följande, någon gång under 2006 ?

Skolan har har en förmåga att döda lusten att lära och politikerna har en övertro på utbildning som lösning på alla samhällsproblem. Vi använder oss inte av den kunskap vi har och det som är viktigt går aldrig att mäta.
Om information passerar lustpunkten i hjärnan så fastnar det. Man lär sig för att det är kul-och det behöver inte ske i skolan.

Pris? Självklart! Två biobiljetter.

lördag, december 30, 2006

Good-bye Lance












Där satt den ! Vi har kämpat i timmar. Den extremt pretentiösa och fullständigt missvisande profil-bilden på Lance Armstrong är nerplockad, och nu förvisad till detta inlägg.
Det var sannerligen inte min förtjänst att bildbytet lyckades, Åsa har all ära av att de motspänstiga cybergudarna besegrades. Tack!
Även om den här bloggen mestadels är medelålders-inåtvänt-självupptaget-vända-ut-och-inpå-grubblerier, kan man ju alltid göra sken av att det är något annat. Eric-på- väg-bloggen har därför bytt namn till det mindre neurotiska (?) Tour d´Afrique.

Bien venu !!

Narcissus



Karin Thunberg skriver tänkvärda, mänskliga, krönikor i Svenska Dagbladet. Idag handlade det förstås om nyår och löften inför det nya året. Hon menar att stora beslut tas inte på givna klockslag, i champagnerus. Utan de blir tagna när tiden är mogen.

Häromveckan skrev hon några rader rader som passar väl in en vankelmodig dag som denna.
Karin Thunberg träffade Alice Timander i samband med hennes 90-årsdag. Foajéernas drottning berättade allvarsamt att hon aldrig känt sig älskad, på riktigt. Thunberg skriver:
Efter vårt möte har jag tänkt mycket på människans behov av spegling, bekräftelse. Att det egentligen inte spelar någon roll hur duktiga vi blir, vilka storverk vi utför. Har vi en narcissistisk störning, som det heter på fackspråk, är det som att hälla vatten i en brunn. Den blir aldrig full, hur mycket vi än ränner fram och tillbaka och skvätter duktighet i den. Kraven är bottenlösa.

Ja,nog är det så.

Lonely doctor



Inte helt oväntat kommer den smygande, känslan av osäkerhet och overklighet. Allra helst denna gråmulna lördagjour, som skall föreställa sista arbetsdagen på fem månader.
För att späda på osäkerhetskänslan värker det oförklarligt i höger knä.

Bläddrar fram och tillbaka i deltagarlistan, som kom för några dagar sedan.( www.tourdafrique.com -profiles ). Tjugofem entusiaster i åldrarna tjugo till sjuttio. Från lite varstans, som Canada, USA, Nya Zeeland, Sydafrika, Holland, Tyskland, England, Skottland, Kenya. Och lilla jag från Sverige.
Många ingenjörer och affärsmän, en hästfysioterapeut, men tyvärr ingen mer läkare.
Douglas från Kenya är blind och skall ha Joash som ledsagare.
Tom, Howard, Christopher, Janet, och Andrew verkar ägna sig på heltid åt äventyr.
Gerhard, Pierre och Sean verkar ha en (mer) avslappnad inställning till den ovanligt långa cykelturen.
Gerhard, som är pensionär från Hamburg, skriver förtröstansfullt - " my wife, my two daughters and two stepsons support my participation in Tour d Afrique ".
Lucette åker för Velo Nord-Sud, som samlar ihop cyklar till fattiga länder.
Marc Coté är lärare i bl. a internetanvändning, så honom kan man följa på på satellitbilder. Häftigt !

Patrick från Kapstaden funderar ungefär som jag själv, denna mulna lördag - Vad har jag egentligen gett mig in på ?

tisdag, december 26, 2006

Dunkel

På bloggen bör man tänka sig för, och ta hänsyn till vem man kanske sårar. Skrev jag på julafton, appropå krönikör Clemens.
Idag, på annandagen, låter det fortfarande mycket rimligt. Men, som vanligt, så kommer mer tystlåtna funderingar långsamt krypande, och gör sig påminda.
I den lilla världen visade det sig att min dotters bästa kompis kände krönikörens numera välartade son.
Om jag vetat att dotterns bästa kompis kände krönikörens välartade son, hade jag då skrivit annorlunda, eller rentav hejdat mig ?

Vad man väljer att skriva , för sin egen eller andras skull, är nog delvis höljt i dunkel.

söndag, december 24, 2006

Clemens

Som novis i skrivarbranschen konfronteras jag med en del obehagliga frågor. Som kan sammanfattas i " Var går gränsen " ?

I en dagbok som man håller inlåst, oåtkomlig för alla, finns inga gränser. Ingenting är för skamligt, integritetshänsyn behöver man inte ta. Jag skriver för mig själv, enbart.
Men en dagbok på nätet? Där skriver jag också för mig själv, men inte enbart.

Kom att tänka i de här banorna när jag läste en av svenskans återkommande krönikörer häromdagen, Clemens Poellinger - " En epok är över - nu är det tio år till nästa ".
Den handlade om hans barn.
Den fastnade, någonstans i halsen.
Äntligen är hormonkarneval, trotsig indolens och estetik som mest är uttryck för fantasilöst grupptryck borta ur familjedemografin.
Så långt är jag skapligt med. Välformulerat, halvkul och halvfyndigt. Och utan att någon behöver ta särskilt illa upp. Men sen blir jag förvirrad, och lite illa-mående.
Äntligen har jag två vuxna söner. Äntligen är den ene av dem ihop med den första flickvännen som inte skurit sig själv.
Har krönikören inhämtat sonens tillstånd att skriva så ? Har krönikören någon skyldighet att inhämta sonens tillstånd för att skriva så ? Hur kände sig krönikören i maggropen när han utlämnat sin son på detta sätt ? Kan man misstänka att krönikörens behov av att krydda sin krönika ( och tillfredsställa sin arbetsgivare ) har gått före hänsynen till familjen?
Jag vet inte, jag är novis på det här området. Om vad man får och inte får skriva offentligt.
Men en sak är jag säker på , efter att ha följt två döttrar genom det så kallade tonårslandet ; jag skulle inte vilja vara i krönikörens lilla treåriga dotters kläder. Med den oförståelsen från sin pappa för vad det innebär att vara tonårig tjej.
Nästa tanke.- Jag är en överkänslig torrboll. Jag har missat hela ironin. Krönikören är egentligen den mest förstående och stöttande tonårsfarsa man kan tänka sig.
Nästa tanke.- Nej ! Jag har inte missat någonting !

lördag, december 23, 2006

Studiebesök


Tyvärr lite allvarstyngt i juletid...
Höll ett föredrag för några år sen på den årliga kirurgstämman. Om två tillstånd.
Om att antingen ta det som det kommer och vara skapligt nöjd med sakernas tillstånd ( grön ). Eller att aldrig vara nöjd, utan ständigt på väg mot nya mål ( röd ). Och sedan den svåra frågan, om det går att gå från röd till grön.
Spekulerade i att övergången skulle bli lättare om man först såg till att bli riktigt strebrigt-fokuserat-illröd, genom att t.ex cykla över många höga berg .
Undrade försynt om den gröne doktorn har bättre förutsättningar än den röde att " sätta sig i patientens stol ".
Men också att forskning, framsteg och ledarskap kräver inslag av rött.

Ämnet känns skapligt aktuellt. Alla pratar ju om att leva i nuet och att vara nöjd med det man har. Men det är få som lyckas.
Märkligt.(?)

Tror på den tredje linjen i Planeten ( SVT ). Dvs om tillräckligt många känner och tycker någonting så där riktigt ordentligt, som dom gjorde på 70-talet när det stora landet bombade det lilla landet, så blir vi till slut tvungna att göra precis så där som tillräckligt många känner och tycker. Och slutar upp med och bomba det lilla landet.
Felet idag är att vi inte känner och tycker så där riktigt ordentligt om någonting, som dom gjorde på 70-talet.

Linje ett ( tekniken fixar allt ) och linje två ( det går ändå åt helvete ) verkar ha ett stadigt övertag. So far.
Får vackert invänta att hela Göteborgstrakten kanar ut i havet, eller nåt liknande som har förutsättningar att bli mer än en kort blixt på nyhetshimlen.
Att försöka cykla från Kairo till Kapstaden låter riktigt illrött. Och det är det förstås. Men det har sagts mig att afrikaner är duktiga på det där som vi är så dåliga på. Att leva i nuet och vara nöjda med det man har.
En nog så god anledning till ett studiebesök.

fredag, december 22, 2006

Heimerson

"Kunskapskanalen" låter pretentiöst, men i avsaknad av andra tidsfördriv blev jag fast.

"Utlandsrapportering i media " var ämnet.
Med risk för att inte längre kunna kalla mig för feminist, så erinrar jag mig bara att i studion satt två kvinnor, och Staffan Heimerson. Vad kvinnorna hette kan jag för mitt liv inte komma ihåg. Kommer heller inte ihåg vad de sa. Inte mer än att de sa saker på ett sådant där sätt som politiker brukar säga saker, dvs man garderar sig för att vara alla till lags.
Staffan Heimerson däremot var glasklar, pedagogisk, och helt kategorisk. Det är då det fastnar. Vilket faktiskt var Heimersons poäng.
- Det är på talangen det hänger, inte på resurserna eller tekniken. Utan förmågan att uttrycka sig och intonera så att folk lyssnar, kan rapporteringen lika gärna vara. Nyhetsrapportering måste vara underhållning, i ordets bästa bemärkelse.

Till italienarna gav Gud musiken, till fransmännen gav Gud den goda maten, till tyskarna gav Gud den goda organisationen.
Till engelsmännen gav Gud ordet, och det har de väl förvaltat från Shakespear till dagens BBC.
Tala inte om anglosaxer. CNN är faktaspäckat och torrt, BBC är fakta med stil och humor. Fransmän och journalistik går över huvud taget inte ihop.

Så där enkelt är det förstås inte. Men när bruset är högt tar man till sig det kategoriska, allra helst om det är välformulerat.
Med stil och humor. Och rätt intonation.

Lättlurade ? Eller bara mänskliga?

torsdag, december 21, 2006

Såpa

Mycket såpa nuförtiden.
Lättpåverkad som jag är, har tanken slagit mig att Tourdafrique också är en såpa.
Och den hemska tanken fick jag liksom bekräftad idag.
Möjligen en bekräftelse lite åt det vidskepliga hållet.

En tur på stan för att uträtta lite ärenden. På Sveavägen möter jag , två gånger dessutom, Robinson-veteranen Pål Holländer med flickvän. Ni vet, han den excentriske konstnären som satt och grät efter sonen någonstans i Stilla havet. Nu var han uppenbart mer fokuserad på hur han tog sig ut där på gatan än av flickvännen. Som om det fortfarande gällde att göra sig i TV-såpan. Trist.

Färdig med mitt ärende på väg hem kryssar jag fram på Hamngatan, Gallerian och Arsenalsgatan. Och vem kommer klivandes strax innan Gustav Adolfs torg om inte pappa Dinkelspiel. Som varit bl.a svensk handelsminister. Men i såpavärlden är han mer känd som pappa till unge herr Dinkelspiel, som kom tvåa i Robinson.
Våra blickar möttes i hörnet av Fredsgatan. Förstod han vad jag tänkte?

onsdag, december 20, 2006

Moderna människor



Nog har han skapat sig en alldeles egen nisch, Fredrik Lindström. En sällan skådad blandning av lek och allvar, bildning och underhållning.

Utan påfrestande pekpinnar tecknades ikväll (SVT2) bilden av moderna svenskar. Som kastar husmanskosten över bord, för att hänge sig åt den senaste utländska trenden. Och som de går in för det sen; svenskarna är det enda folk som ber om ursäkt för att man inte riktigt klarar att äta sushin med pinnar. Och vi kan mer om olivoljor än medelhavsfolket själva.
Det är inte förrän den beska senapskålen benämns italiensk-klingande "rucccola" som vi håller oss framme .

Vi är ett folk av medelklass som jagar status, som vill hänga med. Och visa att vi duger. Vi offrar på "ängslighetens altare", som Lindström så träffande kallade det.
Inte svårt att förstå hans slutsats, att när allt, hela tiden är så valfritt och föränderligt, så är det skönt med några icke valfria uppehåll, där allting är som det alltid har varit. Med sill och potatis, skinka och lutfisk. Och mormors gröt.

Julstämning


Mycket glitter här i Hammarby sjöstad, svårt att hitta den balkong som inte glimrar i decembermörkret.
Den konstnärligt lagde tycker det är lite medelklass-grupptryck-varning, för mycket mainstream. Och letar omedvetet efter alternativa uttrycksformer.
Som konstnärligt lagd (?) har jag nu, av en tillfällighet, hittat en sådan.

Man går in i tvättstugan, i vårt fall badrummet, stänger dörren, utan att tända takbelysningen, öppnar luckan till torktumlaren, som precis har snurrat färdigt. Ut strömmar varm luft, och ett bedårande (jul)sken, som sprider sig svagt i rummet.
Den som är andaktligt lagd, sätter sig en stund på badrumsmattan. Och förundras.

Balansräkning

Det tar hårt på ett präktigt-lydigt-väluppfostrat psyke att ha gjort sig skyldig till skolk.
Den här veckan har jag försökt få ordning i samvets-balansräkningen. Några timmar, tre dagar i sträck, har jag varit på jobbet trots att det är semester. Klinikmöten, lite journalskrivning, några patientsamtal.
Och ordningen är i stort sett återställd.
(Fast det är jag säkert ensam om att tycka.)

tisdag, december 19, 2006

Korrigering

Lägga till, dra ifrån, korrigera. Var det inte så hon sa om bloggen, Bodil M ?
Hade http://ericsecher.blogspot.com/2006/12/ntverk.html på andra sidan bron på tråden.
Och naturligtvis blev det en annan version än f.d hustruns. Vad hade jag trott ?

Synd att man så sällan hör talas om framgångsrika familjeterapeuter.

Låt tusen blommor blomma...



Precis vad jag behövde just nu. Någon slags bekräftelse på att det faktiskt är tillåtet, och t.o.m uppskattat, att våga, vilja och kunna debattera.
Marie Wedin, sjukhusläkarföreningens modiga ordförande, fick Dagens Medicins stora debattpris.
Det var helt omöjligt att förbigå Marie Wedin som med sitt stora engagemang ständigt skapar debatt och står för tydlighet när så många andra i sjukvårdsdebatten är otydliga, sa chefredaktör Per Gunnar Holmgren i sin motivering.

När Marie besökte oss på Ersta i våras, var det för att diskutera ledarskap inom vården. En het potatis som vi av och till försöker ta i. Men den bränns ordentligt, så för det mesta låter vi bli. Tur att det finns mariewedinare. Engagerade och hängivna.
Vi måste våga ifrågasätta trenden som innebär att läkare i allt mindre omfattning leder vården. Den viktigaste uppgiften är det strategiska ledarskapet. Och för den uppgiften borde läkare vara väldigt lämpade. Men på något besynnerligt vis så släpper vi den uppgiften ifrån oss.

En av mina chefer menade, under den diskussion som följde, att alla möten är lika viktiga för patienten. Mötet med receptionisten är lika viktigt som mötet med läkaren. En märklig uppfattning, tyckte vi läkare som satt där. Och inte sa något....

Strategiskt ledarskap är nog viktigt. Men som medarbetare på en repressiv arbetsplats så längtar jag ännu mer efter orädda ledare, som faktiskt gillar när folk tycker till. Och gör som Lasse Hallström, plockar upp godbitarna.

söndag, december 17, 2006

Från balkongen


Bodil Malmsten igen.
Att bevisa med en bild av det vackra att det är vackert - det blir förfalskning, det blir kitsch. Det är inte motivet som avgör hur bilden blir. Det är i betraktarens öga det sker, i betraktarens själ. Att sedan föra över bilden från själen till hemsidan, bloggen, boken, filmen är ett problem som jag för tillfället inte ser någon lösning på.

Mycket handlar om våra försök att kommunicera, tafatta försök att sätta sig " i den andres stol ".
Var och en är annorlunda, var och en lever annorlunda, var och en dör annorlunda. (Thomas Bernhard)

På universitetsjukhuset i Lund har man byggt ett träningscenter. Practicum. (Finansierat av Ivar Kamprad.) Där tränar man inte bara titthålsoperationer och hjärtlungräddning. Utan det svåraste av allt - kommunikation.

Hur som helst var det väldigt vackert imorse från balkongen.
Hoppas bilden här ovan kan förmedla det.
Annars får ni tro mig....

lördag, december 16, 2006

Montaigne

Bodil Malmsten skriver i inledningen till Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig :

Bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Att kunna ändra sig löpande, lägga till, dra ifrån, korrigera. Att dagligen kunna visa vilket vidunderligt, fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.

Precis så.

torsdag, december 14, 2006

Top Velo


Top Velo heter den franska cykeltidningen, där jag för några år sen såg den lilla notisen om det stora cykelloppet genom Afrika.

Från Top Velo har jag klippt ur några sidor med träningsråd.
Om man skall trimma " pumpen " inför stundnade allvar, då duger det inte att glida omkring och titta på utsikten. Då krävs att man sitter i källaren och kör intervallträning. Kör hårt - vila. Kört hårt -vila.Kört hårt - bit ihop - vila. Tjugoen olika träningspass att välja emellan. För uthållighet, mjölksyra och styrka.

I förrgår var det pass 1. Två minuter trampa, en minut vila, trampa två minuter, vila en minut osv, sju gånger, lite längre vila. Upprepa tre gånger. 2 gånger 7 gånger 3.
Idag var det 3 gånger 6 gånger 2.
Nästa gång 4 gånger 4 gånger.
O.s.v

Ställ helst inga näsvisa frågor om varför man skall pina sig så.
Om man " bara " skall se Afrika.

Nätverk



Vi grabbar är ju dåliga på nätverk, har inga " riktiga " kompisar. Bara ytliga kontakter som man pratar och gör ytliga saker med.
Men när det viner på hemmafronten, då måste man ha nätverk. Som fångar in, som fångar upp. Annars kan man göra sig (väldigt) illa.

Min bästis på andra sidan viken svarade inte. Rest till Sydamerika.
Prövar istället med kompisen på andra sidan bron. Hade inte han beklagat sig härförleden, hur svårt det var att ge och ta och allt det där ? Säkert är han sugen på en nätverksöl, grabbar emellan.
Hans fru svarar i telefon. - Nej,han flyttade för en månad sedan. Han bor inte här längre. Hoppsan..! Och så pratade vi en halvtimme om hur i hela världen de kunde gå så illa. Lät som om små tuvor hade vält hela lasset. Men det låg väl djupare, var vi överens om.
Märkligt nog var vi på det hela taget väldigt överens.

Ölen fick jag ta ensam på närmaste bar.

tisdag, december 12, 2006

Business



Man anar ugglor i mossen, det här står inte rätt till - som mamma skulle ha sagt.

Imorse kom ett mejl från tourdafriquekansliet. Som svar på min ditsända "profil", till hemsidan. Där det framgår att jag karvar i folk om dagarna.
I mejlet från kansliet står det att de 400 dollar som jag nyligen, på deras uppmaning, betalt in som mellanskillnaden mellan anmälningsavgiften för 2006, då jag ursprungligen skulle deltagit, och den högre anmälningsavgiften för 2007, kommer att återbetalas med en check som kommer att skickas till hemadressen. Flott. Ja visst - but why?

Man kan bara gissa. Och ana ugglor i mossen. För fyra hundra dollar lejer man en svensk kirurg ? I fyra månader. Fiffigt. Och ganska billigt.

OK. Låt gå for den här gången...for Africa.

måndag, december 11, 2006

Ensamhet


Det är fascinerande och märkligt med vårt förhållande till mobiltelefoner. Med en dylik i handen är det blygaste och mest hämmade av folk plötsligt redo att delge alla människor sitt privatliv. Varhelst, närhelst. Och med vilken glädje sedan ! Kroppsspråk ljuger inte.

I lördags överraskade svenskan med en intressant Under-streckare om Vår tids rädsla för ensamhet (Lars Fr H Svendsen), med anledning av en nyutgiven antologi, Den moderna ensamheten.
Efter genomläsning av artikeln kändes det nästan som om mysteriet med de blyga svenskarna och deras mobiltelefoner var löst.

Det är inte lätt att acceptera ensamheten. Ensamheten är inte bara smärtsam utan också pinsam. Ensamheten är en skam. För att undgå skammen är det avgörande att man gör intryck av att ha ett blomstrande socialt liv, hur ensam man än kan känna sig. Trots att ensamheten är ett allmännmänskligt tillstånd är den som lider av ensamheten en förlorare. Och vem vill vara vän med en förlorare ?

Det är inte så ofta poletter trillar ner.
Tackar och tar emot.

lördag, december 09, 2006

The Glider


För en tid sedan kom ett stressande mejl från tourdafriquekansliet i Kanada. Samtidigt som jag våndades över mitt cykelval.

Vi deltagare ombads ge besked om vi avsåg att tävla eller inte.
"Tävla" (race) innebär tidig väckning, gemensam start, och daglig tidtagning. Något jag tagit för givet efter att ha följt tidigare upplagor. Men tydligen kan man nu välja ett mer just-for-fun -betonat upplägg.

Mitt logiska tänkande identifierade fyra möjligheter. Tävla med gammal cykel. Tävla med ny cykel. Glida med gammal cykel. Glida med ny cykel. ? ? ? ?

Som god taoist (?) har beslutet utan större ansträngning kommit till mig (tack Pelle), och känns nu ganska självklart. Glida med ny cykel. Förstås. Jag är där för att se Afrika.Och spara på krafterna. Inte för att sitta och stirra in i någon annans bakhjul.

Vilket förstås inte hindrar att tävlingsdjävulen kan få leka lite i någon lämplig etiopisk backe....

Lillebror



Han reser en hel del, min lillebror, som nytillträdd chef för ett internationellt schweiziskt kemiföretag.

Det duger inte att sitta hemma i Basel och prata i telefon eller mejla. Det blir man inte klok på. Lika lite som man blir klok på en patient av att bara se röntgenbilden.
Femton länder i fyra världsdelar. Sen ska man övertyga dom i Basel vad som behöver göras. Om det faller väl ut så bär de av igen, till femton länder i fyra världsdelar, för att berätta och övertyga om den nya ordningen.
Men han berättar inte allt för mig, lillebror.Det var minsann i Lemonde jag läste härförleden att 15.000(?) skulle avskedas.

Tur att storebror fortfarande har bättre ben i backarna. Annars skulle han få lillebrorskomplex.

(Bilden:Lillebror, med gul ledartröja (!), i Pyrinéerna)

onsdag, december 06, 2006

Gasbesvär

Om någonting är trist och långtråkigt, kan man försöka göra det lite spänningsfyllt. Medicinöverläkaren N gav oss ett tips.

Är det t.ex långtråkigt med mottagning kan man påbörja en liten undersökning, en liten studie, i all anspråkslöshet. Om vad som helst, bara det triggar igång nyfikenheten, och bryter monotin.
På magtarmmottagningen kan man tex registrera vad folk har för byxor berättade dr N. En del har knäppta med skärp, medan andra har träningsoveralls-byxor. Plötsligt har man funnit ett lustigt samband mellan byxval och gasbesvär. Och den trista mottagningen blir riktigt livad.

Kan inte förneka att lång-cykling är ganska monotont. Men under gårdagens tur försökte jag tillämpa vad dr N hade lärt oss.
Så nu har jag upptäckt ett mycket tydligt samband mellan antal incidenter och rondell-storlek. Små rondeller är livsfarliga ! Det är lögn i helsike att veta vem som är inne i, och vem som är ute ur, rondellen.

Profilen


Svårt det här med teknik.
Åsa hjälpte mig per telefon, förra gången jag var jour, att starta min blogg. Tre enkla steg, som det står på hemisidan, var i själva verket en massa steg, som krävde en känsla för datorer som jag saknar. Så det var allt tur hon hjälpte mig.
Naturligtvis blev hon lite otålig på farsgubben. Så när vi kom till bilden som skulle ligga i presentationen, profilen, blev jag lite stressad och klickade på första bilden i mitt bildarkiv. Armstrong, Lance Armstrong. (Han som vunnit Tour de France sex gånger.) Spelar väl ingen roll. " Det går ju att ändra ".
Men det har inte gått hittills.

PS Jo, det har det nu, med Åsas hjälp DS

No more skolking

Fyra timmar på sadeln i hällande regn. Man borde hinna tänka igenom det mesta, kan man tycka. Men tiden går åt att känna efter, om kroppen vill eller inte vill.
När jag inte känner efter hur kroppen mår, ältar jag något aktuellt problem. Igår var det skolket. Det blev starka reaktioner från kollegorna. Uppfattades som väldigt osolidariskt. Att öppet svika polarna på det viset var lågt. Det tycker jag också.
Nu har jag provat att skolka. En gång, aldrig mer.

Sen handlar det om ömma tår (?). Om jag reagerar starkt negativt på en patient, har jag fått lära mig att det kanske säger mer om mig än om patienten. Vet inte om det är tillämpbart här.

Sen handlar det om ytan och inanmätet, i dessa make-overtider. Har en stark känsla av att vi tillmäter ytan större betydelse. Fuska och ljuga är rätt okey - så länge man inte blir ertappad. Skammen är viktigare än skulden. Det viktiga är att slippa skämmas. Om man är skyldig spelar mindre roll.
För några år sen blev min splitternya cykel stulen utanför stamfiket. Olåst. Vi körde handuppräckning bland kollegrona. Alla var rörande överens om att jag skulle säga till försäkringsbolaget att cykeln var låst. Dom skulle nämligen aldrig kunna bevisa motsatsen. Men jag skrev ett vänligt brev till bolaget och berättade istället att cykeln var olåst och hoppades att de skulle imponeras av min ärlighet. Vilket de inte gjorde. Inte en krona fick jag.
Lika dant den här gången.

- Om du nu valde att skolka, kunde du väl hållt käften om det!

Det är skönt att vara plikttrogen och inte svika sina polare. No more skolking.
Men skuld är viktigare än skam.

måndag, december 04, 2006

Friends ?



- Tack för senast.
- Tack själv. Det var trevligt !
- Ja visst..
- Det borde vi göra om !
- Ja. Kanske det...
- Du låter tveksam.
- Ja lite..
- Varför det ?
- Har lite ont om pengar, för tillfället..
- Jag betalar så gärna !
- Varje gång ?
- Ja..har du inte råd så...
- Då säger vi det !!

Lariam

Lurigt det där med läkemedelsbiverkningar. Läser man i FASS, så blir det nog lätt en självuppfyllande profetia.

Ett av alla val man står inför en resa till den fattiga kontinenten är att välja malariamedicin. Eller snarare malariaprofylax. D.v.s medicin som skall förhindra att man får malaria. Det finns en konventionell variant som innebär att man tar en tablett om dagen. I ett-hundra-tjugo dagar. Sedan finns det en modernare variant, med det vackert klingande namnet Lariam, där det räcker om man tar en tablett i veckan. Mycket billigare, och mycket enklare. Men med, just det, åtskilliga biverkningar. Piloter är t.ex inte tillåtna att ta Lariam, då det kan "sätta sig på skallen". Trötthet, yrsel, huvudvärk, förvirring, depression, sömnstärning m.m. Och detta drabbar inte så få. Eller som det står i FASS; mellan en på tio och en på hundra.

Mina infektionskompisar och gänget på vaccinationscentralen ger rådet att testa. Pröva några veckor så märker du, det brukar märkas redan efter två tabletter.

Sagt och gjort . Igår intog jag, inte utan bävan, tablett nummer ett. Och nu sitter jag här vid datorn. Och känner efter.
Är jag ändå inte lite yr ? Eller deprimerad ?

Fortsättning följer.

Memory

Tänk om det vore så att den yngre generationen aldrig rådde på den äldre. Att dom krakarna dukar under av komplex för en ointaglig, oöverträffbar, oslagbar förälder. Så känner nog inte mina barn.

I helgen tog vi fram Memory-spelet, dotter Åsa och jag. Ett av de där riktigt geniala spelen " för alla åldrar ".
Vet inte hur många gånger vi har spelat Memory, säkert flera hundra. Och jag har aldrig vunnit. Inte en enda gång ! Många gånger har jag tyckt det varit nära, då tar Åsa fem raka och tömmer bordet.

Sen har vi dotter Sofie. Hon har inte förlorat i spel, alla kategorier, sen hon föddes. Vi hade t.ex ett spel som hette Labyrint. Där gjorde alla seriösa ansträngningar för att förstå hur hon bar sig åt. Men det var lögn.

Ska man få stryk, ska det vara av sina barn. (Låter darwinistiskt korrekt.?)

Hundrasjutti

Var och en lever i sin egen lilla värld.
På väggen har jag ett skapligt deprimerande citat av Niklas Ekdal, ni vet han i DN.
Vi är biologiskt programmerade att mest bry oss om nuet och oss själva. Och demokratin är i stort sett oförmögen att hantera problem som ligger bortom nästa val.

I min egen lilla värld står jag nu inför ett svårt val. (Har inte riktigt kläm på vilka som är röstberättigade i detta val..)
Skall vevarmen på min Afrikacykel vara 170 eller 172,5 mm ? För den oinvigde, som inte är innesluten i samma lilla värld, kan det låta som en petitess. Men dom där två-och-en halv millimetrarna kan göra hela skillnaden, för känslan.
För det är känslan det handlar om. Alltid. Vare sig man spelar instrument, cyklar, håller tal, älskar, uppfostrar barn eller går ut med soporna. Man letar efter en känsla.

Förnuftet spelar (en) mindre roll.

Toppform

Märker att jag gärna avhandlar ett ämne i taget. Taoism, klimat och yttrandefrihet har fått sina beskärda delar.
Om "dagsformen" blir det en vers till.

Så blev då dr B äntlige) filosofie doktor, i fredags. (PhD)
Sällan eller aldrig har jag sett någon som toppat formen så perfekt.
På middagen, dagen innan, lär han inte ha sagt ett ord. Trots att avsikten var just att komma i god stämning, tillsammans med handledare och opponent.
Men fredag morgon var alla lampor tända, alla hästar inne. Äkta flow. Total närvaro.
Under disputationsmiddagen krönte B sin framgång genom att, när det föll honom in, rappt och uppkäftigt kommentera middagstalen.
( i sanning ett helt nytt grepp...)

Åsa Nilsonne har skrivit en bok som heter Vem är det som bestämmer i ditt liv ?.
Den här kvällen kunde B med gott samvete säga:
DET GÖR JAG !