Nog har han skapat sig en alldeles egen nisch, Fredrik Lindström. En sällan skådad blandning av lek och allvar, bildning och underhållning.
Utan påfrestande pekpinnar tecknades ikväll (SVT2) bilden av moderna svenskar. Som kastar husmanskosten över bord, för att hänge sig åt den senaste utländska trenden. Och som de går in för det sen; svenskarna är det enda folk som ber om ursäkt för att man inte riktigt klarar att äta sushin med pinnar. Och vi kan mer om olivoljor än medelhavsfolket själva.
Det är inte förrän den beska senapskålen benämns italiensk-klingande "rucccola" som vi håller oss framme .
Vi är ett folk av medelklass som jagar status, som vill hänga med. Och visa att vi duger. Vi offrar på "ängslighetens altare", som Lindström så träffande kallade det.
Inte svårt att förstå hans slutsats, att när allt, hela tiden är så valfritt och föränderligt, så är det skönt med några icke valfria uppehåll, där allting är som det alltid har varit. Med sill och potatis, skinka och lutfisk. Och mormors gröt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar