Clemens

Som novis i skrivarbranschen konfronteras jag med en del obehagliga frågor. Som kan sammanfattas i " Var går gränsen " ?

I en dagbok som man håller inlåst, oåtkomlig för alla, finns inga gränser. Ingenting är för skamligt, integritetshänsyn behöver man inte ta. Jag skriver för mig själv, enbart.
Men en dagbok på nätet? Där skriver jag också för mig själv, men inte enbart.

Kom att tänka i de här banorna när jag läste en av svenskans återkommande krönikörer häromdagen, Clemens Poellinger - " En epok är över - nu är det tio år till nästa ".
Den handlade om hans barn.
Den fastnade, någonstans i halsen.
Äntligen är hormonkarneval, trotsig indolens och estetik som mest är uttryck för fantasilöst grupptryck borta ur familjedemografin.
Så långt är jag skapligt med. Välformulerat, halvkul och halvfyndigt. Och utan att någon behöver ta särskilt illa upp. Men sen blir jag förvirrad, och lite illa-mående.
Äntligen har jag två vuxna söner. Äntligen är den ene av dem ihop med den första flickvännen som inte skurit sig själv.
Har krönikören inhämtat sonens tillstånd att skriva så ? Har krönikören någon skyldighet att inhämta sonens tillstånd för att skriva så ? Hur kände sig krönikören i maggropen när han utlämnat sin son på detta sätt ? Kan man misstänka att krönikörens behov av att krydda sin krönika ( och tillfredsställa sin arbetsgivare ) har gått före hänsynen till familjen?
Jag vet inte, jag är novis på det här området. Om vad man får och inte får skriva offentligt.
Men en sak är jag säker på , efter att ha följt två döttrar genom det så kallade tonårslandet ; jag skulle inte vilja vara i krönikörens lilla treåriga dotters kläder. Med den oförståelsen från sin pappa för vad det innebär att vara tonårig tjej.
Nästa tanke.- Jag är en överkänslig torrboll. Jag har missat hela ironin. Krönikören är egentligen den mest förstående och stöttande tonårsfarsa man kan tänka sig.
Nästa tanke.- Nej ! Jag har inte missat någonting !