Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

tisdag, december 27, 2016

Omtanke



Kanske en överdrift att jag satte kaffet i halsen, men blev ändå häpen när DN på ledarplats skrev att utan omtanken går vi under.
Märkligt i sig att rubriken väcker förvåning. Men det är nog tyvärr ingen överdrift att de andra 364 dagarna som inte är julafton kommer samma ledarsida att uppehålla sig vid olika varianter på temat att för mycket omtanke kan skada konkurrenskraften och tillväxten.
På ren svenska kallas det hyckleri. En mer välvillig tolkning är att DN ger röst åt en allmän och utbredd frustration över att vi inte tillåts vara så snälla och omtänksamma som vi (Homo Sapiens) innerst inne är.

DN

Lasse Berg
Göran Greider
Greider/Kropotkin




fredag, december 23, 2016

GOD JUL !


Julen ska vara en glädjens högtid. Och jag kommer att göra mitt bästa för att vara glad och dela med mig när vi samlas runt julbordet för att äta gott och öppna våra klappar. Men under den där ytan skaver det. Inte bara på julafton, utan varje dag. 25.000 människor svälter ihjäl varje dag, medan vi handlar mer av det vi redan har. Det vore en gåva bättre än alla andra om vi fick viljan och modet att ställa till rätta det misstaget. Förlåt om jag förstör julstämningen, men Nina Björk recension i dagens DN kanske kan vara en hjälp på traven.
GOD JUL !

Faktum nummer ett: I dag produceras tillräckligt mycket mat i världen för att ingen enda människa skulle behöva gå och lägga sig hungrig. 
Faktum nummer två: I dag svälter 25.000 människor ihjäl av hunger varje dag. Om det första faktumet är en bedrift av vår civilisation så är det andra ett underkännande av samma civilisation.
Om detta paradoxala förhållande har den argentinske författaren och journalisten Martín Caparrós skrivit ett 800-sidigt tjockt reportage, ”Hunger”. Jag läser det med andan i halsen, med tårar i ögonen och med en alltmer stigande vrede i bröstet.
Caparrós åker till Niger, Indien, Bangladesh, USA, Argentina, Sydsudan och Madagaskar för att prata med människor som hungrar, beskriva deras miljö, historia och vardag. Han presenterar siffror och statistik. Han reflekterar och analyserar. Han skriver inte om svältkatastrofer, inte om den hunger som vi kan läsa om i tidningar – utan om den ständigt pågående katastrofen, om hunger som vardag, om valen den tvingar människor till.
Ska jag sälja min njure om nöden blir större, kommer jag att våga det? frågar sig Avani, en kvinna som bor under en plastduk på fyra pinnar i Bombay. Ska jag köpa rent vatten eller ska jag köpa mat? frågar sig Amena från Bangladesh. Hussena, som befinner sig på ett sjukhus i staden Madaoua i Niger, har av Läkare utan gränser fått veta att om hon ska kunna ge sina små tvillingar tillräckligt med näring bör hon amma dem, och då måste hon själv äta ordentligt. ”Om jag inte äter räcker inte min mjölk. Men om jag äter får mina andra barn ingen mat. Så om jag äter för att få bra mjölk räddar jag de minsta och överger de andra.” Den här kvinnan säger att hon ibland hatar att ha barn – hon hatar det ”eftersom jag är rädd för att de ska hata mig för att jag har gett dem ett sådant här liv”.
Hon har gett dem? I så fall bara genom att födas på fel ställe i fel tid. Vem, vad, har egentligen gett henne detta liv? Som en klangbotten till Caparrós reportage ekar frågorna om frihandel, utveckling, globalisering och demokrati. Alla de orden får en annan betydelse när de ses i ljuset av ett barn som letar efter mat på en soptipp i Argentina och inte i ljuset av en debattartikel från en mätt västerländsk professor i nationalekonomi.
Frihandel: Under 1980-talet pressade Världsbanken och IMF afrikanska regeringar att begränsa den statliga inblandningen inom jordbruket eftersom dessa länder nu skulle integreras i ett ”globalt system med frihandel”. Regeringar slutade ge bidrag till sina jordbrukare, garanterade dem inte längre ett minimiinköp av deras produkter eller reglerade deras priser. I Niger fick IMF till exempel regeringen att stänga de spannmålsdepåer som hade använts när torka, missväxt eller gräshoppssvärmar hade försatt befolkningen i nöd, eftersom sådana statliga ingripanden störde marknaden.
Utveckling: När jordbruksföretaget Monsanto började sälja genmodifierade fröer till Indiens småbönder kunde skördarna växa – samtidigt som bönderna satte sig i skuld till företaget genom att förbinda sig att köpa även Monsantos bekämpningsmedel och gödsel och de patenterade fröerna inför nästa säsong. Om skulderna inte kunde betalas förlorade bönderna sina marker. Bönder utan mark flyttar till städer; av de 500.000 människor som årligen flyttar till Bombay hamnar 400.000 i kåkstäder utan fungerande vatten och avlopp. Caparrós skriver: mellan år 2000 och år 2010 dog fler barn av diarré än alla soldater som dött i samtliga konflikter sedan andra världskriget.
Globalisering: På grund av moderna kyl- och transportsystem kan en kyckling i dag säljas till det pris som vem som helst i hela världen är beredd att betala för den, inte det pris som de som bor där kycklingen har fötts upp är beredda att betala. Resultatet av global prissättning och lokal lön blir för många detsamma som att äta för lite.
Demokrati: Caparrós beskriver ”landgrabbing”, hur utländska företag lägger beslag på mark i afrikanska länder utan att de inhemska regeringarna förmår försvara sina medborgares intressen. Folken väljer sina politiska företrädare, men dessas makt är ofta mindre än de multinationella företag över vilka människor inte har något inflytande.
Av Martín Caparrós reportage får man kunskap och vissa redskap för att förstå, man får ett levande språk och en närvarande författarröst – men mest av allt får man faktiskt känslor. Dess gestaltning av vår världsordning borrar sig in i mig, ord för ord och varje ord skär ett litet sår i mig. Ändå är det inte flådd jag blir, utan tvärtom hård. Hård som en sten.
Ni får hitta på vilka legitimeringar ni vill för att försvara en värld där en kvinna i Niger har vita förhårdnader längst ned på sin tumme eftersom hon har mortlat hirskorn två timmar om dagen i fyrtio år och ändå inte kan äta sig mätt – jag accepterar dem inte! Ni får tala om välstånd som sipprar ner till alla hur mycket ni vill; en utveckling där ett land som Indien – ”världens största demokrati – årligen exporterar 55 miljoner ton livsmedel samtidigt som 250 miljoner människor svälter i landet är och förblir ett misslyckande.
Alla dessa människor som offras – om det var dem vi dagligen rapporterade om i överflödssamhällena i stället för om aktiekursernas utveckling på börsen? Vi hade haft en annan syn på vad ”systemet fungerar” betyder.

tisdag, december 20, 2016

Seende


1.
Övriga partier uppfattar att sverigedemokraterna i huvudsak får sina sympatier på att vara skeptiska till invandring.

2.
Vill man få tillbaka de röster man förlorat till sverigedemokraterna må man alltså likt sverigedemokraterna vara mer skeptisk till invandring.

3.
Socialdemokraterna, kristdemokraterna och moderaterna har likt sverigedemokraterna blivit mer skeptiska till invandring, medan centerpartiet hållit fast vid sin (och alliansens) tidigare linje. Liberalerna har har inte profilerat sig i denna fråga. Vänsterpartiet har en centerpartistisk grundinställning , men är i detta sammanhang mindre intressanta då deras väljare knappast kan tänka sig att gå över till sverigedemokraterna. Miljöpartiet har också en grundinställning lik centerpartiet och vänsterpartiet men är i detta sammanhang likaså mindre intressanta, dels för att de likt vänsterpartiet knappast förlorar väljare till sverigedemokraterna, dels för att de för tillfället är ett parti som inte står på egna ben utan sitter i knät på ett annat.

4.
Om det första antagandet enligt ovan är riktigt så borde de kursändringar partierna gjort innebära att de partier som blivit mer skeptiska till invandring fått mer sympatier, på sverigedemokraternas bekostnad. Så är inte fallet, i något avseende. Dessa partier har istället gått miste om sympatier, men inte till sverigedemokraterna (som har oförändrat stöd), utan till centerpartiet, som hållit fast vid sin ursprungliga uppfattning.

5.
Jag kan inte förstå annat än att invandringsfrågan inte är så avgörande som vi tycks tro.
Sverigedemokraterna får, liksom Trump, sympatier av andra skäl, som vi ännu inte till fullo förstått.
Att försöka härma och ta efter, utan att veta vad det är man ska härma och ta efter, straffar sig, förstås.

6.
Jag är ointresserad av att lyssna till Jimmie Åkesson, men oändligt nyfiken på hans sympatisörer. Vad ser de som jag inte ser ?


måndag, december 19, 2016

Dammtorp


Äldre människor som utövar sport brukar vara rätt självsäkra, till och med lite märkvärdiga och överlägsna. Gammal är äldst, typ.
Men det här paret i 80 årsåldern var annorlunda, de tillstod snabbt att de inte var så vana och blev glada för att få hjälp med bindningarna.
Och så var de annorlunda på ett sätt till.
Ingen av dom hade tagit befälet.

Sådan vill jag också vara när jag är 80.
Orädd, prestigelös, och jämställd. 

lördag, december 17, 2016

Compassion





1996




Vi är fortfarande mer kvinnor än människor.
Vetskapen att jag är kvinna fortsätter att forma mig och mitt liv.

Låt oss slippa dom outtalade önskningarna från det rosa täcket.
Låt oss slippa ett livsmanus skrivet utifrån kön.

onsdag, december 14, 2016

Candyland



Det var en ovanlig upplevelse, när säljaren frågade om jag kunde tänka mig att betala mer ..
På galleri Candyland (Gotlandsgatan) hade ett stort antal konstnärer i helgen lämnat verk till försäljning, intäkterna gick oavkortat till Läkare Utan Gränser. Jag blev blixtförälskad i två små statyer av Lisa Larsson, tretusen kronor, som det stod på prislappen, var jag definitivt beredd att betala för att få dom i min ägo. Men allting ställdes på ända när galleristen frågade hur mycket mer jag var beredd att betala. Fokus flyttades plötsligt från det invanda giriga - individualistiska(GI) till det ovana generösa - gemensamma (GG). Och naturligtvis blev jag ställd. Ur ett GI-prespektiv ville jag minimera utlägget, men ur ett GG-perspektiv ville jag maximera det (!).
(Det blev en svensk kompromiss; åttatusen.)

tisdag, december 13, 2016

Heberlein


I Studio ett intervjuas Ann Heberlein om godhet med anledning av en artikel hon skrev i tidningen Fokus förra veckan. Den råa rösten i texten har blivit len i radion, men i sak är det ingen skillnad. Nämligen att det är fel att skänka till tiggare, att handlingen i första hand tillfredsställer givaren, att godhet skall skiljas från det som är rätt, och att förnuftet och inte känslorna skall styra hur man gör i liknande situationer. Heberlein har fördjupat sig i ämnet genom att bl.a läsa samordnare Martin Valfridssons utredning.
Tycker verkligen genuint illa om Heberleins attityd.
Tiggaren väljer att komma hit och tigga, vi väljer att ge, eller inte ge. Ger vi stannar de kvar, utan att påtagligt störa vår berömda ordning, annars åker de hem. Vad är problemet ? Och varför denna överlägsna och insinuanta beskrivning av kvinnan som valt att ge ?
Inbilla mig inte att även Heberlein styrs av känslor. Nämligen att det skulle kännas så himla skönt att slippa påminnas om världens orättvisor.

Heberlein är en av många som har hoppat upp på det framrusande populist-tåget, man får anstränga sig för att hitta andra sätt att ta sig fram.
Kändes lite lättare efter att ha läst Amanda Björkman i DN. Tack.

Fokus
Valfridsson
Björkman


söndag, december 11, 2016

Looser


I can be the looser,  if there is a winner

Jod


Medkänsla handlar till syvende och sist om att få känslan "det kunde varit jag, det kunde varit någon av oss" ?
Fick, faktiskt, den känslan när jag såg bilden på Jod i DN häromdagen. 31 år, ogift, boende i östra Aleppo tillsammans med sina föräldrar i en lägenhet utan fönster eller värme, kontoret där hon tidigare jobbade med kvinnofrågor i staden (bilden) bombades den 16/11.
Eller handlar det om att hennes glada uppsyn gör det lättare att ta till sig informationen om den extremt utsatta situationen hon befinner sig i, lättare än om hon likt många andra vädjande gråter in i kameran. Ungefär på samma sätt som det är lättare att lägga en slant till de muntra dragspelande romerna än de som bara sitter ner och lider.
?


lördag, december 10, 2016



Önskan



har en önskan
som kanske är befängd,

att när jag tycker illa om och känner hatet växa,
då skall jag mata den varg som vill väl,
som inte kräver i gengäld,
som inte är långsint,
som inte hämnas,
som inte jämför,
eller avundas,

den vargen
vill jag
vara

Två vargar



fredag, december 02, 2016

skillnad ?



tänker ibland, att jag borde vara nöjd,
nya berg, nya dalar, nya främlingar,
vad gör det för skillnad ?

mat, vätska och kärlek behöver man varje dag
men nya berg, nya dalar, nya främlingar,
klarar man sig utan ?


torsdag, december 01, 2016

Pressfrihet 2015 - 2016



Freedom of press 2015

Inga stora förändringar, men onekligen en sorglig bild.
Blir påmind om hur hemmablind man är när det som upptar vårt intresse ( dvs Polens skifte från vitt till gult ) knappast är det som sticker ut.
Hittar faktiskt några länder där pressfriheten ökat : Haiti, Sri Lanka och Mauretanien.
Roligt att lilla Costa Rica fortsätter lysa vitt mitt i det röda Latinamerika.
Men vad är det som hänt i Canada och på Island ?

onsdag, november 30, 2016

30 November



A great land is the low country
to which all the rivers run,
the meeting place of all things,
the female in the universe.
The female conquers through passivity,
conquers through being humble in passivity
Lao Tse

not men before women
but yin before yang
my comment


Fångad


Söker i min egen blogg och kan konstatera att en sökning på "fångarnas dilemma" ger 12 träffar. Känns som det borde vara fler. Den där prövningen i att våga lita på andra spökar ju hela tiden, i nästan varje inlägg.
Hur som helst, nu har DN en serie om Vi och Dom, idag handlar det om Fångarnas dilemma, som tydligen ligger till grund för nästan all forskning inom s.k neuro-ekonomi.

DN
Senaste Fångarnas dilemma här på bloggen

PS
Berätta gärna om DN - länken inte går att öppna.

tisdag, november 29, 2016

E - kronor



Förra veckan föreslog vice riksbankschef Cecilia Skinsley att Riksbanken skulle börja ge ut elektroniska e-kronor. Dvs att digitala pengar precis som sedlar och mynt ges ut i begränsad mängd av Riksbanken. I förlängningen kan lagen från 1897 om Riksbankens ensamrätt att skapa sedlar och mynt utökas till att omfatta även digitala pengar. Privata banker kommer då fråntas sin penning-skapande makt och kan bara låna ut pengar som någon annan sparat hos dem.
Spännande !
Den absolut vikigaste konsekvensen av en sådan reform vore (förstås) att den hjälper oss komma bort från det urbota dumma med en ekonomi som kollapsar om den inte växer tillräckligt snabbt.

Läs mer.

Konkurrens och samarbete.





Om länken från fredag 25/11 inte gick att öppna, här är Eva-Lotta Hulténs artikel i DN om konkurrism i sin helhet. Jag tycker mycket om den.

Kulturdebatt. ”Konkurrismen” präglar i dag mycket av vår bild av människan. Men forskningen visar att tävlingstänkandet är skadligt. Vi måste sluta tillbe konkurrensen som en religiös grundtes och i stället börja samarbeta, skriver författaren Eva-Lotta Hultén.


Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.

I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi. Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

I ett klassiskt experiment av psykologiprofessorerna Sam Glucksberg och Robert W Weisberg fick deltagarna ett stearinljus, tändstickor och en låda med häftstift. De ombads att försöka komma på ett sätt att få ljuset att sitta fast på väggen och kunna tändas utan att stearin droppade på golvet. Tricket var att komma på att man kan tömma lådan på häftstift, häfta fast den på väggen och ställa ljuset i den. Försökspersonerna delades in i grupper och den ena fick bara beskedet att man ville få ett medelvärde på hur snabbt människor kunde lösa en sådan här uppgift. Den andra gruppen fick veta att de som var snabbast skulle få priser. Det tog i genomsnitt 3,5 minuter längre att komma på lösningen i den grupp som försatts i en tävlingssituation. Tävlande om vinster kan få oss att prestera sämre på uppgifter som kräver extra tankeverksamhet av oss. Vi blir mindre kreativa, mindre eftertänksamma och mer fastlåsta vid våra förutfattade meningar om hur saker ska lösas.

Trots att tävlingar regelbundet används för att få oss att prestera bättre saknas stöd för att det skulle fungera också på ett generellt plan. En metaanalys av tillgänglig forskning, av Kou Muruyama och Andrew J. Elliot, visar att individuellt tävlande i olika sammanhang sammantaget kommer ut på noll. De som gillar att tävla presterar i vissa avseenden bättre medan de som ogillar att tävla presterar sämre – och mår sämre.

När vi är upptagna av att tänka på våra enskilda prestationer och vår status blir vi dessutom mindre benägna att ställa utmanande frågor och mer benägna att välja bort utmaningar och utveckling och hålla oss till områden vi redan kan, av rädsla att förlora position. Vi ger upp lättare – om jag inte kommer att vinna kan jag lika gärna sluta nu. Tävlande gör oss också mer aggressiva. Den sprida föreställningen att idrott bara kanaliserar känslor vi redan har är felaktig. Det finns ingen katharsiseffekt. Idrotten skapar ilska och våld. Ett talande exempel: 35 procent av alla idrottsledare har utsatts för våld, hot eller trakasserier. Det är mer än dubbelt så många som inom andra utsatta grupper, som poliser, politiker eller anställda på försäkringskassan.

Över till skolans värld. De skönhets- och popularitetstävlingar i form av luciaomröstningar som så många av oss vuxna kvinnor utsattes för när vi gick i skolan tycks i dag lyckligtvis bannlysta. Å andra sidan har konkurrens blivit ett oerhört mycket större inslag i skola och utbildning på många andra sätt och fått en rad negativa följdverkningar.

Nationalekonomen Jonas Vlachos har visat att 1998 hade var tusende elev maximalt meritvärde när de gick ut grundskolan. 2009 hade mer än var hundrade elev det. För gymnasiet 28-faldigades antalet på samma tid. Samtidigt tyder inget på att elevers faktiska kunnande ökat. Betygsinflationen skylls gärna på föräldrar och elever som gnäller och hotar sig till bättre betyg, men grundproblemet är själva det system med konkurrens på skolnivå som skapats. Betygen har gått från att vara en mätare på vad elever kan till att bli en konkurrensfördel i marknadsföringen av skolorna. Enligt en rapport från Lärarnas riksförbund förekommer det att lärares lön sätts utifrån elevernas betyg, för att pressa lärare att ge högre betyg. Det medför att elever kan komma att välja mellan skolor som ger dem en god utbildning och skolor som sätter glädjebetyg. För dem som väljer är det rationellt att vilja ha så höga betyg som möjligt eftersom det öppnar många vägar vidare, men samhället har inget att vinna på elevers höga betyg, bara på deras verkliga kunskaper och förmågor. Vilket gör alla, också eleverna, till förlorare i ett längre perspektiv.

Fixering vid betyg och prov som används för rangordning gör också att elevernas fokus flyttas från lärandet till mätandet. Som eleven ”Annika” formulerar det i en forskningsstudie av Ann-Sofie Holm: ”Jag kan känna lite tävlingsinriktning när jag hör vad andra får. Så länge jag får högre än alla andra så spelar det ingen roll om jag tycker det går lite sämre, för då är jag ändå bäst.” Hon berättar att hon alltid har drömt om att gå ut med högsta betyg i alla ämnen. Det som ska vara ett medel för bedömning, utveckling och antagning till högre utbildning har blivit ett mål i sig. ”Annika” drömmer ju inte om att kunna mycket, hon drömmer om höga betyg. Har vi verkligen skapat en kunskapsskola då?

Under 1990-talet klubbades nya lagar som öppnade för att lägga ut välfärdstjänster på entreprenad. Samtidigt började också en lång rad statliga bolag att säljas ut och tidigare reglerade marknader att avregleras. Allt skulle bli bättre med valfrihet och fri konkurrens. Under de mer än 25 år som gått har ingen statlig utvärdering gjorts av resultaten. Vi har alltså under hela denna tid fortsatt att avreglera och sälja ut utan att på ett övergripande sätt studera vad vi fått ut av det. Men det finns självklart forskare som tittat på delar av det. Priset på tågresor höjdes på några år efter avregleringen med 125 procent. Priset på el och posttjänster fördubblades. Det blev dyrare att åka taxi och dyrare att besiktiga bilen. Vi har fått sämre vård och sämre tillgång till vård. Kommunernas kostnad för äldrevård har ökat.

Vi måste sluta tillbe konkurrensen som vore den en religiös grundtes för samhället och börja noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur genomtänkta regleringar bör se ut. Och vi måste bli uppmärksamma på vad konkurrismen gör med vår idé om att vara människa.

Sedan barnsben har vi vants vid att tävlande är det normala i de flesta av livets skeden och sammanhang. Och konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer. Vi placerar vårt värde i hur vi tar oss ut på en marknad, snarare än i vilka vi är. Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs.

Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet. Vårt svar på det blir en jakt på revansch och upphöjning som i sin tur riskerar att skapa ännu mer ensamhet och mindervärdeskomplex, som gör oss ännu mer ensamma och osäkra. Längs vägen sårar och skadar vi varandra.

För att ta oss ur den negativa spiralen behöver vi fler och andra värdemätare i vårt samhälle än de som syftar till att rangordna oss, vare sig det är som individer, grupper eller nationer. Hur mycket gott vi gör för andra i relation till vår förmåga och våra förutsättningar, borde alltid värderas som mer betydelsefullt än hur vi presterar i jämförelse med dem.

Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör. Som art är vi människor unikt duktiga på samarbete. Studier av små barn visar att vi redan vid 14 månaders ålder försöker läsa av andra människors intentioner för att kunna hjälpa dem, medan vi får grepp om vad tävlande är först i treårsåldern.

Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra.

Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.

Eva-Lotta Hultén är journalist och författare, aktuell med boken ”Klara färdiga gå! En bok om konkurrism”.


PS
I januari kommer nyöversättningen av Peter Kropotkins "Inbördes hjälp".
Här finns hela texten i original (engelska)

måndag, november 28, 2016

Sällskap ..


Laxskinnet luktade inget vidare så jag knöt soppåsen, öppnade dörren och gick mot sopnedkastet, med dörren halvöppen. På väg tillbaka i korridoren ser jag "min" fluga komma flygande emot mig - det kan inte vara någon annan - och utan att hinna tänka sträcker jag upp höger hand i luften. Hen flyger rakt in i handen, jag knyter fingrarna och märker till min förvåning att hen nu surrar omkring därinne i handen. Tog de sista stegen fram emot den halvöppna dörren och återbördade min flygande kamrat till lägenheten.
Alltihop känns mycket märkligt, och risken är väl att jag börjar övertolka. Hur som helst har kompisen varit väldigt efterhängsen under kvällen, särskilt i köket, men även på toaletten. Nu verkar hen sova.


Sällskap


Vi är numera två som bor i lägenheten. Vi går för det mesta om varandra, när den ena sover är den andra vaken och tvärtom. Så himla mycket prat blir det inte, men ensamheten är ändå bruten. Om hen inte tittar fram när jag kommer hem blir jag orolig och undrar vad som kan ha hänt. Samtidigt vill jag inte vara den som inskränker på andras frihet, bara för att jag ska få lite sällskap.
Igår öppnade jag både dörren till hallen och fönstret en stund, men min fluga stannade kvar här inne i värmen, vilket nog var ganska klyftigt.

Beröring


Några undersköterskor på Ersta började för många år sedan med ytlig beröring som lindring för patienter med oro och långvarig smärta. Det kallades taktil massage. Idag är det en etablerad metod på avdelningen. Inte desto mindre har vi doktorer en rätt ointresserad och nedlåtande attityd, låt dom hållas ungefär, det som verkligen hjälper i slutändan är läkemedel och operation.
Kommer och tänka på det när jag läser i dagens DN om den svenska forskning som varit först i världen med att upptäcka och kartlägga särskilda nervfibrer (CT-fibrer) som aktiveras vid långsam beröring, som i sin tur påverkar centra för känslor, smärta och belöning i hjärnan.

Undersköterskor är den enda personalkategori som klarat sig något så när helskinnade ur den förgörande kontroll-dokumentation-lita inte-på-någon-allting-skall-mätas-du-är-kund-inte-människa-allting-är-en-tävling-konkurrism-omvandlingen av sjukvården. Stolta, underbetalda, kloka och mänskliga. Och knappast imponerade av att någon professor XY sett i mikroskopet vad de redan visste.

DN

söndag, november 27, 2016

Mopedmamma


Fick en timma över på stan och satte mig på Waynes Coffee  tillsammans med dagens SvD. Det kanske låter överlägset, men det var ingen av de braskande bilderna och rubrikerna som fångade mitt intresse. Inte förrän jag kom till de sista sidorna, där rubrikerna är mindre och tonen lägre, och fick syn på den thailändska mopedmamman med barnen i sidovagn. Gud förbjuder sådan vårdslöshet, men den lilla bilden gjorde mig varm och glad.

lördag, november 26, 2016

Värdering



I dagarna sändes två granskande program i P1 Kaliber om nya Karolinska sjukhuset och s.k värdebaserad vård. Om hur man inför en ny och oprövad vårdorganisation där kliniker ersätts med ”teman och flöden”, om hur olika intressenter  och representanter för ett konsultbolag (BCG) idag sitter i ledningen för sjukhuset, om hur tidigare entusiastiska läkare nu känner sig överkörda och förvirrade av teoretiska ekonomer och ingenjörer  som inte begriper vårdens innehåll. Sorgligt och intressant, och inte olikt Macchiarini - allt-som-glänser-är-inte-guld – skandalen.

Värdebaserad vård bygger på ekonomiprofessor Porters enkla tanke att man kan prioritera och styra vården genom att mäta värdet för patienten och dela det med kostnaden. Boston Consulting Group har sedan satt kött på det skelettet och säljer dyrt till hugade spekulanter, dvs de som inte är trygga i sitt eget förbättringsarbete.
Problemet är förstås att mäta, både kostnader och värdet för patienten. Skräddarna i Kejsarens nya kläder saknade allt som krävdes för att sy en vacker dräkt, det fick förlita sig till dåtidens magi, och lyckades sånär. BCG kan helt säkert inte sy några dräkter, och troligen är de oförmögna att lära oss mäta det vi vill mäta. Men genom att dränka sjukhusledningen i en ny vokabulär och visionära power-point-presentaioner väcker man förhoppningar om en väloljad och bekymmerslös sjukvård. Min kirurgkollega professor Torbjörn Holm var den i programmet som, med ett smittsamt smile genom etern, fick iklädda sig rollen som det lilla barnet som utropar att kejsaren är naken.

Man kan hävda att det är svårt att mäta, och sen försöka lösa problemet. Man kan också hävda att det i princip är omöjligt, man skjuter alltid bredvid målet. Eller som Einstein så träffande sa:
Everything that can be counted does not necessarily counts,
Everything that counts cannot necessarily be counted.
Men blir inte vården ineffektiv, slapp och likgiltig om vi inte mäter ? Man kan väl inte enbart förlita sig på den goda viljan hos de som valt att arbeta i vården, vore inte det naivt ?
Nej, det vore inte naivt. Trots allt nedbrytande tal om pengar och produktion finns det en längtan att hjälpa andra efter bästa förmåga som sjukvården klarar sig gott på, utan inblandning från ekonomer, ingenjörer och konsulter. Sjukvård handlar inte om enkla värden som kan mätas i enkla siffror. Utan om djupt rotade värderingar.
Värderingsbaserad vård ?

P1 Kaliber 1
P1 Kaliber 2

PS
Glad att jag fanns med på ett hörn när frågan diskuterades i Läkartidningen 2014.

tisdag, november 22, 2016

Dylan




Det borde vara tvärtom, men det blir bara svårare och svårare* att betrakta, bemöta och behandla människor som enbart människor, utan att bry sig om kön, hudfärg, bakgrund eller meriter. Det är som förgjort.
Ett hälsotecken är i alla fall att hen numera är etablerat och okontroversiellt, tillräckligt många har insett att det är praktiskt, och att det ofta är en poäng i att inte uttala om det är han eller hon.

Häromdagen la jag ut en målning av Bob Dylans på Facebook, utan att namnge konstnären. Den gillades av många. Det var bara en person som frågade efter upphovsmannen. Hur skall det uppfattas ?
Alla visste att det var Dylan ?
Vem bryr sig, gillar man så gillar man ?
Tänk om det vore så, att det sista är sant. En värld befolkad av människor som gör sina egna bedömningar, som inte gör och gillar det som andra förväntar sig, det vore fantastiskt !



* Tack SD och alla era likar

söndag, november 20, 2016

lördag, november 19, 2016

Why ?


Blev rekommenderad att titta på nya Konstnärsdrömmen i SVT.
Det har jag gjort. Och det ångrar jag.
Man kan bli ledsen för mindre.

Säg den människa som inte känner pressen att hinna med, att prestera, att jämföras med andra, att duga i andras ögon, kort sagt att tävla. Det finns inte, det fanns kanske igår, men inte idag. I bästa fall så lyckas vi skapa kravlösa andningshål, där det faktiskt räcker med att jag själv är nöjd. För mig har måleri varit ett sådant andningshål, och (kanske) just därför blir jag så förtvivlad över det här programmet.

Varför inte ett program om tio amatörer som hittat sin glädje i att måla, och som får chansen att göra det tillsammans med proffs ? Eller varför inte låta dom samarbeta, och hjälpa varandra ? Eller varför inte utforska om proffsen kan ta intryck av amatörerna ? Eller något annat, som inte är på tema utslagning ?
Så länge vi tror att lycka och välgång kräver egenintresse och konkurrens så förblir det en lönlös programidé. Den dag gemensamt och samarbete blir på modet kanske den håller.

BILD. Kolingsborg,  innan det revs.

tisdag, november 15, 2016

Komik


Det ju synd att klaga när man har det så bra, som sagt.
Får väl se det från den komiska sidan, när plogbilarna lyste med sin frånvaro förra veckan när snön vräkte ner, medan traktorer och lastbilar nu kör i skytteltrafik några dagar senare för att hinna forsla bort snön som precis håller på att smälta. 

Glädje




Jag skrev häromdagen :

En bild av bekymmer, elva idylliska. Det känns som en rätt bra sammanfattning av min egen belägenhet.
Frågan är hur mycket olyckligare jag skulle vara om det vore tvärtom. Dvs, ungefär som för etiopier, att det gick en idyllisk bild på elva bekymmersamma.
Det låter kanske orimligt, men jag tror faktiskt inte det gör så stor skillnad.

Skall återkomma med (s.k) fakta som kan styrka den uppfattningen.


Så här skriver Yuval Harari i boken Sapiens:


" Sorgligt nog för alla förhoppningar om att skapa himmelriket på jorden verkar vårt inre biokemiska system vara programmerat att lyckonivån relativt konstant. Det finns inget naturligt urval för lycka som sådan - en lycklig eremits genetiska linje dör ut och ett olyckligt pars gener förs vidare till nästa generation. Lycka och olycka spelar en evolutionär roll endast i den utsträckning de bidrar till eller försvårar överlevnad och reproduktion. Det är därför inte så förvånande att evolutionen har stöpt oss att vara varken alltför olyckliga eller alltför lyckliga. 
..
Vissa forskare jämför den mänskliga biokemin med en luftkonditionering som håller den temperaturen konstant, oavsett om det kommer en värmebölja eller en snöstorm. Händelser kan leda till att temperaturen förändras för en stund, men systemet återgår alltid till samma förinställda punkt.
Vissa AC anläggningar är inställda på 25 grader, anar på 20. Mänskliga lyckokonditionerings-system är också olika från individ till individ. Om man använder en skala mellan 1 och 10 är vissa människor födda med ett muntert biokemiskt system som låter deras humör pendla mellan 6 och 10 för att stabiliseras vid 8. En sådan människa kan vara lycklig trots att hon bor i en alienerad storstad, förlorar sina pengar i en börskrasch och får diagnosen diabetes. Andra människor har förbannats med en dyster biokemi som pendlar mellan 3 och 7 stabiliseras vid 5. En sådan olycklig människa förblir nedstämd även om hon skulle ha stöd av en tät gemenskap , vinna miljoner på lotteri och är frisk som friidrottare. Hennes hjärna är helt enkelt byggd för eufori, oavsett vad som händer.
..
Men lerhyddor, takvåningar och Champs-Elysées bestämmer egentligen inte vårt humör. När den medeltida bonden hade byggt färdigt sin lerhydda producerade hans neuroner serotonin och fick upp halten till nivå X. När bankmannen 2013 gjorde den sista avbetalningen på sin underbara takvåning producerade hans neuroner en liknade mängd serotonin och fick upp halten till nivå X. För hjärnan spelar det ingen roll att en takvåning är mycket mer bekväm än en lerhydda. Det enda som betyder något är att serotonin-halten för närvarande är X. Därför skulle bankmannen inte vara ett dugg lyckligare än sin förfader, den fattiga medeltida bonden.
..
Nietzsche skrev att att den som har ett "varför" att leva efter kan uthärda nästan vilket "hur" som helst. Ett meningsfullt liv kan vara ytterst tillfredsställande även under svåra umbäranden, medan ett meningslöst liv är en fruktansvärd prövning hur bekvämt det än är.
..
Varje mening som människor tillskriver sina liv är en illusion Den utomvärldsliga mening som medeltida människor fann i sina liv var inte mer illusorisk än den moderna humanistiska, nationalistiska eller kapitalistiska som moderna människor finner i sina. Den vetenskapsman som säger att hans liv är meningsfullt för att han  ökar människans samlade kunskap, den soldat som förklarar att hans liv är meningsfullt för att han försvarar sitt fosterland och den entreprenör som finner mening i att bygga upp ett nytt företag är inte mindre offer för ett bländverk än deras medeltida motsvarigheter, vilka fann mening i att läsa heliga texter, dra ut på korståg eller bygga katedraler.
Så lycka kanske består i att synkronisera sina personliga illusioner med de rådande kollektiva illusionerna. Så länge min personliga berättelse ligger i linje med omgivningens berättelser kan jag övertyga mig själv om att mitt liv är meningsfullt, och finna lycka i den övertygelsen.
Detta är en ganska nedslående slutsats. Beror lycka verkligen på självbedrägeri ? "

Alltså :


Det viktiga för välmåendet är inte välstånd, utan mening.

Mening är mer eller mindre självklar, mer eller mindre subjektiv.
Om välståndet är lågt får livet en mer självklar mening, nämligen att höja sin standard (Etiopien).
Om välståndet är högt är meningen inte självklar, den får hittas på (Sverige).
Om rovdriften och välståndet urholkar förutsättningarna för liv på jorden skapas nya förutsättningar för självklar mening, nämligen att bevara förutsättningar för liv på jorden.


Om vi svenskar levde som om vi vore etiopier, då skulle både vi och världen glädjas ?



lördag, november 12, 2016

Left handed



Det här är nog en bra bild av min syn på livet, hur jag vill att det ska vara. Spontant, och intuitivt.
:
Tittar på TV och Så mycket bättre. Tommy Nilsson gör ett bejublat framträdande, alla ställer sig upp och klappar i händerna, jag  ser hur Lisa Ekdahl gör en rörelse med vänsterarmen, och tänker momentant, hon måste vara vänsterhänt. En sökning på Google visar att så är fallet.

Jag tror vi människor besitter en massa "kunskaper" som inte räknas.


Upprättelse



Det cirkulerar ett upprop på nätet som lyder :

Dear Mr. Trump, 
This is not what greatness looks like. 
The world rejects your fear, hate-mongering, and bigotry. We reject your support for torture, your calls for murdering civilians, and your general encouragement of violence. We reject your denigration of women, Muslims, Mexicans, and millions of others who don’t look like you, talk like you, or pray to the same god as you.  
Facing your fear we choose compassion. Hearing your despair we choose hope. Seeing your ignorance we choose understanding.  
As citizens of the world, we stand united against your brand of division. 

Här fanns igår ett inlägg som försökte ta missnöjespartier och populister i försvar. Det var ett tafatt försök, som nu är raderat.

1/12




En vacker vinterdag alstrar vackra bilder, det är oundvikligt.
12 bilder blev det. Alla är vackra , utom en. Den är istället sorglig och skrämmande. Och föreställer rädda män som i yttrandefrihetens och demokratins namn bakom ett (helt) avspärrat Kungsträdgården får skandera sina nazistiska slagord. Alla är nog besvikna på det upplägget. Är man djupt oense villa man konfronteras.

En bild av bekymmer, elva idylliska. Det känns som en rätt bra sammanfattning av min egen belägenhet.
Frågan är (?) hur mycket olyckligare jag skulle vara om det vore tvärtom. Dvs (ungefär som för etiopier) att det gick en idyllisk bild på elva bekymmersamma.
Det låter kanske orimligt, men jag tror faktiskt inte det gör så stor skillnad.

PS
Skall återkomma med (s.k) fakta som kan styrka den uppfattningen.

PS
Vad vore Stockholm utan Skogskyrkogården ?

PS
Jag är född den 12/1