Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

fredag, december 23, 2016

GOD JUL !


Julen ska vara en glädjens högtid. Och jag kommer att göra mitt bästa för att vara glad och dela med mig när vi samlas runt julbordet för att äta gott och öppna våra klappar. Men under den där ytan skaver det. Inte bara på julafton, utan varje dag. 25.000 människor svälter ihjäl varje dag, medan vi handlar mer av det vi redan har. Det vore en gåva bättre än alla andra om vi fick viljan och modet att ställa till rätta det misstaget. Förlåt om jag förstör julstämningen, men Nina Björk recension i dagens DN kanske kan vara en hjälp på traven.
GOD JUL !

Faktum nummer ett: I dag produceras tillräckligt mycket mat i världen för att ingen enda människa skulle behöva gå och lägga sig hungrig. 
Faktum nummer två: I dag svälter 25.000 människor ihjäl av hunger varje dag. Om det första faktumet är en bedrift av vår civilisation så är det andra ett underkännande av samma civilisation.
Om detta paradoxala förhållande har den argentinske författaren och journalisten Martín Caparrós skrivit ett 800-sidigt tjockt reportage, ”Hunger”. Jag läser det med andan i halsen, med tårar i ögonen och med en alltmer stigande vrede i bröstet.
Caparrós åker till Niger, Indien, Bangladesh, USA, Argentina, Sydsudan och Madagaskar för att prata med människor som hungrar, beskriva deras miljö, historia och vardag. Han presenterar siffror och statistik. Han reflekterar och analyserar. Han skriver inte om svältkatastrofer, inte om den hunger som vi kan läsa om i tidningar – utan om den ständigt pågående katastrofen, om hunger som vardag, om valen den tvingar människor till.
Ska jag sälja min njure om nöden blir större, kommer jag att våga det? frågar sig Avani, en kvinna som bor under en plastduk på fyra pinnar i Bombay. Ska jag köpa rent vatten eller ska jag köpa mat? frågar sig Amena från Bangladesh. Hussena, som befinner sig på ett sjukhus i staden Madaoua i Niger, har av Läkare utan gränser fått veta att om hon ska kunna ge sina små tvillingar tillräckligt med näring bör hon amma dem, och då måste hon själv äta ordentligt. ”Om jag inte äter räcker inte min mjölk. Men om jag äter får mina andra barn ingen mat. Så om jag äter för att få bra mjölk räddar jag de minsta och överger de andra.” Den här kvinnan säger att hon ibland hatar att ha barn – hon hatar det ”eftersom jag är rädd för att de ska hata mig för att jag har gett dem ett sådant här liv”.
Hon har gett dem? I så fall bara genom att födas på fel ställe i fel tid. Vem, vad, har egentligen gett henne detta liv? Som en klangbotten till Caparrós reportage ekar frågorna om frihandel, utveckling, globalisering och demokrati. Alla de orden får en annan betydelse när de ses i ljuset av ett barn som letar efter mat på en soptipp i Argentina och inte i ljuset av en debattartikel från en mätt västerländsk professor i nationalekonomi.
Frihandel: Under 1980-talet pressade Världsbanken och IMF afrikanska regeringar att begränsa den statliga inblandningen inom jordbruket eftersom dessa länder nu skulle integreras i ett ”globalt system med frihandel”. Regeringar slutade ge bidrag till sina jordbrukare, garanterade dem inte längre ett minimiinköp av deras produkter eller reglerade deras priser. I Niger fick IMF till exempel regeringen att stänga de spannmålsdepåer som hade använts när torka, missväxt eller gräshoppssvärmar hade försatt befolkningen i nöd, eftersom sådana statliga ingripanden störde marknaden.
Utveckling: När jordbruksföretaget Monsanto började sälja genmodifierade fröer till Indiens småbönder kunde skördarna växa – samtidigt som bönderna satte sig i skuld till företaget genom att förbinda sig att köpa även Monsantos bekämpningsmedel och gödsel och de patenterade fröerna inför nästa säsong. Om skulderna inte kunde betalas förlorade bönderna sina marker. Bönder utan mark flyttar till städer; av de 500.000 människor som årligen flyttar till Bombay hamnar 400.000 i kåkstäder utan fungerande vatten och avlopp. Caparrós skriver: mellan år 2000 och år 2010 dog fler barn av diarré än alla soldater som dött i samtliga konflikter sedan andra världskriget.
Globalisering: På grund av moderna kyl- och transportsystem kan en kyckling i dag säljas till det pris som vem som helst i hela världen är beredd att betala för den, inte det pris som de som bor där kycklingen har fötts upp är beredda att betala. Resultatet av global prissättning och lokal lön blir för många detsamma som att äta för lite.
Demokrati: Caparrós beskriver ”landgrabbing”, hur utländska företag lägger beslag på mark i afrikanska länder utan att de inhemska regeringarna förmår försvara sina medborgares intressen. Folken väljer sina politiska företrädare, men dessas makt är ofta mindre än de multinationella företag över vilka människor inte har något inflytande.
Av Martín Caparrós reportage får man kunskap och vissa redskap för att förstå, man får ett levande språk och en närvarande författarröst – men mest av allt får man faktiskt känslor. Dess gestaltning av vår världsordning borrar sig in i mig, ord för ord och varje ord skär ett litet sår i mig. Ändå är det inte flådd jag blir, utan tvärtom hård. Hård som en sten.
Ni får hitta på vilka legitimeringar ni vill för att försvara en värld där en kvinna i Niger har vita förhårdnader längst ned på sin tumme eftersom hon har mortlat hirskorn två timmar om dagen i fyrtio år och ändå inte kan äta sig mätt – jag accepterar dem inte! Ni får tala om välstånd som sipprar ner till alla hur mycket ni vill; en utveckling där ett land som Indien – ”världens största demokrati – årligen exporterar 55 miljoner ton livsmedel samtidigt som 250 miljoner människor svälter i landet är och förblir ett misslyckande.
Alla dessa människor som offras – om det var dem vi dagligen rapporterade om i överflödssamhällena i stället för om aktiekursernas utveckling på börsen? Vi hade haft en annan syn på vad ”systemet fungerar” betyder.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Eric jag gillar dig

En fridfull JUL önskar jag Dig

Roland Lidén

ERIC SECHER sa...


Tack.
Detsamma !