Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

måndag, april 30, 2018

Lek och allvar




Sitter på Café String och undrar varför det går så långt mellan inläggen. Det finns ju mycket att skriva om. Just nu, t.ex, har TV invaderat det här stället för att intervjua Casper Janebrink och Ola Salo inför finalen i Stjärnornas Stjärna. Just nu bräcker de varandra i vem som har mest kontrollbehov, nej just nu avslöjar Ola att Eloise är hans verkliga schalgerfavorit, sant eller falskt ? Men så drabbad är jag, att omgiven av de här underhållningsstjärnorna, så börjar jag tänka på Kevin Andersson, klimatforskaren från Manchester som är nytillträdd gästproffessor i Uppsala.
Jag är tydligen oförmögen att hålla isär lek och allvar.

Kevin Andersson






måndag, april 16, 2018

Obligatorisk läsning



Så kommer den där dåliga känslan krypande, den som infinner sig när uppmärksamheten avtar och intresset svalnar för en fråga som borde stå högst på agendan varje dag. För någon månad sedan ägnade vi i stort sett varje lunchrast åt att diskutera flyg och klimat, och jag fick stå till svars, och gjorde med den äran. Sen gör sig plötsligt behovet av omväxling gällande, och istället pratar alla om turbulensen kring Svenska Akademin. Även jag.

Hur som, glad och tacksam att det finns andra som inte lika lätt låter sig distraheras.
Dagens DN-debatt känns som ett tungt inlägg.
Det är allvar. Och det är bråttom.
Obligatorisk läsning -

HÄR

torsdag, mars 29, 2018

Svart eller vitt





Det ligger i det mänskliga att försöka se mönster. På gott och ont. Visst är det bra om man ser skogen och inte bara träden, men det är stor skada om man ser samband som inte finns. I takt med att tålamod och eftertänksamhet tappar mark och behovet av bekräftelse stiger ökar risken att vi dömer och bedömer för snabbt och för lättvindigt. Håller vi på att tappa bort den vackra principen att man är oskyldig tills rättvisan haft sin gång ?

Det ligger också en tillfredsställelse i att vara innesluten i gemenskap och följa med i drev. Den kicken är ofta så stark att den motsatta rösten aldrig kommer till tals. Den som ifrågasätter, den som vill veta sanningen, den som tänker "det kunde varit jag".

I omklädningsrummet på min arbetsplats hörde jag i höstas hur en av kollegorna berättade i muntra ordalag att hens sambo kanske snart var chef på stadsteatern, då den nuvarande var i blåsväder  efter anonyma anklagelser i Aftonbladet om dåligt ledarskap. Metoo var som mest aktuellt, så även om detta inte rörde sig om sexuella trakasserier hade vi i omklädningsrummet lätt att haka på och skratta med. Säkert en välförtjänt anklagelse, tycktes vi tänka.

Det tog inte många dagar för premiärminister Theresa May  att slå fast att den ryska ledningen bar ansvaret för attentatet på den f.d dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter, och med ledning av det omedelbart utfärda diplomatiska repressalier. Samtidigt rapporteras om en intensiv och omfattande utredning, som bl.a ska gå igenom 5000 timmar övervakningsfilm. Vem som helst förstår att det kommer dröja innan vi med någon säkerhet kan uttala oss om det inträffade. Att det påvisade nervgiftet endast finns/fanns i Ryssland utgör knappast tilläcklig grund för en fällande dom mot president Vladimir Putin.

Varför så bråttom ? Varför ständigt svart eller vitt, och så sällan grått ? I vårt rasande tempo och i jakten på ständigt mer gäller det att komma med på tåget. Att halvspringa bredvid och hoppa på i farten om man får lust fungerar inte. Inne i den kvalmiga gemenskapen, eller ute i kylan, den tempererade zonen där tempot är behagligt, där ingenting tas för givet, där förväntningarna är rimliga, där nyanserna får breda ut sig, där samtalet är lika viktigt som resultatet, den zonen krymper i samma takt som vår hybris växer ?

onsdag, mars 21, 2018

Innerst inne




Bloggen fortsätter på den inslagna vägen. Och försöker orientera sig i den snåriga terrängen av åsiktsfrihet, civilkurage, mod, uppriktighet, ärlighet, hänsyn, respekt, grupptryck, gemenskap, självhävdelse m.m. Det är en präktig flora, rik på mångfald.

I naturen lyckas skiftande förmågor och svagheter samsas och samarbeta, sida vid sida. Det var även vår lott i miljontals år. Inte herrar, inte märkvärdigare, bara annorlunda. Så kom det där språnget, för kanske 100000 år sedan, som gjorde det möjligt att bryta sig ur gemenskapen med resten av allt levande. Så långt har det gått, så mycket har vi avlägsnat oss från naturliga kretslopp, att varje sämja och varje jämvikt är tillkämpad, något vi måste strida för, inget blir längre till utan stort bemödande.

Så, t.ex, när frågan om muslimers rätt till böneutrop kommer upp är jag lika vilsen som vanligt. Å ena sidan, å andra sidan, i oändlighet.
Utåt kommer jag att ha en säker uppfattning, inåt ekar det tomt.



Ester Blenda Nordström var banbrytande journalist i början av förra seklet. Social, äventyrlig och rastlös, med en längtan att inte bara skriva om, utan också leva med. En månad som hårt arbetande piga, ett halvår som lärarinna i en sameby, ett år som amerikansk emigrant, två år som forskarassistent i Sibirien. Ju mer utlämnad åt vad naturen och omständigheterna kunde bjuda på desto bättre mådde hon.
Boken om livet med samerna, Kåtornas folk, avslutas med raderna

När jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar elden genom kosan (öppningen), som är slagen till sida. Som skenet från en fyr är det och lyser upp vägen för dem som irrar omkring i mörka natten. Och när jag sätter foten på den smala stigen som bär mot kåtan, när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står väntande i dörröppningen - då känner jag i mitt hjärta att ljuvare hem kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindrar ej på någon annan himmel, större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.



PS
Kåtornas folk har kritiserats för att representera ett rasistiskt tänkande. Erik Norberg uttrycker i en frän debattartikel i Aftonbladet 2014 sin förvåning över att boken ges ut igen då den "dryper av kolonialism".
Så kan man se det.
På avstånd är det lätt att odla fördomar och rasism. På avstånd är det lätt att bekänna sig till ideal om alla människors lika värde. På avstånd slipper man ta ansvar för sina attityder och sina handlingar.
Ester Blendas bok dryper av närhet, inlevelse, nyfikenhet, respekt och ansvarskänsla. Och avund, för människor förankrade i något ursprungligt mänskligt, i Moder jord.
Så ser jag det.

AB

torsdag, mars 15, 2018

Åsiktsfrihet (2)


En gång till ..

Det är alltid vanskligt att uttala sig om det som inte är ens egen värld. Men, när de egna iakttagelserna återkommer och hela tiden är väldigt snarlika har man nog rätt att undra om att det som syns i det lilla också gäller i det stora.
Så, vad i helvete är det som händer ? Vad är det för skrämsel-tystnad-och lydnadskultur som breder ut sig ? Som har gått så långt att vi accepterar och till och med tar för givet att fel synpunkt, framförd på fel sätt i fel sammanhang kommer att få konsekvenser, "skyll dig själv", ungefär. Vi är stolta över vår lagstadgade yttrande - och tryckfrihet men avlägsnar oss alltmer från den attityd som innebär att jag  uppskattar oliktänkande, att jag hellre lyssnar till den som kommit till en annan slutsats än jag själv, att jag istället för att skjuta ifrån mig vill ta till mig, att jag istället för försvara mig vill öppna upp.

Nyfikenhet, och respekt. I förstone blir jag upprörd över att du inte vill kalla dig feminist, det som för mig bara betyder jämställdhet. Men lika fort blir jag nyfiken på hur du kommit fram till din uppfattning. Har vi olika erfarenheter, har du tänkt på något jag inte tagit i beaktande, har jag anledning att rannsaka mig själv, vill jag tro på jämställdhet och kalla mig feminist för att kompensera för att jag varit allt annat än det i mitt eget liv, vad har jag egentligen för belägg när jag hävdar att skillnader mellan kön är en social konstruktion, är det för att jag vill att det ska vara så ?

Jag vill varken vinna eller förlora debatten. Jag vill förstå.
Jag har min uppfattning, men lyssnar hellre på din.

Åsiktsfrihet (1)

måndag, mars 12, 2018

Vad ska folk säga ?




Å ena sidan, å andra sidan .. ambitionen att låta alla synsätt komma till tals komplicerar tillvaron, hur mycket lättare blir det inte om man håller fast vid en sanning ?
Å ena sidan fortsatt kamp för jämställda villkor mellan män och kvinnor, å andra sidan tacksamhet över det vi uppnått. Å ena sidan mesta möjliga frihet för enskilda, å andra sidan hänsyn och anpassning till andra. Å ena sidan rätten att yttra sig, å andra sidan förbudet att förtala. Å ena sidan straff, å andra sidan förlåtelse.

Eftermiddagens film om hedersmoral -Vad ska folk säga - blev en riktig prövning, som knyter an till senaste veckans inlägg. Kanske bidrar det till att jag ger den 4/5. Det är tempo, det är gastkramande, gripande, upprörande, och fruktansvärt välspelat. Och lämnar mig i ett mindre inferno av ouppklarade ställningstaganden.

Det ligger närmast till hands, med stöd av t.ex Katerina Janouch, att kräva av den pakistanska familjen, som kommit till Norge för att barnen ska få bättre utbildningen, att de lämnar sin hederskultur hemma. Det duger inte att slira på det kravet. - Ni får ta seden dit ni kommer, punkt slut.

Men, som vanligt, kan även det här till synes självklara problematiseras.
1.
Att skicka familjen tillbaks till Pakistan/alternativt aldrig släppa in dom, betyder att vi slipper se och slipper känna ansvar för deras ojämställdhet. Det man inte ser far man inte illa av, det gäller ju även vårt flygande och vår västerländska överkonsumtion, som orsakar skador utom synhåll.
2.
Dom har sin hederskultur, vi har vår. Janouchs direkta anledning att skriva boken om hennes traumatiska 2017 var delvis förlorad inkomst, men framförallt upprättelse för förlorad heder. Och de förlag och bibliotek som stängde dörrarna var rädda om sin. En pakistanier hade inte blivit lika kränkt över ett sådant individuellt misslyckande så länge familjen inte behövde skämmas ?
3.
Den pakistanska familjen försöker inte förstå och ta hänsyn till vår syn på individens rätt att själv bestämma. Men vilka ansträngningar gör vi för att förstå deras mer kollektivistiska synsätt ? Spontant känner vi (förstås) att det finns ingen anledning, dom har helt enkelt fel. Men är det så enkelt ? Är inte den ensamma västerlänningen en rätt sorglig uppenbarelse ?
4.
Vi kan rösta på SD, förbjuda och ta avstånd, med eller utan rasistiska förtecken. Men vi kan också vara toleranta och tillåtande, men samtidigt tydliga och ärliga. Det skulle t.ex betyda att de kuratorer och andra som blir varse vad som sker i den pakistanska familjen talar ur skägget och inte ger sig förrän man etablerat en dialog med familjen om den totala kulturkrock som uppstått.

8 mars
Åsiktsfrihet

söndag, mars 11, 2018

Åsiktsfrihet (1)



Ju tvärsäkrare man är, desto viktigare att ifrågasätta, och att bli ifrågasatt. Uppehåller jag mig för länge i gemenskapen av enbart likatänkande finns risken att bekvämligheten blir viktigare än sanningen.
Har en ny bekantskap ( i mitt flöde, som det så vackert heter) som fått mig att våga glänta på dörren. Om det var hen eller någon annan vet jag inte, men igår damp det i alla fall ner en bok jag tydligen beställt (låter väldigt förvirrat..). Bilden av Sverige, av Katerina Janouch. En sverigedemokratisk propagandaskrift, skulle man kunna säga. Men jag gillar den. Katerina är knappast rasist, och jag håller med om att vi har blivit väldigt ängsliga och rädda för att tycka olika. Något hon själv fått smaka på, med bl.a indragna förlagskontrakt i Sverige efter en TV intervju i tjeckisk TV.

I höstas skrev jag ett ironiskt mejl på jobbet om jakten på inkomster i vårt kafka-lika ersättningssystem. För det tilltaget fick jag en skarp varning från sjukhusledningen. Det kunde "missuppfattas".

Jag drar mig för att framföra kritiska synpunkter på #metoo av ängslan och rädsla för hur det ska uppfattas, att min starka skepsis mot att enskilda personer hängs ut och döms av folkdomstolen  är detsamma som om att jag helt tar avstånd från uppropet.

Det känns sorgligt om jag inte kan lita på att den som lyssnar har en uppriktig vilja att utbyta åsikter  och ärlig avsikt att försöka förstå vad jag menar. Vi borde vara mer intresserade av att diskutera vad det betyder för ett land att ha en stor invandring än att dela in oss i åsiktsläger med höga murar.

Katerina Janouch har råkat illa ut för sina åsikters skull.
Om hon själv är duktig på att lyssna vet jag inte.


If you are not with us you are against us.

fredag, mars 09, 2018

Tåglyrik




Åh, jag älskar tåg.
Livet blir levande,
olikheter blir spännande ,
misstänksamhet övergår i nyfikenhet,
mänskligheten blir kort sagt mänsklig när man åker tåg.
Kupén jag sitter i på väg hem till Stockholm sammanfattar det goda livet.

Bakom mig, och den direkta anledningen till skrivklådan, sitter ett par jag inte ser, utan bara hör. Hon är med från Umeå, han klev på i Sundsvall, hon är svenska, han är utländsk affärsman och pratar god engelska. Nu har de pratats vid i tjugo minuter, och jag njuter i fulla drag, utan att riktigt höra vad de säger. Vilken uppvisning i hur två främmande kan närma sig varandra. Det låter så avspänt och trevligt så jag fullständigt smälter. Ingen tar över, ingen håller långa utläggningar, ingen försöker hävda sig, båda verkar roade, nu skrattar de så gott. Måtte vi inte vara framme för tidigt.


Västerbottensafari



Efter tåg till Umeå och en veckas fin vinter-cykling i Västerbotten känner jag mig än mer övertygad om möjligheterna att resa och uppleva utan flyg. Nästan besviken över att det inte är en större uppoffring. Det är tillfälligheterna och mötena som räknas, och det behöver inte ligga långt bort.
Starkast intryck den här gången gjorde älgkalven fångad i snön, goa Helmut på Fredrika Jakt o Fiske, två timmars pulsande på den oplogade vägen, ännu goare Lilla Hotellet i Vilhemina, och min fantastiska Brompton, som kan ta mig vart som helst ..

Men som vanligt, bilder säger mer än ord :




8 mars






Äter frukost på hotell u&me i Umeå. Orkar för första gången läsa en hel artikel om Kim Wall. Niklas Orrenius funderar över hur Kim själv skulle rapporterat från rättegången, den som ironiskt nog påbörjas på den internationella kvinnodagen. Av chattar med journalistkollegan May Jeong framgår hennes mörka syn på kvinnors möjligheter " att tillåtas agera fritt och självständigt i världen, utan att stoppas eller begränsas av omgivningen." .. if we will ever be free, no matter what we do .. leaning towards no. Tänk om hon åtminstone fått uppleva #metoo, slår det mig.

Fredrika Ek från Sundsvall är nyligen hemkommen från cykling jorden runt (start 8 mars 2015), igår hörde jag henne berätta för studenterna på Universitet om sin resa. Den innehåller det mesta, men allt fokus i presentationen ligger på hennes fascination, och frustration, över alla dessa modiga och generösa människor hon mött, som trots sina begränsade möjligheter ändå vågar och delar med sig. Inte vet jag, men kan tänka mig att Fredrika skulle instämma med Kim om kvinnors möjligheter i Guinea, men inte för sin egen del.

Från andra kvinnor och mina egna döttrar förstår jag att man kan uppfatta samma belägenhet på olika sätt, man kan ha olika krav, och man kan vara olika duktig på att hävda sin rätt.
Vet i stort sett inte vad det innebär eller hur det känns att diskrimineras utifrån kön, men jag är lagd åt att lyssna på den som känner sig mest utsatt. Känner samtidigt en dragning till det som Fredrika ger uttryck för, nämligen att föra kampen vidare och samtidigt känna tacksamhet.

Orrenius


onsdag, mars 07, 2018

Tolvstegsprogram mot under-eller-fram-gång






Går som katten kring het gröt. Skulle så gärna vilja sluka den bums (gröten), men den bränns, och då får man vackert vänta, tills den svalnat.

Men egentligen, hur svårt ska det vara ?

1.
Det finns en hög risk att vår livsföring, dvs ständig tillväxt och hög materiell konsumtion, får allvarliga konsekvenser för kommande generationer.
2.
Hög materiell konsumtion, över en viss nivå, ökar inte välbefinnandet.
3.
Slutsatsen borde bli att vi avstår.
4.
Men det gör vi inte.
5
Ett fångarnas dilemma - jag gör inte det som är rätt/klokast/bäst, eftersom jag inte litar på att andra gör detsamma - fiskaren fortsätter fiska den utrotningshotade fisken eftersom hen inte ..
6
Så, hur bryter man den onda cirkeln, hur skapar man nödvändig tillit ?
7
Någon/några måste offra sig ?
8
Ja, helt säkert
9
När tillräckligt många gjort det, så kommer flertalet efter ?
10
Ja, precis
11
Är det så lätt ?
12
Ja, troligen


That's the way I like it





Tog bussen i morse från Storuman mot Umeå. I Vännäs tyckte chauffören det fick räcka, ville man hela vägen gick det bra att ta tåget. Ingen verkade bli förvånad. Mådde lite illa, så jag vecklade ut min Brompton och rullade de sista milen in till "storstan".

Det är något visst med långsamt resande, där målet ligger långt fram i tiden, och där vägen dit är mer eller mindre okänd. Som idag, när en av medresenärerna hade  blivit bestulen (?) på sin plånbok och inte kunde betala biljetten till Lycksele, och dr secher gjorde en inteckning i läkarlönen, och fick en trevlig pratstund, men däremot inget tack för utlägget, vilket gjorde honom (secher) lite ledsen, vilket han fick möjlighet att bearbeta på sadeln in till Umeå.
That´s the way I like it.

fredag, februari 23, 2018

Vanföreställningar ?






Det kanske inte är tillåtet men jag gör det ändå, i det allmännas intresse. Nämligen kopierar en artikel ur gårdagens DN som bara kan läsas av prenumeranter. Om vår tids dilemma. Hur vi ska förmå känna lojalitet inte bara med den lilla gruppen, utan med hela mänskligheten. Svårt, svårt, svårt. Visst är vi anpassningsbara, men biologiska fundament rår man inte på så lätt. Strötts chans har man nog om man försöker luras. Lura oss att tro att handla som om mänskligheten är den där stammen vi är beredda offra livet för ..
'
Så hindrar vår stenålderspsykologi kampen mot klimathotet
TORSDAG 22 FEBRUARI 2018
Den moderna människan lever kvar med en kort­siktig psykologi som är anpassad till ­stamtänkandet för 50 000 år sedan. Hoppet ligger i att vi kan utsträcka­ denna tribalism till att omfatta hela människo­släktet, skriver psykologen Tor Wennerberg.
Kommer den mänskliga civilisationen att gå under, eller har vi inom oss förmågan att överskrida psykologiska begränsningar som utgör ett arv från vår evolutionära historia? Den frågan bildar den röda tråden i psykiatern Allen Frances bok ”Twilight of American sanity – A psychiatrist analyzes the age of Trump” (HarperCollins).

Boken är en radikal uppgörelse, inte med Donald Trump, utan med den politiska kultur som möjliggjorde för honom att erövra makten, skriven av en av de mest namnkunniga företrädarna för amerikansk psykiatri.

Författaren betraktar Trumps valseger som ett symtom på en allmänmänsklig brist på rationalitet och långsiktighet, ett uttryck för det Frances kallar societal delusions, samhälleliga vanföreställningar. Vi lever på ett sätt som inte är hållbart, och vi har stora svårigheter att ta in och förhålla oss rationellt till de akuta existentiella hot vi som art står inför – skenande koldioxidutsläpp och global uppvärmning, massförlust av biologisk mångfald, accelererande resursuttömning, fortsatt befolkningsökning, ökande risker för kärnvapenkrig, växande klyftor mellan skiktet av superrika och världens fattigaste. Våra samhälleliga vanföreställningar handlar om att vi fortsätter leva som om dessa hot och faror inte krävde en omedelbar, radikal omställning.
Vi iscensätter nu, konstaterar Frances, the tragedy of the commons, allmänningens tragedi – men i global skala, och på sätt som hotar att göra slut på den mänskliga civilisationen. Allmänningens tragedi uppstår när långsiktigt samarbete är rationellt och den bästa lösningen för alla, men när var och en kortsiktigt kan gynna sina egna intressen genom att inte samarbeta. Det kortsiktiga överutnyttjandet av resurser som blir följden gör alla till förlorare på sikt, när systemet till slut kollapsar. Den globala uppvärmningen, och andra existentiella hot som resursuttömning och risken för kärnvapenkrig, gör att vi nu – för första gången i vår arts historia – ställs inför uppgiften att lösa allmänningens tragedi på global nivå. Vilka psykologiska förutsättningar har vi att göra det?
Frances utgår från psykologen Daniel Kahnemans kända distinktion mellan två former av mänskligt tänkande, ”System 1” och ”System 2”, en modern kognitionsvetenskaplig uppdatering av Sigmund Freuds mer spekulativa beskrivningar av medvetna och omedvetna aspekter av det mänskliga psyket. System 1, det som också kallas vårt snabba tänkande, bearbetar information och genererar handlingar intuitivt, automatiskt, och mestadels utom räckhåll för medvetandet. Denna äldre form av ”tänkande” (i betydelsen icke-medveten informationsbearbetning) hjälper oss att lösa de allra flesta vardagliga problem vi ställs inför på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Det är detta evolutionärt uråldriga system som styr oss i det allra mesta vi gör. Men vi människor har också tillgång till ett kompletterande System 2, ett medvetet, långsamt tänkande, som utvecklades långt senare som en överlagring på det mer ursprungliga System 1.
Med vårt långsamma tänkande kan vi reflektera, på ett medvetet sätt, över olika handlingsalternativ, och vi kan välja det som vi bedömer blir bäst på längre sikt. Men det är som sagt System 1, den snabba känslomässiga informationsbearbetningen, som dominerar inom oss, eftersom det genom årmiljoner av evolution har haft en mer omedelbar koppling till vår överlevnad och fortplantning. System 2 reduceras ofta till rollen att i efterhand rationalisera de beslut som fattats, snabbt och intuitivt, av System 1.
Vårt grundläggande problem är att vårt snabba tänkande är anpassat för förhållanden som rådde för 50 000 år sedan. Livet präglades då av en daglig kamp för överlevnad, och det gällde att agera snabbt och kortsiktigt för att säkra sin egen och den egna gruppens överlevnad. Om resurser inte konsumerades direkt skulle de förspillas. Vår stenålderpsykologi (System 1) är inte uppdaterad på den moderna världens faror. Därför står vi nu, i inledningen av detta ödesdigra århundrade, inför överhängande kollektiva överlevnadshot (som vi själva skapat med vår teknologi) med en psykologi anpassad för en helt annan värld.
Vi har svårt att hantera långsiktiga hot, som vårt långsamma tänkande (System 2) inser fullt ut men som vårt intuitiva tänkande (System 1) inte på egen hand kan ta in och förhålla sig till. System 1 är ytterst väl anpassat för att reagera på omedelbara, kortsiktiga hot, som ett prasslande ljud i en närbelägen buske, som skulle kunna vara ett rovdjur berett till språng. När vår rädsla aktiveras (System 1) slås vårt förnuftiga tänkande (System 2) ut, och kroppens kamp- och flyktsystem tar över, redo att snabbt sätta oss i fysisk säkerhet.
Att rädsloreaktioner sätter det långsamma tänkandet ur spel var högst funktionellt för 50 000 år sedan, men passar betydligt sämre för den moderna världens långsamt verkande faror. Till det som System 1 instinktivt ryggar tillbaka för hör också tankar och känslor kopplade till vår insikt om att vi en dag ska dö (en insikt som uppstår i System 2). För att ta in mer långsiktiga hot mot vår gemensamma överlevnad måste vi därför övervinna System 1:s motvilja mot tankar på vår egen dödlighet, som väcks varje gång vi påminns om de hot vi nu gemensamt måste konfrontera.
Om vi vore utlämnade enbart till vårt långsamma tänkande, i tvekamp med evolutionärt uråldriga egoistiska impulser i System 1, vore vi utan tvekan chanslösa. Men den mänskliga naturen är mer sammansatt än så. Vi har alla inom oss, som psykologen Jonathan Haidt har konstaterat, en blandning av schimpansens själviskhet och biets osjälviska inriktning på gruppens bästa. System 1 är med andra ord inte enbart säte för de egennyttiga impulser och drivkrafter som ger upphov till allmänningens tragedi. I kontrast till Freuds pessimistiska syn på det omedvetna som en sjudande kittel av asociala drifter och impulser, som det bräckliga jaget måste kämpa för att undertrycka och sublimera i en civilisation vi alla vantrivs i, präglas människans snabba, intuitiva tänkande (System 1) – så som det beskrivs i den moderna kognitionspsykologin – också av osjälviska motiv.
Vi utrustades genom det naturliga urvalet med förmågan att empatiskt ta varandras perspektiv, och att känna skuld. Skuld är evolutionens sätt att göra oss ansvariga för varandras liv, och utgjorde en av de känslor och förmågor som katapulterade oss ut ur den mer egoistiska, machiavelliska sociala värld vi hade levt i innan våra förmödrar och förfäder övergick till ett jägar-samlar-levnadssätt. System 1, vårt gamla, intuitiva psyke, utvecklades så under många hundratusentals år till att också innefatta starka osjälviska, generösa och samarbetsinriktade impulser och drivkrafter.
Begränsningen i detta är att vår osjälviskhet och generositet tenderar att förbehållas vår egen grupp. Vårt dödligaste instinktiva bagage i System 1, konstaterar Frances, är vår tribalism, vår stampsykologiska lojalitet mot den egna gruppen på bekostnad av andra grupper. När vi människor känner oss hotade och utsatta tyr vi oss till vår egen grupp, och stärker vår sammanhållning genom att nedvärdera andra grupper. Tidigare i vår evolutionära historia utgjorde tribalismen och grupptillhörigheten vårt främsta skydd mot livets faror, men i vår moderna värld har den blivit dödligt farlig i sig själv. Men den bär samtidigt på möjligheter. Det är tribalismen som bär upp vår enastående förmåga att samarbeta i stora grupper, och var gränsen går för vilka vi definierar som tillhörande vår egen grupp är inte något en gång för alla givet.
Människan är det kulturella, symbolskapande djuret, och våra grupper och grupptillhörigheter utgör mentala, sociala konstruktioner. De är inte oföränderliga storheter, huggna i sten. Det finns ingenting i princip som hindrar oss från att lära oss att betrakta hela mänskligheten som vår ”in-grupp”.
Utmaningen består därför, skulle man kunna sammanfatta Frances argument, i att överföra det slags samarbete och den solidaritet vi åstadkom i de jägar-samlar-grupper vi levde i under hundratusentals år av vår evolutionära historia till att omfatta hela mänskligheten. Vi är nu, som mänsklighet betraktad, lika djupt och ofrånkomligt ömsesidigt beroende av varandra som våra tidiga föregångare var av varandra i sina små nomadiserande grupper.
De existentiella hoten är globala och gemensamma för hela mänskligheten, och de enda möjliga lösningarna är också globala och gemensamma. Vi sjunker eller simmar tillsammans, i en klimatkrisande, kärnvapenbeväpnad värld. Den ofrånkomliga slutsatsen är att vi befinner oss i en situation där vi måste använda vårt långsamma tänkande, System 2, för att stärka de osjälviska, samarbetsinriktade tendenserna i vår intuitiva stenålderspsykologi på bekostnad av de kortsiktigt själviska. I decennier har vi gjort tvärtom, och för varje dag som går överskrider vi på ett allt mer ödesdigert sätt de naturliga gränser som ekologin ställer upp för vår mänskliga civilisation.
Vad alltihop kokar ner till blir då denna grundläggande fråga för 2000-talet: kommer vi människor, i en värld som allt mer präglas av klimatförödelse, resursuttömning, massutdöende av arter, kärnvapenspridning och andra överlevnadshot, att vända oss mot varandra, i en nedåtgående spiral av destruktiv tribalism och ömsesidig avhumanisering som dömer oss alla till undergång? Eller kan vi tillsammans se bortom vår illusoriska, korta tidshorisont, inse vår fruktansvärda gemensamma belägenhet, och utsträcka vår grundläggande mänskliga moral (vår instinktiva omsorg om varandra) till att omfatta hela människosläktet? Det nya i vår historiska situation är att detta inte längre är en fråga om abstrakta och högtflygande moraliska ideal, utan om en för mänskligheten gemensam, överlevnadsmässig nödvändighet.

Tor Wennerberg

Tor Wennerberg är psykolog.

torsdag, februari 15, 2018

Ketchup



Kan inte påminna mig att det varit så här någon gång tidigare, att jag blivit kvar på barrikaden, och inte omedelbart hoppat ner bara för att medhållet uteblir. Varje dag pratar vi miljö, alla vet numera att jag tänker bli kvar på marken, hittills är det ingen som anslutit, men det ligger i luften (!) att något är på gång, en förändring av normen, för det skaver, hos väldigt många, det är är uppenbart.
Och som vanligt gäller ketchup-principen.. först kommer ..
Det finns hopp,  

måndag, februari 05, 2018

Underkastelse





Lena Andersson menar ( Idévärlden, SVT) att förnuftets viktigaste uppgift är att den kan befria oss från underkastelse. Vi har begåvats med förmågan att tänka självständigt och ifrågasätta, den ska vi ta tillvara. Motsatsen till det upplysta förnuftet är mystik, vilket skulle betyda att man upphör att föra dialog, och istället vänder sig inåt.

För mig är det inte självklart att förnuft och upplysning skapar en bättre värld. Det kanske inte ens är självklart att den maximala frigörelsen och frånvaron av underkastelse i slutändan ökar vårt välbefinnande. Blickar man ut över världen och ser vad fem hundra år av förnuft, upplysning och frigörelse åstadkommit så önskar jag mig inte mindre, utan mer underkastelse. Underkastad planetens gränser, underkastad min mänskliga natur, underkastad mitt behov av gemenskap, underkastad de känslor som skapar mening. Kalla det gärna mystik.

Betraktelse


söndag, februari 04, 2018

Befrielse



Facebookgruppen Jag flyger inte för klimatets skull förser mig nu dagligen med kritiska och okritiska inlägg om alla tänkbara aspekter på flygande. Öppet sinne, flygvänner kommer till tals, trevlig ton, ingen sektkänsla.
Mest nyfiken är jag nog på frågan hur stor uppoffring det egentligen skulle var att sluta flyga, och istället resa på annat sätt. Man kan lätt få intrycket att det vore en fullständig katastrof, att livet skulle förlora all mening, att världen skulle stanna upp.
Också intressant att bevittna hur mina kamrater reagerar på mitt numera öppna ställningstagande. Har förstås fått höra att när man rest så mycket som jag gjort, och kanske börjar känna mig mätt, passar det att börja prata om flygstopp. En synpunkt värd att ta på allvar.
Att några nu gillar att retas (bra att du går upp för trapporna, hissen kanske alstrar koldioxid..) är ett gott tecken, det kan bara betyda att jag satt lite grillor i huvudet.
På det hela taget tror jag att glimten i ögat, trots att det handlar om vår överlevnad (sic), är bättre än bara ilska och förtvivlan. Medlen helgar målen ..
Gillade Eva Lotta Funkquist synpunkt i UNT, att flygstoppet (8 år) inte varit en uppoffring utan snarare en befrielse, när känslor och intellekt drar åt samma håll.

Jag känner också en oerhörd lättnad och befrielse, rentav glädje, att ha tagit det här steget.
Pratar vitt och brett innan jag visat i handling gör jag för att sätta press på mig själv. Skammen att misslyckas måste vara tillräcklig stor (!).


UNT


söndag, januari 28, 2018

Vissa dagar






På förmiddagen var det skridskor med barnen vid Hellas, på eftermiddagen demonstrationståg med Nemam Ghafouri och hennes vänner, på kvällen åt vi världens godaste kalvstek. Vissa dagar är mer än andra.

Flygnormen




Har många gånger undrat hur trender och opinioner uppstår. Ibland är det inflytelserika människor som medvetet bestämmer att nästa år klär vi oss i rosa (typ), men oftast verkar det oklart var flodens källa är belägen.
Innan Jens Liljestrands krönika i Expressen och innan Heidi och Björn berättade om sitt race mot fossilfriheten så återuppstod min egen egen klimatångest, utan att jag riktigt förstod varför. Såpass att jag avbeställde den planerade cykelresan till Patagonien i mars. (Nåja, det fanns även andra skäl att hoppa av, men skammen hjälpte till.)

Nu plågar jag mina kollegor på jobbet och mina FB-vänner med artiklar och inlägg som ifrågasätter vår nuvarande  livsstil. Mycket av det kokar ner till frågan om individens ansvar. Jag tycker att Lennart Fernström (Syre) lyckas knyta ihop säcken ganska bra :


Systemet kommer bara förändras om vi är tillräckligt många som likt Alyssa Milano, Rosa Parks, Nelson Mandela, Mohammed Bouazizi och Lech Wałęsa vägrar vara en del av det. Först då kommer politikerna våga diskutera en flygskatt som gör skillnad på riktigt. Först då kommer de att sluta subventionera flygplatser. Först då kan vi förvänta oss ett förbud mot fossila bränslen. Först då blir klimatfrågan något annat än fernissa för politiken.
En inställd flygresa räddar inte klimatet, men varje inställd flygresa ökar manöverutrymmet något för kommande generation och världens fattiga. Och varje medvetet inställd flygresa bidrar till att bryta ner flygnormen. Den som tar miljöfrågan på allvar och har en solidarisk grundsyn inser därför att det inte finns utrymme för hens flygresa. Eller som MC5 uttryckte det: “the time has come for each and every one of you to decide whether you are gonna be the problem, or whether you are gonna be the solution. You must choose”

Fernström
Heidi och Björn mfl DN debatt
Liljestrand








torsdag, januari 25, 2018

Homo Sapiens II




Hoppas kunna gå från ord till handling,
och minska min konsumtion,
och mitt flygande.
Reduce - reuse - recycle - here I come.

Men idag har jag handlat,
en staty gjord av Sara Ångström, kallad  Homo Sapiens II.

Den verkar redan trivas.
Den ger mig hopp.

tisdag, januari 23, 2018

Det gör ont





Får ofta höra att "det där gör du bara för att bli av med ditt dåliga samvete".
Ja, så är det. Vad är det för fel med det ?
Det vore ju toppen om man utan minsta påminnelse och av pur glädje gör det som bör göras. Men när det inte räcker, när det inte fungerar, då återstår bara förbud, eller dåligt samvete.

Fick nedanstående kommentar för några år sedan.

Den svider. Och det är bra.


Det finns inget äkta I det här längre.
Diskussionen är bara en ursäkt att slippa ta ställning och ärligen agera därefter, men ändå känna sig duktig och påläst. En lagom mysig filt att svepa om sig i höstkylan.

 För sanningen är att detta varken handlar om Gud, diskussion eller klimathot, det handlar om Dig...
Efter att ånyo läst kommentarer på den här bloggen, BS och liknande blir jag väldigt depprimerad för första gången på länge.

När inte ens de som bryr sig om förändring bryr sig om att förändra, då kan man verkligen tala om att "svära i kyrkan".


I den här debatten har det också varit väldigt lite av faktiska förändringar. X har varit en starkt lysande stjärna på den här mörka himlen, men förutom henne är det en hårresande falskhet mellan snack och bandy.

Vi som skriver här är människor som både har medlen och förutsättningarna att verkligen visa vad vi menar i handling. Men istället väljer vi att fortsätta kasta fakta på varandra, äta kött och flyga på semestrar.

 Kanske är det så att så länge man tar rätt ställning så har man sin moral fri. Det är svårt att göra en annan tolkning efter alla dessa år.

 Men prata på ni och fortsätt ändra med ord.

 Detta är inte min väg.




EPIC solution




Gillar mörker, fortfarande ..