Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

lördag, december 10, 2016



Önskan



har en önskan
som kanske är befängd,

att när jag tycker illa om och känner hatet växa,
då skall jag mata den varg som vill väl,
som inte kräver i gengäld,
som inte är långsint,
som inte hämnas,
som inte jämför,
eller avundas,

den vargen
vill jag
vara

Två vargar



fredag, december 02, 2016

skillnad ?



tänker ibland, att jag borde vara nöjd,
nya berg, nya dalar, nya främlingar,
vad gör det för skillnad ?

mat, vätska och kärlek behöver man varje dag
men nya berg, nya dalar, nya främlingar,
klarar man sig utan ?


torsdag, december 01, 2016

Pressfrihet 2015 - 2016



Freedom of press 2015

Inga stora förändringar, men onekligen en sorglig bild.
Blir påmind om hur hemmablind man är när det som upptar vårt intresse ( dvs Polens skifte från vitt till gult ) knappast är det som sticker ut.
Hittar faktiskt några länder där pressfriheten ökat : Haiti, Sri Lanka och Mauretanien.
Roligt att lilla Costa Rica fortsätter lysa vitt mitt i det röda Latinamerika.
Men vad är det som hänt i Canada och på Island ?

onsdag, november 30, 2016

30 November



A great land is the low country
to which all the rivers run,
the meeting place of all things,
the female in the universe.
The female conquers through passivity,
conquers through being humble in passivity
Lao Tse

not men before women
but yin before yang
my comment


Fångad


Söker i min egen blogg och kan konstatera att en sökning på "fångarnas dilemma" ger 12 träffar. Känns som det borde vara fler. Den där prövningen i att våga lita på andra spökar ju hela tiden, i nästan varje inlägg.
Hur som helst, nu har DN en serie om Vi och Dom, idag handlar det om Fångarnas dilemma, som tydligen ligger till grund för nästan all forskning inom s.k neuro-ekonomi.

DN
Senaste Fångarnas dilemma här på bloggen

PS
Berätta gärna om DN - länken inte går att öppna.

tisdag, november 29, 2016

E - kronor



Förra veckan föreslog vice riksbankschef Cecilia Skinsley att Riksbanken skulle börja ge ut elektroniska e-kronor. Dvs att digitala pengar precis som sedlar och mynt ges ut i begränsad mängd av Riksbanken. I förlängningen kan lagen från 1897 om Riksbankens ensamrätt att skapa sedlar och mynt utökas till att omfatta även digitala pengar. Privata banker kommer då fråntas sin penning-skapande makt och kan bara låna ut pengar som någon annan sparat hos dem.
Spännande !
Den absolut vikigaste konsekvensen av en sådan reform vore (förstås) att den hjälper oss komma bort från det urbota dumma med en ekonomi som kollapsar om den inte växer tillräckligt snabbt.

Läs mer.

Konkurrens och samarbete.





Om länken från fredag 25/11 inte gick att öppna, här är Eva-Lotta Hulténs artikel i DN om konkurrism i sin helhet. Jag tycker mycket om den.

Kulturdebatt. ”Konkurrismen” präglar i dag mycket av vår bild av människan. Men forskningen visar att tävlingstänkandet är skadligt. Vi måste sluta tillbe konkurrensen som en religiös grundtes och i stället börja samarbeta, skriver författaren Eva-Lotta Hultén.


Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.

I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi. Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

I ett klassiskt experiment av psykologiprofessorerna Sam Glucksberg och Robert W Weisberg fick deltagarna ett stearinljus, tändstickor och en låda med häftstift. De ombads att försöka komma på ett sätt att få ljuset att sitta fast på väggen och kunna tändas utan att stearin droppade på golvet. Tricket var att komma på att man kan tömma lådan på häftstift, häfta fast den på väggen och ställa ljuset i den. Försökspersonerna delades in i grupper och den ena fick bara beskedet att man ville få ett medelvärde på hur snabbt människor kunde lösa en sådan här uppgift. Den andra gruppen fick veta att de som var snabbast skulle få priser. Det tog i genomsnitt 3,5 minuter längre att komma på lösningen i den grupp som försatts i en tävlingssituation. Tävlande om vinster kan få oss att prestera sämre på uppgifter som kräver extra tankeverksamhet av oss. Vi blir mindre kreativa, mindre eftertänksamma och mer fastlåsta vid våra förutfattade meningar om hur saker ska lösas.

Trots att tävlingar regelbundet används för att få oss att prestera bättre saknas stöd för att det skulle fungera också på ett generellt plan. En metaanalys av tillgänglig forskning, av Kou Muruyama och Andrew J. Elliot, visar att individuellt tävlande i olika sammanhang sammantaget kommer ut på noll. De som gillar att tävla presterar i vissa avseenden bättre medan de som ogillar att tävla presterar sämre – och mår sämre.

När vi är upptagna av att tänka på våra enskilda prestationer och vår status blir vi dessutom mindre benägna att ställa utmanande frågor och mer benägna att välja bort utmaningar och utveckling och hålla oss till områden vi redan kan, av rädsla att förlora position. Vi ger upp lättare – om jag inte kommer att vinna kan jag lika gärna sluta nu. Tävlande gör oss också mer aggressiva. Den sprida föreställningen att idrott bara kanaliserar känslor vi redan har är felaktig. Det finns ingen katharsiseffekt. Idrotten skapar ilska och våld. Ett talande exempel: 35 procent av alla idrottsledare har utsatts för våld, hot eller trakasserier. Det är mer än dubbelt så många som inom andra utsatta grupper, som poliser, politiker eller anställda på försäkringskassan.

Över till skolans värld. De skönhets- och popularitetstävlingar i form av luciaomröstningar som så många av oss vuxna kvinnor utsattes för när vi gick i skolan tycks i dag lyckligtvis bannlysta. Å andra sidan har konkurrens blivit ett oerhört mycket större inslag i skola och utbildning på många andra sätt och fått en rad negativa följdverkningar.

Nationalekonomen Jonas Vlachos har visat att 1998 hade var tusende elev maximalt meritvärde när de gick ut grundskolan. 2009 hade mer än var hundrade elev det. För gymnasiet 28-faldigades antalet på samma tid. Samtidigt tyder inget på att elevers faktiska kunnande ökat. Betygsinflationen skylls gärna på föräldrar och elever som gnäller och hotar sig till bättre betyg, men grundproblemet är själva det system med konkurrens på skolnivå som skapats. Betygen har gått från att vara en mätare på vad elever kan till att bli en konkurrensfördel i marknadsföringen av skolorna. Enligt en rapport från Lärarnas riksförbund förekommer det att lärares lön sätts utifrån elevernas betyg, för att pressa lärare att ge högre betyg. Det medför att elever kan komma att välja mellan skolor som ger dem en god utbildning och skolor som sätter glädjebetyg. För dem som väljer är det rationellt att vilja ha så höga betyg som möjligt eftersom det öppnar många vägar vidare, men samhället har inget att vinna på elevers höga betyg, bara på deras verkliga kunskaper och förmågor. Vilket gör alla, också eleverna, till förlorare i ett längre perspektiv.

Fixering vid betyg och prov som används för rangordning gör också att elevernas fokus flyttas från lärandet till mätandet. Som eleven ”Annika” formulerar det i en forskningsstudie av Ann-Sofie Holm: ”Jag kan känna lite tävlingsinriktning när jag hör vad andra får. Så länge jag får högre än alla andra så spelar det ingen roll om jag tycker det går lite sämre, för då är jag ändå bäst.” Hon berättar att hon alltid har drömt om att gå ut med högsta betyg i alla ämnen. Det som ska vara ett medel för bedömning, utveckling och antagning till högre utbildning har blivit ett mål i sig. ”Annika” drömmer ju inte om att kunna mycket, hon drömmer om höga betyg. Har vi verkligen skapat en kunskapsskola då?

Under 1990-talet klubbades nya lagar som öppnade för att lägga ut välfärdstjänster på entreprenad. Samtidigt började också en lång rad statliga bolag att säljas ut och tidigare reglerade marknader att avregleras. Allt skulle bli bättre med valfrihet och fri konkurrens. Under de mer än 25 år som gått har ingen statlig utvärdering gjorts av resultaten. Vi har alltså under hela denna tid fortsatt att avreglera och sälja ut utan att på ett övergripande sätt studera vad vi fått ut av det. Men det finns självklart forskare som tittat på delar av det. Priset på tågresor höjdes på några år efter avregleringen med 125 procent. Priset på el och posttjänster fördubblades. Det blev dyrare att åka taxi och dyrare att besiktiga bilen. Vi har fått sämre vård och sämre tillgång till vård. Kommunernas kostnad för äldrevård har ökat.

Vi måste sluta tillbe konkurrensen som vore den en religiös grundtes för samhället och börja noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur genomtänkta regleringar bör se ut. Och vi måste bli uppmärksamma på vad konkurrismen gör med vår idé om att vara människa.

Sedan barnsben har vi vants vid att tävlande är det normala i de flesta av livets skeden och sammanhang. Och konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer. Vi placerar vårt värde i hur vi tar oss ut på en marknad, snarare än i vilka vi är. Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs.

Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet. Vårt svar på det blir en jakt på revansch och upphöjning som i sin tur riskerar att skapa ännu mer ensamhet och mindervärdeskomplex, som gör oss ännu mer ensamma och osäkra. Längs vägen sårar och skadar vi varandra.

För att ta oss ur den negativa spiralen behöver vi fler och andra värdemätare i vårt samhälle än de som syftar till att rangordna oss, vare sig det är som individer, grupper eller nationer. Hur mycket gott vi gör för andra i relation till vår förmåga och våra förutsättningar, borde alltid värderas som mer betydelsefullt än hur vi presterar i jämförelse med dem.

Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör. Som art är vi människor unikt duktiga på samarbete. Studier av små barn visar att vi redan vid 14 månaders ålder försöker läsa av andra människors intentioner för att kunna hjälpa dem, medan vi får grepp om vad tävlande är först i treårsåldern.

Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra.

Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.

Eva-Lotta Hultén är journalist och författare, aktuell med boken ”Klara färdiga gå! En bok om konkurrism”.


PS
I januari kommer nyöversättningen av Peter Kropotkins "Inbördes hjälp".
Här finns hela texten i original (engelska)

måndag, november 28, 2016

Sällskap ..


Laxskinnet luktade inget vidare så jag knöt soppåsen, öppnade dörren och gick mot sopnedkastet, med dörren halvöppen. På väg tillbaka i korridoren ser jag "min" fluga komma flygande emot mig - det kan inte vara någon annan - och utan att hinna tänka sträcker jag upp höger hand i luften. Hen flyger rakt in i handen, jag knyter fingrarna och märker till min förvåning att hen nu surrar omkring därinne i handen. Tog de sista stegen fram emot den halvöppna dörren och återbördade min flygande kamrat till lägenheten.
Alltihop känns mycket märkligt, och risken är väl att jag börjar övertolka. Hur som helst har kompisen varit väldigt efterhängsen under kvällen, särskilt i köket, men även på toaletten. Nu verkar hen sova.


Sällskap


Vi är numera två som bor i lägenheten. Vi går för det mesta om varandra, när den ena sover är den andra vaken och tvärtom. Så himla mycket prat blir det inte, men ensamheten är ändå bruten. Om hen inte tittar fram när jag kommer hem blir jag orolig och undrar vad som kan ha hänt. Samtidigt vill jag inte vara den som inskränker på andras frihet, bara för att jag ska få lite sällskap.
Igår öppnade jag både dörren till hallen och fönstret en stund, men min fluga stannade kvar här inne i värmen, vilket nog var ganska klyftigt.

Beröring


Några undersköterskor på Ersta började för många år sedan med ytlig beröring som lindring för patienter med oro och långvarig smärta. Det kallades taktil massage. Idag är det en etablerad metod på avdelningen. Inte desto mindre har vi doktorer en rätt ointresserad och nedlåtande attityd, låt dom hållas ungefär, det som verkligen hjälper i slutändan är läkemedel och operation.
Kommer och tänka på det när jag läser i dagens DN om den svenska forskning som varit först i världen med att upptäcka och kartlägga särskilda nervfibrer (CT-fibrer) som aktiveras vid långsam beröring, som i sin tur påverkar centra för känslor, smärta och belöning i hjärnan.

Undersköterskor är den enda personalkategori som klarat sig något så när helskinnade ur den förgörande kontroll-dokumentation-lita inte-på-någon-allting-skall-mätas-du-är-kund-inte-människa-allting-är-en-tävling-konkurrism-omvandlingen av sjukvården. Stolta, underbetalda, kloka och mänskliga. Och knappast imponerade av att någon professor XY sett i mikroskopet vad de redan visste.

DN

söndag, november 27, 2016

Mopedmamma


Fick en timma över på stan och satte mig på Waynes Coffee  tillsammans med dagens SvD. Det kanske låter överlägset, men det var ingen av de braskande bilderna och rubrikerna som fångade mitt intresse. Inte förrän jag kom till de sista sidorna, där rubrikerna är mindre och tonen lägre, och fick syn på den thailändska mopedmamman med barnen i sidovagn. Gud förbjuder sådan vårdslöshet, men den lilla bilden gjorde mig varm och glad.

lördag, november 26, 2016

Värdering



I dagarna sändes två granskande program i P1 Kaliber om nya Karolinska sjukhuset och s.k värdebaserad vård. Om hur man inför en ny och oprövad vårdorganisation där kliniker ersätts med ”teman och flöden”, om hur olika intressenter  och representanter för ett konsultbolag (BCG) idag sitter i ledningen för sjukhuset, om hur tidigare entusiastiska läkare nu känner sig överkörda och förvirrade av teoretiska ekonomer och ingenjörer  som inte begriper vårdens innehåll. Sorgligt och intressant, och inte olikt Macchiarini - allt-som-glänser-är-inte-guld – skandalen.

Värdebaserad vård bygger på ekonomiprofessor Porters enkla tanke att man kan prioritera och styra vården genom att mäta värdet för patienten och dela det med kostnaden. Boston Consulting Group har sedan satt kött på det skelettet och säljer dyrt till hugade spekulanter, dvs de som inte är trygga i sitt eget förbättringsarbete.
Problemet är förstås att mäta, både kostnader och värdet för patienten. Skräddarna i Kejsarens nya kläder saknade allt som krävdes för att sy en vacker dräkt, det fick förlita sig till dåtidens magi, och lyckades sånär. BCG kan helt säkert inte sy några dräkter, och troligen är de oförmögna att lära oss mäta det vi vill mäta. Men genom att dränka sjukhusledningen i en ny vokabulär och visionära power-point-presentaioner väcker man förhoppningar om en väloljad och bekymmerslös sjukvård. Min kirurgkollega professor Torbjörn Holm var den i programmet som, med ett smittsamt smile genom etern, fick iklädda sig rollen som det lilla barnet som utropar att kejsaren är naken.

Man kan hävda att det är svårt att mäta, och sen försöka lösa problemet. Man kan också hävda att det i princip är omöjligt, man skjuter alltid bredvid målet. Eller som Einstein så träffande sa:
Everything that can be counted does not necessarily counts,
Everything that counts cannot necessarily be counted.
Men blir inte vården ineffektiv, slapp och likgiltig om vi inte mäter ? Man kan väl inte enbart förlita sig på den goda viljan hos de som valt att arbeta i vården, vore inte det naivt ?
Nej, det vore inte naivt. Trots allt nedbrytande tal om pengar och produktion finns det en längtan att hjälpa andra efter bästa förmåga som sjukvården klarar sig gott på, utan inblandning från ekonomer, ingenjörer och konsulter. Sjukvård handlar inte om enkla värden som kan mätas i enkla siffror. Utan om djupt rotade värderingar.
Värderingsbaserad vård ?

P1 Kaliber 1
P1 Kaliber 2

PS
Glad att jag fanns med på ett hörn när frågan diskuterades i Läkartidningen 2014.

tisdag, november 22, 2016

Dylan




Det borde vara tvärtom, men det blir bara svårare och svårare* att betrakta, bemöta och behandla människor som enbart människor, utan att bry sig om kön, hudfärg, bakgrund eller meriter. Det är som förgjort.
Ett hälsotecken är i alla fall att hen numera är etablerat och okontroversiellt, tillräckligt många har insett att det är praktiskt, och att det ofta är en poäng i att inte uttala om det är han eller hon.

Häromdagen la jag ut en målning av Bob Dylans på Facebook, utan att namnge konstnären. Den gillades av många. Det var bara en person som frågade efter upphovsmannen. Hur skall det uppfattas ?
Alla visste att det var Dylan ?
Vem bryr sig, gillar man så gillar man ?
Tänk om det vore så, att det sista är sant. En värld befolkad av människor som gör sina egna bedömningar, som inte gör och gillar det som andra förväntar sig, det vore fantastiskt !



* Tack SD och alla era likar

söndag, november 20, 2016

lördag, november 19, 2016

Why ?


Blev rekommenderad att titta på nya Konstnärsdrömmen i SVT.
Det har jag gjort. Och det ångrar jag.
Man kan bli ledsen för mindre.

Säg den människa som inte känner pressen att hinna med, att prestera, att jämföras med andra, att duga i andras ögon, kort sagt att tävla. Det finns inte, det fanns kanske igår, men inte idag. I bästa fall så lyckas vi skapa kravlösa andningshål, där det faktiskt räcker med att jag själv är nöjd. För mig har måleri varit ett sådant andningshål, och (kanske) just därför blir jag så förtvivlad över det här programmet.

Varför inte ett program om tio amatörer som hittat sin glädje i att måla, och som får chansen att göra det tillsammans med proffs ? Eller varför inte låta dom samarbeta, och hjälpa varandra ? Eller varför inte utforska om proffsen kan ta intryck av amatörerna ? Eller något annat, som inte är på tema utslagning ?
Så länge vi tror att lycka och välgång kräver egenintresse och konkurrens så förblir det en lönlös programidé. Den dag gemensamt och samarbete blir på modet kanske den håller.

BILD. Kolingsborg,  innan det revs.

tisdag, november 15, 2016

Komik


Det ju synd att klaga när man har det så bra, som sagt.
Får väl se det från den komiska sidan, när plogbilarna lyste med sin frånvaro förra veckan när snön vräkte ner, medan traktorer och lastbilar nu kör i skytteltrafik några dagar senare för att hinna forsla bort snön som precis håller på att smälta. 

Glädje




Jag skrev häromdagen :

En bild av bekymmer, elva idylliska. Det känns som en rätt bra sammanfattning av min egen belägenhet.
Frågan är hur mycket olyckligare jag skulle vara om det vore tvärtom. Dvs, ungefär som för etiopier, att det gick en idyllisk bild på elva bekymmersamma.
Det låter kanske orimligt, men jag tror faktiskt inte det gör så stor skillnad.

Skall återkomma med (s.k) fakta som kan styrka den uppfattningen.


Så här skriver Yuval Harari i boken Sapiens:


" Sorgligt nog för alla förhoppningar om att skapa himmelriket på jorden verkar vårt inre biokemiska system vara programmerat att lyckonivån relativt konstant. Det finns inget naturligt urval för lycka som sådan - en lycklig eremits genetiska linje dör ut och ett olyckligt pars gener förs vidare till nästa generation. Lycka och olycka spelar en evolutionär roll endast i den utsträckning de bidrar till eller försvårar överlevnad och reproduktion. Det är därför inte så förvånande att evolutionen har stöpt oss att vara varken alltför olyckliga eller alltför lyckliga. 
..
Vissa forskare jämför den mänskliga biokemin med en luftkonditionering som håller den temperaturen konstant, oavsett om det kommer en värmebölja eller en snöstorm. Händelser kan leda till att temperaturen förändras för en stund, men systemet återgår alltid till samma förinställda punkt.
Vissa AC anläggningar är inställda på 25 grader, anar på 20. Mänskliga lyckokonditionerings-system är också olika från individ till individ. Om man använder en skala mellan 1 och 10 är vissa människor födda med ett muntert biokemiskt system som låter deras humör pendla mellan 6 och 10 för att stabiliseras vid 8. En sådan människa kan vara lycklig trots att hon bor i en alienerad storstad, förlorar sina pengar i en börskrasch och får diagnosen diabetes. Andra människor har förbannats med en dyster biokemi som pendlar mellan 3 och 7 stabiliseras vid 5. En sådan olycklig människa förblir nedstämd även om hon skulle ha stöd av en tät gemenskap , vinna miljoner på lotteri och är frisk som friidrottare. Hennes hjärna är helt enkelt byggd för eufori, oavsett vad som händer.
..
Men lerhyddor, takvåningar och Champs-Elysées bestämmer egentligen inte vårt humör. När den medeltida bonden hade byggt färdigt sin lerhydda producerade hans neuroner serotonin och fick upp halten till nivå X. När bankmannen 2013 gjorde den sista avbetalningen på sin underbara takvåning producerade hans neuroner en liknade mängd serotonin och fick upp halten till nivå X. För hjärnan spelar det ingen roll att en takvåning är mycket mer bekväm än en lerhydda. Det enda som betyder något är att serotonin-halten för närvarande är X. Därför skulle bankmannen inte vara ett dugg lyckligare än sin förfader, den fattiga medeltida bonden.
..
Nietzsche skrev att att den som har ett "varför" att leva efter kan uthärda nästan vilket "hur" som helst. Ett meningsfullt liv kan vara ytterst tillfredsställande även under svåra umbäranden, medan ett meningslöst liv är en fruktansvärd prövning hur bekvämt det än är.
..
Varje mening som människor tillskriver sina liv är en illusion Den utomvärldsliga mening som medeltida människor fann i sina liv var inte mer illusorisk än den moderna humanistiska, nationalistiska eller kapitalistiska som moderna människor finner i sina. Den vetenskapsman som säger att hans liv är meningsfullt för att han  ökar människans samlade kunskap, den soldat som förklarar att hans liv är meningsfullt för att han försvarar sitt fosterland och den entreprenör som finner mening i att bygga upp ett nytt företag är inte mindre offer för ett bländverk än deras medeltida motsvarigheter, vilka fann mening i att läsa heliga texter, dra ut på korståg eller bygga katedraler.
Så lycka kanske består i att synkronisera sina personliga illusioner med de rådande kollektiva illusionerna. Så länge min personliga berättelse ligger i linje med omgivningens berättelser kan jag övertyga mig själv om att mitt liv är meningsfullt, och finna lycka i den övertygelsen.
Detta är en ganska nedslående slutsats. Beror lycka verkligen på självbedrägeri ? "

Alltså :


Det viktiga för välmåendet är inte välstånd, utan mening.

Mening är mer eller mindre självklar, mer eller mindre subjektiv.
Om välståndet är lågt får livet en mer självklar mening, nämligen att höja sin standard (Etiopien).
Om välståndet är högt är meningen inte självklar, den får hittas på (Sverige).
Om rovdriften och välståndet urholkar förutsättningarna för liv på jorden skapas nya förutsättningar för självklar mening, nämligen att bevara förutsättningar för liv på jorden.


Om vi svenskar levde som om vi vore etiopier, då skulle både vi och världen glädjas ?



lördag, november 12, 2016

Left handed



Det här är nog en bra bild av min syn på livet, hur jag vill att det ska vara. Spontant, och intuitivt.
:
Tittar på TV och Så mycket bättre. Tommy Nilsson gör ett bejublat framträdande, alla ställer sig upp och klappar i händerna, jag  ser hur Lisa Ekdahl gör en rörelse med vänsterarmen, och tänker momentant, hon måste vara vänsterhänt. En sökning på Google visar att så är fallet.

Jag tror vi människor besitter en massa "kunskaper" som inte räknas.


Upprättelse



Det cirkulerar ett upprop på nätet som lyder :

Dear Mr. Trump, 
This is not what greatness looks like. 
The world rejects your fear, hate-mongering, and bigotry. We reject your support for torture, your calls for murdering civilians, and your general encouragement of violence. We reject your denigration of women, Muslims, Mexicans, and millions of others who don’t look like you, talk like you, or pray to the same god as you.  
Facing your fear we choose compassion. Hearing your despair we choose hope. Seeing your ignorance we choose understanding.  
As citizens of the world, we stand united against your brand of division. 

Här fanns igår ett inlägg som försökte ta missnöjespartier och populister i försvar. Det var ett tafatt försök, som nu är raderat.

1/12




En vacker vinterdag alstrar vackra bilder, det är oundvikligt.
12 bilder blev det. Alla är vackra , utom en. Den är istället sorglig och skrämmande. Och föreställer rädda män som i yttrandefrihetens och demokratins namn bakom ett (helt) avspärrat Kungsträdgården får skandera sina nazistiska slagord. Alla är nog besvikna på det upplägget. Är man djupt oense villa man konfronteras.

En bild av bekymmer, elva idylliska. Det känns som en rätt bra sammanfattning av min egen belägenhet.
Frågan är (?) hur mycket olyckligare jag skulle vara om det vore tvärtom. Dvs (ungefär som för etiopier) att det gick en idyllisk bild på elva bekymmersamma.
Det låter kanske orimligt, men jag tror faktiskt inte det gör så stor skillnad.

PS
Skall återkomma med (s.k) fakta som kan styrka den uppfattningen.

PS
Vad vore Stockholm utan Skogskyrkogården ?

PS
Jag är född den 12/1




Tusen och åter tusen



En bild säger mer än tusen ord. Det betyder, vilket är lätt att glömma bort, att man faktiskt skall avstå från att ens försöka, eftersom det bara kommer att förminska bilden.
Jag var på vippen att just försöka när jag såg den här bilden. Den förmedlar massor av tankar och känslor, som det kliar i fingrarna att pränta ner. Men det blir inget med det.
Se och njut.

PS
Här är en som försöker tolka skådespelet framför våra ögon.

torsdag, november 10, 2016

På riktigt


Baksmällan igår sitter i även idag. Var det på riktigt ?

Skrev i gårdagens inlägg att "de värsta farhågorna inte kommer att infrias". Idag inser jag att det är löften som "infrias", inte farhågor, de kommer i sämsta fall att "besannas".
Språkligt hårklyveri ? Eller en freudiansk felskrivning ?

Av och till hör man de som menar att vi, den privilegierade världen som fartblinda surfar på oljevågen, måste få uppleva verkliga katastrofer i spåren av vår livstil innan vi är förmögna att växla in på ett mer hållbart spår. Och på samma sätt måste vi kanske låta galna ledare styra oss innan vi tar vårt förnuft till fånga. Det vänder inte upp förrän man varit nere i botten ?
I sådana fall kan man tala om farhågor som infrias, snarare än besannas.

Men jag skulle ändå önska att det som hände igår inte hände på riktigt.



onsdag, november 09, 2016

Sherpa



Bilden ovan (7/11 2016) visar väskor uppställda för att transporteras av nepali-sherpas upp för Himalaya. Cyklisterna som deltar i YAK-Attack kan inte själva ta sitt bagage, de är koncentrerade på att tävla om vem som tar sig snabbast över toppen, 5416 m.
Bilden nedan visar de främsta cyklisterna.



Istället för att beklaga hur olika lotterna faller kan man läsa Hararis kloka ord, från igår.

Baksmälla




Alla var tagna på jobbet. Kändes helt overkligt att Donald Trump vann presidentvalet i USA.

Försöker intala mig att de värsta farhågorna inte kommer att besannas.
Intalar mig att Trump bara är en vulgär populist som saknar verkligt paranoida och illasinnade idéer , typ utrota alla...
Intalar mig att riktigt galna idéer trots allt inte går att genomföra i USA.
Påminner mig att tidigare, mindre vulgära presidenter, genomfört åtskilligt med vansinnigheter.
Leker med tanken att han kommer gå till historien som en excentrisk men egentligen ganska blek och oförarglig president. Som gladeligen återvände till underhållningsbranschen.
Och tänker framåt. När populisten efter fyra år inte skapat himmelriket han utlovat, utan bara ännu mer slitningar och ojämlikhet, så är tiden åter mogen för en ledare som Amerika kan vara stolta över.

Trump är den första i den framgångsrika generationen av enkla-svar-på-svåra-frågor-vi-vill-sköta-oss-själva-politiker som gått hela vägen. På tiden att någon får visa att så enkelt var det inte ?

PS
Är inte helt nöjd med bilden. Den är fräck, men uttrycker samtidigt ett människoförakt. Mer än något annat borde vi förstås prata om varför alla dessa enkla-svar-på-svåra-frågor-politiker är så framgångsrika.



tisdag, november 08, 2016

Gautama




...
Stora gudar kan bringa regn, samhällsinstitutioner kan svara för rättvisa och sjukvård och lyckliga tillfälligheter kan göra oss till miljonärer, men inget av detta kan förändra våra grundläggande mentala mönster. Till och med de största kungar är därför dömda att leva i ångest, ständigt fly från sorger och kval, evigt jaga större njutningar.
Gautama fann att det fanns en utväg ur denna onda cirkel. Om medvetandet erfar något behagligt eller obehagligt och då helt enkelt tar saker och ting som de är, finns inget lidande. Om du känner dig ledsen utan att begära att ledsnaden skall försvinna, fortsätter du att vara ledsen, men du lider inte av det. Ledsnaden kan faktiskt vara berikande. Om du känner glädje utan att begära att glädjen skall dröja kvar och fördjupas, fortsätter du att känna glädje, utan att förlora din sinnesfrid.
Men hur får man medvetandet att utan begär acceptera saker och ting som de är ? Att acceptera ledsnad som ledsnad, glädje som glädje, smärta som smärta ? Gautama utvecklad en rad meditationstekniker för att träna medvetandet att utan begär uppleva verkligheten så som den är. Genom dessa tekniker övas medvetandet att rikta uppmärksamheten mot frågan "Vad erfar jag nu ?" istället för "Vad skulle jag hellre vilja erfara ?". Det är svårt att uppnå detta medvetandetillstånd, men det är inte omöjligt.
Sapiens - Yuval Noah Harari s 211


En bra dag




Nöjd med att ha cyklat mitt vanliga varv trots kylan och snön.
Inte direkt missnöjd med att en av patienterna på dagens operationsprogram ströks. Dvs vi hade lagom mycket att göra.
Tillfreds med min insats vid skärbrädan, patienterna skall nog bli nöjda.
Munter samvaro med mina hyggliga kollegor vid dagens slut. Fick en del goda råd om hur en rastlös själ som jag borde prioritera.
Övervann frestelsen att middags-fuska med kvarterskrogen, det blev mör fläskfilé i egen panna.
Har precis lyssnat på två färska radioinslag av Åsa, som befinner sig på första parkett (New York) inför kvällens rysare.
Igår lyckades Sofie hålla sig framme och ordna så att lag Bamse (Sofie, Åsa, Eric) fick en startplats till nästa års Vätternrunda.
Och Ewa har mot alla odds fått upp julbelysningen på balkongen även i år.

Vad mer kan man begära ?

Sveriges Radio 1
Sveriges Radio 2

PS
Vem som vinner valet I USA ?
Bra dagar brukar sluta bra. Hillary.

söndag, november 06, 2016

Ovisshet



För snart tio år sedan köpte jag bilden ovan i Kenya. Inte förrän igår kväll upptäckte jag i detalj hur fin den är, figuren i aktern. Inget petande, den har bara råkat bli så levande. Men jag har hela tiden tyckt om den.

Mitt i naturen skickade iväg Anders Lundin och Magdalena Forsberg för att spana om älgar och skalbaggars navigationsförmåga. Älgarna orienterar sig på något vis efter landmärken som inte påverkas av människans framfart, och det spelar tydligen heller ingen roll att de varit borta från trakten under lång tid. Dyngbaggen i Sydafrika, med sin risgrynsstora hjärna, orienterar sig efter solen, månen och stjärnhimlen. Forskarna tar hjälp av moderna mätinstrument och vet sen lite mer. Samtidigt går en del av fascinationen förlorad.

Min mamma kunde berätta om en Sädesärla med ett ben, som återkom flera vårar. Hon kunde ju inte säkert veta att det var samma lilla fågel, men troligen. Och troligen hade den flugit hela vägen från Afrika.

Det är väl något fel på mig.
Som inte vill veta i detalj eller helt säkert.

Det ville inte mamma heller.


torsdag, november 03, 2016

Sexsomni


Grundregeln för all rättskipning är att skulden måste bevisas, bortom allt rimligt tvivel, inte oskulden. Dvs, hellre felaktigt fria en skyldig än fälla en oskyldig. Jag tycker det är en djupt sympatisk och väldigt bra princip. Men den håller inte om  den anklagade kan komma undan med en påhittat ursäkt som inte med säkerhet går att motbevisa. Då har rättsväsendet gått på en mina.
Vad jag förstått av experterna på sexsomni (sex i sömnen) som nu yttrat sig ( med anledning av avslöjanden att ett flertal anklagade våldtäktspersoner friats genom att hävda att det skett i sömnen) så är sexsomni inte ett isolerat fenomen utan del av mer omfattande sömnstörning, som kan diagnosticeras med olika tester. Men den vetskapen räcker tydligen inte juridiskt. Vilket i förstone låter märkligt men egentligen är logiskt, om man håller på principen att man inte skall behöva bevisa sin oskuld : Om testet utfaller positivt, dvs man kan visa att den anklagade lider av en sömnstörning som innebär att man kan begå handlingar i sömnen så friar det bara den som redan på förhand är friad. Om testet omvänt är negativt så anses det inte tillräckligt starkt bevisa att den påstådda sexsomnin är påhittad. Och därmed har minan briserat.
Återstår bara att förflytta gränsen för vad som skall betraktas som "utom allt rimligt tvivel" ?
Alternativt hoppas mer på ett allmänt rättsmedvetande där den som gjort sig skyldig, till vad det månde vara, också är beredd att erkänna i sin skuld. Men det är förstås naivt.

Sveriges Radio

lördag, oktober 29, 2016

Dylan forts. forts



Blev så himla glad när Bob Dylan äntligen hörde av sig. Och det visade sig att alla (utom möjligen Ulf Lundell) hade fel.
Men det var inte bara det, det var något mer som framkallade den där glädjen, som var så himla uppfriskande.
Kopplar in förnuftet som får i uppdrag att reda ut vad känslorna har förmedlat. Och det, förnuftet alltså, kommer fram till att den timide och humoristiska Dylan har dragit ner byxorna på den otåliga, konspirations-älskande och alltid dömande västerlänningen.
Tack för den lektionen/uppvisningen.

Dylan

torsdag, oktober 27, 2016

Nemam Ghafouri





Sitter vid frukostbordet och läser Läkartidningen som kommer på onsdagsmorgnar. På sista sidan berättas om Nemam Ghafouri som driver en klinik i ett kurdiskt flyktingläger. Försörjning får hon genom att arbeta några veckor i taget som stafettläkare i Sverige, sedan åker hon tillbaks och stannar så länge pengarna räcker.
Som alla andra ute i fält får hon frågan hur det känns att komma tillbaks till det rika landet med sina små bekymmer. Hon har ett svar som jag inte hört tidigare.

Det är då jag hämtar ork och kraft, och laddar mina batterier. Jag tycker det är jätteskönt att folk har det så bra att det kan gnälla över lillfingret. Varför kan inte alla ha det så ? Varför skall vi alltid försöka dra ner dem som har det bättre till det sämre, istället för att lyfta upp dem som har det sämre ? Jag tycker att livet ska vara så att man har så mycket resurser , ork och tid att man kan bekymra sig för småsaker. Även om det är jobb när jag kommer tillbaka känns det ändå som en uppladdning. Det ger mig nöje och glädje och se att folk har det bra.

Vet inte om jag ska hålla med eller protestera. Det handlar ju om begränsade resurser och bara ett jordklot, det handlar om att kunna vara nöjd och inte alltid sträva efter mer, det handlar kanske t.o.m om att livet faktiskt blir enklare och mer meningsfullt om man inte har möjlighet att gnälla över lillfinger. Så länge man slipper krig och svält.
Men visst vore det skönt att slippa missunnsamhet och dåligt samvete.
Nehman är en av få som inte behöver känna det.

PS
Skickade iväg en fråga på Facebook, efter en liten stund hade vi kontakt, hon från hörnet Syrien-Turkiet-och Irak, jag från frukostbordet. Märklig känsla.


Läkartidningen
A woman fight for the Yezidis
Joint help Kurdistan


4,2


Lyssnar på radion och lagar mat. Skönt att regnet äntligen upphört, solen har faktiskt varit framme en stund, det anar man i den mörka horisonten.
En av dagens nyheter, som tas om i varje sändning, är att vi i Sverige enligt Världsnaturfonden ytterligare har ökat vårt ekologiska fotavtryck. Numera krävs 4,2 jordklot om alla levde som svenskarna, tidigare var det 3,7. Huvudorsaken är importerad mat och transporter. Någon av våra ministrar uttalar sig och låter bekymrad. Hen menar samtidigt att det är en naturlig konsekvens av att det går bra för Sverige, vi har råd att konsumera.
I morgon är nyheten om de fyra jordkloten glömd, radioredaktionerna kan fortsätta rapportera om ekonomisk tillväxt och hög konsumtion som goda nyheter, vi andra spänner fast skygglapparna och åker vidare.



tisdag, oktober 25, 2016

Erik Erichsen


Blev tipsad igår om Erik Gandinis film A swedish theory of love. Den handlar om vårt extrema behov av självständighet och oberoende, och vad det för med sig. I slutet av filmen möter vi Erik Erichsen. Efter trettio år som kirurg i Sverige flyttar han med sin (etiopiska) hustru till Etiopien. Han sliter ofantligt hårt, men verkar trivas. Han hävdar att den andliga nöden i Sverige är större än den materiella nöden i Etiopien.
Tål att tänka på.

A swedish theory of love. Erichsen dyker upp efter femtio minuter.

Serving the whole person , ytterligare ett fint porträtt av EE

lördag, oktober 22, 2016

more than ever



outside Ellis Island, 
where all the immigrants arrived in late 18´an early 19´. 
1 % were sent back, 99 % were accepted, we do the opposite now, why ?

som vänster hör det till att ogilla USA
så jag ogillar USA
som den vänster
jag är

samtidigt ingår det
i det som är jag
att jag gillar
olika

någon sa, nyligen, kanske va´det Greider
att det där (franska) pratet om frihet och jämlikhet
är en hopplös motsägelse

eftersom
jämlikhet faktiskt kräver
att man ger upp en del
av sin frihet

nu när jag precis varit där
där jämlikhet är ointressant
och frihet betyder allt
är jag mer kluven

än någonsin