Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

tisdag, juni 27, 2017

Ömsesidig hjälp



Så har äntligen Bo Greiders nyöversättning av Peter Kropotkins Mutual Aid kommit ut. Den tidigare översättningen hette Inbördes hjälp, Greider har valt att kalla den Ömsesidig hjälp. Det kändes först lite avigt, men ger en bättre bild av innehållet. Inbördes snävar av, ömsesidig vidgar upp.
Bokens vädjan är snarlik Göran Rosenbergs, i Plikten och profiten. Att vi inte ensidigt ska tro att framgång och mening skapas av konkurrens, när världen faktiskt kryllar av exempel på att vi längtar efter osjälviskt samarbete.
Tillbringar några dagar i Italien, ensam med mina böcker och en cykel. Ensam, men ändå inte. De ljumma kvällarna strosar jag på strandpromenaden med barnen, tonåringarna, hundarna, mammorna och papporna och mor - och farföräldrarna, uppslukad av en gemenskap som känns både overklig och självklar.

I eftermiddag får jag hjälp att spela tennis.




onsdag, juni 21, 2017

Glädje




Dammsugaren suger inte så bra längre. Det skulle kunna bero på att jag aldrig bytt påse (!)
Mycket riktigt. Påsen är full, och har spruckit, inte konstigt att den suger dåligt.
Med telefoner och en hel del annat har man vant sig vid slit och släng, dvs går de sönder (eller blir omoderna) så köper man nytt. Just därför blev jag så glad när det visade sig att Wirströms järn och färg faktiskt hade nya påser till min femtio år gamla Nilfisk.
En slags glädje som går på djupet, och sitter i.

I helgen cyklade vi Vättern runt. Tidigare gånger har jag bara mått dåligt och varit stressad över sluttiden. Nu struntade vi i klockan och mådde bra hela vägen. Det var precis som med dammsugaren, en djup tillfredsställelse som kommer att sitta i länge.
"Jag är sjukt stolt", sa Sofie.


video

måndag, juni 12, 2017

Konsten att vara människa




Jag läste Plikten och Profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg (från 2003) en gång till för att göda min ilska över profitintressen, och bättra på mitt redan dåliga samvete. Men så blev det inte riktigt. Snarare har den övertygat mig om att även egenintresset behövs, utmaningen ligger i att unna sig själv och andra, att hitta balansen.
Faktiskt skäms jag lite mindre.

Plikten och Profiten 1
Plikten och Profiten 2
Plikten och Profiten 3

lördag, juni 10, 2017

Det gamla paret



Stöter ofta på det gamla paret, som alltid håller varandra i handen, senast häromdagen på Katarina kyrkogård. Det känns tryggt.

Röd gubbe



måndag, juni 05, 2017

Illustration



Efter manglingen om Plikten och profiten och den svåra konsten att vara människa kan det vara på sin plats med en bild. Det får bli på pappa. Ensamstående och snart åttio-åtta fyllda tar han sats och bestämmer sig för att pröva ännu en sommar på älskade sommarstället, som varit uthyrt flera år.
Hemtjänsten och grannarna ställer upp (plikten), den nyinköpta permobilen är friheten (profiten).

Plikten, Profiten och Konsten att vara människa. (1)


Vi anser att människan blir människa genom andra människor och att vi är skapta att leva i ett subtilt nätverk av ömsesidigt beroende har den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu sagt om kärnan i ubuntu.
I den lilla skriften om ubuntu läser jag att ett samhälle som formats av föreställningen om det nödvändiga i att leva tillsammans och förändras tillsammans också kan utveckla föreställningen att att människors olikhet är en tillgång och inte en belastning.
Det är i alla händelser vad allt fler människor i allt fler samhällen idag måste föreställa sig, eftersom människors olikhet har blivit regeln och inte undantaget (och undantaget åter bara kan göras till regel genom våld). Ett samhälle som utgår från människors olikhet ställer visserligen konsten att vara människa på större prov än ett samhälle som utgår från människors likhet, men konsten att vara människa måste idag behärskas i en värld där samhällets gränser har vidgats till upplösning och banden av beroende mellan människor har tämjts till bristningsgränsen.
..
Vad kännetecknar en levnadskonstnär ? För det finns ju människor som tycks kunna leva livet bättre än andra, eller åtminstone glädjas mer åt det och var mindre benägna att slås ner av dess motgångar och ha en starkare förmåga att både vara sig själva och vara med andra och ha en djupare utvecklad känsla för vad som är en möjlig frihet och för vad som är ett ofrånkomligt beroende.
Jag har känt och känner sådana människor och jag beundrar dem, eftersom jag vet hur svår konsten att leva väl är och hur ofullkomligt jag själv behärskar den. Jag beundrar dem som går sin egen väg och ändå inte går för sig själva. Jag beundrar dem som alltid tycks göra vad som är viktigt för dem och ändå alltid tycks veta vad som är viktigt för andra. Jag beundrar dem som alltid ser livets möjligheter men ändå aldrig blundar för dess gränser. Jag beundrar dem som har modet att se mörkret utan att förlora kraften att föreställa sig ljuset. Jag beundrar dessa levnadskunniga människor och upphör aldrig att fråga mig hur de bär sig år.
..
Vår civilisation odlar inte längre föreställningen att det är en konst att vara människa. Vår civilisation odlar föreställningen att det oförutsägbara och ofrånkomliga kan begränsas och besegras med vetenskap, teknik och ekonomisk tillväxt och att tragedin är en ännu inte åtgärdad olyckshändelse. Dagligen rapporterar medierna om ännu en åtgärd mot ännu ett problem och ännu ett problem som kräver ännu en åtgärd. Defekta kroppsdelar kan bytas ut, ensamhet och ångest kan medicineras bort, en dålig lott i livet programmeras om eller sorteras bort. Mänsklig olycka och otillräcklighet är följder av ännu ej insatta eller otillräckliga åtgärder. Vi lever i en civilisation som  med hjälp av allt fler experter för att lösa allt fler problem och allt fler produkter för att tillgodose allt fler behov odlar föreställningen att tragedin kan elimineras ur människans liv och att det därför inte längre är någon konst att vara människa.
..
Två artspecikfika egenheter gör människans liv till en konst. Den ena är att människan alltid lever i en föreställning om sig själv och världen och kan föreställa sig olika sätt att leva och därför alltid lever i ett spänningsfält mellan sina föreställningar om världen och sina erfarenheter av den. Mellan föreställningar om frihet och och erfarenheter av beroende. Mellan föreställningar om lycka och erfarenheter av lidande. Människan kan föreställa sig själv som både fri och trygg, ensam och samhörig, stark och svag, generös och sparsam, lojal och rättvis, självbevarande och och självuppoffrande, men hon kan inte utan konstfärdighet omsätta sinsemellan oförenliga föreställningar i praktisk handling.
Den andra egenheten, som hör samman med den första, är att människan som det friaste och mest beroende av alla djur måste kunna handla utifrån skilda och motstridiga motiv. Hon måste kunna handla för att förverkliga en möjlig frihet och hon måste kunna handla för att organisera ett ofrånkomligt beroende. Hon måste kunna drivas av både profit och plikt.
Konsten att under skiftande omständigheter och i skiftande situationer och med skiftande föreställningar om världen veta vilka handlingar som bör drivas av vad.
..
Vådan av att fel folk gör fel saker av fel skäl.
Ineffektiviteten och korruptionen växer sig starkare på områden där staten äger affärsintressen eller där affärsintressen äger staten. Som exempel nämner  samhällskritikern och urbanforskaren Jane Jacobs ( Morallära för 2000-talet) tunnelbanepoliserna som i mitten av åttiotalet försågs med eget affärsintresse i verksamheten för att på så sätt öka produktiviteten. Följden blev en kraftig ökning av gripande av oskyldiga människor.
..
En kommersiell trolöshetsmoral i staten och en statlig lojalitetsmoral på marknaden är moraliska hybrider, och moraliska hybrider, skriver Jacobs, är moraliska monster.
..
Ett moraliskt monster skulle också det samhälle bli som låter staten göra en vinstdrivande affär av skolan, sjukvården, och omsorgen och rättvisan, det vill säga ett samhälle som låter profitens drivkraft ta över verksamheter som längden måste drivas av plikt.
..
Profitmoral:
Köpslå (på en marknad)
Konkurrera (för bästa produkt eller idé)
Var otålig och illojal och trolös (mot en dålig produkt eller ohållbar idé)
Förnya (förändra, utveckla, berika det liv som du kan överblicka)
Var sparsam och effektiv (för att förnya och förbättra)
Var självcentrerad (för att göra världen till din)
Var optimistiska (om den möjliga friheten)
Rasera social hierarkier (det är resultatet som räknas)
Sky våld eller hot om våld (för att genomdriva affärer)

Pliktmoral:

Köpslå (inte om rättvisan)
Reglera (för principfasta beslut och förutsägbara handlingar)
Var tålmodig, och lojal och trofast (mot människor som är beroende av dig)
Bevara (värdera det som gör samhället möjligt och därmed det liv som du inte kan överblicka)
Var generös och empatisk (för att vårda, fostra och bevara)
Var självuppoffrande (för att världen inte bara är din)
Var fatalistisk (om det ofrånkomliga beroendet)
Respektera sociala hierarkier (det är auktoriteten och legitimiteten som räknas)
Acceptera våld eller hot om våld (för att värna samhällets existens)
..
Jag har vid föredrag om den här sammanställningen frågat deltagarna (en blandning av företagare och tjänstemän) vilken moral de anser är dominerande i samhället. De flesta har svarat profitmoralen. Jag har också frågat dem med vilken moral de själva känner sig mest besläktade med, och förvånansvärt många har svarat pliktmoralen. De har ibland själva verkat förvånade över det svaret, ja nästan en smula skamsna. Kanske därför att de blivit varse paradoxen eller opportunismen i svaret. Kanske också därför att insikten faktiskt förvånade dem. Insikten att vi drivs att göra olika saker av olika skäl och att skälen för att göra det ena inte alltid är förenliga med skälen för att göra det andra. Liksom den begynnande misstanken att vi gör allt fler saker av fel skäl.
..
Vi  européer är numera inte vana vid att se Amerika framhålls som ett föredöme i avvägningen mellan individens intressen och samhällets, men vi har å andra sidan aldrig förstått och än mindre kunnat kopiera de lättknutna men ändå hållfasta sociala band som utvecklades i samspelet mellan individens ensamhet och samhällets flyktighet i en miljö av ständig kreativ förstörelse.
Det är sant att USA inte har en offentligt finansierat sjukvård för alla och att över fyrtio miljoner amerikaner inte har en sjukförsäkring och att den som har mycket pengar kan köpa sig en bättre sjukvård än den som som inga pengar har, men det är också sant, om än i snabbt minskande grad, att de allra flesta amerikanska sjukhus och vårdinrättningar inte drivs av profit, ja, inte är tillåtna att drivas av profit. Till för ungefär tjugo år sedan bestod det amerikanska sjukvårdssystemet till övervägande delen av formellt icke vinstdrivande institutioner som drev utifrån föreställningen att sjukvård är en mänsklig verksamhet grundad på högre motiv än jakten på dollar.
..
Med övergången från icke profitdrivna sjukvårdsföretag till profitdrivna har återigen två motstridiga moralasyndrom ställts emot varandra. vilket medfört att ingen längre kan lita på att alla drivs av samma motiv, än mindre att högre sådana. Försäkringsbolagen litar inte på sjukvårdsföretagen, patienterna litar inte på läkarna och läkarna litar inte på patienterna. Vem som skall få vad slags vård av vem och i vilken omfattning bestäms i profitdrivna förhandlingar mellan aktörer på en trolös marknad och inte i förtroendebaserade samtal mellan parter i en förpliktande relation, vilket har lett till att fel vård givits till fel personer av fel motiv. Som när det visade sig att amerikanska läkare systematiskt valde att göra kranskärlsoperationer på personer som behövde dem minst istället för personer som behövde dem mest.
Till synes svarade de profitdrivna sjukhusen och deras läkare bara på marknadens krav, och det var med all säkerhet "konsumenternas" påtryckningar som fick ett antal amerikanska delstater att införa obligatorisk rapportering av av sjukvårdens produktionsresultat. Men resultatet av sjukvårdens resultat är skillnaden mellan ett hälsotillstånd och ett annat, och människor med olönsamma ingångshälsotillstånd kan rimligen inte, likt undermåliga råvaror, kasseras ur produktionen för att förbättra resultatet.
När en förtroendebaserad relation omvandlas till ett marknadsbaserat kontrakt måste förtroende ersättas med kontroll. En påtaglig följd av profitrevolutionen i amerikansk hälsovård har blivit ett snabbt expanderade kontrollsystem. En amerikansk studie av profitrevolutionens konsekvenser summerar:
Ju mer sjukvårdsystemet domineras av producenter som är starkt profitdrivna desto större blir läckaget av pengar till fel ändamål och desto högre blir kostnaderna för att förhindra detta missbruk för dem som måste betala. Producenterna söker efter varje fördel, varje kryphål, varje svaghet i kontrollsystemen, medan de som betalar och reglerar söker finna ständigt nya sätt att minska kostnaderna och sätta stopp för producenternas alltmer kreativa former av trolöshet.
..
Alla skulle vi naturligtvis föredra förtroende framför kontroll i en verksamhet som så uppenbart vilar på att den som är sjuk och svag måste kunna lita på att den som är stark och frisk inte utnyttjar och missbrukar sitt övertag, men profitrevolutionen undergräver till synes oåterkalleligen förutsättningarna för en förtroendebaserad sjukvård. Som individuella konsumenter av sjukvårdsprodukter förväntas vi vara trolösa, kritiska, nyttoinriktade, kostnadsmedvetna och marknadsorienterade, vilket är raka motsatsen till vad vi förväntar oss av dem som skall vårda oss när vi blir sjuka eller svaga. Av dem som ska vårda oss när vi blir sjuka och svaga förväntar vi oss professionell hängivenhet för vår sak, ovillkorlig lojalitet mot vår person och en självuppoffrande insats av tid och resurser.
Det kan inte vara något fel i sig att var trolös, kritisk och kostnadsmedveten, lika lite som det kan vara något fel i sig att vara hängiven, lojal och självuppoffrande. Det finns situationer och verksamheter där det är rätt att vara trolös och kritisk och kostnadsmedveten, och situationer och verksamheter där det är fel vara det. Felet består i att vara det ena när man vara det andra. Problemet eller dilemmat eller den genuint mänskliga utmaningen består i att från tid till annan, från samhälle till samhälle veta vilka situationer och verksamheter man måste vara vad.
I den tid vi nu befinner oss i, som är en tid då profitens drivkraft med en global räckvidd spränger sociala gränser och erövrar pliktens domäner, måste vi inte bara veta vad vi kan göra av profit och vad vi fortsatt måste göra av plikt utan också formulera en berättelse som kan göra gränsen mellan drivkrafterna levande, meningsfull och bindande.
..
Vår tid har producerat den första människan i historien som är omedveten om samhället, hävdar en franska samhällsforskaren Marcel Gauchet. " Hon är inte omedveten i den ytliga bemärkelsen att hon inte lägger märke till det. Hon är omedveten om samhället i bemärkelsen att hon inte längre är medveten om de sociala villkoren för sin egen existens, och om sitt eget inbäddande i ett större kollektiv, och om vad detta i tusentals år har medfört i form av förpliktelser och skyldigheter. Hon är därmed en människa som inte längre kan skilja det offentliga från det privata och som därför vet vad som menas med plikter eller skyldigheter, eftersom sådana förutsätter att människan är medveten om konflikten mellan det privata och det offentliga, mellan vad hon kan göra själv och vad hon måste göra för andra.
Det är en människa som därför inte heller kan känna skuld eller skam. Skam eller skuld förutsätter att att kan se oss själva med andras ögon och att det betyder något för oss hur andras ögon ser på oss, vilket det bara kan göra om vi är medvetna om att vi lever i samhället. När den offentliga sfären försvagas därför att det privata blir blir offentligt och det offentliga privat, och gränsen mellan dem suddas ut, och det blir mera oklart vad som driver människor att göra vad, sprider sig korruptionen i samhället, säger Gauchet.
Jag känner igen Gauchets nya människa. Hon sprider sig sakta i oss alla. En människa som inte längre ser ett samband mellan vem hon är som individ och vem hon är i samhället, mellan sin individualitet och sin kollektiva tillhörighet, mellan sina frihet och sitt beroende. Det är en människa som inte uttrycker sin individualitet i personliga förpliktelser utan i frigörelse från personliga förpliktelser. Det är en människa, skriver Gauchet, för vilken "kravet på autenticitet är oförenligt med kravet på bindningar till ett kollektiv".
..
Klanen, gänget, den etniska enklaven och den religiösa sekten är exempel på samhällen där beroendet är mycket synligt och starkt förpliktigande och som just därför utgör en till synes  otidsenlig lockelse på en individ som förvisso står friare från andra människor än någonsin, men som också står ensammare med sig själv än någonsin, och därför kan få svårare än någonsin att uppöva och utöva konsten att vara både individ och samhällsvarelse, både fri och beroende, vilket är konsten att vara människa.
..
Med moderniseringen lyckades vi vidga varma kretsar av snäva lojaliteter och kollektiva beroenden till allt vidare kretsar av rättvisa och individuell frihet. Med avmoderniseringen krymper de vida kretsarna igen. Med avmoderniseringen får vi enklavens rättvisa, sektens rättvisa, främlingsrädslans rättvisa, subkulturens, ungdomsgängens, MC-klubbarnas och de inhängnade privatsamhällenas rättvisa. I det sociala tomrummet mellan Hells Angels och turbokapitalismens "kallblodiga, opersonliga och strikt kontraktsbaserade relationer " bryts de band som gör ett modernt samhälle möjligt.
Hur kan tomrummet fyllas när individen blivit så ensam och samhället så osynligt ?, är den fråga Alain Touraine ställer.
Hur kan vi rekonstruera och bättre synliggöra de tunna band av finstilta beroenden som gör den moderna friheten möjlig ?, skulle jag vilja lägga till.
..
Jag förstår och delar Touraines utgångspunkt, det sociala tomrum som uppstått mellan historiens mest undflyende samhälle och historiens mest ensamma individer, men jag förstår inte hans idéer om hur det ska fyllas. Jag förstår inte hur människan kan bli en individ, än mindre en lycklig individ, utan institutioner som som länkar samman hennes möjliga frihet, hennes behov av långsiktiga band över flera generationer med hennes behov av att här och nu göra världen till sin.
Jag tror till skillnad från Touraine att frågan om institutionerna både kan och måste ställas om och om igen, därför att jag tror att vi som människor kräver ett socialt rum där länken mellan vårt beroende och vår frihet kan göras tydlig, mellan den värld som formar oss och den värld som vi formar åt oss själva, mellan vår ofrånkomliga tillvaro som objekt för krafter vi inte behärskar och vår möjliga tillvaro som subjekt i våra egna liv, mellan våra behov av samhällsvarelser och våra behov som individer. Mellan pliktens och profitens värld.

Göran Rosenberg, 2003


Plikten, Profiten och Konsten att vara människa(2)


Vår mänskliga lott är att ha materiella, sociala, kulturella och andliga behov som härrör från medvetenheten om att det mänskliga livet varken börjar eller slutar med oss själva. Vår lott är att vara kedjade vid det som kommer före oss och vid det som kommer efter oss. Vår lott är att komma någonstans ifrån, höra någonstans till och föra någonting vidare.
..
Man kan ställa frågan: Varför gör vi saker fastän vi inte har någon personlig nytta av dem, ja saker som till och med kan vålla oss smärta och lidande ? För så är det. Vi gör ständigt saker som inte kan förklaras med att vi har personlig nytta av dem. Det finns de som menar att sådant som ser oegennyttigt ut bara gömmer en mera subtil kalkyl över vad som är personlig nytta, men min erfarenhet är att de flesta allt som oftast gör saker som inga kalkyler i världen kan räkna hem åt oss personligen. De kan möjligen beräknas vara till nytta för någonting annat och större än oss själva, men därmed har vi lämnat den personliga egennyttans kalkyler.
..
Tanken på att dö utan att lämna minsta spår i andra människor är i längden omöjligt för oss att leva med, eftersom vi innerst inne vet att det bara är genom andra människor som vårt individuella liv får sitt värde och sin mening.
..
Det finns uppenbarligen en gräns för hur långt vi kan avindividualisera det slags omsorg vars huvudsakliga värde är medmänsklighet utan att vi börjar känna oss illa till mods.
..
När vi tillåter att professionell expertkunskap regelmässigt åberopas för att rättfärdiga bedömningar och beslut som i sista hand bara kan vägledas av en kunskap som är personlig och känslomässig till sin natur, omyndigförklarar vi så småningom hela den sfär av personlig och känslomässig kunskap som ibland är den enda vägledning som står oss till buds.
..
Vi har naturligtvis lättare för att göra saker för egen vinning skull, eller för att främja vår individuella konkurrenskraft och överlevnadsförmåga om man så vill, eller åtminstone för att göra saker och ting vilkas konsekvenser för oss själva eller våra närmaste vi kan överblicka och förstå, eftersom det kräver mindre av oss och ligger närmare våra biologiska impulser och känslomässiga behov. Jag tänker i i fortsättningen av boken kalla den kraft som då driver oss för profit.
Jag vet att ordet profit i många sammanhang   och kretsar har en negativ klang. Men det har numera också ordet plikt. Plikter behövde människor förr, underförstås det, inte nu längre.
Jag ser inget negativt i ordet profit och ser inget otidsenligt i ordet plikt. De representerar bara två skilda aspekter av drivkrafter i den mänskliga tillvaron, båda nödvändiga och ofrånkomliga.
..
Pliktens främsta drivkraft (enigt Cicero) är hedern eller det hedervärda. Att fullgöra en plikt är att göra det som hedervärt oavsett vad andra människor råkar tänka eller tycka, eftersom det som är hedervärt har ett värde i sig.
..
Utan plikt ingen profit.
..
En människa som lever utan band till andra människor och därmed utan förpliktelser mot någon eller något dör mycket ensam.
..
Kants skotske föregångare David Hume trodde i stort sett motsatsen, nämligen att det är specifika känslor som driver specifika människor till specifik handlingar. Förnuftet är känslans slav och inte tvärtom.
..
I praktiken segrade de som överdrev Kant över de som överdrev Hume. Föreställningen att människan var fri att att förändra allt segrade över föreställningen att människan var beroende av saker och ting som inte så lätt lät sig förändras. Individens  frigörelse från nedärvda band och förpliktelser blev en starkare drivkraft i samhällsutvecklingen än individens skyldighet att respektera dem. Tillämpningen av universella principer blev viktigare än hänsynen till specifika traditioner och levnadssätt. Allmängiltiga fri-och rättigheter lösgjorde sig från sina specifika beroenden och plikter.
En rättighet är naturligtvis inte mer värd än skyldigheten den bygger på. En rättighet som ingen är skyldig att respektera är ingenting värd. Det är därför som vår civilisation är baserad på tio skyldigheter och inte tio rättigheter. Ändå ser vi alltmer långtgående rättigheter tillskrivas individen av allt mer avlägsna institutioner som inte har någon formell skyldighet eller praktisk möjlighet att respektera dem. Att detta görs i namn av upplysta principers kamp mot oupplysta traditioner hindrar inte att de som gör detta riskerar att försvaga de specifika band och förpliktelser mellan specifika människor som är den känslomässiga förutsättningen för att en skyldighet - och därmed en rättighet - ska respekteras.
..
Enligt min mening hade David Hume mer rätt om pliktens grundvalar än Immanuel Kant. Hume förnekade inte förnuftets betydelse för att urskilja, formulera, särskilja och värdera våra plikter, men han var orubbligt övertygad om pliktens känslomässiga grundvalar. Med förnuftet kunde vi någotsånär föreställa oss vårt långtgående och varaktiga beroende av andra människor och därmed vårt objektiva intresse av långtgående och varaktiga förpliktelser gentemot varandra, men bara med känslans hjälp, genom utvecklingen av känslomässiga förbindelser med andra människor kunde vi förmås ta steget från det näraliggande och kortsynta och samhällshämmande till det avlägsna och långsiktiga och samhällsfrämjande. " Om inte människor av sig själva förmår välja det långsiktiga före det kortsiktiga kommer de aldrig att kunna tvingas att göra det och därmed, hur förnuftigt det än vore, gå emot sina naturliga principer och böjelser" I en berömd parabel illustrera Hume den känslomässiga sympatins och tillitens betydelse för att steget från det kortsiktiga till det kortsiktiga till det långsiktiga ska kunna ske:
"Din säd är mogen idag, min säd blir mogen i morgon. Det gagnar oss båda att jag arbetar vid din sida idag och du vid min sida i morgon. Jag känner ingen sympati för dig och jag vet att du inte känner någon för mig. Jag tänker därför inte anstränga mig för din skull, och skulle jag göra det i förväntan om att bli gengäldad skulle jag bara bli besviken och förgäves göra mig beroende av din tacksamhet. Därför lämnar jag dig att arbeta ensam och du lämnar mig at göra likaledes. Årstiden växlar och vi förlorar båda vår skörd eftersom vi inte litar på varandra."
..
Den kritiska frågan då som nu är tillit mellan specifika människor. Saknas tilliten i det lilla slår den sociala fällan igen i det stora. Tillit mellan få bygger inte automatiskt långsiktiga förpliktelser mellan många, men man kan inte lita i allmänhet om man inte anser sig kunna lita på någon i synnerhet.
..
Plikten uttrycker onekligen människors beroende av varandra men det knyter också människor samman och skapar sammanhang . "Plikter, inte rättigheter, är nyckelns till ett meningsfullt liv och är oskiljaktiga från det" skriver Joseph Ras. "
..
Det viktigaste kännetecknet för en verksamhet som drivs av plikt är därmed att den överskrider vår individuella livshorisont. Det är en verksamhet som motiveras av vårt beroende av andra människor, inte bara här och nu utan över flera generationer, och därför inte kan räknas hem över en livstid.
..
Vård kan förvisso bota och glädja och trösta och öka lyckan här och nu hos både vårdare och vårdade, men vårdens kanske viktigaste funktion i ett samhälle är att uppöva och vidmakthålla förmågan hos de friska starka att förställa sig sin egen svaghet och sitt beroende och därmed samhällets behov av förpliktelser som sträcker sig bortom de friskas och starkas livshorisont.
..
En människa som behöver vår hjälp stärker vår förmåga att hjälpa. Ur den existensiella svaghetens gemenskap föds sympatin och empatin. Vår relation till "den andre" förvandlas från kalkyl till ansvar, från ett villkorat utbyte till ett villkorslöst givande, från ett tillfällig transaktion här och nu till en gränslös förbindelse över tid och rum.
Plikten att vårda kommer ur vårt långsiktiga behov av att känslomässigt etablera vårt beroende av varandra, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna organisera våra gemensamma sårbarhet och svaghet. Vårdande relationer mellan människor har därmed ett värde i sig, oavsett de omedelbara effekterna för den som vårdar eller blir vårdad.
..
Det mest av det vi kallar vård och det vi människor förväntar oss av det som vi kallar vård går inte att definiera i termer av vårdprodukter och kommer aldrig att att kunna inlemmas i aldrig så finkalibrerade diagnos-relaterade grupper, eftersom människans svaghet tar sig oberäkneliga uttryck, av vilka de flesta fordrar lika stora stora doser medmänsklig omsorg och inlevelse som medicinsk vård och behandling.
..
Att varje dag göra det som vi alla vet måste göras, och göra det med den självklarhet som bara plikten kan ge, är all omsorgs okalkylerbara kärna och drivkraft, vackert fångad i en dikt av Werner Aspenström :

Häromdagen såg jag en ung vårdare
ta sig an en gammal kvinnas hemlängtan
Arm i arm travade de genom korridoren,
förbi de hjälplösa oljefärgstavlorna,
tills väggar och tak besegrats.
Inte skedde det genom psalmsång
eller boklärd terapi.
Jag begriper inte hur de bär sig åt,
de självklara.
..
När det vi gör för oss själva också gör någonting för någon annan stärks vår känsla av att vi betyder något här i världen, ja kanske till och med bidrar till ännu ett av de "sorglöshetens ofattbart många ögonblick" som Hans Magnus Enzensbeger med genial enkelhet påminner oss om är vad gör det mänskliga livet rikt.
..
Alla de aktiviteter och verksamheter som har till syfte att berika våra egna liv här och nu, får oss att växa som individer, hjälpa oss att ta världen i besittning för egen del, motiveras av något som jag har valt att kalla profit.
Profiten är lika nödvändig drivkraft hos människan som plikten.
..
En obändig kraft driver människan att införliva världen med sig själv. En annan kraft, mer eller mindre obändig, driver henne att ibland låta bli.
Gränsdragningen mellan profitens drivkrafter och pliktens har bekymrat människan i alla tider eftersom det är längs den gränsen som alla mänskliga samhällen har måst byggas; gränsen mellan självberikande och rättvisa, mellan frihet och beroende, mellan kaos och ordning.
Den bibliska principen är att människan inte får göra vinst på en annan människas olycka. Den enes profit får inte bli den andres armod.
..
Individens förmåga att berika sig har visserligen drastiskt ökat med nya kunskaper och teknologier, men individens beroende av det alltmer komplicerade samhälle som dessa kunskaper och teknologier förutsätter har ökat i ungefär samma takt. Den individuella frihetens potential har stegrats men så har också den individuella frihetens sociala pris (beroende av allt mer och allt fler). Äktenskapet mellan frihet och beroende har inte blivit mindre bindande (än mindre upplösts) bara för att samhället blivit mer avancerat och komplicerat, det är bara våra föreställningar om styrkeförhållandet mellan parterna som skiftat. Föreställningar om att friheten går före beroendet (och individen före samhället) tenderar  att växa sig stark i tider då samhällsordningen förlorar sin trovärdighet och banden mellan individen och samhälle försvagas.
..
Vad Simmel beskriver och Schumpeter befarar är en kapitalism som inte förmår behärska sina egna drivkrafter. " Vi är på väg mot ett samhälle som är till för ekonomin istället för att ekonomin är till för samhället" formulerar den amerikanske samhällsforskaren och debattören Edward Luttwak samma farhåga  i en bitsk uppgörelse med med vad han kallar turbo-kapitalismen. " När allt kapital kan placeras där det ger högst avkastning, blir det inget kvar för institutioner som envisas med att bedriva icke lönsamma verksamheter baserade på moraliska förpliktelser, professionell etik, höga ideal eller gammal sedvänja.
Aldrig tidigare har kapitalismen varit så fri att att följa den maximala avkastningens princip. Aldrig tidigare, skulle jag vilja tillägga, har profiten så kunnat lösgöra sig från plikten.
Vår tids dilemma, skriver Luttwak, är att om vi inte lyckas bromsa turbo-kapitalismen, så kommer våra samhällen att upplösas, men om vi lyckas så kommer våra samhällen förlora i global konkurrenskraft och framtidsutsikterna för unga människor på väg in i arbetslivet att försämras.
Så formulerat verkar dilemmat olösligt, men så kommer dilemmat inte att formuleras i morgon eftersom ett samhälle satt i turbo-driven kreativ förstörelse inte låter sina vägskäl stå kvar över natten. Vad som kommer att stå kvar, vid vägskäl efter vägskäl, är individer i behov av ett samhälle. En mänsklig drivkraft har sprängt sina kollektiva förtöjningar, en annan har förlorat sitt individuella fotfäste. Den ena måste kunna surras till den andra om ett samhälle ska vara möjligt.
Det är vad som kvarstår.

Göran Rosenberg, 2003


onsdag, maj 31, 2017

Plikten, Profiten och Konsten att vara människa (3)


Jag står vid kärnan till den här boken som inte var tänkt som en bok utan som en pamflett. En pamflett mot den snabbt spridda och alltför okritiskt anammade idén att verksamheter som hittills hade drivits av plikt istället kunde drivas med profit. Mot idén att med profiten som drivkraft skulle sjukvården bli effektivare, äldreomsorgen mänskligare och skolan vitalare. Mot idén att med profiten  som drivkraft skulle vi kunna upprätthålla fler förpliktelser mot fler människor för mindre pengar.
Ingen talade naturligtvis i termer av profit och plikt. Man talade i termer av av konkurrens och effektivitet, mångfald och valfrihet, kundstyrning och lönsamhet. Ingen ifrågasatte heller att de nya profitdrivna verksamheternas fortsatt skulle finansieras av plikt, det vill säga med skatter. De profitdrivna aktörer som en efter en klev in på den offentliga banan var all måna om att framhålla att de inte gjorde detta föra att tjäna pengar utan för att göra en god sak bättre. Många av dem hade lämnat sina jobb i offentliga pliktverksamheter eller tagit chansen att "knoppa av sig" därför att de ansåg att de kunde göra samma jobb bättre och med större personlig tillfredställelse som privata företagare. De ville alla berika sina liv naturligtvis, men inte med mer pengar i första hand, utan med förmågan (förmögenheten, friheten) att förverkliga egna idéer och ambitioner.
Inte heller jag ifrågasatte att det fanns offentliga verksamheter som måste omprövas och förändras, ja, kanske till och med läggas ner eller övergå i privat regi. Det var för mig uppenbart att de förutsättningar som hade gjort det svenska folkhemmets växande åtagande gentemot medborgarna politiskt och ekonomiskt möjliga var på väg att radikalt förändras. Det var för mig också uppenbart att Sverige hade gått mycket långt, kanske för långt, i förstatligandet eller kommunaliseringen av ömsesidiga förpliktelser mellan människor. Vi hade i de bästa avsikter frigjort individen från beroendet av andra människor men istället gjort henne alltmer beroende av staten. Va skulle hända med ett sådant samhälle om och när staten svek, undrade jag.
De radikala trosvissheten med vilken profitdrivna modeller för statens och kommunens åtaganden snabbt slog igenom i Sverige i början av 1990-talet antydde ett svar. I ett samhälle där mellanmänskliga förpliktelser i så hög grad hade omvandlats till statliga varor och tjänster skulle steget från offentlig till privat produktion inte uppfattas som särskilt stort. När gapande budgetunderskott och galloperande statsskuld höll på att ruinera Sverige de här åren, reducerades ett politiskt problem (hur ska gemensamma förpliktelser upprätthållas) tills ett effektivitetsproblem (hur skall offentliga varor och tjänster produceras bättre och billigare). Vi övertygade oss själva om att vi skulle kunna lösa det politiska problemet genom att låta profitdrivna aktörer producera samma varor och tjänster som stat och kommun tidigare hade producerat. Vi fick i rask takt profitdrivna akutsjukhus, vårdcentraler, skolor, förskolor och äldreboenden, och det föreslogs att vi också borde få profitdrivna socialbyråer och fängelser.
Jag ifrågasatte inte att kostandseffektivitet i verksamheterna skulle kunna ökas på det sättet. Profitdrivna aktörer är ju definitionsmässigt beroende av sin förmåga att vara mer kostnadseffektiva än sina konkurrenter. Det var helt förutsättningsbart att de nya aktörerna, åtminstone till en början, skulle klara av att producera mer saker för mindre pengar och därmed skapa intrycket att välfärdssystemens minskade förmåga att leverera vad det lovade var ett kostnadseffektivitetsproblem.
Dt var det jag ville ifrågasätta. Jag ville ifrågasätta att det var ett kostandseffektivitetsproblem. Jag ansåg att det i första hand var ett pliktförsvagningsproblem. Flera av de offentliga verksamheter som var tänkta att effektiviseras av profitdrivna aktörer var verksamheter vars effektivitet enligt min mening huvudsakligen inte gick att mäta i pengar, ja där effektiviteten mätt i pengar riskerade att bli ett mått på ineffektiviteten i den förpliktelse som verksamheten var ett uttryck för, ja, där slöseri kunde höja effektiviteten i förpliktelsen och sparsamhet sänka den. Vad menas med ökad effektivitet i omsorgen om gamla och svaga ? Vad menades med ökad effektivitet i fostran av barn ? Vad menades med ökad effektivitet i vården av svårt sjuka ? Alltsammans var ju verksamheter vilkas effektivitet i minst lika stor utsträckning borde mätas i förmågan att fostra långsiktiga förpliktelser mellan människor som i förmågan att leverera rätt produkter till rätt pris. Ett samhälle som bara förstod att sätta värde på produkter och inte förpliktelser skulle få allt svårare att motivera sina förpliktelser.
Vad jag tänkt ifrågasätta i den pamflett som istället blev den här boken var den sorglösa sammanblandningen av pliktens drivkrafter med profitens, den aningslösa introduktionen av profitens som drivkraft i verksamheter som hade sina rötter i plikt, och den tanklösa användningen av profitens språk för att kvantfiera och kostnadseffektivisera pliktbaserade relationer och åtaganden. Jag hade tänkt angripa den syn på individ och samhälle som hade gjort det fullt normalt att definiera elever som resultatenheter, skolor och sjukhus produktionsställen, och svaga och hjälplös som kunder och klienter. Jag hade tänkt gå till rätta med kommunalpolitiker som i kostnadseffektivitetns namn bjöd ut omsorgen om våra gamla och svaga till lägstbjudande och med de de omsorsproducenter som lade de lägsta buden. Jag hade tänkta argumentera för att företag som tilläts driva offentligfinansierade sjukhus, skolor och vårdhem inte fick drivas av börskursen på sina aktier. Börsnoterade Capio AB, som bland annat ägde och drev ett offentligfinsierat akutsjukhus i Stockholm, informerade på sin hemsida inte bara om börskursen på sina aktier dag för dag utan timme för timme. Jag hade tänkt understryka att vi måste hålla i minnet varför vi gjorde vad; varför vi fostrade våra barn, vårdade våra sjuka och sörjde för våra gamla. Jag hade tänkt visa att vi i grunden allt detta och mycket mer därtill av plikt och att vi bedrog oss själva om vi försökte ersätta pliktbundna åtaganden med profitdrivna produkter.
Jag bläddrar igenom mapparna med tidningsklipp och anteckningar ur vilka jag hade tänkt hämta pamflettens exempel och detaljer. Det mesta jag samlat in på nära håll eftersom min hemstad Stockholm efter valet 1998 hade inlett Sveriges mest radikala privatisering av kommunala verksamheter. Systemskifte kallades det. När den politiska majoriteten bakom systemskiftet röstades bort fyra år senare hade kommunala verksamheter motsvarande en fjärddel av budgeten lagts i händerna på privata aktörer och kommunal egendom för ett värde av trettio miljarder sålts till privat ägare. I mapparna fanns klipp om den allt snabbare "konkurrensutsättningen" av äldreomsorgen, varvade med klipp med personalavknoppade vård och skolentrepenörer med effektivitet i blick, varvade med klipp om växande vård och skolkoncerner med börsintroduktion och utalndsetablering i i försäljningsprospekten. Här fanns uttalanden från systemskriftets politiker om behovet av att flytta makten från poltiken till individen, varvade med klipp om samma politikers brutala nedskärning av eller oansvariga utplåning till de medel de medel med vilka individens makt - via offentliga "pengar" och "checkar" - skulle finansieras. Här fanns exempel på vad privata omsorgsföretag hade lovat att göra för sina kunder, varvade med exempel på vad de så småningom hade gjort eller inte gjort.
Jag lägger igen mapparna och förstår bättre varför det inte blev någon pamflett. En pamflett riktar sig mot någon, anklaga någon, utpeka konkreta orsaker till konkreta missförhållanden och någotsånär konkret tala om hur det bör åtgärdas. Vad jag så småningom upptäckte var att det inte fanns någon eller något att utpeka eller anklaga. Var vi inte alla villiga deltagare i frigörelsen av oss själva från långsiktiga beroenden och förpliktelser ? Var vi inte alla villiga konsumenter av allt fler varor och tjänster som lovade att ersätta tvång med valfrihet och förpliktelser med rättigheter ? Var vi inte alla villiga medspelare i jakten på de indexdrivna börsprofiter med vilka vi skulle köpa oss frihet och makt eller åtminstone ett tryggare ålderdom ? Var vi inte alla den marknad som gynnade kortsiktigheten före långsiktigheten, kvartalsrapporten före årsredovisningen, produkten före poltiken ?
Var vi helt enkelt alla fångar i samma kollektiva dilemma ?

Göran Rosenberg, 2003

Illusioner





Tog kort genom fönstret till Galleri Steinsland Berliner, som ligger i hörnan Bondegatan - Klippgatan. Blir inte klok på hur det speglar sig.

symboliskt för hur det känns just nu,
när verkligt och overkligt flyter ihop,
när man inte vet vem man litar på
trots tappra försök

fredag, maj 26, 2017

Det finns gränser




Engagemanget för en annan värld går i vågor. Finns där hela tiden, men det mesta och de flesta gör sitt bästa för att jag ska komma av mig.
Blev påmind idag. Av en ledare signerad Lennart Fernström, och en film om Romklubbens evigt aktuella rapport från 1972, The limits to growth. (2014). Mest berörd av huvudförfattaren Donella Meadows (d 2001) intuitiva och självklara sätt att uttrycka sig.

Den enorma saknaden av ett grönt parti
Limits to growth

tisdag, maj 23, 2017

Naiv




En vacker kväll, cyklade en tur på Söder, köpte nya läsglasögon på det kvällsöppna apoteket, som en dimma låg nyheten om terrordådet i Manchester. Roland Paulsen skriver om mordet på Kevin och misstänkliggörande förhörsmetoder. 

Vår tid är inte naivitetens. Vår tid är cynismens. 
Och lång är vägen till tilliten och den idag närmast förbjudna tanken att de flesta människor vill väl.


måndag, maj 15, 2017

Burundi Inifrån





Läser sällan färdigt fördjupande texter i dagspressen om människor i nöd. Ibland är det lättja, men lika ofta för att texten inte tar tag.
I lördags släppte Anna Roxvall och Johan Persson en reportagebok om Burundi. Spännande, gripande, och väldigt sorglig. Om våldets, rädslans och tystnadens seger. Glad att jag läst den.

Myteri förlag

lördag, maj 13, 2017

KOK




har varit ståndaktig och uthållig
men är inte nöjd
märkligt

grubblerierna går i cirklar
sällan nya tankar
tråkigt

envisas med att ändå tro
det kommer en dag
till slut
...



ni som värjer er
gör ett försök
lyssna på

Karl Ove Knausgård




torsdag, maj 11, 2017

Nytta


Ekonomism tror jag det heter, när biologiska varelser betraktas som ekonomiska. Tänkte på det när jag lyssnade på Vetenskapens Värld idag, om älgar och skogsvård. Det handlade inte så mycket om levande djur och växter, utan om oönskade företeelser inom djur - och skogsproduktionen. Fick lära mig att älgen som föda föredrar tall framför gran, att en tall där delar av växten blivit tuggad som ung kan se normal ut som vuxen men ändå ha skador i fibrerna som sänker kvalitén (och priset) på den slutgiltiga virkesprodukten, och att älgar som livnär sig i marker där det är ont om tall har lägre vikt än de som har god tillgång , vilket menligt påverkar utbytet vid slakt.

Förr-förra hösten cyklade Sofie och jag på små grusvägar ner till Västervik. Vi höll ögonen på det som rörde sig i skogen, i förhoppning om att få uppleva den där mäktiga känslan av en älg som gungar fram mellan träden. Vi fick ge oss till tåls i tre dagar, till slut dök hon upp, på Magnus och Annas ö, utanför Västervik.

Det börjar bli lite tjatigt, men jag passar inte riktigt in. När sammanhang styckas upp, när det vackra  mäts i nytta.

tisdag, maj 09, 2017

Drivkrafter


Ulla Andersson (V) skriver om drivkrafter i dagens SvD, med anledning av välfärdsutredningens slutbetänkande om vinster i välfärden.
Den som förordar ekonomisk vinst som drivkraft menar att andra drivkrafter inte räcker för att skapa en bra vård. Det tror inte jag, och inte Ulla Andersson. Tvärtom skapar ekonomiskt vinstintresse fokus på fel saker, det kräver en gigantisk kontrollapparat, och det förtar arbetsglädjen.
För en gångs skull talar jag av egen erfarenhet.
SvD

måndag, maj 08, 2017

Livet på Skutholmen




Har många gånger tänkt att jag vill se filmen om den ensamma bonden på norska västlandet en gång till. Igår lyckades det mig äntligen att komma på vad den heter.
Ännu vackrare än jag minns den, mindre tilltalad av ensamheten.

Ingen stress, han låter kroppen gå på låga varvtal under lång tid, på så vis får han mycket gjort.

HAPPINESS ONLY REAL WHEN SHARED 
ristade Chris Mc Candless (Into the wild) i sin husvagn innan han dog.
Instämmer. 


Livet på Skutholmen (filmen)
Blogg 2016
Into the wild

söndag, maj 07, 2017

Missanpassad (2)





Det känns faktiskt lättare sen jag läst Hararis dystopi Homo Deus.
Eftersom jag troligen inte är ensam om att fara illa,
av att reduceras till data, utan mening.


Här följer några citat ur slutet av boken:

Individen håller på att bli ett litet chip i ett gigantiskt system som ingen egentligen förstår. Jag tar varje dag emot otaliga databits genom mejl, telefonsamtal och artiklar. Jag vet inte riktigt var jag passar in i tingens stora ordning eller hur mina databits med andra databits som produceras av miljontals andra människor och datorer. Jag har inte tid att ta reda på det eftersom jag är upptagen med att besvara alla mejlen. Och när jag bearbetar mer data mer effektivt - besvarar fler mejl, ringer fler telefonsamtal och skriver fler artiklar - översvämmas människor omkring mig med mer data.
Detta oavbrutna dataflöde skapar nya uppfinningar och störningar som ingen planerar, kontrollerar eller förstår. Ingen förstår hur världsekonomin fungerar eller vart den internationella politiken är på väg. Men ingen behöver förstå. Det enda man måste göra är att besvara sina mejl snabbare - och låta systemet läsa dem. Precis som marknadskapitalister tror på marknadens osynliga hand tror dataisterna på på dataflödets osynliga hand.
...
Sapiens utvecklades på den afrikanska savannen för tiotusentals år sedan, och deras algoritmer är helt enkel inte byggda för att hantera 21:a århundradets dataflöden. Vi kan försöka  uppgradera det mänskliga databearbetnings-systemet, men det kanske inte räcker. Alltings internet kanske snart ger upphov till så snabba och väldiga dataflöden att inte ens uppgraderade mänskliga algoritmer kan hantera dem. När bilen ersatte den hästdragna vagnen uppgraderade vi inte hästarna - vi lät dem gå i pension. Det kanske är dags att göra detsamma med Homo Sapiens.
...
På 2000-talet är känslor inte längre världens bästa algoritmer. Vi håller på att utveckla algoritmer som använder en makalös datorkraft och gigantiska databaser. Googles och Facebooks algoritmer vet inte bara exakt hur du känner utan också miljontals andra saker om dig som du själv knappt anar. Därför borde du sluta lyssna på dina känslor utan istället lyssna på dessa algoritmer. Vad är det för mening med att hålla demokratiska val när algoritmerna vet hur var och en kommer att rösta och dessutom känner de exakta orsakerna till varför. Medan humanismen anbefallde "Lyssna på dina känslor" anbefaller dataismen "Lyssna på algoritmerna, de vet hur du känner".
Fröet till algoritmen må ha utvecklats av människor, men den utvecklar sig längs en egen väg och går dit ingen människa någonsin gått och dit ingen människa kan följa efter.
...
En kritisk undersökning av dataismens dogmer är förmodligen inte bara den största vetenskapliga utmaningen under det 21:a århundradet utan också det mest brådskande politiska och ekonomiska projektet. Forskare inom livs-och samhällsvetenskaperna borde ställa frågan om de missar något när de tolkar livet enbart i termer av databearbetning och beslutsfattande. Finns det något i universum som inte kan reduceras till data ? Anta att icke-medvetna algoritmer så småningom överträffar medveten intelligens i alla kända databearbetnings-uppgifter - vad skulle då gå förlorat ?

Missanapassad




torsdag, maj 04, 2017

En frestelse




Hörde på radion en recension av Johan Norbergs senaste bok Framsteg. Boken vill i god optimistisk Roslinganda göra oss uppmärksamma på att världen faktiskt blivit bättre. Säkrare, friskare och rikare.

Läser i DN en omvänd betraktelse av Alf Hornborg. Som i god pessimistisk anda framhåller en galloperande ojämlikhet (1% äger 99%) och det orimliga i att vår livsstil kräver närmare fyra jordklot.

En har fel ? Ingen har fel ? Båda har fel ?


Syntes (?) :
Optimistiska personer kan göra det omöjliga möjligt. Det är bra ibland.
Pessimistiska personer kan göra det lättare av avstå, att göra det möjliga omöjligt. Det är bra ibland.

Vi har inga historiska exempel på att människor frivilligt har avstått från sina privilegier, skriver Hornborg. Det känns som en utmaning. Rentav en frestelse.


Hornborg

onsdag, maj 03, 2017

Små missöden


Egentligen borde jag inte berätta vad som hände mig idag, eftersom det ytterligare kommer att förstärka intrycket att jag är en person som inte riktigt kan ta vara på mig själv. Det får vara hur det vill med det.

Hade tid hos hudläkaren, min ljusa hy är befolkad av bruna fläckar som behöver kontrolleras med jämna mellanrum. Grabben i kassan utanför mottagningen frågade efter min legitimation, men hur jag än letade så var körkortet borta. Doktorn var ytterst deltagande, mina fläckar kom i skymundan för det som inträffat. En halvtimma senare och några prickar fattigare tog jag mig samman i sjukhuskafeterian, drog mig till minnes att telefonen gick sönder för två veckor sedan, att jag fick hjälp i en liten servicebutik på Folkungagatan att byta skärmen och att jag provade och köpte ett nytt fodral för att sedan ångra mig då facken för kredit - och körkort var för trånga.
Fodralet jag provat hängde kvar på en krok bakom disken, mannen som lagat min telefon var samlad, själv var jag sprickfärdig. Men vi nästan (nåja) kramade om varandra när mitt körkort tittade fram ur ett av facken på fodralet.
Som vanligt ( det är ju inte första gången ..) så konstaterar jag i efterhand att det där jag helst ville slippa vill jag inte vara utan. Det är väl därför jag inte lär mig, små (rara) missöden har blivit min specialitet.

tisdag, maj 02, 2017

PS . Missanpassad




Rätt ska vara rätt :
Mannen som dansar på omslaget till Homo Deus i förra inlägget hör egentligen inte till. Det är en glastavla målad av den franske konstnären Alfonso Vallès (som nyligen ställde ut på trevliga Galleri AxlErikSund) föreställande den franske författaren Jean Cocteua (Les enfants terribles ..) som jag fick för mig att lägga ovanpå omslaget.

Hur konstnären burit sig åt förstår jag inte. På bilden överst ser man penseldragen på glaset, på den nedre ligger målningen , som är en annan målning än den första,  bakom glaset. Hur gick det till ?

Missanpassad





Har läst Yuval Noah Hararis uppföljare till storsäljaren Sapiens. Homo Deus, en kort historik över morgondagen. En värld bortom kriget i Syrien och höjda havsnivåer, där verktygen människan skapat till slut gör henne själv överflödig. Vilket yrke hen än har så kommer maskinerna, robotarna och algoritmerna att vara överlägsna.
Problemet är att vi (likt alla däggdjur) bär på känslor. Som t.ex innebär att jag trots felbehandling och felaktiga beslut fäster störst vikt vid god kontakt och ett trevligt bemötande.

Efter att ha läst Homo Deus förstår jag lite bättre varför jag känner mig så missanpassad.




tisdag, april 25, 2017

Sista skörden



Ser nästan aldrig på TV, men ikväll råkade jag. 
För att ännu en gång bli påmind om vår vettlösa livsstil. 

måndag, april 24, 2017

Enskede gård



Ewa går kurs och får hjälp att renovera vår gamla fåtölj från 1800-talet, som min farfars mor "ammat alla barnen åtta barnen i". Blev nyfiken och tittade förbi, verkstaden låg i en vacker länga tillhörande Enskede gård.
På gårdsplanen stod en man vid sidan av sin bil med en batteriladdare och några kablar i handen, han såg väldigt bekymrad ut och frågade om jag kunde något om bilar, hans (bil) startade nämligen inte efter vintern, kanske borde han tagit in batteriet över vintern, ja kanske det höll jag med, möjligen var den här laddaren inte heller något att lita på, men det vore nog bättre, föreslog jag, (som inte kan något om bilar men som ändå fick en känsla av att här hade jag att göra med någon som faktiskt kunde ännu mindre), om han hade startkablar och någon vänlig granne med bil, det visade sig finnas både kablar och god granne, så nu fick jag löpa linan ut och spela experten som visste hur kablarna skulle kopplas mellan polerna och i vilken ordning, de bägge bilägarna såg vettförskrämda ut, kanske trodde de att vi allihop skulle flyga i luften, själv behöll jag lugnet och kände mig lycklig när bilen gick igång på första försöket utan vare sig explosioner eller kortslutning, för att riktigt hålla liv i och dra ut på den behagliga känslan höll jag en längre (påhittad) utläggning om exakt hur länge han nu var tvungen att köra utan att stänga av motorn för att batteriet skulle bli laddat (jag pekade på något  under huven som skulle kunna vara generatorn), om han trots allt var tvungen att stanna så gör man lämpligen det i ett nedförslut, så att bilen kan rullas ingång genom att man lägger i tvåan och långsamt släpper .. aldrig någonsin har jag väl låtit lika grötmyndig som igår. Men det kändes bra. Och alla var nöjda.

måndag, april 17, 2017

Inför våra ögon (2), på riktigt (7)




Vill så gärna begripa varför somligt som vi har inför våra ögon blir på riktigt och tas på allvar, medan annat viftas bort och nästan blir på låtsas, varför vi ena stunden är så solidariska, och nästa stund så likgiltiga.
David Jonstad har skrivit boken Jordad. Enklare liv i kollapsen skugga. Den besvarar kanske inte de där svåra frågorna. Men man får en del ledtrådar.


Som vanligt omger sig civilisationen med myter som behöver avslöjas som just sådana.
Slår man upp en valfri lärobok i ekonomi finns där en berättelse om hur marknader och pengar har uppstått. Det varierar något från bok till bok men i korthet lyder det så här. Från början idkade folk byteshandel med varandra, men det var så himla krångligt så då uppfann de pengar.
..
Det låter rimligt men problemet med de här berättelserna är att de är påhittade, tagna ur fantasin. Det finns inga belägg för att det är så det har gått till. Berättelsen har uppfunnits, från börja av Adam Smith, för att den tjänade ett särskilt syfte : den fick vårt ekonomiska system att framstå som logiskt och närmast naturgivet. Det är därför denna berättelse fortsätter att berättas om och om igen trots att antropologerna sedan länge har avslöjat den som falsk. " Inget enda exempel på renodlad bytesekonomi har någonsin beskrivits, än mindre hur pengar har uppstått ur ett sådant system; hela den tillgängliga etnografin tyder på att något sådant aldrig har existerat, skriver antropologen Caroline Humphrey i ett av de mest betydande vetenskapliga arbetena om byteshandel.
Antrolpologi-professorn David Graeber begår mer eller mindre lustmord på denna och flera andra ekonomiska myter i sin storslagna bok Skuld, de första 5000 åren.
..
I gåvoekonomin - det som har varit den gängse ordningen i så gott som alla samhällen innan marknadsekonomin intåg - består de ekonomiska relationer människor emellan av en massa små och stora skulder till höger och vänster. Hur man håller reda på dessa kan variera, men det gemensamma med denna ordning är att de bildar ett socialt kitt. Skulderna bygger upp ett ömsesidigt beroende där alla måste vara beredda att avvara till andra och samtidigt säkra på att de själva kan få om det är något de skulle behöva. En gåvoekonomi betyder inte att folk ger bort presenter till varandra stup i kvarten, utan att utbytet av varor och tjänster  följer komplexa sociala konventioner som gör pengar överflödiga.
Marknadsekonomier och pengar har alltså inte uppstått spontant därför att byteshandel har ansetts krångligt. Så vad är då dess ursprung ? Återigen talar verkligheten emot den etablerade uppfattningen. Pengar i form av mynt tycks ha uppstått i imperier som brottas med svårigheterna att försörja sina stora arméer.
Att hålla en arme på tiotusentals man med mat och andra förnödenheter var oerhört kostsamt, så imperiernas härskare kom på den listiga idén att prägla mynt. Om man betalade soldaterna med dessa mynt och samtidigt krävde av befolkningen att avlägga skatt i form av samma mynt löstes arméförsörjningen i ett svep. För att komma över mynten var nämligen varje hushåll tvunget att sälja sådant som soldaterna behövde. Marknaden var ett faktum och staten dess skapare. Så var det med den ideologiska motsättningen mellan marknad och stat. Historien visar att att dessa två har tjänat varandra i syfte att överföra det som produceras på marken, från bönder och arbetare till mellanhänder, byråkrater och överhet.
..
Den ryske anarkisten och naturforskaren Peter Kropotkin lanserade i slutet av 1800-talet sin teori om mutual aid - inbördes hjälp. Med åtskilliga exempel från såväl historien som samtiden pekade Kropotkin på hur människan - genom sin samarbetspräglade evolution - har en inneboende beredskap att bistå sin nästa. Inte beroende på kärlek eller ens sympati, " utan på en kanske enbart instinktiv känsla av mänsklig solidaritet; på ett omedvetet erkännande av den nytta varje människa har av inbördes-hjälp-principen; på att den individuella lyckan är så beroende av allas lycka; och på den känsla av rättvisa och jämlikhet som gör att jag anser att andra människor ska ha samma rättigheter som jag själv. "
Det är förmodligen denna instinktiva känsla som förklarar att någon form av gåvoekonomi har blivit den oundvikliga och spontana resultatet när småskaliga och jordbundna  samhällen har utvecklats oberoende av varandra över hela jordklotet. Vare sig det handlar om svenska bondbyar, inuiter på Grönland eller nambikwara-folket i Amazonas har den lokala ekonomin styrts av principen " av var och efter förmåga, åt var och en efter behov". Den princip som helt och hållet präglar jägar-samlar-grupperna med sin långtgående jämlikhet.
Vi skulle kunna kalla denna denna princip när det gäller mänskligt samarbete för en sorts primitiv kommunism, eller en ur-kommunism. Ordet kommunism kommer från latinets communis som betyder universell eller gemensam. Vi har alltså att göra med en universell gemenskap. Att fördela saker utifrån principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är naturligt när det gäller mänskligt samspel eftersom det är så effektivt. Inom familjer gäller det normalt i alla situationer men, som David Graeber påpekar, nästan alla som samarbetar om något gemensamt projekt följer principen i viss mån. Om en arbetare håller på att laga en trasig vattenledning och säger: "Räck mig skiftnyckeln" skulle hans medarbetare i allmänhet inte svara "och var får jag för det" ens om de arbetade på Exxon-Mobil, Burger King eller Goldman Sachs. "Om man verkligen är intresserad av att få någonting gjort så är det mest effektiva sättet självklart att fördela uppgifterna efter förmåga och ge människor vad de behöver för att utföra dem" skriver Graeber.
Detta förklarar varför människor vid stora katastrofer som översvämningar, strömavbrott eller skogsbränder tenderar att återgå till någon form av urkommunism. Det finns åtskilliga berättelser om hur främlingar blir som bröder och systrar med varandra när katastrofen slår till. Hur folk generöst delar med sig av vad de har och öppnar sina dörrar för andra. Att i en sådan situation kräva pengar för att hjälpa någon annan skulle framstå som både absurt och omänskligt.
..
Nu ska det sägas att människans natur består av många olika drifter, både sympatiska och osympatiska, och det är knappast så att det alltid är de goda sidorna som kommer fram när samhällsordningen skakas om.  Frågan är istället vad som gör att de är de solidariska och jämlikhetssträvande sidorna hos oss som triggas i en viss situation.
En gemensam upplevelse av nöd verkar bidra. Något som också ger skjuts till våra generösa sidor är att vi producerar eller förfogar över något som tillgodoser andra människors behov. Som producent, i vid bemärkelse, har man något att ge. Till skillnad mot när man är reducerad till endast konsument. Att ha något som andra behöver  innebär att man upphäver den känsla av brist som konsumtionssamhället skapar, och därmed också känslan av konkurrens och och egoism. Exempelvis verkar de flesta som börjar odla mat - jag själv inklusive - särskilt vid höstskörden drabbas av en stark vilja att dela med sig.
På landsbygden är det inte ovanligt att delar av den gamla gåvoekonomin lever kvar. Långt från städernas utbredda service är människor mer utlämnade till varandra. Vetskapen om detta föder inte sällan en generositet och solidaritet som är ovanlig i staden. Det är också min erfarenhet av livet på landsbygden. Många gånger har jag förvånats över hur självklart grannar delar med sig saker eller av sin tid, och vid andra tillfällen lika självklart tagit emot hjälp utan att några större åthävor i form av överdrivet tackande och löften om gentjänster. När människor känner tillit till varandra är de beredda att bistå med mycket utan att pengar behöver blandas in. Också utan krav på motprestation, men väl medvetna om att de själva kommer att kunna få hjälp vid senare tillfällen.
Gåvoekonomin tycks ligga i våra gener. Och frågan är i så fall vad händer när marknadsekonomin ger vika och med den konkurrensen, individualismen och pengadyrkan ? I Grekland, t.ex har en krympande välfärdsstat inte bara inneburit nöd och misär, det har också skapat ett större engagemang och ökad delaktighet i samhället, där människor hjälper varandra med allt möjligt som utbildning, mat, mediciner, juridisk rådgivning och sjukvård.
..
Historien ger vägledning men i ett framtida samhälle med en mer jordad ekonomi finns förhoppningsvis också det som skiljer sig mot livet förr. Något bondeparadis har aldrig existerat. Många sociala värderingar och attityder från förr vill vi inte ha tillbaka; den kvävande sociala kontrollen, begränsningen i folks rörelsefrihet, okunskap på många områden, vidskepligheten, kvinnors underordning, gudsfruktan, moralkonservatismen och auktoritetstron. För att ta några exempel. Inget av detta behöver följa med in i framtiden.
..
Förhoppningsvis kan vi enas om att den konkurrens som den råa konsumtionskapitalismen odlar varken gagnar oss själva eller samhället i stort. När vi gör oss mindre beroende av detta system blir det lättare att se varandra. Då kan vi odla våra solidariska gener, då kan vi förstå att vi inte är individualister. Då kan det politiska mottot istället för "what´s in for me" istället skrivas "what´s in it for us".
..
Till slut är det på riktigt. Att komma hem är numera att rulla upp för grusvägen till vår gård i södra Dalarna. Lantlivet är inte längre på prov. Nu bor vi här.
..

söndag, april 16, 2017

Inför våra ögon






Inför våra ögon utspelar sig just nu den mest storslagna kollapsen någonsin. Den unga hetsporren vi kallar den industriella civilisationen är bara ett par hundra år gammal och kommer knappast att stå på benen särskilt länge till. Men självförtroendet är det inget fel på. Trots ett minst sagt vacklande hälsotillstånd slår den sig för bröstet, och basunerar ut att den är starkare än någonsin, att det inte finns något som rår på den . " Kom klimatförändringar ! Kom bidöd och antibiotikaresistens ! Kom sinande resurser, sabbade ekosystem och en skuldbörda av kosmiska proportioner ! Allt är under kontroll. Det behövs bara lite ny teknik, smartare konsumtion, och att tillväxten ökar".
Roms kejsare sa ungefär samma sak när deras samhällsbygge knakade i fogarna. De utlovade en ny storhetstid, tryckte nya pengar, anställde fler soldater, och utökade matransonerna med fläskkött och vin.
...

David Jonstad,  ur Jordad

onsdag, april 12, 2017

på riktigt (6)


Läser Sofia Lilly Jönsson i SvD om förlåtelse. Vem kan förlåtas, vem kan förlåta ? Hon menar att vi avskärmat oss från den kunskap religionen sitter inne med. Så är det nog, i världens mest sekulariserade land.
Jag har själv avskärmat mig, och därför får jag i likhet med andra vilsna lita till mitt eget hemmabygge. Som kanske är mer influerat av religion än jag anar ?

I alla lägen vill jag hellre förlåta än inte förlåta. Ibland känns det omöjligt, men den känslan går nästan alltid över, med tiden, när ilskan lagt sig, när jag förmår uppfatta mer än mitt eget perspektiv. Att försöka förlåta innan tiden är mogen, eller till och med låtsas förlåta, är meningslöst.
Det som hände i fredags ställer det här på sin spets. Skulle jag någonsin kunna förlåta den som med avsikt kört över mitt barn ? Troligen inte.

Det handlar, som jag ser det, om ånger. Att inte kunna förlåta den som verkligen ångrar sig känns fundamentalt fel. Jag kanske inte klarar av det, men det är min högsta önskan. Att förlåta den som, trots att förutsättningar finns, inte ångrar sig känns lika fundamentalt fel. Där går gränsen, för mig, där får högre makter ta vid.
(Hela kroppen skakar så fort jag tänker på Anders Breivik. För det han gjorde, men framförallt för att han inte ångrar sig.)


SvD

tisdag, april 11, 2017

på riktigt (5)



Läser Ola Larsmo i DN. Onda människor utför onda handlingar för att skrämma oss icke onda, står vi emot skrämseln har det goda vunnit. Inte ett ord om hur det onda uppstår, inte ett ord om att vi alla, faktiskt, är potentiellt onda. Tillräckligt förtvivlad, tillräckligt desperat, tillräckligt förvirrad, tillräckligt pressad, tillräckligt kuvad eller utstött är de få som står emot, det visar erfarenheten och lydnadsexperimenten.
När jag står bland tusen andra på Sergels torg vill jag inte att det ska vara vi mot terroristerna, vi mot det som skrämmer oss. Jag vill istället att det ska vara en påminnelse om hur oändligt mycket kärlek och omtanke vi besitter men inte får utlopp för i en värld präglad av hets och konkurrens, jag vill känna tacksamhet att jag hittills inte tappat besinningen, jag vill tänka tankar som att små gester och varma leenden kan göra underverk, kanske kan det förhindra att den som är på väg att tappa fotfästet tar ett steg tillbaka och ångrar sig. Jag vill bli påmind om våra likheter, inte våra olikheter.
Det låter kanske salvelsefullt, men jag ser inte längre inåtvända och stressade stockholmare, utan människor som väntar på en möjlighet att dela med sig.

För att inte bli missförstådd. Terroristen skall ha sitt straff, naturligtvis. Och hen kan inte räkna med att bli förlåten (läs Breivik). Men vem vill vara terrorist i en värld som präglas av kärlek och omtanke ?

DN

söndag, april 09, 2017

på riktigt (4)




Ondska måste upplevas på nära håll för att det ska bli på riktigt. Detsamma kanske gäller godhet, statistik och TV-bilder räcker inte.
Glad och oerhört tacksam att jag tog mig ner till Sergels torg och manifestationen efter dådet i fredags. All den värme och kärlek som fanns där ska jag ta med mig hem och vårda ömt.
Idag fick min negativa människosyn sig en rejäl knäck.