Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

måndag, november 05, 2018

Estas en Tu Casa







Jag stoppar ner huvudet i sanden, sätter på mig skygglappar, bortser från det som inte passar in och fortsätter att vara oändligt godtrogen och naiv. Och omgivningen skakar på sina huvuden och drar en lättnandes suck om jag håller inne med mina barnsligheter.


Men så händer det, inte att någon tar intryck av mig, men att det naiva och godtrogna får ta plats. Greta Thunbergs sittstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag har blivit känd världen över. Och president Enrique Pena Nieto underlättar nu för de flyktingar från Honduras som vandrar mot USA att istället söka asyl i Mexiko. Estas en Tu Casa - känn er som hemma. 

Känn er som hemma, känn dig som hemma. Så vackert, och så fullständigt tvärtemot all misstänksamhet och brist på tillit som går som en löpeld. Greta kanske strejkar mest för att må bättre själv, Enrique kanske har några sluga baktankar. Jag tar ändå intryck, blir lite starkare, och vågar lite mer.


I varje stund har jag ett val. Att våga lita på, eller misstro. Att ta ett steg framåt, eller vända ryggen.




Den jag matar


PS I dagens DN läste jag en undersökning som visar att det går sämre för cynikern. Men vi har med oss i ( det genetiska) bagaget att det är värre att lita på och sen bli bedragen än att misstro och sen bli positivt överraskad. Synd.

tisdag, oktober 23, 2018

Lila




Beställt en matta på nätet för 4500 kronor. Den ska matcha min blåa soffa bättre än den jag har.
Den jag  har är lila, den jag köpt är orange. Färgläran säger att blått och orange är komplementfärger, så jag är hoppfull. Men det hjälper inte. Den lila passar bättre.

Återstår att få kontakt med mattfirman på nätet (good luck) för att höra hur man gör för att utnyttja ånger-rätten (good luck).

Det finns små problem, och stora problem.
Jag ägnar mest tid åt de små.
Tyvärr.

onsdag, oktober 03, 2018

längtan








en längtan
att göra rätt
att göra det
som inte är för egen vinning

inte så lätt
som det låter

uppoffringen
innehåller gärna
en smula beräkning

avståndet krymper
egot knapar in på idealet

men jag fortsätter att längta








lördag, september 01, 2018

Det sjuka köttet




Åtta dagar kvar till valet.
Alla kandidaterna tror på fortsatt ekonomisk tillväxt. 
Det gör inte jag. Trots att jag läst Factfullness, av Hans Rosling

Åtta dagar kvar till valet, som inte betyder särskilt mycket.
Men livet efter riksdagsvalet är fullt av val.

Jag lever långt över min beskärda del.
Så valen handlar om att avstå.


Jag vaknade en natt för en tid sedan med en hemsk insikt. Miljödebattörerna har ju fel. Dom säger att Sverige ska bli fossilfritt och att framtiden är förnybar. Men jag insåg då att det inte löser någonting.
Ibland träffar jag folk som säger att dom inte är beroende av olja. Äter du bröd brukar jag fråga då. Det har krävts fossila bränslen för att plöja åkern, för att så, bespruta, skörda, transportera skörden till kvarnen, transportera mjölet till bageriet, och så har vi olja i tillsatserna, och till sist i plastpåsen som limpan läggs. i. Se dig omkring hemma, det är olja i våra kläder, sminket, möblerna, rengöringsmedlen, stekpannan, kontaktlinserna, leksakerna, och flisfilten. Vi är marinerade i olja. 
Men det mest skrämmande är att det är oljan som smörjer hela ekonomin. Visste du att nittio procent av det vi köper är tillverkat i en annan världsdel. Och att det är tusen komponenter i en modern mobil, som har åkte många varv runt jorden innan dom knackas ihop i en fabrik. Vår komplexa ekonomi bygger på något så banalt som att massor av saker flyttas runt, runt, runt. Och den rörelsen drivs av olja. 
Problemet är att vi inte kan fortsätta att öka produktionen av olja hur länge som helst. Som alla andra finita resurser så kommer också oljan att nå en topp, för att sen börja minska. Forskarna varnar för att det kommer att ske redan inom tio år. När det sker står vi inför enorma problem, och kanske också krig och kaos. - Men vad spelar det för roll undrar du, vi ska ju bli fossilfria, Parisavtalet vet ja. Men, trots alla satsningar på vindsnurror och solceller är nästan nittio procent av världens energikonsumtion fossil. Och man kan fråga sig hur solsken ska kunna ersätta nästan 100 miljoner badkar olja, om dagen. Och krävs det inte massor av naturresurser och energi för att bygga upp en helt ny gigantisk infrastruktur för elbilar. Själv tvivlar jag på att det alls är möjligt att ersätta all olja vi förbrukar med solsken. 
Men låt säga att jag har fel. Att det faktiskt går att driva ett hyper-komplext samhälle helt och hållet på förnybara energikällor. Tja, då förändrar det ändå ingenting. Grejen är att kärnan i vår civilisation är ekonomisk tillväxt. Vi omvandlar naturresurser till prylar, eller som någon har uttryckt det, vi gör regnskog till coca-cola. 
Tillväxten har lett till mycket trevligt, som att de flesta i Sverige har elektricitet, tvättmaskiner, och vinterkläder, och sånt som tandvård och pensioner. Men det har en baksida, och det är inte bara växthusgaser. Vår livsstil leder också till utfiskning, avskogning, art-död och så vidare. Och säg mig, hur räddar vi hackspetten genom att jag köper en Tessla ? Ärligt talat, snacket om ladd-stolpar är bara en snuttetrasa. För batteribilar löser ingenting, dom gör antagligen bara saken värre om dom tillåter oss att fortsätta med vår destruktiva livsstil. Nej, kniven måste mycket djupare in i det sjuka köttet. Vi behöver göra något vi inte har gjort på länge. Backa, istället för att springa framåt, minska istället för att öka, vi måste se vår levnadsstandard sjunka.Problemet är bara att om vi börjar odla vår egen spenat, och laga våra kläder, ja då drabbar det ekonomin, och hela den komplexa struktur med tandvård och pensioner som vi har byggt upp, och det är allvarligt. 
Idag har vi en miljödebatt om ladd-stolpar. Är det inte fler än jag som vaknar på natten och känner att något är fel ?

(Therese Uddenfeldt , Idévärlden, SVT)




Gratislunchen

onsdag, augusti 15, 2018

Västerut



Vissa nyheter fastnar mer än andra.
Det var en professor, tror jag, som berättade att hens studier visat, till hens förvåning, att i Norge finns en acceptans för att människor utan anställning får uppehålla sig på arbetsplatser, och göra vad de kan, istället för att sitta hemma.
Nöp mig i skinnet, log i min ensamhet, och tänkte att det finns fortfarande hopp får människan, och mänskligheten. Västerut.

tisdag, augusti 14, 2018

Valkompass



Snart är det val till riksdagen. Hari inte bestämt mig.
Enligt DN:s valkompass så gillar jag Fi mest, och sen vänsterpartiet. Moderaterna kom sist.

Om det fanns ett Johan-Rockström-parti som gick till val på att "ekonomin måste underordna sig miljön", och inte tvärtom, så skulle de få min röst.
Nu finns det inget sådant parti, och därför tvekar jag, att rösta.

Vad är det för mening med högre pension på en obeboelig planet ?

torsdag, juni 21, 2018

Oro





Vill inte bli beskylld för att vara ovederhäftig och ointresserad av fakta, eller likgiltig för falska nyheter. Jag litar på de som räknat fram (fakta) att vi släpper ut för mycket koldioxid, att vi tar enorma risker om vi inte ändrar vår livsstil, tack för att ni hjälper mig att förstå att så här kan det inte fortsätta.

Men alla de där siffrorna och uträkningarna, och allt tvivel på att de stämmer, innebär samtidigt ett torftigt liv, fyllt av kalkyler och oro.
Och utan mening.

Hur svårt kan det vara, att förstå hur man lever hållbart ?
Tror jag klarar mig utan kalkyler. Och oro.
Men inte ensam.


Foto Ryan Kookmans

torsdag, juni 07, 2018

Ensamhet




Korrespondenterna (SVT) åkte till England för att rapportera om ensamhet. Ensamhet, som vi börjat acceptera som en oundviklig konsekvens av det moderna livet. Men i Frome, med 30000 invånare, har man på finurliga sätt ordnat så att ensamma människor kommer med i gemenskapen. Vilken inte bara skapat glädje, utan även minskad belastningen på sjukvården med 15 %.

Julian Abel, vårdexpert, sammanfattar :

Om man tänker på hur världen förändrats på femtio år så har det mest handlat om konsumtion och det materiella, och mindre om vikten av relationer och gemenskap. Vi har villat bort oss kan man säga. Och nu försöker vi hitta en väg tillbaka till ett sundare sätt att leva som människor. Det är en korrigering, därför att vi var på väg åt fel håll.

Tanken svindlar. All världens problem skulle bli så mycket enklare om vi bara gjorde den där lilla "korrigeringen" som Abel talar om (?).

(SVT)




onsdag, juni 06, 2018

Kattegatt















 


Trots många år med cykel har jag aldrig följt en cykelled, så det var på tiden. Det blev en succéartad debut. Kattegattleden, 37 mil mellan Göteborg och Helsingborg på små vägar som man aldrig skulle hittat på egen hand. Såå vackert, och i det närmaste bilfritt. Kartan kan man lämna hemma, det är bara att hålla utkik efter de bruna skyltarna. Rekommenderas ! 

måndag, maj 28, 2018

Joel




Så kommer den smygande igen, lusten att skriva, lusten att dela med sig av ditten och datten. Bortovaron kan inte skyllas på frånvaro av intryck, det har hänt en hel del på kort tid. Snarare lättja, och kanske lite less på min egen röst. Men nu är jag åter redo att ur olika vinklar berätta hur det är att vara missanpassad , att gilla det som andra ogillar, att tro på det som andra ratar.

När tekniken - vetenskapen - reglerna - och algoritmerna är på väg att förgöra mig kan något så oförargligt som en vacker skål vara räddningen. Tvärs över gatan bor Joel Sandelius, i bottenvåningen på mitt hus har han sin verkstad och ateljé,  igår köpte jag en av hans underbara skålar. Som bara råkat bli allt annat än rund.


måndag, april 30, 2018

Lek och allvar




Sitter på Café String och undrar varför det går så långt mellan inläggen. Det finns ju mycket att skriva om. Just nu, t.ex, har TV invaderat det här stället för att intervjua Casper Janebrink och Ola Salo inför finalen i Stjärnornas Stjärna. Just nu bräcker de varandra i vem som har mest kontrollbehov, nej just nu avslöjar Ola att Eloise är hans verkliga schalgerfavorit, sant eller falskt ? Men så drabbad är jag, att omgiven av de här underhållningsstjärnorna, så börjar jag tänka på Kevin Andersson, klimatforskaren från Manchester som är nytillträdd gästproffessor i Uppsala.
Jag är tydligen oförmögen att hålla isär lek och allvar.

Kevin Andersson






måndag, april 16, 2018

Obligatorisk läsning



Så kommer den där dåliga känslan krypande, den som infinner sig när uppmärksamheten avtar och intresset svalnar för en fråga som borde stå högst på agendan varje dag. För någon månad sedan ägnade vi i stort sett varje lunchrast åt att diskutera flyg och klimat, och jag fick stå till svars, och gjorde med den äran. Sen gör sig plötsligt behovet av omväxling gällande, och istället pratar alla om turbulensen kring Svenska Akademin. Även jag.

Hur som, glad och tacksam att det finns andra som inte lika lätt låter sig distraheras.
Dagens DN-debatt känns som ett tungt inlägg.
Det är allvar. Och det är bråttom.
Obligatorisk läsning -

HÄR

torsdag, mars 29, 2018

Svart eller vitt





Det ligger i det mänskliga att försöka se mönster. På gott och ont. Visst är det bra om man ser skogen och inte bara träden, men det är stor skada om man ser samband som inte finns. I takt med att tålamod och eftertänksamhet tappar mark och behovet av bekräftelse stiger ökar risken att vi dömer och bedömer för snabbt och för lättvindigt. Håller vi på att tappa bort den vackra principen att man är oskyldig tills rättvisan haft sin gång ?

Det ligger också en tillfredsställelse i att vara innesluten i gemenskap och följa med i drev. Den kicken är ofta så stark att den motsatta rösten aldrig kommer till tals. Den som ifrågasätter, den som vill veta sanningen, den som tänker "det kunde varit jag".

I omklädningsrummet på min arbetsplats hörde jag i höstas hur en av kollegorna berättade i muntra ordalag att hens sambo kanske snart var chef på stadsteatern, då den nuvarande var i blåsväder  efter anonyma anklagelser i Aftonbladet om dåligt ledarskap. Metoo var som mest aktuellt, så även om detta inte rörde sig om sexuella trakasserier hade vi i omklädningsrummet lätt att haka på och skratta med. Säkert en välförtjänt anklagelse, tycktes vi tänka.

Det tog inte många dagar för premiärminister Theresa May  att slå fast att den ryska ledningen bar ansvaret för attentatet på den f.d dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter, och med ledning av det omedelbart utfärda diplomatiska repressalier. Samtidigt rapporteras om en intensiv och omfattande utredning, som bl.a ska gå igenom 5000 timmar övervakningsfilm. Vem som helst förstår att det kommer dröja innan vi med någon säkerhet kan uttala oss om det inträffade. Att det påvisade nervgiftet endast finns/fanns i Ryssland utgör knappast tilläcklig grund för en fällande dom mot president Vladimir Putin.

Varför så bråttom ? Varför ständigt svart eller vitt, och så sällan grått ? I vårt rasande tempo och i jakten på ständigt mer gäller det att komma med på tåget. Att halvspringa bredvid och hoppa på i farten om man får lust fungerar inte. Inne i den kvalmiga gemenskapen, eller ute i kylan, den tempererade zonen där tempot är behagligt, där ingenting tas för givet, där förväntningarna är rimliga, där nyanserna får breda ut sig, där samtalet är lika viktigt som resultatet, den zonen krymper i samma takt som vår hybris växer ?

onsdag, mars 21, 2018

Innerst inne




Bloggen fortsätter på den inslagna vägen. Och försöker orientera sig i den snåriga terrängen av åsiktsfrihet, civilkurage, mod, uppriktighet, ärlighet, hänsyn, respekt, grupptryck, gemenskap, självhävdelse m.m. Det är en präktig flora, rik på mångfald.

I naturen lyckas skiftande förmågor och svagheter samsas och samarbeta, sida vid sida. Det var även vår lott i miljontals år. Inte herrar, inte märkvärdigare, bara annorlunda. Så kom det där språnget, för kanske 100000 år sedan, som gjorde det möjligt att bryta sig ur gemenskapen med resten av allt levande. Så långt har det gått, så mycket har vi avlägsnat oss från naturliga kretslopp, att varje sämja och varje jämvikt är tillkämpad, något vi måste strida för, inget blir längre till utan stort bemödande.

Så, t.ex, när frågan om muslimers rätt till böneutrop kommer upp är jag lika vilsen som vanligt. Å ena sidan, å andra sidan, i oändlighet.
Utåt kommer jag att ha en säker uppfattning, inåt ekar det tomt.



Ester Blenda Nordström var banbrytande journalist i början av förra seklet. Social, äventyrlig och rastlös, med en längtan att inte bara skriva om, utan också leva med. En månad som hårt arbetande piga, ett halvår som lärarinna i en sameby, ett år som amerikansk emigrant, två år som forskarassistent i Sibirien. Ju mer utlämnad åt vad naturen och omständigheterna kunde bjuda på desto bättre mådde hon.
Boken om livet med samerna, Kåtornas folk, avslutas med raderna

När jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar elden genom kosan (öppningen), som är slagen till sida. Som skenet från en fyr är det och lyser upp vägen för dem som irrar omkring i mörka natten. Och när jag sätter foten på den smala stigen som bär mot kåtan, när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står väntande i dörröppningen - då känner jag i mitt hjärta att ljuvare hem kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindrar ej på någon annan himmel, större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.



PS
Kåtornas folk har kritiserats för att representera ett rasistiskt tänkande. Erik Norberg uttrycker i en frän debattartikel i Aftonbladet 2014 sin förvåning över att boken ges ut igen då den "dryper av kolonialism".
Så kan man se det.
På avstånd är det lätt att odla fördomar och rasism. På avstånd är det lätt att bekänna sig till ideal om alla människors lika värde. På avstånd slipper man ta ansvar för sina attityder och sina handlingar.
Ester Blendas bok dryper av närhet, inlevelse, nyfikenhet, respekt och ansvarskänsla. Och avund, för människor förankrade i något ursprungligt mänskligt, i Moder jord.
Så ser jag det.

AB

torsdag, mars 15, 2018

Åsiktsfrihet (2)


En gång till ..

Det är alltid vanskligt att uttala sig om det som inte är ens egen värld. Men, när de egna iakttagelserna återkommer och hela tiden är väldigt snarlika har man nog rätt att undra om att det som syns i det lilla också gäller i det stora.
Så, vad i helvete är det som händer ? Vad är det för skrämsel-tystnad-och lydnadskultur som breder ut sig ? Som har gått så långt att vi accepterar och till och med tar för givet att fel synpunkt, framförd på fel sätt i fel sammanhang kommer att få konsekvenser, "skyll dig själv", ungefär. Vi är stolta över vår lagstadgade yttrande - och tryckfrihet men avlägsnar oss alltmer från den attityd som innebär att jag  uppskattar oliktänkande, att jag hellre lyssnar till den som kommit till en annan slutsats än jag själv, att jag istället för att skjuta ifrån mig vill ta till mig, att jag istället för försvara mig vill öppna upp.

Nyfikenhet, och respekt. I förstone blir jag upprörd över att du inte vill kalla dig feminist, det som för mig bara betyder jämställdhet. Men lika fort blir jag nyfiken på hur du kommit fram till din uppfattning. Har vi olika erfarenheter, har du tänkt på något jag inte tagit i beaktande, har jag anledning att rannsaka mig själv, vill jag tro på jämställdhet och kalla mig feminist för att kompensera för att jag varit allt annat än det i mitt eget liv, vad har jag egentligen för belägg när jag hävdar att skillnader mellan kön är en social konstruktion, är det för att jag vill att det ska vara så ?

Jag vill varken vinna eller förlora debatten. Jag vill förstå.
Jag har min uppfattning, men lyssnar hellre på din.

Åsiktsfrihet (1)

måndag, mars 12, 2018

Vad ska folk säga ?




Å ena sidan, å andra sidan .. ambitionen att låta alla synsätt komma till tals komplicerar tillvaron, hur mycket lättare blir det inte om man håller fast vid en sanning ?
Å ena sidan fortsatt kamp för jämställda villkor mellan män och kvinnor, å andra sidan tacksamhet över det vi uppnått. Å ena sidan mesta möjliga frihet för enskilda, å andra sidan hänsyn och anpassning till andra. Å ena sidan rätten att yttra sig, å andra sidan förbudet att förtala. Å ena sidan straff, å andra sidan förlåtelse.

Eftermiddagens film om hedersmoral -Vad ska folk säga - blev en riktig prövning, som knyter an till senaste veckans inlägg. Kanske bidrar det till att jag ger den 4/5. Det är tempo, det är gastkramande, gripande, upprörande, och fruktansvärt välspelat. Och lämnar mig i ett mindre inferno av ouppklarade ställningstaganden.

Det ligger närmast till hands, med stöd av t.ex Katerina Janouch, att kräva av den pakistanska familjen, som kommit till Norge för att barnen ska få bättre utbildningen, att de lämnar sin hederskultur hemma. Det duger inte att slira på det kravet. - Ni får ta seden dit ni kommer, punkt slut.

Men, som vanligt, kan även det här till synes självklara problematiseras.
1.
Att skicka familjen tillbaks till Pakistan/alternativt aldrig släppa in dom, betyder att vi slipper se och slipper känna ansvar för deras ojämställdhet. Det man inte ser far man inte illa av, det gäller ju även vårt flygande och vår västerländska överkonsumtion, som orsakar skador utom synhåll.
2.
Dom har sin hederskultur, vi har vår. Janouchs direkta anledning att skriva boken om hennes traumatiska 2017 var delvis förlorad inkomst, men framförallt upprättelse för förlorad heder. Och de förlag och bibliotek som stängde dörrarna var rädda om sin. En pakistanier hade inte blivit lika kränkt över ett sådant individuellt misslyckande så länge familjen inte behövde skämmas ?
3.
Den pakistanska familjen försöker inte förstå och ta hänsyn till vår syn på individens rätt att själv bestämma. Men vilka ansträngningar gör vi för att förstå deras mer kollektivistiska synsätt ? Spontant känner vi (förstås) att det finns ingen anledning, dom har helt enkelt fel. Men är det så enkelt ? Är inte den ensamma västerlänningen en rätt sorglig uppenbarelse ?
4.
Vi kan rösta på SD, förbjuda och ta avstånd, med eller utan rasistiska förtecken. Men vi kan också vara toleranta och tillåtande, men samtidigt tydliga och ärliga. Det skulle t.ex betyda att de kuratorer och andra som blir varse vad som sker i den pakistanska familjen talar ur skägget och inte ger sig förrän man etablerat en dialog med familjen om den totala kulturkrock som uppstått.

8 mars
Åsiktsfrihet

söndag, mars 11, 2018

Åsiktsfrihet (1)



Ju tvärsäkrare man är, desto viktigare att ifrågasätta, och att bli ifrågasatt. Uppehåller jag mig för länge i gemenskapen av enbart likatänkande finns risken att bekvämligheten blir viktigare än sanningen.
Har en ny bekantskap ( i mitt flöde, som det så vackert heter) som fått mig att våga glänta på dörren. Om det var hen eller någon annan vet jag inte, men igår damp det i alla fall ner en bok jag tydligen beställt (låter väldigt förvirrat..). Bilden av Sverige, av Katerina Janouch. En sverigedemokratisk propagandaskrift, skulle man kunna säga. Men jag gillar den. Katerina är knappast rasist, och jag håller med om att vi har blivit väldigt ängsliga och rädda för att tycka olika. Något hon själv fått smaka på, med bl.a indragna förlagskontrakt i Sverige efter en TV intervju i tjeckisk TV.

I höstas skrev jag ett ironiskt mejl på jobbet om jakten på inkomster i vårt kafka-lika ersättningssystem. För det tilltaget fick jag en skarp varning från sjukhusledningen. Det kunde "missuppfattas".

Jag drar mig för att framföra kritiska synpunkter på #metoo av ängslan och rädsla för hur det ska uppfattas, att min starka skepsis mot att enskilda personer hängs ut och döms av folkdomstolen  är detsamma som om att jag helt tar avstånd från uppropet.

Det känns sorgligt om jag inte kan lita på att den som lyssnar har en uppriktig vilja att utbyta åsikter  och ärlig avsikt att försöka förstå vad jag menar. Vi borde vara mer intresserade av att diskutera vad det betyder för ett land att ha en stor invandring än att dela in oss i åsiktsläger med höga murar.

Katerina Janouch har råkat illa ut för sina åsikters skull.
Om hon själv är duktig på att lyssna vet jag inte.


If you are not with us you are against us.

fredag, mars 09, 2018

Tåglyrik




Åh, jag älskar tåg.
Livet blir levande,
olikheter blir spännande ,
misstänksamhet övergår i nyfikenhet,
mänskligheten blir kort sagt mänsklig när man åker tåg.
Kupén jag sitter i på väg hem till Stockholm sammanfattar det goda livet.

Bakom mig, och den direkta anledningen till skrivklådan, sitter ett par jag inte ser, utan bara hör. Hon är med från Umeå, han klev på i Sundsvall, hon är svenska, han är utländsk affärsman och pratar god engelska. Nu har de pratats vid i tjugo minuter, och jag njuter i fulla drag, utan att riktigt höra vad de säger. Vilken uppvisning i hur två främmande kan närma sig varandra. Det låter så avspänt och trevligt så jag fullständigt smälter. Ingen tar över, ingen håller långa utläggningar, ingen försöker hävda sig, båda verkar roade, nu skrattar de så gott. Måtte vi inte vara framme för tidigt.


Västerbottensafari



Efter tåg till Umeå och en veckas fin vinter-cykling i Västerbotten känner jag mig än mer övertygad om möjligheterna att resa och uppleva utan flyg. Nästan besviken över att det inte är en större uppoffring. Det är tillfälligheterna och mötena som räknas, och det behöver inte ligga långt bort.
Starkast intryck den här gången gjorde älgkalven fångad i snön, goa Helmut på Fredrika Jakt o Fiske, två timmars pulsande på den oplogade vägen, ännu goare Lilla Hotellet i Vilhemina, och min fantastiska Brompton, som kan ta mig vart som helst ..

Men som vanligt, bilder säger mer än ord :