Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på Ersta sjukhus i Stockholm

tisdag, juli 18, 2017

Mandela



“A traveller through a country would stop at a village and he didn't have to ask for food or for water. Once he stops, the people give him food and attend him. That is one aspect of Ubuntu, but it will have various aspects. Ubuntu does not mean that people should not enrich themselves. The question therefore is: Are you going to do so in order to enable the community around you to be able to improve?”

onsdag, juli 12, 2017

Henry David Thoreau



I dag är det 200 år sedan Henry David Thoreau föddes. Med sina lyriska impressioner, kärva iakttagelser och filosofiska betraktelser har Thoreau format den bildade amerikanens inre landskap. Men han var inte endast en naturälskande mystiker utan också en politisk aktivist.


En staty av Thoreau framför en reproduktion av hans stuga vid Walden Pond. Foto: IBL

Om småbarnen i 1800-talets Concord, Massachusetts, har det berättats att de alla visste hur den lilla staden kommit till. Det var farbror Henry som skapat den. Detta var ett självklart faktum, ty som ingen annan ägde farbror Henry kunskap om allt som någonsin tilldragit sig i samhället, för att inte tala om att han kunde läsa det omgivande landskapet som en öppen bok. Han kände namnet på alla växter, han visste var de saftigaste blåbären gömde sig, utan att blinka tolkade han fåglarnas läten och identifierade varje spår i snön. Om böndernas gårdar ägde han mer kunskap än bönderna själva. Och var han än stack ner sin hand i jorden drog han upp en pilspets eller tomahawk. Ändå ägde denne självutnämnde inspektör över alla snöstormar och skyfall i stort sett ingenting annat än det han bar med sig. Med Emersons ord i den berömda minnesteckningen:
”Under armen bar han en gammal sångbok att pressa växter med; i fickan hade han sin dagbok och penna, en liten kikare för fåglar, mikroskop, fällkniv och snöre. Han var klädd i halmhatt, bastanta kängor, grova grå byxor för att motstå björnekar och smilax, och för att klättra i träd där det fanns ett hök- eller ekorrbo. Han vadade i pölar med vattenväxter, och de starka benen var ingen oansenlig del av hans rustning.”

Sådan tedde han sig, Henry David Thoreau, i vännen Emersons ögon: ”No truer American existed than Thoreau.” En paradoxal beskrivning av det största original som vandrat stadens gator, vid sidan om Bronson Alcott och Emerson själv. Med det tillägget att Bronson Alcott i dag på sin höjd är ihågkommen som far till Louisa May Alcott, och Emerson själv mest åker snålskjuts på Thoreau. På den tiden då det begav sig var förhållandet omvänt. Ralph Waldo Emerson var en första klassens intellektuell, en Herrens tjänare som blivit sin egen, en karismatisk talare och en lysande skribent. Att jämföra med Thoreau: en pennsvarvare och lantmätare från enkla förhållanden, en oslipad eremitnatur med klen social begåvning. Honom skulle väl ingen av oss ha hört talas om, ifall han inte en dag i slutet av mars 1845 begett sig ut i skogen med lånad yxa, för att fälla träd till en koja.




Denna koja uppförde han på mark ägd av Emerson. I två år, två månader och två dagar blev detta hans hem. Att han flyttade dit den 4 juli, självständighetsdagen, är knappast en slump. Det lilla huset han byggde – med vännen Channings ord ett ”bläckhorn av trä” – finns inte längre kvar, men boken han skrev lever för evigt: ”Walden; or, Life in the Woods”, efter en lång och omständlig skrivprocess utgiven den 9 augusti 1854.
I Frans G. Bengtssons stilrena men (i motsats till Peter Handbergs nytolkning 2006) förargligt förkortade översättning från 1924, står felaktigt att Thoreaus hus befann sig en mil från Concord. Det rätta avståndet är en mile, varav det går sex på en svensk mil. Vissa kritiker har dragit på munnen åt det blygsamma avståndet; vildmannen i skogen kunde praktiskt taget känna dofterna från sin moders kök.

Men avsikten med Thoreaus reträtt från civilisationen var inget koketteri utan i första hand ett andligt experiment i transcendentalistisk anda. ”Jag flyttade till skogarna för att kunna leva överlagt, för att endast befatta mig med livets innersta och sannaste beståndsdelar och se vad jag kunde lära därav, så att jag i min dödsstund skulle slippa att göra den upptäckten, att jag aldrig hade levat”, skriver författaren i kapitlet ”Var jag levde och vad jag levde för”. Det hela var alltså ett slags transcendentalistisk undersökning.
Den transcendentalistiska rörelsen uppstod på 1820-talet i New England. Dess rötter kan spåras till engelsk och tysk romantik, till Immanuel Kants filosofiska idealism, Zenons stoicism, Goethes Bildungkoncept och österländsk mystik. Emerson klarlade begreppen i essäer som ”Nature” och ”The American Scholar”. Som en reaktion mot samhällsutvecklingen, med dess själlösa materialism och konformism, predikades en helgjuten form av andlig odling, med självtillit och självförbättring som ledstjärnor.

Samtidigt besjälades rörelsen av ett lidelsefullt engagemang i sociala frågor, inte minst slaveriet. I stort sett varje transcendentalist var aktiv motståndare till slaveriet; man reagerade med kraft mot den förhatliga Fugitive slave law från 1850, som kriminaliserade bistånd åt förrymda slavar i Nordstaterna. Thoreau gjorde aktiva insatser för den så kallade underjordiska järnvägen upp till friheten i Kanada. Åtminstone vid ett tillfälle satt en rymling vid hans matbord i skogen. I staden höll Thoreau brandtal för den farlige John Brown, som sedermera hängdes, och satt en natt i häkte för sin vägran att betala skatt till förmån för kriget mot Mexiko. Utspelet ledde till essän ”On the duty of civil disobedience” – en viktig inspirationskälla till Mahatma Gandhis legendariska saltmarsch.
Eftervärldens bild av Thoreau baserar sig ändå inte i första hand på hans politiska aktivism. För oss är Thoreau – med Sherman Pauls ord – en andlig korsriddare, som i bokstavlig mening förverkligade Emersons förslag, uttryckt i ”Nature”: ”Varför skulle inte också vi njuta av en ursprunglig förbindelse med universum?”. Universum är stort, Herman Melvilles vision omfamnade en ocean, men för Thoreau räckte det gott med en liten tjärn i utkanten av hemstaden. Där odlade han sina bönor, tills nattfrosten tog dem. Bönorna var dock endast metaforer, i likhet med skogen och sjön. För transcendentalisterna var det mesta metaforer, på högre eller lägre nivå. Den högsta materialiserades av ett kristallklart vatten. I kapitlet ”Skogssjöarna” skriver Thoreau: ”En insjö utgör ett landskaps vackraste och mest karaktäristiska drag. Den är jordens öga; och blickande in i detta mäter betraktaren djupet av sin egen natur.” De som beskyller författaren för eskapism har missat poängen. Som Robert D. Richardson uttrycker saken i ”Henry Thoreau. A life of the mind”: ”Nature is not an escape from humanity. Nature mirrors and returns his acceptance, giving him back his own projected humanity.”
Med sina lyriska impressioner, varvade med kärva iakttagelser och filosofiska betraktelser, inspirerade av allt mellan Platon och ”Bhagavad-Gita”, skapade Thoreau ett verk som med Richardsons ord blivit ett bestående inslag i varje bildad amerikans inre landskap. Men också den internationella miljörörelsen har anammat ”Walden” som en i det närmaste helig skrift av oskattbart värde. Många av Thoreaus vördade sentenser står också att finna i de omfångsrika dagböckerna och i centrala essäer som ”Walking”: ”The West of which I speak is but another name for the Wild. What I have been preparing to say is that in Wildness is the preservation of the world.” Och: “The highest we can attain to is not Knowledge, but Sympathy with Intelligence.” Ej kunskap, utan en förbindelse med visheten. Ett annat namn på universum, stavat Walden Pond.
Hur många samtida förstod Thoreaus storhet? Under sin livstid utgav Thoreau två böcker, den första på egen bekostnad. Det var ”A Week on the Concord and Merrimac Rivers” (1849), skildringen av en båtutflykt med den älskade brodern John. Det mesta av upplagan kom att samla damm på vinden. Intäkterna från ”Walden” motsvarade årslönen för en folkskollärare. Liknande erfarenheter gjorde också Melville med ”Moby-Dick” och Walt Whitman med ”Leaves of Grass”. ”Världen är en ko som är svår att mjölka”, står det att läsa i ett brev till Emerson. Visserligen var transcendentalisternas fundamentala credo ”plain living and high thinking”. Långt viktigare än alla tyngande ägodelar var ett liv besläktat med cypressens, befriat från de cykliska processernas karma.
Thoreaus liv blev kort. Han föddes den 12 juli 1817, enligt egen utsago ”på den aktningsvärdaste platsen i hela världen, och i grevens tid”, och dog den 6 maj 1862 i en ålder av 44 år. Fyra år mer än riksmedeltalet vid denna tid. Emerson levde till han blev 78 år. Enligt uppgift var Thoreaus hälsa god under vistelsen i skogen, men i stort sett plågades han sedan barndomen av återkommande besvär: bronkiter, lindrig narkolepsi och i slutet en förödande lungsot. Likt cypressen levde han ensam. En gång tävlade han med John om samma kvinna och gav i sitt ädelmod brodern förtur, men flickans far avvisade dem båda, till förmån för en präst. Andra romanser talar forskningen inte om; Lydia Emerson var upptagen på annat håll. Sin stora kärlek till barn fick Thoreau odla genom umgänge med andras telningar, samt genom att avsluta en två veckor lång lärarbana i protest mot plikten att aga. Så blev också barnens beskrivning av honom ord som skulle ha smickrat en gud.
”Jag har rest en hel del i Concord”, är en formulering av Thoreau som ofta citeras. Likt Gunnar i ”Njáls saga” kunde Thoreau inte förmå sig att flytta från sitt Lidarände; han gjorde i alla fall flera lyckade resor i nordöstra USA och en gång till Kanada. Den planerade boken om indianerna förblev oskriven, men författarens postuma utgivning omfattar en lång rad titlar. Inte minst viktiga är dagböckerna, i vilka Thoreau under dagliga strövtåg på sitt minutiösa sätt samlade in grundfakta om flora och fauna, till stor nytta för den ekologiska forskningen i dag. Också ett antal dikter av varierande värde flöt från hans penna.Med några tillsatta tankstreck här och var kunde de bästa av dem nästan påminna om Emily Dickinson. I denna rikedom intar ändå ”Walden” en särställning, unik inte bara i Thoreaus författarskap utan i hela 1800-talets amerikanska litteratur. Slå upp boken på hans 200-årsdag, gärna sista sidan: ”Det ljus som bländar våra ögon är som mörker för oss. Endast den dagen gryr, som vi är tillräckligt vakna att se. Och det finns mera dager som kommer. Solen är endast en morgonstjärna.”
Nalle Valtiala
Författare

tisdag, juli 11, 2017

Cherrie



sommarprogram måste hänga ihop, det måste finnas en tråd, ett tema, så där som Mikael N fantastiska från 2007, och nu Sherihan Abdulles, man vill känna att den som berättar verkligen vill berätta, den här dagen är jag fylld av Cherrie och Rinkeby, skamsen över att jag gnäller, inspirerad att våga mer, glad att leva, tacksam

Sommar i P1


måndag, juli 10, 2017

Imagine












Imagine,

that I am pleased with my life,
the way it is,
the way it was,

and do not worry
about the future

Would that be
a disaster ?
Or  a failure ?

söndag, juli 09, 2017

Inre styrka







För ovanlighetens skull kommenterar Lena Andersson något som andra snackar om, som varför Stefan Löfvén inte kommer till Almedalen. Och genast blir det intressant. Vad för slags politiker önskar vi oss, och (på omisskänligt Lena Andersson-vis) vad för slags människor vill vi vara ? Det här ledarsticket kan utgöra startpunkten för en anti-narcissistisk väckelse.

DN - ledare

fredag, juli 07, 2017

EKG




På restaurangen satt vi bredvid två kvinnor där den ena ångest-dumpade sin besvikelse över separationen från pojkvännen. Välment, och samtidigt plågsamt för oss som över-hörde. Ända tills kvinnan som lyssnade sa:

Han är som en EKG-kurva, om du vet hur en sådan ser ut. Det är enorma svängningar upp och ner, men man vet vad som ska komma. Han är ärlig.

Bästa liknelsen/metaforen på länge.
Säger jag, som levt mitt vuxna liv med en varm och ärlig EKG - kurva.


PS
Den luttrade skulle kanske säga:
Sympatiskt, ända tills det slår över i ett flimmer.
För det gör det ibland. 

onsdag, juli 05, 2017

Förakt



Stefan Löfvén står med uppknäppt ljusblå skjorta på färjan över till Byxelkrok, och ser oförskämt nöjd ut. Helt säkert nöjd med att slippa ståhejet i Almedalen, och kanske nöjd med en smart taktik.
För taktik handlar det förstås om. Även den trovärdigaste politiker skall alltid misstänkas för att handla taktiskt, dvs göra det som hen tror lockar väljare på valdagen.
Så föds och göds politikerföraktet. Vi kallar det förakt, eftersom vi envisas tro att politiker ska vara något mer än bara månglare. Volvo lägger ner tillverkningen av förbränningsmotorer eftersom folk vill ha elbilar, inte för att rädda klimatet. Stefan Löfvén åker till Byxelkrok för att landsorten röstar brunt och blått, inte för att (som han säger) ge människor på landet chans att prata politik. Ingenting görs bara för den goda sakens skull, allting görs med en bakomliggande, mer eller mindre, självisk tanke.
Så blev det, när Plikten och Profiten kom i obalans.

Konsten att vara människa


PS Men i oföraktets namn, varför vill folk ha elbilar, och varför röstar de brunt på landet ?

söndag, juli 02, 2017

Tröst





Det finns nog inget blogginlägg som inte är en brottnings-kamp.
I den ena ringhörnan står Profiten, i den andra Plikten.
Det låter kanske märkligt.
Men så är det.

Nu lägger jag ut en massa bilder från den senaste semestern på cykel. Den kampen vinner profiten/ självhävdelsen, om inte på fall, så i alla fall klart på poäng. Plikten får ett tröstpoäng, då bilderna i bästa fall kan få en nedstämd att rycka upp sig.

Njuter



Det var länge sedan jag ondgjorde mig över något av allt det där som folk brukar ondgöra sig över, så det är hög tid.
Det känns rätt platt, kommer nästan av mig redan innan jag kommit igång. Ni förstår nog, det handlar om mobiler. Inte det uppenbara och otroligt upprörande, att alla småbarnsföräldrar prioriterar sina sms framför de barn som de för stunden förväntas vara med, inte heller att promenerande människor hellre tycks bli överkörda än missar ett mess, eller att inget vackert väder eller ingen vacker utsikt i världen är viktigare än vem som gillat mina .. Nej, det här handlar om det näst mest uppenbara och självklara, nämligen hur otroligt skönt och BEFRIANDE det är när mobilen dör.
Det hände nyligen, och jag njuter, så länge det varar.