Fick, faktiskt, den känslan när jag såg bilden på Jod i DN häromdagen. 31 år, ogift, boende i östra Aleppo tillsammans med sina föräldrar i en lägenhet utan fönster eller värme, kontoret där hon tidigare jobbade med kvinnofrågor i staden (bilden) bombades den 16/11.
Eller handlar det om att hennes glada uppsyn gör det lättare att ta till sig informationen om den extremt utsatta situationen hon befinner sig i, lättare än om hon likt många andra vädjande gråter in i kameran. Ungefär på samma sätt som det är lättare att lägga en slant till de muntra dragspelande romerna än de som bara sitter ner och lider.
?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar