No more skolking

Fyra timmar på sadeln i hällande regn. Man borde hinna tänka igenom det mesta, kan man tycka. Men tiden går åt att känna efter, om kroppen vill eller inte vill.
När jag inte känner efter hur kroppen mår, ältar jag något aktuellt problem. Igår var det skolket. Det blev starka reaktioner från kollegorna. Uppfattades som väldigt osolidariskt. Att öppet svika polarna på det viset var lågt. Det tycker jag också.
Nu har jag provat att skolka. En gång, aldrig mer.

Sen handlar det om ömma tår (?). Om jag reagerar starkt negativt på en patient, har jag fått lära mig att det kanske säger mer om mig än om patienten. Vet inte om det är tillämpbart här.

Sen handlar det om ytan och inanmätet, i dessa make-overtider. Har en stark känsla av att vi tillmäter ytan större betydelse. Fuska och ljuga är rätt okey - så länge man inte blir ertappad. Skammen är viktigare än skulden. Det viktiga är att slippa skämmas. Om man är skyldig spelar mindre roll.
För några år sen blev min splitternya cykel stulen utanför stamfiket. Olåst. Vi körde handuppräckning bland kollegrona. Alla var rörande överens om att jag skulle säga till försäkringsbolaget att cykeln var låst. Dom skulle nämligen aldrig kunna bevisa motsatsen. Men jag skrev ett vänligt brev till bolaget och berättade istället att cykeln var olåst och hoppades att de skulle imponeras av min ärlighet. Vilket de inte gjorde. Inte en krona fick jag.
Lika dant den här gången.

- Om du nu valde att skolka, kunde du väl hållt käften om det!

Det är skönt att vara plikttrogen och inte svika sina polare. No more skolking.
Men skuld är viktigare än skam.