Det blir sällan som man tänkt sig. Alternativt, man fastnar för fel saker, och fel knappar.
I ett pågående, ganska kraftigt, skov av film-titttande ville jag lätta upp franska och ryska djupsinnigheter med lite svensk komedi. Det blev Cockpit, med Jonas Karlsson som utklädd kvinnlig pilot.
Sätter på och lutar mig tillbaks. Filmen är originell på så vis att en berättarröst hela tiden ledsagar tittaren. Det skapar en viss distans till skådespeleriet, men efter en stund tycker jag det är ett intressant grepp. Efter ungefär halva filmen, när berättaren är lite väl intensiv, drar jag mig till minnes att det talades om en syntolk i början ! Dvs, även den som är blind skall kunna hänga med. Finns det gränser för hur naiv och lättlurad man får vara ?
(Hade för avsikt att "se" om filmen med förbundna ögon, för att utröna om funktionen fungerade, men det var ju inte riktigt meningsfullt, eftersom jag redan sett ..)
Även om man gör rätt med DVD-inställningarna så är en film om könsroller inte riskfri underhållning, åtminstone inte för den som brukar uppröras när frågan kommer på tal. Men här får alla komma till tals, alla får sin beskärda del av riset, i sann svensk, utslätande konsensusanda. Istället fastnar jag för att min husgud Birger Schlaug, som deltar i egenskap av sig själv och tyckare i morgonsoffan, har fått den föga smickrande repliken att flygbolaget, i sin iver att flirta med kvoteringsivrarna, råkat "få en rutten tomat i korgen ". När sedan även Gudrun Schyman dyker upp, och bara hälsar och är sig själv, blir jag lite orolig att husgudens replik var hans egen.
Så fel det kan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar