Ofta behövs ett helikopterperspektiv för att förstå, ibland gör man klokt i att borra ner sig.
Den stora ekvationen säger att vi gör väldigt klokt i att bli mer anspråkslösa, mer förnöjsamma och lär oss att avstå. Jag gillar det, och inbillar mig att jag har goda fröutsättningar att lyckas. Men det är inte så enkelt, att avstå.
Som jag varit inne på (många gånger) förut så är det en (trist) paradox att man så lätt kan avstå ( tex från att röka på krogen) om man inte längre har något val, men har så svårt för samma uppoffring om den måste ske av egen fri vilja.
En anna sak som slagit mig, på samma tema, är att ofrivilliga materiella förluster är förvånansvärt lätta att komma över, medan frivilliga materiella uppoffringar sitter löjligt hårt åt.
Dags att ta fram mina kära ägodelar en i taget och fråga mig själv om det verkligen skulle göra någon större skillnad om de försvann ur mitt liv. På samma sätt ska jag fråga mig varje gång jag är på väg att köpa nytt, inte vad det tillför (för det kan jag säkert få för mig), utan vad som verkligen händer om jag avstår.
Det kanske är en långsökt tolkning av BREXIT, men undrar i mitt stilla sinne om det kan var så att engelsmännen faktiskt är beredda att avstå materiell standard och i gengäld få större självbestämmande. Varje gång jag ser en engelsman som ler vänligt i kortärmat trots att det blåser och regnar och är högst tio grader så tänker jag att de här människorna är tåliga utöver det vanliga.
(Den mer egoistiska inställningen är att man genom att isolera sig får både ökat självbestämmande och högre materiell standard. Kan inte veta vilken kategori som dominerar i England, i Sverige är det "vi vill ha hela kakan" som gäller. Fast det går under benämningen "upprätthålla ordning och reda")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar