Kärlek och förnuft (5)

För fönuftet, förtjust som det är i kopior och tydliga figurer, tyngs kärleken av av formlöshetens arvssynd. Och eftersom förnuftet vill hejda eller kanalisera de våldsmma flödena, tämja det vilda och tygla det elementära, står kärleken också anklagad för sin ogripbarhet, nyckfullhet och oregerlighet. Förnuftet, denna strävan efter det nyttiga, ger oändligheten det ändliga jagets mått. Kärleken, som är strävan efter värde, vidgar det ändliga jaget mot oändligheten. Förnuftet vågar sig inte så långt och lämnar därför banan mitt under loppet.