En bättre värld

C-E Häckner på spåren.
Pulsen stiger när mikrofilmen börjar rulla framför mina ögon, längst ner i källaren på Kungliga bibliotkeket.
Den 11 oktober 1998 rasar Ecce homo-debatten som bäst, och Björn Rosengren och Göran Persson svingar tillväxt-lansen.
Pulsen tar ytterligare ett skutt när jag kommer till söndagsbilagan, sidan 6-7, och helsidesbilden med Carl-Einar Häckner och duvan.
Tiden är osnäll. Den gillar alla som duger. För att duga måste man prestera. Ingen talar om att leva.
Så lyder den fullständiga bildtexten.

Snabbspolar tillbaks mikrofilmen och tar hissen upp till dagsljuset.
Osnäll. Barnen sa alltid när de var mindre och träffade en främmande som de fattade tycke för: - Han ser snäll ut.
Den vuxne pratar om egoism, osjälviskhet, individualism, solidaritet, girighet och generositet. I barnens ögon är vi snälla. Eller osnälla.

Häckner är ett stort barn, i bästa bemärkelse. En kärleksprofet, som känns mer äkta än de flesta kollegorna i branschen.
Reportern i Studio ett var till slut drabbad och vimmelkantig av hans varma energi. Till helgen är det premiär på Liseberg med En bättre värld, fick vi veta. Lycka till !

Bild. En annan snäll grabb, Frédéric Kanouté.