Apropå empati.
Ur kapitel fem ( Det individualiserade samhället ),
kallat "Skall jag ta hand om min broder " ?
Framtiden för välfärdsstaten, en av mänsklighetens och det civiliserade samhällets största landvinningar, ligger i det etiska korstågets frontlinje. Detta korståg kan vara förlorat - alla krig löper nederlagets risk. Men utan det har inga strävanden möjlighet att lyckas. Rationella argument hjälper inte; det finns, låt oss vara uppriktiga, inga " goda skäl " att vi ska ta hand om om våra bröder, till att vi skall bry oss om, till att vi skall vara moraliska - och i ett nyttorienterat samhälle kan det onyttiga och funktionslösa fattiga och oföretagsamma inte räkna med rationella bevis för sin rätt till lycka. Ja, låt oss erkänna det, det ligger inget " förnuftigt " i att ta ansvar, i att bry sig om och att vara moralisk. Moralen har bara sig själv som stöd: det är bättre att bry sig om än att två sina händer, bättre att vara solidarisk med den andres olycka än att vara likgiltig och allt som allt bättre att vara moralisk även om det inte gör människor rikare och företag lönsammare..
Det är ett hundra år gammalt beslut att ta ansvar för vårt ansvar, ett beslut att mäta ett samhälles kvalitet efter kvaliteten hos dess etiska normer, som vi idag firar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är smärtsamt hur lite vi bryr oss om varandra. På kort tid har jag t ex skådat situationer där personer befunnit sig i hjälplösa situationer (pga av sjukdom), mitt i centrum i den ort där jag bor, utan att någon enda människa ens brytt sig om att stanna & kontrollera om de kunde hjälpa på något sätt. När jag sedan dyker upp och påkallar hjälp etc känner jag mig nästan som att det är jag som beter mig konstigt, som bryter mot normen. Men jag är samtidigt glad och stolt att jag ännu inte kan gå förbi en sjuk människa utan att reagera. I större städer är detta vardagsmat antar jag, men en av anledningarna till att bo på en liten ort är att omtanken om nästan och tryggheten ska vara större. Så tycks det inte längre vara...
//Charlotte
Ja, nog lever jag i föreställningen att folk är hyggligare mot varandra utanför storstan. Men satsa-på-dig-själv-viruset sprider sig väl. Upplever att det inte bara handlar om att inte bry sig, utan om brist på civilkurage, något som en äldre generation svenskar var mycket bättre på. Rädsla för att själv råka illa ut, eller för att uppfattas som pinsam ?
Tror att det nyligen presenterades någon europeisk studie som påvisade att i samhällen som uppfattas som mer kollektiva, och mindre individualistiska-som tex kring Medelhavet, har man lättare att påtala om man tycker t.ex att grannen bär sig illa åt. Vi skriver väl hellre elaka lappar. För att slippa direkt möte-konfrontation ?
Instämmer helt gällande bristen på civilkuragen i Sverige. Förra veckan när jag hittade en avsvimmad äldre herre i en busskur stod 10 personer i kuren brevid och låtsades som det regnade. Jag hade ingen telefon och uppmanade damen som stod närmast att ringa 112. Men se, det ville hon inte. Hon lånade iallafall ut sin telefon så jag kunde ringa. Tänk om det varit hennes egen far som legat där...
Själv är jag gift med en fransman och tidigt i vår relation fick han lära mig att konflikter är en lika naturlig del av en kärleksrelation som den passionerade, lyckliga delen är - ty så tänkte inte jag som den nordbo jag var. För mig var en konfrontation början till slutet. Nu vet jag bättre. :)
//Charlotte
Har lärt mig samma läxa, av en svenska :)
Där ser man :)
//C
Skicka en kommentar