Cyklade igår på Biblioteksgatan. Det är inte meningen att man skall cykla där, det är nämligen Stockholms Gågata Number One. Folk hötter och grimaserar, man vill helst inte bli störd i flanerandet. Men jag är lite stressad, på väg till Nespresso - butiken i andra änden av den fina gågatan. Då viftar en man emot mig, med en glad och vänlig uppsyn, och undrar om jag vill bli världsförälder. Vinglar till med cykeln och svarar tillbaks att jag redan har så många sådana där åttaganden...han verkar förstå.
Handlar mina espresso -rör från den faschionabla butiken. Redan där, i kassan, bestämmer jag mig. Den vänlige grabben skall få en chans till.
Han frågar om han skall dra den korta eller den långa versionen. Jag har helt kapitulerat, så det får bli den långa. Dvs fem minuter, den korta är en minut. ( Att jämföra med de timmar vi kan spendera på shopping....)
Försöker ställa de näsvisa frågorna " om man kan vara säker på att pengarna kommer dit dom ska " o.s.v. . Han svamlar lite, och jag hjälper honom på traven. Jag tycker inte det är hela världen om inte allt kommer fram. Om en femtilapp av hundringen hamnar i orätta händer så är det fortfarande en femtilapp som når fram. Det där är bara en dålig ursäkt att inte behöva ge alls , mässar jag.
I min okunniga värld klingar UNICEF bättre än mycket annat som FN håller i. Och att från och med nu vara Världsförälder låter som något man kan vara stolt över. Mera stolt än än att vara stamkund hos Nespresso.
Se här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar