När vi bänkade oss framför TV;n för att (äntligen) se finalen i fotbolls - VM, så hade jag faktiskt ingen favorit.
Hur man väljer sina favoritlag kan man undra . För att inte tala om hur man väljer över huvud taget ..
Det blev ett fånigt, meningslöst, resonerande, typ att Holland förlorat två finaler på sjuttio-talet och därför var värda att vinna i år. O.s.v . Kort sagt, förnuft när det är som sämst.
Att Holland skulle ligga tätt på för att eliminera ytor där spanjorerna kunde få igång sin dans, det stod klart från början. Men det skulle fortfarande handla om fotboll, inte kampsport eller rugby, utgick vi ifrån.
När Nigel De Jong kommer mot en av spanjorerna med dobbarna före, i brösthöjd ( har nog aldrig sett en vidrigare stämpling ), då hade jag inte längre svårt att välja lag.
Fick behärska mig för att inte skena iväg i generaliseringar. Det gick inte så bra. Bl. a erinrade jag mig att tre av de fyra holländarna under Tour d Afrique 2007 hade ett utvecklat sinne för fult spel. Och samtidigt kunde jag inte längre hålla tillbaka intrycket jag haft från tidigare matcher; att Arjen-arga-Robben och holländarna såg kalla ut, att Andres Iniesta, David Villa och spanjorerna såg varma ut. Eller som barnen skulle sagt - snälla.
Att sitta uppkrupen i fåtöljen och veta att snart (väldigt snart) skall det avgöras, kan (hos mig..), mitt i upphetsningen, framkalla ett slags inre lugn. När man fortfarande är närvarande, men samtidigt " känner " överblick. ( I stormens öga är det kav lugnt ). Kanske kan det kallas för försvarsberedskap - att göra sig mindre känslig för en olycklig utgång.
I den här känslan finns också ett inslag av tacksamhet. Att få vara med, att ha hoppet kvar, beredd på motgång, allt på en gång.
Mitt trans-och-orakel-jag, uppkrupen i fåtöljen, säger flera gånger- om matchen avgörs innan förlängningen är slut, då vinner Spanien, blir det straffar vinner Holland.
När Iniestas sätter bollen i mål, några minuter före full tid, rusar jag inte upp och skriker, utan gör det som tillhör det här välsignade tillståndet. Sitter kvar, ryser till lite, och känner värme inifrån.
Segerintervjun med Iniesta bekräftar mina intryck. Och Glenn Strömberg späder på med att berätta om de spanska stjärnorna som föredömen för unga spelare. Som utanför plan vill vara vanliga kompisar, vanliga pojkvänner, vanliga farsor, inte divor.
Vad var det egentligen som segrade när Frankrike och Italien fick respass redan i gruppspelet, och Spanien fick lyfta segerbucklan ? Ödmjukheten ? Glädjen kanske.
(Plockar upp en bild från nätet på Iniesta. Och blir varse att Barcelona fottbollsclub, FCB, ( more than a club ), har ett nära sammarbete med UNICEF. Vad säger man ? )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar