Sedelbål

Utan att vare sig ha hört eller sett hur det gick till blir jag inte kvitt Gudrun Schymans idé att bränna sedlar. Det är något provocerande i tilltaget som påminner om Anna Odell. Först en stark olustkänsla, sen upprördhet över det oförnuftiga och regelvidriga, och sen, och då blir det intressant, känslan att man inte riktigt förstår varför man blivit så provocerad. Och det kan bara betyda att man rört vid något värt att röra vid. ( Här slipper vi i alla fall den hopplösa frågan om det kan kallas konst..)

All opinionsbildning brottas väl med problemet att göra budskapet begripligt och påtagligt. Siffror, staplar och statistik räcker inte. Ingen gillar de löneskillnader som föreligger mellan män och kvinnor (för samma jobb), men få blir riktigt upprörda när det får färska siffror på hur stor skillnaden faktiskt är. Gudrun Schyman ville klä de där skillnaderna i kött och blod. Att göra det konkret och påtagligt hur mycket rättmätiga pengar som kvinnor går miste om, varje minut.
Nästan vilka medel som helst är tillåtna när företag vill synligöra den egna varans förträfflighet, att enbart vädja till förnuftet räcker inte långt. När en politiker förstår att statistiken inte biter, har hon inte mycket mer att ta till, tycks vi mena.

Men det är inte där skon klämmer med de brända sedlarna.
Anna Odell rörde vid starka känslor av vanmakt och skam. Hos patienten, hos övermakten som våldför sig, och medmänniskan som inte låtsas se den hjälplösa på bron.
Att bränna sedlar är så mycket mer än materialförstörelse. Är det elden eller sedlarna som gör att det berör ? Både och tror jag. Att bränna t. ex möbler till ett värde av 100.00 väcker inte lika starka känslor. Att enbart skrynkla ihop, eller riva sönder, tusen hundrakronors-sedlar, väcker inte heller samma känslor.
Kanske avslöjar den starka reaktionen vårt (märkliga) förhållande till pengar. Avslöjar att pengarna blivit huvudsaken. En människas värde mäts, hur illa det än kan låta, i pengar (eller i besparingar..) Och inget är så slutgiltigt som att brännas, att brännas på bål. Böcker som kastas är inte tillnärmelsevis lika tillintetgjorda som böckerna på ett bokbål.
Det handlar om symbolik, det där som vi i den västerländska kulturen så gärna vill rationalisera bort.
Jag tror att den som reagerar starkt på Gudruns Schymans sedelbål känner sig avslöjad och avklädd, in på bara kroppen. 100.000 kronor är ingenting i sig. Men att bränna upp tusen hundrakronorssedlar kan symbolisera avlivningen av ett system, som vi, mot vår vilja ?, krampaktigt biter oss fast vid.
Att avsikten bara var att synliggöra orättvisa löner mellan män och kvinnor är en annan historia (?).