Nostalgi

Jobbar en vecka i Norrtälje. Det har hittills blivit cykel till Roslags- Näsby, där jag köpt morgontidningen på bensinmacken, bytt den svettiga undertröjan mot en torr, låst fast cykeln i ett räcke och klivit på buss 476.
Idag sken solen, och istället för att ta närmaste vägen hem över Enebyberg blev det en nostalgisk omväg över Näsby-Park. Dit vi flyttade 1964.
Det mesta är sig oerhört likt, nästan som om alla gått in för att ingenting skall ändras. Ser bara ett hus som är nytt, och ett som är (lite) tillbyggt, planket vid tennisbanan, där jag nött i hundratals timmar, är sig precis likt. Och badstranden vid Näsaäng är så bedårande vacker så man nästan svimmar. Fattar jag vilken idyll jag vuxit upp i ?
Står en god stund framför vårt eget hus, och minns. Nästan varje krök har ett speciellt minne. Blir också påmind om att minnet för det gamla är bättre än för det nya; har inga svårigheter alls att komma ihåg vad kompisarna hette i grannhusen.
När jag sitter här och minns min uppväxt i "nästan Djursholm", på en rädda-världen blogg om girighet, då tar det emot.
Men det är nog ett inskränkt sett att se på saken. Jag borde bara känna tacksamhet. Tacksam för att så många ville en väl. Men också för att jag numera inser att det inte är alla förunnat.

Flockdjur

Vet inte varför jag såg om den just i kväll. Som om jag ville plåga mig själv. Med den sanna historien om den (helt) oskyldiga iranska kvinnan som stenas till döds.

Att följa flocken - tryggt
Att lämna flocken - meningslöst
Att utmana  flocken - farligt
Att försöka påverka flocken - svårt ?

Soraya M

- Vet inte vart färden slutar.

Lokaltidningen berättar:

Den uppmärksamme södermalmsbon Torsten Nordqvist  är upprörd över att minnestexten till Nacka-Skoglund-statyn vid Katarina Bangata innehåller ett sakfel. Nämligen att Nacka varit med att vinna OS 1948. Föreningen Nackas vänner, som samlas till en minnesstund vid statyn varje julafton, tycker inte det var så farligt. - Det här är ingen skandal, konstaterar Stefan Magnusson.
Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) skall utreda frågan.

Jan Erik Kaiser är pensionerad särbo, som tröttande på att åka T-banan in till City varje dag, för att titta på folk och äta på Mc Donalds. Det kostade honom ungefär 200 kronor om dagen. Istället köpte han, för 80.000 kronor, SJ.s Guldkort, som berättigar till obegränsat resande i andra och första klass, inklusive fri tillgång till mat och alkoholfri dryck i restaurangvagnen. Lite dyrare än citybesöken, men inte mycket.
Resans slutdestination är okänd, t.o.m för Jan Erik själv.
- Det är det som är det fantastiska, jag vet inte vart färden slutar. Jag kan ändra mig under resans gång.

Bra exempel på "släpp taget" - Wu Wei ?

Varning för invandring (4)

Det vänder och vrider sig i magen när jag läser SD:s partiprogram.
Nöjer mig, idag, med att "kasta upp" reaktioner på följande avsnitt:


Integration innebär att två grupper, i det här fallet svenskar och invandrare ger upp en del av sitt väsen och sammanblandas till en ny enhet. Sverigedemokraterna anser dock  att svenskarna har en absolut rätt att behålla och vidareutveckla sin  kultur och identitet i Sverige och motsätter sig därför integration som en lösning på de problem som har uppstått som en följd av den oansvariga invandringspoltiken.


Svensk är den som som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra uppfattas som svensk.

Hamnar man inte i stora problem om man menar att integration, per definition, mellan grupper av människor med olika bakgrund inte är möjlig ? ( Utan att den ena gruppen måste assimileras, dvs ensidigt anpassas, till den andra.) Var går i sådana fall gränsen när detta inte är möjligt ? Finns det inte en överhängande risk att det även inom gruppen infödda svenskar finns så stora skillnader att integration inte är möjlig ? Finns det inte en risk/möjlighet att det i vissa sammanhang är lättare att integrera invandrare med svenskar, än svenskar med svenskar ?
Varje dag är en utmaning i att försöka förstå andra människor, "att sammanblandas och ge upp en del av sitt väsen". Inte så sällan går det ganska dåligt, oberoende av var vi är födda. Enstaka gånger går det bättre, oberoende av var vi är födda.
För en svensk som är född i nästan Djursholm, och fått det mesta serverat på en bricka, är det inte lätt att förstå den svensk som vuxit upp med skilsmässa, missbruk och brist på kärlek. Men man kan göra sitt bästa.


Hamnar man inte också i problem med ovanstående definition av  "svensk" ? Observera att alla tre kraven ska vara uppfyllda för att man skall kallas " svensk ".
Om jag, som infödd svensk, har en övervägande identitet som europée, eller världsmedborgare, snarare än svensk - förlorar jag då mitt medborgarskap ? Vart skall jag förvisas ? 
Invandrarna är utlämnade åt de inföddas uppfattning, och det är förstås SD:s mening. Men hur många skall "uppfatta" för att det skall räknas ? Alla ? 50 % ? Räcker det med arbetskompisarna ?
Om de infödda svenskarna  istället godtar att "uppfatta" den invandrare som svensk som själv uppfattar sig som svensk, då blir det lite enklare, och rimligare.

Falu råg*rut

Att vara uppmärksam är en dygd. Där har jag mycket att lära.
Att uppskatta små lyckor är också en dygd. Där har jag kommit rätt långt.
Hur många gånger har jag inte slitit upp Falu råg-rut-paketet och varit mer eller mindre irriterad över att det är nästan omöjligt att få upp, utan verktyg. Idag, för första gången, noterar jag den lilla bildanvisningen. Och simsalabim så ligger alla knäckeskivorna synliga och åtkomliga. Det känns som en stor liten händelse.
Ju klantigare man är, desto större sannolikthet för överraskande framgångar ?

Den rastlösa välfärdsmänniskan

Ständigt på jakt efter ny klokskap. Men var är det för fel på gammal ?
Staffan Burenstam Linders lilla mästerverk från 1969 sticker fullständigt hål på vansinnet med tron på evig tillväxt.
Om jag bara fick behålla en bok ….

Ta för givet

Tar gärna saker för givet. Som att det skall ligga en Shell-mack på Folkungagatan.

Ove Axelsson heter ägaren, och det har han hetat sedan starten 1961. Ungefär som grabbarna på Björknäsvarvet tar han lätt på diverse hot,  som t.ex indragning av tillstånd att ha en explosiv mack mitt i centrala stan. Efter 50 år är han förstås luttrad av tomma hot, men han är också en av få som tar saker med ro. - Det blir som det blir, och det kan man inte göra så mycket åt, som Hundraåringen sa.

Om man hyr en bil av honom, vilket händer ibland, så börjar han bläddra i en gammal pärm med flikar. Det tar en god stund innan vi rett ut om det finns någon ledig bil. De unga grabbarna är lite generade att bokningen inte ligger på en dator, men är helt införstådda med att det kommer inte på fråga. 

Jag blir lika glad varje gång den där pärmen kommer fram. Jag tar den för given.

Varning för invandring (3)

I ett försök att förstå varför min naiva inställning till invandring kan uppfattas som "samvetslös" och i avsaknad av "moraliskt fundament" känns det rimligt att börja med SD:s partiprogram.

Nedan har jag listat, ordagrant, det jag "fastnade" för. Någon annan kanske hade valt andra citat.
Vilket, för vilken gång i ordningen (?), visar att var och en ser världen med sina ögon ?

Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.

Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk.

Partiet tar avstånd från mångkulturalism. Med mångkultur avser Sverigedemokraterna ett samhällsystem där främmande kulturer jämställs med, eller värderas högre än, ursprungskulturen.

Den mångkulturella samhällsordningen är idag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållningen och stabiliteten.

Invandrarna skall anpassa sig till det svenska samhället, inte tvärtom.

Vårt (SD:s) land är ett land som präglas av hänsyn och trygghet.

I dagens Sverige utgör den grova brottsligheten det kanske största hotet mot medborgarnas trygghet.

Vid asylpolitikens utformning skall betydligt större vikt läggas vid svenska intressen och det svenska samhällets mottagningskapacitet samt den enskilde asylsökarens förutsättningar att smälta in (assimileras) i det svenska samhället.

Alla uppehållstillstånd som tilldelas nytillkomna utlänningar skall vara tillfälliga.

Integration innebär att två grupper, i det här fallet svenskar och invandrare, ger upp en del av sitt väsen och sammanblandas till en ny enhet.

Sverigedemokraterna anser dock att svenskarna har en absolut rätt till att behålla och vidareutveckla sin kultur och identitet i Sverige och motsätter sig därför integration som en lösning på de problem som har uppstått som en följd av den oansvariga invandringspoltiken.

Den svenska historien och kulturarvet skall lyftas fram och levandegöras i offentliga sammanhang på ett tydligare sätt än idag.

Det offentliga stödet till invandrarföreningar och alla andra verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter I Sveriga skall dras in.

Den statsfinasierade modersmålsundervisningen skall dras in.

Svenska kyrkan är en omistlig del av den svenska traditionen. Svenska kyrkan ska därför ges möjlighet att att verka i samarbete med skolorna på det sätt som den alltid gjort i vårt land.

Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition främmande arkitektur, skall få byggas.

Iögonfallande religiösa eller politiska symboler, som t.ex slöja eller turban, skall inte vara tillåtna att bära i yrkesutövning av offentligt anställd peronal, då det riskerar att skada medborgarnas tilltro till den offentliga verksamhetens objektivitet.

Kraven för at få svenskt medborgarskap skall skärpas kraftigt. Grundläggande krav skall vara att man varit bosatt i landet minst tio år och att man under denna tid uppvisat en klanderfri vandel.

En återvandringsmyndighet, med syfte att stödja och hjälpa återvandrare och att samla kunskap om frivillig återvandring, skall inrättas.

Inifrån

Igår var det den vackraste sensommardag man kan tänka sig, på Katarina bangata slingrade sig ett oändligt långt loppisbord och det fikades på varenda trottoarstump. Visserligen tackade middagsgästerna nej i sista sekund, men det kunde inte riktigt sticka hål på känslan av välbefinnande.
Idag är det molnigt och småskvätter, men det kan inte heller sticka hål på känslan av välbefinnande.
Vilket väl talar för att den känslan kommer "inifrån" ?

Varning för invandring (2)

Innan jag på allvar tar mig an Johans fråga om min "samvetslöshet och avsaknad av moraliskt fundament " känns det bra att stärka sig med några rader av författaren, dokumentärfilmaren och krönikören Renzo Aneröd. Som i större utrsträckning än underteckand vågat möta människor med olika bakgrund:
Alla är ett och samma  (ETC 5 juni 2011):

MEN VAD SKULLE HÄNDA om alla inblandade i demonstrationscirkusen stannade upp och blundade. Tog av sig sina yttre attribut. Torshammare, mansklänningar, Che Geuvara-tröjor, slöjor, palestinasjalar och svenska flaggor. Slutade tänka på sig själv som identitet eller förespråkare för någon -ism och istället lyssnade på sin inre röst. Dess grundläggande behov och längtan. Och förstå att alla runtomkring, oavsett ideologiskt eller religiöst skal, har samma behov och längtan som en själv. Förstå att alla är ett och samma.
Lite som John Lennons låt Imagine.
Nåväl. Samhällsklimatet är inte sådant idag. Istället rustas det för fler konflikter när vilsna människor kastas ut i nutidens rotlöshet.


JAG ÄR INTE NEUTRAL. Jag har mina identiteter. Jag är en socialist som anser att arbetarkulturen är den bästa kulturen i världen, att hårdrocken är den bästa musiken, att tatueringar är snyggare än tavlor, att kroppsbyggare är de optimala skulptörerna och att den röda fanan är den vackraste fanan.
Men jag inser att jag med en annan bakgrund och med andra erfarenheter skulle kunna ha precis vilken identitet, kultur eller åsikt som helst.
För – just det – alla är vi lika.
Eller?

Väckarklocka

När jag kommer in i lägenheten sitter hon som vanligt i fönstret och omfamnar månadens räkningar, och möter mig med den vänliga, men ändå uppfordrande blicken. En bra påminnelse, en väckarklocka.
En vädjan om " Klotförstånd " ?
När jag var liten och bodde en tid hos farmor och farfar hade vi en liten kvällsritual, nämligen att "säga gonatt till Beethoven". En svartvit, lite skrämmande, tavla på väggen i deras matsal.  Så jag har det i mig, att möta uppfordrande blickar …
Ur Väckarklocka.

Varning för invandring (1)

Det har blivit mycket tal om invandring på sista tiden.

Har fått för mig att det kan vara nyttigt att, för en gångs skull, försöka borra sig ner ordentligt i ett ämne som engagerar många. Och där man har en känsla av att något inte stämmer …

Känner mig i grunden trygg med mitt multi-kulturalistiska tänkande. I det ligger också att jag respekterar att andra tänker och värdesätter annorlunda, och har rätt att framföra det.
Själv fortsätter jag att tro på den goda viljan, på goda cirklar, dvs att den som blir väl behandlad vill göra gott, att den som har förskonats från krig och fattigdom har en möjlighet och en skyldighet att försaka för egen del och ställa upp för sämre lottade. Men också att det finns något lockande i att vara nyfiken på det som är annorlunda, att man har både glädje och nytta av att våga möta det främmande. Vilket i förlängningen betyder att jag inte är särskilt nationalistisk. Utan hellre vill se oss som individer,  med olika bakgrund och förutsättningar, men alla med det mesta gemensamt. En önskan att få uppleva frihet, trygghet, uppskattning, och gemenskap med andra människor.

Men i debatt med ”Johan” (Human och Håll Sverige rent) hamnade jag i hörnet. Anklagelserna kan sammanfattas med att jag tagit ställning utifrån min känsla och egen begränsade erfarenhet, och struntat i den kunskap som finns:

Du har valt att förespråka Sveriges unika invandringspolitik UTAN att själv göra någon ansträngning för att ta reda på t.ex. hur pass omfattande kriminalitet, som denna politik resulterar i.

Du verkar sakna något moraliskt fundament. Moralfilosofin ställer två centrala frågor: 1. vad får jag inte göra mot andra människor och 2. vad bör jag göra mot andra människor.

Alla moralfilosofer menar att det är orättfärdigt att utsätta andra människor för en grotesk våldsbrottslighet. Men det verkar som du aldrig på ett principiellt plan har frågat dig: Vad får jag inte göra mot andra människor?

Sveriges regering (och riksdag) för en politik, som påför befolkningen våldtäkter, hot, trakasserier, misshandel och mord m.m. En sådan politik är givetvis! omöjlig att försvara. Hur kan du stödja en politik, som påför befolkningen denna groteska brottslighet?? Tacksam för en förklaring. Du framstår som totalt samvetslös. 


Eric, hur många våldtagna kvinnor anser du att den (invandrings)politik, som du stöder och förespråkar, i praktiken får kosta ?

Hårda ord.

Hög tid att bättra på kunskaperna.

Unifirst

Såg ett avsnitt av Undercover boss.
En bra idé, att skicka ut högste chefen på golvet, förklädd till arbetssökande.
Naturligtvis klarade han sig inte alls på golvet, chefen för den multistora tvätt-och klädfirman. Och naturligtvis belönades de han träffat med 5000 dollar och lite annan support, alla var ensamstående föräldrar. Och naturligtvis fick han lite uppslag till förbättringar med sig hem till kontoret.
Men en tankeställare hade jag fått i hans, mycket empatiska, kläder. Om tempot, den nästan maniska jakten på tidsvinster ?
Från far och farfar hade han med sig en ständig strävan att låta företaget växa. Målet var 2 billion dollars 2020 (vinst eller omsättning, jag minns inte ..). Hur når man tid ? Ja, bl.a genom att bli ännu snabbare på att sy i namnetiketterna, att hänga upp kläderna på galgar, att tömma säckarna med smutstvätt, osv. Eller att pricka den som är för långsam. - Then you are out !
Snälla, kan vi inte slippa hela det här omänskliga tänket ? Tänket om ständig tillväxt.

Lön på tapeten ?

Med tanke på allt snack om ekonomi, skuldfällor och finanskrascher kan man tycka att det pratas förvånansvärt lite om löner. Som t. ex sänkta löner, och medborgarlön. Som ju radikalt skulle förändra förutsättningarna för jämlikhet och miljövård. Om man tycker det känns viktigt …
Fria tidningen tänker i sådana banor.

Den perfekta lönen.
- Men hur skall det gå med incitament, motivation och morötter då ?
- Tack utmärkt !

Patients First

Min närmaste chef har en liten knapp på bröstet där det står " Patients First ". Han fick den vid ett besök på en klinik i USA. Kan inte riktigt bakgrunden, men det låter bra.
Sen kan man ju tycka att det borde vara en självklarhet, att sjukvård i första hand handlar om att ha patienten i första rummet. Men det kanske inte är så självklart ? Inte så sällan ertappar jag mig själv med att mera se till våra egna intressen. Vad vi kan tjäna pengar på, eller vad vi tycker är spännande och stimulerande.

Man kanske skall utvidga greppet och påminna om andra självklarheter med små söta knappar ?
Som t.ex det orimliga i att miljontals människor svälter medan andra frossar. Eller att moder jord inte klarar hur mycket belastning som helst ?
"Human First ""Life First ""Earth First".
Alternativt: Klotförstånd First.

Slumpar

Lite märkliga sammanträffanden, som vanligt.
Förra veckan trillade jag över en dokumentär om Dag Hammarskjöld ( "Fredens pris ", Stig  Holmqvist 2005). Bara för att dagen därpå läsa nyheten att FN krävde en ny kartläggning av omständigheterna kring hans död.
En liten sittning på Café String, efter långt uppehåll. Varför just idag ?
String-konstnären Paul Magnus var där. Just idag.
Tidigt i somras köpte jag två tavlor av honom, men har inte riktigt kommit över att vi aldrig sågs, kassörskan på String tog hand om köpeskillingen.
Det blev ett alster till, som nu hänger på toalettdörren. Och därmed är tavelbehovet, och alla andra matriella behov för den delen, mättade. Skämt åsido, tveklöst är jag ute på det plana partiet av lyckokurvan. Dvs mer matriell standard tillför inte mer välmående.

Hittar en gammal slump-slinga. 
Den 30 september 2009 djupt inbegripen i en diskussion på Schlaug om "det kvinnliga". Den 1 oktober dyker vers nr 28 i Tao Te Ching upp, bara så där. Den var lite småruggig.

Motsättningar

Skrev häromdagen, som svar på en anmärkning på " hur du ser på meningsmotståndare ":

Min inställning till meningsmotståndare är att av dom har jag möjlighet att lära mig. De innebär att jag tvingas att ifrågasätta föreställningar som kanske kommit av "födsel och ohejdad vana". I slutändan kanske det innebär att jag blir stärkt i min ursprungliga uppfattning. Men det låter jag vara osagt, i den här frågan ….

Hittar fram till http://www.sverigedemokraterna.de/ - ett led i fortbildningsprojektet " Sverigedemokraterna har fel ".
Inledningen till fliken om sakligt bemötande lyder :

Politik handlar i grunden om motsättningar. Ska man ”ta debatten” med Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga måste man därför utgå från sina egna värderingar och politiska utgångspunkter.

Jag vill också gärna visa att sverigedemokraterna har fel, eftersom jag tror det.
Men jag vill hellre se att politik i grunden handlar om att förstå. Allra helst om man, som SD.de, "tror på öppenhet och tolerans".

Fosterland

Eftersom jag är man, och inte kvinna, så avhandlas ett ämne i taget …
Har över helgen läst " Fosterland " av Dilsa Demirbag-Sten. Om att växa upp som kurdisk flykting i Sverige.

Den politiskt aktive fadern, på flykt från sina turkiska förföljare, kommer hit 1975. Modern och de fyra barnen, 6, 4, 2 och 0,5 år gamla, kommer året efter. Pappan anpassar sig, mamman inte. Hon längtar hem till Turkiet, Kurdistan, bergen och gemenskapen. Barnen får stryk av sin pappa, men uppmuntras också att ta för sig, i ett land som Sverige "kan de bli vad de vill". Mamman är ständigt orolig, mest för vad hennes släktingar skall tycka om döttrarna blir som svenska flickor. Äktenskapet mellan föräldrarna håller inte för motsättningarna, och uppväxten för barnen låter delvis skräckfylld. Men i slutet verkar även modern tillfreds, det blev bra till slut, fast på ett annat sätt än hon tänkt.
Välskrivet, och osentimentalt.

Lyssnar även på författarens sommarprogram. (P1) Som innehåller den tolkning som inte kom med i boken.
1976 hade vi i Sverige " ett överskott av tillit ",  vi var ett samhälle som blickade framåt, orädda för det främmande. Numera har vi ett " underskott av tillit ", vi tittar bakåt, och är rädda. Och de nyinflyttade kallas  för " invandrare ". Som, bl.a, stjäl våra arbetstillfällen.
I begynnelsen var inte berättelsen. I begynnelsen var inte ordet. I begynnelsen var människan. Unika människor, med unika förutsättningar, och med unika svårigheter. Med ett överskott av tillit vågar vi mötas. Istället för att klistra på varandra kollektiva etiketter, som används för att skuldbelägga, eller kompensera.

Dilsa rubriceras som liberal, ett stackars ord som snart inte går att använda utan att associera till pengar och girighet. Här handlar det nog mer om något i den socialliberala branschen. Frihetsälskande individer, som tar ansvar för sina medmänniskor. Som " värnar livet ".
Köper det. Och framhärdar med att vara multi-kulturell.

Diskussion om boken: En nyanserad, och en mindre nyanserad (som mest handlar om annat).

Nyckeln i låset

På min nyckelknippa sitter tio nycklar, varav tre ser likadana ut. Det är bara en av de tre som skall passa till dörren på jobbet. De andra skall gå till hemmadörren respektive grovsoporna.
Någonstans i bakhuvudet har det funnits en vag tanke, men den har inte kommit upp till ytan. I morse gjorde den det. Nämligen, är det inte förvånansvärt ofta som jag kan öppna dörren bara genom att på måfå ta fram en av de tre likadana nycklarna ? Och så förstås nästa fråga, är det så att flera nycklar passar i låset till jobbet ? Döm om min förvåning - alla tre passar ! En av dom kärvar ordentligt, vilket jag väl tidigare tolkat som att den inte passar.
Är inte så väl insatt i låsbranschen, men jag hoppas att detta inte omvänt betyder att alla som kommer in på jobbet också har tillträde till min egen borg ? Alla vägar leder till Rom, men från Rom kan man bege sig lite varstanns …

Under pågående diskussion om invandringens konsekvenser återkommer frågan om värdet av egen erfarenhet och andras kunskap. Under förutsättning att man är nyfiken, har ett öppet sinne och inte skärmar av sig, så tror jag att växelverkan mellan erfarenhet och kunskap (evidens) är av godo.

Det "känns" rimligt att utgå ifrån att all nyfikenhet börjar med egna intryck. Sedan kommer frågorna. " Har jag möjlighet att få mina intryck bekräftade" ? " Finns det kunskap som inte stämmer med mina intryck " ?

Att istället utgå ifrån "kunskap", utan egen erfarenhet,  tror jag är vanskligt.

Robsten är en person som har stor erfarenhet av invandringens konsekvenser. Utifrån den har han skaffat sig kunskaper. Huruvida han sedan aktivt försöker erfara motbilder, eller aktivt söker kunskap som ifrågasätter hans slutsatser, det vet jag inte riktigt.

Tyvärr har klinisk erfarenhet inom min egen bransch tappat mark, till förmån för renlärigt evidenstänkande. Det kan t.ex få till följd att ett antal , mycket kunniga, experter kan träffas på en videokonferens för att besluta om en enskild patients behandling. Ingen av experterna har träffat patienten, utan kan bara förmedla vad som gäller för en grupp av patienter med liknande tillstånd.
Liknande fel kan uppstå i andra änden, när patienter kommer till mottagningen och har läst i Läkarboken (förr) eller "googlat" , och hamnat helt fel när texten skall tillämpas på just deras tillstånd. (Vilket sannerligen inte betyder att jag har något emot välinformerade patienter. )

Undergivenhet

Monarki som företeelse går verkligen inte att försvara, det är helt förkastligt. När Birger Schlaug tar upp frågan brukar fokus ligga på den ofrihet det innebär för monarken. En annan sida är att vi med monarki stadfäster undergivenhet. Att låta sig styras. En fostran, inte bara av den stackars tronarvingen, utan också av oss. En uppmaning att inte tänka själv, utan acceptera sakernas tillstånd. Som t.ex att leva i ett land som lägger 60 miljarder på reklam - själva sinnebilden av att jag-accepterar-att-låta-mig-luras. I förlängningen omöjliggör det allt tänkande "utanför boxen", om t.ex miljö och livskvalité. Men möjliggör för all världens eliter att jobba ostört. Snacka om varumärke för en världsordning !

En sorglig bild av hur illa det står till, är att jag som tycker så här, ändå blir sittande framför TV:n när tronarvingen gifter sig. Och t.o.m fäller en tår..
Undergivenhet. Borde det kallas underkastelse ?
Än mer av den varan finns här.

Nio till fem

Frågar kollegan och rumskompisen, när vi avslutat överviktsoperation nummer fyra, om vi i längden kommer att stå ut med den här enahanda tillvaron. Han tvekar lite, och svarar plirirgt ; " det gäller att ha ett rikt privatliv ".
Vet inte hur många gånger jag bläddrat fram sidan 141 i Förflutenhetens landskap, av Peter Englund.
För att läsa om Tidens historia.

Människan gjorde sig fri från den nyckfulla tyranni som fanns i naturens växlingar, men bara för att bli fångad av maskinen. För det paradoxala var att samtidigt som  människan skaffade sig ett verkligt grepp om tiden, så gled denna tid ur hennes kontroll. Vi tvingas leva efter mattsamma rytmer som inte är organiska eller komna ur naturen utan som skapats av maskinerna.
( Att arbeta åtta timmar dag ut och dag in är naturligvis vansinne. Människans naturliga arbetsrytm verkar vara högst ojämn och bestå av stråk med mycket hög och hård aktivitet blandad med perioder av stilla lättja.)


Birger Schlaug stångar sin panna blodig varje vecka för denna politiskt inkorrekta fråga.
Idag blev jag varse en hemsida, som verkligen vill utmana nio till fem.

Om någonting skall hända, om någonting skall bli annorlunda, så inte lär det hänga på oss som snart gjort färdigt nio till fem. Utan de som precis har börjat. ( asasecher.wordpress.com)
Snälla ni - fega inte !

Håll Sverige rent - från mohammedaner.

Invandring - eller som en del väljer att kalla det - massinvandring, är ett hett ämne. Gjort lite tafatta försök att förstå var skon klämmer. Inte vet jag om den här debattvändan var så konstruktiv, men ett och annat kom i dagen.

Gladfeminism

Feminism förknippar jag med kamp och ilska. Som omväxling var det skönt med feminism på temat glädje.
Vilket förutsätter, det skall erkännas direkt, att kvinnorna har medfött gott självförtroende, och att männen är klantskallar.
Catherine Deneuve är helt (själv)lysande - lydig företagarhustru som inte tvekar att ta över när maken får hjärtinfarkt - i filmen Potiche. (Francois Ozon).
Skall inte avslöja detaljerna, men slutscenen är magnifik.
Som nu i efterhand får mig att tänka på Elin Wägner, och Väckarklocka.

Don´t overanalyze

Som så många gånger förr - det känns nästintill omöjligt att få någon verklig förståelse för vad som händer när det bryter ut en konflikt utanför landets gränser. Nu senast är det England. Och jag vet inte vilka djuplodande media man skall söka sig till för att begripa mer än det som bilderna på eldsvådorna förmedlar. Allra helst som premiärministern vädjat att omvärlden´ not shall overanalyze what has happended ´.

Det är många superlativer man vill använda på sina barn. Det mesta handlar om ynnest, och oändlig tacksamhet. Och stolthet förstås. Men man lär sig också, av de små liven.

´Dottera´ Sofie har bott i England sedan 2005, och samlat på sig en del erfarenheter av det engelska. Hon var inte alls förvånad. England är så oändligt mycket mer ett klass-samhälle än Sverige, och tilltron till den offentliga välfärden så mycket lägre. Hennes jämnåriga "medelklass-kompisar" som blivit föräldrar börjar t.ex direkt att tänka på hur de skall finansiera privat skolgång för barnen, då den allmänna blir alltmer undermålig, och i förlängningen inte möjliggör fortsatta studier. Kort sagt, en ond ojämlikhetsspiral. Inte konstigt att det lätt briserar, när man skall rädda finanserna genom att ytterligare belasta de som redan  befinner sig ´på fel sida om skranket ´. 

Men visst, man kan hoppa över analysen, visa bilder på bränder, och kalla det för oprovocerad kriminalitet. Allt enligt sedvanlig makt - och media - dramaturgi (?)
Upplopp i England - FT

                                                                     Klarsynt dottera ...

Behovs - och problem - trappor

Det känns inte bra att stjäla idéer från andra, men nu kan jag inte låta bli. Hoppas det är en förmildrande omständigheter att jag tillstår det.

Onkel Olof skriver att man bör välja sina strider. Så långt allt väl.
Som svar på invändningen att världen skulle se bättre ut om alla nöjde sig med vardagliga, anspråkslösa göromål, som att skaffa nytt toaletpapper, leverar OO en spännande tanke. Att likaväl som det finns en behovstrappa (Maslow), så kan man tänka sig en problemtrappa . Dvs man tillfredsställer och löser såväl behov som problem (konflikter) i en given ordning.
Fysiska behov, trygghet, gemenskap, uppskattning, självförverkligande - så ser Maslows behovstrappa ut. Innebörden är t.ex att det inte är meningsfullt med självförverkligande om man svälter. Rimligen är innebörden också att om man tagit sig tlll det översta steget och sedan upplever att någon eller några av de undre stegen knakar betänkligt, då får man vackert kliva ner. Ägnar vi oss t. ex inte väldigt mycket åt självförverkligande, utan att ha tillfredsställt det mer basala behovet av gemenskap ??
Ordningen på trappstegen i behovstrappan känns rimliga. Men, i vilket ordning löser man problem och konflikter ? Onkel Olof föreslår att man börjar med de små bekymren, som att fylla på ny toalettrulle, innan man tar sig an större bekymmer. Men är det inte precis tvärtom ? Är det inte just för att vi ser det så (nu tar jag snart i så jag spräcker mig) som vi är så oförmögna att få rätsida med stora problem ? Som t. ex klimathot. Vi fastnar helt enkelt på de nedersta trappstegen. Tänk tanken att man, till skillnad från behovstrappan, går problemtrappan uppifrån och ner. Och helt enkelt struntar i alla små futtiga privata bekymmer så länge det finns större problem att lösa. Toalettrullen får vänta.
För att spräcka mig fullständigt, det (borde) finnas ett vackert samband mellan de här bägge trapporna ; den som nått det översta trappsteget på behovstrappan, är också den som har möjlighet, och skyldighet, att vandra ner för problemtrappan !
Härmed är BP - trappan ett etablerat begrepp :-)

Siri Derkert - i balans

Det är inte så lätt att hålla isär det privata och det offentliga.
Känner en omåttlig stolthet att det är just vår dotter som fick göra  reportaget om Siri Derkert, om alla dötttrars kamp, för jämlikhet och fred. Det känns stort.

I programmet får vi höra ett kort klipp hämtat från radioarkivet, när konstnärinnan (1968) betraktar sitt 145 meter långa konstverkverk i Östermamlstorgstorgs tunnelbanestation. Hon förklarar innebörden i vågskålen, " den obalanserade vågskålen, den obalanserade rättvisan ". - Det väger inte jämt, det väger inte jämt förstår du. Till slut måste världen ramla sönder, om det inte blir någon ändring.
Vart tog den vägen - helhetssynen, klarsyntheten och stridsviljan - från 60 - talet ? 
Man kan ju hoppas att den bara gått i ide. Och snart vaknar igen.

Att som Siri Derkert inte bara resignerat konstatera att världen är galen, utan också göra sitt yttersta för att  påverka den - det känns stort.
Utställningen på Moderna Muséet pågår till den 4 september.

Human 2

Birger Schlaug hade för några dagar sedan ett inlägg om mänskligt och humant. En pessimistisk betraktelse, färgad av massmördarens pr-framgångar.
Kommentarerna brukar dö ut efter något dygn, men jag ville inte släppa taget om Realist.
Har fått en hel del att tänka på. Hoppas jag inte helt resignerar.
Human 1

Skilda Världar 2

Idag fick vi titta in på den ombyggda operationssalen. Fantastiskt fint, med hygieniska glasväggar, perfekt ventilation och inte en lös kabel, att snubbla på, så långt ögat når. Bara att gratulera, patienterna och oss som jobbar där.
Smakar det så kostar det. 25 miljoner kronor. Men det drabbar ingen fattig, pengarna finns.
Tänker inte gnälla. Bara rekapitulera ett inlägg från mars 2010, i samband med att en Lottovinnare ensam vunnit 30 miljoner dollar. Enligt Peter Singer skulle det kunna förhindra 100.000 människor att dö i malaria, diarée, luftvägsinfektion eller mässling. Så ombyggnaden skulle kunna rädda c.a 15.000.
Eller, om det biter bättre, ett myggnät kostar ungefär en femtilapp. 25.000.000 delat med 50; det blir en halv miljon myggnät.
Så där kan man hålla på. Egentligen ganska adekvat. Men vår (s.k) globaliserade värld tar inte så stort intryck av den sortens funderingar.
Skilda världar 1

Upp och ner

Ibland blir man besviken, ibland blir man nöjd.
Impulsköpte, på nätet, " Aldrig bli som ni" - 16 CD med  Mikael Wiehe. Och blev besviken.
Impulsköpte, på hemväg från Västerhavet, " Roskilde Orange Stage 2 juli 1999 " - 2 live-CD med Ulf Lundell.
Och blev nöjd.

100 - åringar

Satt i operationskläder på den nya parkliknande bänken utanför Ersta sjukhus, och väntade på en datatekniker som skulle hämta en nyckelknippa. En äldre kvinnlig taxichaufför passerade, hon sökte liksom kontakt, men sa inget. En lite stund passerade hon i andra riktningen, och då kunde hon inte hålla sig längre.
- Skulle du vilja bli 115 år ? frågade hon.
- Öööh .. nej, tror inte det … 85 kanske, fick jag ur mig.
- Jag vill vara frisk, sen får det räcka, blev hennes svar.
Ville gärna tro att det här var ett fullständigt spontant taxi-existentiellt utbrott. Tills jag senare på kvällen såg att hela första sidan i SvD berättade att de som föds idag i genomsnitt kommer att bli över hundra år.

Våga vägra

Läser några inlägg som är kritiska mot Pride-festivalen.
Man känner sig obekväm i den exhibitionistiska gay-kulturen, ogillar det helt enkelt. Men huvudinvändningen är att Pride blivit "politiskt korrekt", d.v.s den som vill avstå kan räkna med gliringar.
Uttrycket "politisk korrekt" är alltid negativt värdeladdat, det används för att beskriva feghet, grupptryck och repression. Det är många gånger ett passande uttryck för att avslöja just sådana brister. Att bara prata vackert, att gärna hämta hem lättköpta popularitetspoäng, utan att någonsin vara beredd att stå för det i handling hör också hit. SD har byggt hela sin idévärld på att samhället är fullt av sådan korrekthet och hyckleri.

Men jag tänker, att "politiskt korrekt" också kan uppfattas som något positivt, som inte behöver uppfattas som   hyckleri. Utan snarare en gemensam strävan.
Pridefestivalen är en träning i att möta det som är annorlunda och främmande. Alla vinner på av att vi regelbundet kör  sådana träningspass. Vill man spetsa till kan man säga att ju mer främmande det känns (med homokultur), desto viktigare att man deltar.
Man kan också hävda att det ytterst handlar om att aktivt bidra till något som gynnar det gemensamma snarare än den enskilda. Vilket i förlängningen kommer att gagna - alla. Ungefär på samma sätt som ökad jämlikhet i slutändan gynnar - alla.

Det har slagit mig under åren att deltagande i Pride verkar vara uttryck, inte så mycket för vad man brukar lägga i begreppet "politisk korrekthet", utan snarare en rätt stillsam och tystlåten längtan. Att visa solidaritet med en (faktiskt) utsatt grupp. Att bekanta sig med det annorlunda.

Att göra upprop under mantrat "Våga vägra pride" är kanske också en slags politisk korrekthet. För vad är mer politiskt korrekt idag, än att i första hand se till sin egen bekvämlighet ?
Våga vägra ego ?
Jämlikhetsanden.

Storskallig

Någon skrev om "storskalighet", men stavade det istället "storskallig". Kanske en intressant felstavning.

Stor skalle, och stor hjärna, utmärker människan. Mycket intelligens har vi fått, och många möjligheter att överge ursprungliga livsvillkor. På gott och ont.
För egen del skulle jag önska att vi använde den där intelligensen till  lite mindre storksliga projekt. Inte så mycket av mer, fler och större. Har fått för mig att världen, och jag själv, skulle må bra av det. ZERO.
Kanske kan man säga att jag är lite undrande både inför storskalighet och storskallighet.

Men man skall vara ödmjuk, och skeptisk. Är jag bara avundsjuk ?

Tage Danielsson sa;

om jag tänkte som fan
kanske tänkte hela dan
på mitt liv och så fann
nån sorts mening som var sann
då får jag inte glömma en förbannat viktig grej
att då gäller denna sanning bara mig

Working Class Hero

Det är inte precis inne att prata om klass-samhälle. Som om det problemet föll till marken tillsammans med järnridån, som om vi alla numera tillhör samma medelklass.
Klass-skillnader handlar nog inte så mycket om lön och standard. Utan mer om status, att bli respketerad, och framförallt att skyddas av ett nätverk som hjälper fram de som saknar begåvning. Medan den som växer upp utan den supporten ständigt måste bevisa, för sig själv och för andra, att man duger.

Mitt arbete är ett hantverk, inte särskilt svårt. Kraven på tankeförmåga är ganska begränsat, ansvaret är visserligen stort (eftersom det handlar om människors hälsa), men om det går snett så får jag all möjlig hjälp som fråntar mig ansvaret (dock inte lönen eller statusen).
Tänk tanken, att hierarkin såg annorlunda ut, rentav omvänd. Att kirurgen tittar upp på svetsaren, och avundas den respekt han åtnjuter. Då skulle en dålig svetsare alltid klara sig på något sätt, kirurgen skulle alltid få bevisa sin duglighet. Nu är det, som bekant, tvärtom.
Att börja prata om ett " klasslöst samhälle " är väl det mest poltiskt inkorrekta man kan företa sig.
Men det är en vacker tanke.
Här är någon som vet (bättre) vad han talar om.
John Lennon - Working Class Hero

Kontrollbehov

Föräldrarnas brasilianskfödda hemsamarit från Rio har 22 syskon, alla med samma mamma.

Tänk om alla 22 gifter sig och får barn. Plötsligt  består den närmaste familjen av hundratals. Ofattbart för en nordbo, som vant sig vid att ha kontroll, och bara ha några få att ta hänsyn till. Vilken social träning !

Det slår mig - handlar  skepsis emot invandring om kontrollbehov ? Det som är främmande och annorlunda är ju svårare att kontrollera.

Kontrollbehov vill man förstås inte kalla det, vem vill tillstå det ? Bättre att framhålla komplikationerna som uppstår i spåren av ”massinvandringen”.

Men så börjar jag undra om vi inte lite till mans, inte bara invandrarna, är "komplikationer", svåra att kontrollera. Det krävs enorma insatser av propagande och reklam för att få frihetsälskande människor att lydigt jobba, handla, sova, jobba, handla, ( i bästa fall ) sova .

Om jag går till min egen lilla bubbla, sjukvården, så är det slående att människor drabbade av sjukdom numera hellre betraktas som trasiga maskiner i behov av lagning. Den som inte kan/vill följa ”vårdprogrammet” brukar kallas för ”lite speciell”. Ett utttryck som inte förekom för tjugo år sedan,  nu hörs det dagligen.

Immigrationspolitiken är ett misslyckande. Men problemet är nog inte att de kommit i sådana ”massor”. Utan behovet av kontroll.

Om man hade 22 syskon att ta hänsyn till kanske det skulle vara lika naturligt att bosätta sig i Tensta, som bland andra vithyade akademiker på Södermalm ?

Det handlar om att släppa taget ? Wu- Wei.

Tolka mig rätt, jag förordar inte att alla skaffar 22 barn …

Betraktelse

Och världen har ännu inte sjunkit ner i glömska,
ännu lyfter vi en glittrande fisk ur vattnet
och håller den sprittande kroppen i handen,
och försöker minnas.
Men vi minns ingenting,
vi saknar det för alltid försvunna,
vi berörs,
men vi vet inte varför,
vi har stenat våra förnimmelser


Lugnt och stilla vaknar vi
och går ut i en värld som rämnar,
och vi reagerar inte
Vi uppträder helt korrekt,
som om allt var som det skulle,
som det skulle kunna ha varit
om vi hade väjt i tid.


Vi utrotar lugnt det vi skulle förvalta,
och det finns inget vi kan skylla på,
den tiden är förbi.
Vi förvandlar vår värld
till en avbild av det vi fruktade,
vi blir det som en gång skrämde oss,
det är märkligt.


Vi kan inte längre fly,
vårt öde ligger redan bakom oss,
djupt förborgat i vårt ursprung.
Och vi vägrar att vänta,
eller lyssna,
vår nonchalans är ofattbar.
Vi glömmer,
vi glömmer det vi mest borde minnas.


Ännu driver vi avgrunden framför oss,
och dansar våra dömda roller,
som om pjäsen inte handlade om oss.
Ändå vet vi att vår tid är utmätt.


Och solen skall falla genom trädens löv,
och vattnet skall stillna,
och vinden dö.
Vi skall sitta i skuggan av en växande skuld,
och se barnen formulera vår skam,.
och det skall bli skymning


Vi är en del av jorden,
och den är en del av oss,
allt hör ihop.
Jorden tillhör inte människan,
allting är sammanlänkat,
som blodsbanden inom en familj.
Människan vävde inte livets väv,
hon är blott en tråd i den,
vadheltst hon gör mot väven
gör hon mot sig själv.




Betraktelse (1994)
Kortfilm, skriven, uppläst och regisserad av  Gunnel Lindblom, 
Keve Hjelm, som tyst illustrerar texten, spelar den ensamme bonden.
Som odlar sin potatis.

La Prima Cossa Bella

En udda film. Och en udda filmupplevelse.
Salong med fyra rader, delade den bakersta med tre tanter som gärna ville kommentera varje scen. Jag intalade mig att det var charmigt. Och tänkte på lagförslagen som lär vara på väg - om civilkurage.
Filmen ? Vimsig, rörig, italiensk. Men den tog sig, hela vägen till en klar fyra (av fem). Fällde t.o.m en tår. Det gjorde tanten bredvid också.

Överens

Vi opererar fyra överviktiga patienter om dagen. Det är i mesta laget.
Vi är naturligtvis koncentrerade, hela dagen. Men unnar oss att prata om annat.
Min operationskompis var på Pride, och hörde Emil Jensen. "Väldigt långt till vänster, men det får man ta. Du skulle gillat det."
Han fortsätter recensera. Mikael Wiehe, Ulf Lundell och Tommy Körberg. Dom är i mesta laget, dom också. " För mycket ego".
Vi är inte helt överens, men det är OK. Det kan man unna sig - i en demokrati.

Har fått svidande kritik för SD-inläggen, dvs försöket att förstå hur de tänker. Det är inte OK.

Intuition

Även på jobbet har jag för vana att ta med en bok in på toaletten. Gärna en tunn.
Idag blev det några rader ur Bo Eneroths lilla skrift  " Att handla på känn "

Det intuitiva beslutet beslutet förutsätter  alltså en djup och omfattande, personligt upplevd erfarenhet av situationen eller företeeslen ifråga. Så till vida är den extrem erfarenhetsgrundad, men samtidigt måste denna erfarenhet vara ostrukturerad. Detta kräver att jag står ut med den ångest som lätt uppträder när man får mer och mer information utan att veta hur man i slutändan ska kunna väva ihop alltsammans till ett beslut, som tar hänsyn till allt man får veta. Det gäller att stå ut med att avstå från medvetna struktureringar av ett växande kaos av kunskapsfragment; att orka vara i en ökad förvirring utan att börja sålla, begränsa sig och göra avgränsningar i informationsflödet.
Det intuitiva beslutet innebär att jag uppsöks av beslutet.

Ur jorden

Till slut är väl mitt potatisland ett uttjatat ämne.
Eller så är det tvärtom. Kanske skulle världen se annorlunda om alla hade en liten täppa. Inte så mycket för att utrota fattigdom, utan mer för att stimulera goda sidor. Som att vårda, att ta ansvar, och känna lite mer samhörighet med den natur som faktiskt föder oss.
I kväll var det premiärkok. Vi fyllde picknick-korgen med dill, gräddfil, matjesill, folköl, två nubbeglas och ett spritkök. Och dukade sedan upp vid sidan av det lilla landet.
Spaden i jorden - vilken känsla att se allt som gömde sig därunder. Så självklart för en äldre generation, inte för oss.
Det smakade underbart.