Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

fredag, augusti 07, 2009

Klokskap anno 1969



"Streck i kanten" fortsättning.
Kan inte erinra mig när jag senast läste något så klargörande. Skrivet för 40 år sedan. Av en moderat. Häftigt!
"Den rastlösa välfärdsmänniskan. Tidsbrist i överflöd - en ekonomisk studie " av nationalekonomen Staffan Burenstam Linder. Som var rektor för Handelshögskolan och handelsminister i den första borgerliga regeringen.

Boken är skriven under studier i USA och blev en internationell framgång, översatt till elva språk.
En bok befriad från "jag-vet-bäst-och-skall-rädda-världen". Och från ensidiga indelningar i goda och onda, profitörer och utnyttjade. Utan enbart knivskarp iaktagelse och analys. T.o m reklam får här en rationell förklaring, vilket (också) känns befriande. Det är faktiskt rationellt, enligt SBL, att vara irrationell ( att påverkas av reklam) eftersom det spar tid (som vi har ont om) jämfört med om man skall försöka fatta helt rationella beslut i alla de valsituationer vi ställs inför.
SBL driver tesen (och leder i bevis ?) att ökad produktivitet MED NÖDVÄNDIGHET innebär att effektiviteten måste öka på alla områden. Inte, som vi gärna tror, att effektiv varuproduktion skapar förutsättningar för en massa fri tid. Istället blir tiden den stora bristvaran.
Förutom huvudtesen om tiden som bristvara ("tidsjakt kan vara lika förödande för mänsklig tillvaro som tradionel hungerpiska") är det ett återkommande tema att tidigare tänkare och ekonomer, som Marx, Stuart-Mill, Keynes, Galbraith faktiskt trodde att människans materiella behov kan tillfredsställas. John Stuart Mill:
"the best state for the human nature is that in which, while no one is poor, no one desires to be richer, nor has any reason for fear of being thrust back by the efforts of others to push themselves forward". (!)
Här kunde jag stanna. Men väljer att vara riktigt långrandig - det är den här boken värd - och återger ytterligare några citat.

I nutida öron har John Stuart Mills uppfattning om stagnationens välsignelse en underlig klang. Allt tal om konsumtionsmaximum förkastas som "idealism" eller "utopism", begrepp som numera har fått en negativ underton till följd av sin "opraktiskhet". De människor som säger sig betivla möjligheten av behovstillfredsställelse är säkert uppriktiga. Men de är också fientligt inställda till blotta tanken. Detta är kanske mer förvånande. Vi har kommit att ogilla den slutgiltiga framgången. Medlen har blivit målen. Missnöje med de materiella villkoren betraktas som en sporre i livet. Våra förhoppningar och ambitioner förknippas med materiellt "framåtskridande". Strävandena att skapa ekonomisk tillväxt har medfört nya värderingar och "vested interests". Behovstillfredsställselse framstår som ett verkligt hot, inte bara som ett ekonomiskt-politiskt problem."

Vår ekonomiska analys tillåter oss endast att föreställa oss en allmänn välståndsökning utan alla interna spänningar.Ett skäl till att den erforderliga analytiska ramen ännu inte skapats kan också mycket väl tänkas vara att folk har varit ovilliga att röja väg för tankar som leda till den slutsatsen att det ekonomiska framåtskridande, just genom att lyckas så väl,skulle ha undnaröjd behovet av sin egen fortsättning. Tanken på framåtskridande, f.n detsamma som ekonomisk och tekniskt framåtskridande - utgör som J Bury påpekat "the animating and controllling idea of western civilization". För att skydda oss mot eftertankens kranka blekhet undviker vi att fortsätta oss i den belägenheten att vi tvingas erkänna att detta framåtskridande skulle kunna vara ett tillfälligt medel snarare än ett evigt betående mål. Ingen ifrågasätter värdet av tekniska landvinningar, inte ens om de innebär ett hot mänsklighetens fortbestånd. Hur kan vi då vänta oss att någon skall ifrågasätta värdet av en mindre riskabel ekonomisk tillväxtprocess?

Ett land måste ha en hög tillväxt för att göra sig gällande i den s.k "tillväxtolympiaden". Detta förfäktas av många och är naturligtvis i sig självt sant. Men det förklarar inte varför det över huvud taget kommer till stånd någon sådan tävlan mellan länderna. Den fråga vi har att besvara flyttas bara ett led bakåt. På samma sätt brukar man ibland säga att det behövs ekonomisk tillväxt för att ge utlopp för individernas dådkraft…. men hur riktig än denna iakttagelse kan vara, förklarar inte heller den varför det är just inom ramen för ekonomiskt framsteg som man skall få utlopp för dessa krafter. Dessutom kan det inte förklara varför tillväxtintresset ökar.

Den som behöver rationella argument för att sticka hål på "bubblan" får god hjälp av Staffan Burenstam Linder.

1 kommentar:

RL sa...

En kinesisk ledare utropade en gång: "Erövra eller dö."

För att kunna ta steg framåt behövs en insikt om historiska felsteg. Hur detta ska formuleras är en uppgift för, inte fan vet jag.