" Usain Bolt tog sprinterlöpningen till en ny nivå i söndagskvällens VM-final" stod det i undertexten till helsidesbilden på förstasidan i DN. Världsrekordet sänktes från 09.69 till 09.58.
Donald Lippincott var nitton år när han fick åka till Stockholm (under förutsättning att han själv kunde betala resan) för att vara med i de olympiska spelen 1912. ( Min farfar, sjutton år 1912, som var uttagen till gymnastiktruppen fick däremot inte lov att åka för sina föräldrar...). Den gänglige amerikanen satte i försöken världsrekord med tiden 10.6. Kanske var det 10.58 ? I finalen kom han trea. På 200 meter blev det silver.
En sekund på hundra år. Med hjälp av allt, ALLT, som vetenskap och modernt samhälle kan mobilisera. Raffinerad kost, utstuderade träningsmetoder, superutvecklade material, obegränsade träningstider och sannolikt otillåtna medel för att ytterligare höja prestationsförmågan. En sekund på hundra år.
1. Jag är inte imponerad. Varför inte 08.58 ?
2. Jag tycker det är synd. Att elitidrott inte fick fortsätta som amatöridrott.
2. Jag är helt säker. På att Johan Esk, och alla andra rekordnördar, har missat poängen. Tjusningen med idrott är KAMPEN. Inte tiden. Man mot man, kvinna mot kvinna. Eller bara kampen mot sig själv.
Både Svd och DN har i upphetsningen räknat ut hur Bolt skall kunna pressa tiden ner mot 09.40.
Så här håller vi på. På alla fronter. Inte minst med våra barn. Som svarar med att göra sig själva, eller andra, illa.
Till vilken nytta ? Till vilken glädje ? Ett svenskt världsrekord kanske kan betala notan ?
Låt Tyson Gay och Usain Bolt springa i fladdriga shorts, i skymningen efter jobbet, på någon gammal kolstybbsbana. Det skulle gå lite långsammare. Men kampen och spänningen skulle vara densamma.
Taoism ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar