Paris, je t´aime

Rycker till mig en bok ur hyllan för att ha med på dagens första toalettbesök. Det blir Vårdande som lindrar lidande.(!) Läser på sidan 67 under rubriken Medmänniskans betydelse: Kvinnor med cancer uppvärderade och beskrev relationer som det mest meningsfulla eller det enda verkligt meningsfulla i livet..
Kommer att tänka på gårdagens underbara hyr-rulle, Paris, je t´aime. 18 kortfilmer om - relationer. Från montmartre, quais de seine, quartier marais, tuillerie, arrondissement 16, port de choisy, bastille, places des victoires,, quartier latin, parc monceau, quartier des enfants rouges, places des fetes, pigalle, quartier de la madeleine, parc la cahise, fabourg saint denis,arrondissement 14 och tour eiffel. Arton pärlor av arton författare/regissörer (?).
Favoriten är (bilden) quais de Seine. Där fördomar mot muslimer kommer på skam.

Yes we can.

Läser DN:s intressanta artikel om de sista turerna vid klimatmötet i Köpenhamn. Inte minst bilderna berättar, det man redan visste men gärna förtränger, att även de högsta politikerna är vanliga människor. Som styrs av känslor.
”Det är en irriterad stämning därinne. Løkke Rasmussen och Merkel argumenterar med upp- rörda stämmor. Merkel fräser till Obama: Det var ju vi som bjöd in dig till oss! Obama verkar trött, men saklig. Plötsligt är det nå- gon som skämtar och alla utom Obama börjar skratta. Han bara stegar ut ur rummet med allvarlig min.”

Blir mer och mer övertygad, i Johan Ehrenbergs anda, att det inte är politikerna som åstadkommer verkliga förändringar. Det gör vi själva.

(Se kommentarerna till Ehrenbergs ledare. Klimatskeptikerna trivs i vinterkylan.
Schlaug har f.ö en bra hållning till ifrågasättare. Låt alla komma till tals, ta skeptikerna på allvar, och låt oss hoppas att FNs klimatpanel har fel. Det mesta talar för att de inte har det, då får vi förhålla oss till det.)

Skrik i kylan

Godmorgon världen på radion, kaffe på bordet, minus 12 på termotmetern, solen har tagit sig upp över hustaken och elementet går för fullt.
Då hör jag skrik från gatan, gallskrik. Jag hatar dig, jag hatar dig. Öppnar balkongdörren och släpper in kylan. Skriken kommer från en ung kvinna som halvspringer ner mot Londonviadukten, femti meter bakom halvspringer en ung man. När hon börjar springa, börjar han springa. Hon fortsätter skrika utan att vända sig om. Under viadukten vrålar hon jag ångrar mig.
Tio minuter senare hör jag nya skrik, nu kommer de tillbaka upp för backen. Lite långsammare, han lite närmare. Hon springer över gatan, han efter, in på Shellmacken.
Det sista jag ser från fönstret, är att de går, långsamt, bredvid varandra upp på Erstagatan.

Hoppas det ordnar sig.

Liten tuva...

Har två sommarcyklar stående i hallen, rädd att de annars skall bli stulna.
Blev häpen imorse, att brevbäraren lyckades välta hela ekipaget - med Södermalmstidningen.

Myggnät

Vi äter lunch med representanten, som visar oss nya operationsprodukter. En av dom vann pris i Amerika för bästa nykomling inom titthålskirurgin. En graciös skapelse som mjukt matar fram små självupplösande plastskruvar. Mycket imponerande.
Sen får vi se det senaste på nätmarknaden. Nät för att laga bråck i ljumsken och bukväggen. Vi får titta, klämma, känna, och beundra. Och medan vi äter den goda varmrätten frågar vi försynt om det går att göra något åt priset. Det gör det säkert.

För något år sedan berättade en kollega om en studie han läst. Den var från Indien, där det inte är lika självklart att lägga ut 1000 kronor på ett plastnät. Någon hade varit fräck nog att inhandla myggnät på metervara, som han sedan steriliserade och klippte till. Det fungerade, enligt uppgift, alldeles utmärkt. Till en kostnad av i storleksordningen 50 öre per nät.

Känslobaserad kirurgi, att våga lita på känslan, intuitionen, handlar om helhetstänkande. Att inte hamna i periferin, där man bara tar hänsyn till vissa aspekter. För tillfället har vi skärmat av oss i vetenskap, teknik och pengar. Och glömt bort att fråga vad som är viktigt, vad som är viktigast. Glömt bort att fråga om det är rimligt att vi lägger ner massor av pengar på att utveckla titthålsutrustning, samtidigt som massor av människor kämpar för sin överlevnad.

Men det är som vanligt. Att vara kritisk på kammaren går bra, att stå upp på torget är svårare. Det är ju så himla skönt att vara en i gruppen, med i gemenskapen. Så jag tackar ja till lunchen, och deltar livligt i diskussionen om vinnande vägval i titthåls-shopen.
Efter avslutat möte går vi hem till mig och tömmer några pilsner. Skål !

Integritet

På morgonmötet är det en av kollegorna som lättar sitt hjärta.
När vi inte längre har religion sätter vi hoppet till sjukvården.
Sjukvården utnyttjas för att dämpa vår rädsla för att dö.

Att operera människor för övervikt, istället för att satsa på prevention, är verkligen ett nederlag.

Efter den uppriktigheten går vi till operationsavdelningen och sliter hårt, hela dagen, med fyra överviktiga patienter.
Kollegans tanke för dagen surrar i bakhuvudet.

På Birger Schalugs blogg läser jag att poeten Bob Hansson lämnar Bonniers för att ge ut på Ordfront. Han får förstås beröm , även av kommentatorerna, för sin "integritet". Dvs att han, även i handling, står för sina åsikter.

Bob Hansson ger hellre ut på Ordfront än Bonnier. Eftersom Ordfront delar hans värderingar, att allting inte handlar om lönsamhet.
Dr ESE hjälper hellre Y än Z ? Eftersom Y, till skillnad från Z, oförskyllt drabbats av sjukdom.

Sjukhuskonst

Dagarna är ju, tack och lov, ganska inrutade.

Man går från A till B. Framme vid B inväntar man nya order.


Blir lätt lite snopen om man mitt i den inrutade vardagen får en möjlighet att välja.
Igår var det min uppgift att bevaka den gemensamma överviktsmottagningen på Huddinge sjukhus.
Tar cykeln på pendeln till Flemmingsberg, och letar mig fram genom de ändlösa korridorerna till avdelning B 74.
Efter en halvtimmes väntan står det klart att just den här dagen är det ingen mottagning. Det har blivit ett s.k missförstånd.
Jag lomar snopet tillbaka i de långa korridorerna, och undrar vad jag ska göra av min nyvunna frihet.
Istället för att stiira rakt fram , mot nästa B, flackar blicken lite hit och dit. Bl. a stannar jag till vid en vacker bronsstaty, som jag inte lagt märke till tidigare.
Det blir en fika i multi-kulti-kafeterian. Och sen har jag all tid i världen att istället för pendeln ta cykeln tillbaks till Ersta.

Den här eftermiddagen skulle inte gillas av profeterna i lean-production. Men desto mer av oss som tror på tillfälligheter.

Downloading Nancy

Du vet inte vad smärta är, skriker Nancy (Maria Bello) ut i Downloading Nancy.

Man kan aldrig veta hur andra känner. Men det här är så starkt gestaltat att man tror man förstår.
(Johan Rencks långfilsmdebut från 2008)
4+

Kierkegaard och lean-production.

Kursen i Humanistisk medicin går vidare. Under våren avhandlar vi Samtalskonst och Lean-production. Det förra är lätt att förstå, men vad har toyota-production-system med humanistisk vård att göra ?
Men om man ställer Kierkegaards berömda citat bredvid en programförklaring för lean, så kanske de inte ter sig helt olika.

Om jag i sanning vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag finna där hon är och börja just där. Detta är hemligheten med hjälpkonst. Den som inte kan det inbillar sig när han tror att han kan hjälpa någon.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än han - men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det honom inte att jag kan mer än han.
Om jag ändå vill göra gällande det att jag kan mer än han, så är det för att jag är fåfäng och stolt så att jag i grunden i stället för att gagna honom egentligen vill bli beundrad av honom.
All sann hjälpkonst börjar med ödmjukhet. Hjälparen måste först ödmjuka sig under den han vill hjälpa och därvid förstå att hjälp är inte att vilja härska men att tjäna, inte att vara den maktlystne men den tålmodigaste, och villighet att finna sig i att ha fel och icke förstå vad den andre förstår.
(Synpunkter for min forfattervirksemhed. 1848)


Forskaren Jeff Liker har använt 14 punkter för att karaktärisera lean production:
Basera beslut på långsiktigt tänkande även då det sker på bekostnad av kortsiktiga finansiella mål.
Skapa kontinuerliga processflöden för att föra upp problem till ytan.
Använd dragande system för att undvika överproduktion.
Jämna ut arbetsbelastningen.
Skapa en kultur där processer stoppas för att reda ut problem.
Standardiserat arbete är grund för ständiga förbättringar och för medarbetarnas medverkan.
Använd visuell styrning så att inga problem döljs.
Använd bara pålitlig, väl beprövad teknik som passar medarbetare och processer.
Se till att ledningen känner verksamheten på djupet, lever enligt företagets filosofi och lär andra att göra det.
Utveckla människor och arbetslag som följer företagets filosofi.
Respektera partners och leverantörer genom att hjälpa dem att bli bättre.
Gå och se med egna ögon för att bättre förstå en situation.
Fatta beslut långsamt och i samförstånd. Överväg alla alternativ och genomför sedan valt beslut snabbt.
Bli en lärande organisation genom att ständigt reflektera och förbättra.


Det handlar om I den andres stol ? (1,2)

Öppna kyrkor

Ibland slås man av tanken "varför har ingen tänkt på det förut". T. ex , hur kunde det dröja så länge innan någon satte hjul och dragpinne på resväskan.



En fågel värjer sin egen bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten.
(Elin Wägner - Väckarklocka)

Läser i Stockholms Fria Tidning att Gustav Vasa kyrka håller nattöppet för hemlösa.
Så enkelt., och så självklart.

Man kan undra

Man kan undra varför vi bryr oss om vissa konflikter och inte andra. I t.ex Kongo pågår en konflikt som skördar många offer, utan att vi hör om det.
Man kan också undra varför intresset upphör efter några veckor. Det kanske beror på att nyheterna blivit en del av underhållningsbranschen.


Michael Winiarski rapporterar från Haiti.

Slutligen hänger ett citat kvar, som en lärdom i hur den så kallade mediedramaturgin fungerar under katastrofer. Det var en läkare på ett barnsjukhus som sade det (sedan han medgivit att han blivit cynisk med åren):
”Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två–tre veckor – vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?”
DN:s korrespondent
michael.winiarski@dn.se

Nina Björk om det privata

Somliga texter kan man läsa om och om igen. Inte för att de är obegripliga, utan för att de sätter fingret på något svårfångat och viktigt.
Nina Björks favoritämne är den ensamma individen. Som egentligen, varken är eller vill vara, så oberoende som det individulistiska evangeliet predikar. Individen måste förstås i sitt sammanhang. Att bara se individen ger en falsk bild. Men att bara se sammanhanget, och de övergripande strukurerna, leder lika fel. Det förra är ett borgerligt missgrepp, det senare vänsterns.
Läsvärd krönika.

Saxofonmannen

Inte så sällan får jag höra att jag inte vet vad jag vill. Det är sant.
Någonting som jag absolut kan tänka mig, om ödet vill att benen inte längre bär, är att göra som den här mannen.
Han sitter i sin permobil utanför ICA vid Hökens gata och sjunger till inspelat komp. När andan faller på spelar han med stor inlevelse på saxofonen. Han är den närvarande typen, som lägger märke till allt som händer och söker ögonkontakt med oss som lyssnar.
Nu kan jag varken sjunga eller spela saxofon. Man kanske kan jag rita gubbar och ge till förbipasserande ?

Hyllning till livet

Birger Schlaug blev för några månader sedan pressad på bloggen om sitt förhållande till religionen. Ett av de inläggen har BS länkat till dagens predikan. (Om hur vilse de religiösa kan gå, nu senast efter jordbävningen på Haiti.)
Det är framförallt en väldigt vacker hyllning, inte till några förebilder eller höga principer, utan till livet.
Och samtidigt blir den en skarp kritik mot den färdriktning vi har för tillfället.

Låt det bli som det blir. Lev som om livet var värt något. Känn så många stunder du bara kan, känn så många dofter du bara kan, känn lyckan i att veta att hjärtat slår ännu ett slag, ta vara på det. Du är Livets barn. Det måtte väl duga. Sådan är min tro. Till det behövs inga gudar, bara liv.

En sked med hål i

Slår på TV:n och ser kirurgen från Läkare utan gränser plåstra om människor på Haiti. Han är nöjd, nöjd med sin insats. Han har gott självförtroende, det ser man. Men hur är det med självkänslan ?
Är nog lika bra att följa Realists exempel, och att ta det här med självkänsla på allvar.
Om inte annat, för blogg - trovärdigheten.

Plockar fram Ditt inre centrum - om självkänsla och självbild av Marta Cullberg Weston, som jag fick av Ewa som välmenande present för några år sedan.



Självförtroende är duktighetsbaserad självkänsla. Det handlar om det du gör, istället för den du är. Man kan säga att självförtroendet är baserat i våra tankar (hjärnan) medan självkänslan är känslomässigt förankrad (hjärtat).
....
En sund självkänsla handlar mindre om att känna sig harmonisk och värdefull än om att att kunna handskas med känslor av otillräcklighet, oförmåga, skam eller skuld, - vilket krävs för att kunna vila i sig själv.
....
Självobjekt är för självet vad syret är för kroppen.
Självobjekt är usrprungligen de nära personer som ger oss den spegling och omsorg som krävs för att vi skall utveckla vår självbild och vår självkänsla.
....
Jag brukar säga att personer med dålig självkänsla har en sked med hål i. Även om de får positiv bekräftelse från omgivningen rinner den ut genom hålet och ger ingen varaktig förändring.
....
I en kognitiv terapi fokuseras arbetet på att att utveckla effektiva strategier för att motverka den inre kritikens attacker.
I en psykodynamisk terapi försöker man hitta rötterna till den negativa inre kritken. Avsikten är att kunna rensa bort detta inre gift med rötterna.

För 55+ ligger nog KBT -laga - hålet bäst till. Någon ny sked har jag inte råd med.

Kirurgen som lappar och lagar på Haiti känner jag rätt väl. Han har ett stort behov av hävdelse, men om han har hål i skeden vågar jag inte uttala mig om.

Into the wild

Äter lunch till Vetandets värld, som har rubriken Ut i det vilda.
Historiker Carl Holmberg gör en indelning av äventyrare, som knyter an till gårdagens fundering.De som söker sig ut i naturen för att tävla, bevisa och bekräfta. Och de som gör det som en flykt från civilisation och konsumtion. De förra finns det gott om, de senare hittar man inte lika lätt. Svante Hysen, som önskar han vore född för 5000 år sedan, har sedan nittiotalet flera gånger lämnat arbete och civilisation för att istället leva ensam i naturen, där han känner sig mer hemma. De berättar han vackert om. Bl.a om hur känslan och intuitionen, tvärtemot livet i civilisationen, leder honom rätt.
Tänker osökt på Cristopher Mc Candless , bilden,( Into the wild av Sean Penn) som hade samma längtan. Hans slutsats blev, att han ville leva i samklang med naturen, men också i ett socialt sammanhang. Tragiskt nog fick han aldrig förverkliga den drömmen.

Det gäller att få ihop hela pusslet. Enkelhet, omtanke, kärlek, samvaro. Och lite tävling ?
Realist, som till skillnad från undertecknad troligen kan göra anspråk på att vara god taoist, kommnenterade gårdagens inlägg:

Jag hävdar att Människor som tävlar har dålig självkänsla.
Man vill visa, titta! vad duktig jag är! jag är bättre en dig.
Jag är beredd att hålla med.
Men - är vissa födda med tävlingsinstinkt ?
Om svaret är nej, så är det hög tid för skrynklarn.

(Tid utförlig diskussion med Realist i samma ämne)

Mästarnas mästare

Taoismen handlar, delvis, om att inte tävla. Att inte jämföra sig. Att inte ha något emot att ställa sig längst bak.
Jag tror att världen skulle se bättre ut om vi kunde låta den välsignade konkurrensen stå tillbaka. Och låta kärlek och omtanke ta större plats. Kalla det gärna kvinnligt.
Före min egen del är det nog ett önsketänkande, slår det mig när jag ser Mästarnas mästare, SVT 1. För Stefan Holm, och de andra pensionerade elitidrottarna, blir leken snabbt på allvar.
I Tour d Afrique 2007 hade jag föresatt mig att "just see Africa", men kunde omöjligt stå emot tävlingsinstinkten.

Kärlek, omtanke OCH tävling, är det en möjlighet ?
Precis som 2009 , har man en känsla av att några i 2010 års upplaga av Mästarnas mästare kan ställa upp i den grenen. Happarandasonen Tomas Johansson, t.ex.

Himmelens Tao
är att gynna och ej skada
Den ädla människans Tao
är att göra väl och ej mäta sig med andra.
(vers 81)

Lundell bloggar

Sanna Lundell blir intervjuad om sitt mamma-bloggande. Om att skilja på det personliga och privata, om att utelämna de som inte vill förekomma i bloggen, (sambo Micke och pappa Ulf), om att bli sårad av kommentarer fast man inte borde, om att bloggen styr det dagliga livet - för att ha något att berätta.
Det är nog bara proffsen (typ BS) som klarar att lägga hela pusslet.
Intresseväckande - utan att det blir krystat.
Varje dag - utan att det blir tjatigt.
Gärna personlig - men inte privat, fåfäng, skrytsam eller egocentrisk.
Gärna stridbar - med med gott humör och med respekt.
Gärna ärlig - men utan att såra.
Inte så lätt.

Rödgrön motorväg

Birger Schlaugs kommentar till Ehrenbergs syn på konsumtion:

Johan Ehrenberg, som jag i och för sig har stor respekt för, är i grunden socialist, vilket jag också har respekt för. Så vitt jag begriper är Johan i grunden en ganska ivrig tillväxtförespråkare på temat "det gäller bara att fylla den ekonomiska tillväxten med rätt saker".

Jag gör en annan bedömning, en annan analys. Det finns rationella skäl att inte ständigt öka de ekonomiskt beräknade volymerna. Fri tid, kultur och social närvaro utgör utveckling, om än inte ekonomisk tillväxt. Jakten på den sistnämnda upprätthålls via en enorm livsstilpropaganda - till viss del även i Johans tidningar.

Johan säljer, via ETC som största reklamställe, olika pryttlar enligt den filosofi han har. En del pryttlar tycks mig bra och energieffektiva - vad ska jag annat tycka som har solfångare och gillar egen el - men annat är, enligt min uppfattning, bara uttryck för hans tro på konsumtion för dess egen skull, konsumtion som tillfällig lyckokick.

Jag menar: klockor har de flesta av oss ganska många av, varför köpa klockor som går på vatten eller apelsiner också? För att exemplifiera.

Johan tycks mig vilja köra lika fort som Reinfeldt och Olofsson, men tror att det finns en rödgrön motorväg där man kan köra lika fort som på den blå. Jag menar att han har fel. Hade jag varit kvinna hade jag kanske dragit till med att han hade ett grabbigt förhållningssätt.

I en offentligt samtal vi hade för en tid sedan, i Eskilstuna, kom t ex frågan om kommunikation upp. Johan menade att kollektivtrafik borde vara gratis - jag menade att det inte finns något som helst skäl att ha gratis kollektivtrafik, däremot skall den vara billigare än att åka bil. Men resande i sig - med allt längre arbetsresor som följd av regeringens krav på större "arbetsregioner" - med målet att det skall vara mer "effektivt" och "tillväxtfrämjande" - leder ju till att föräldrar är borta än längre tid från sina barn, får än mer stress i den sociala närmiljön, hur billigt än resandet är. Slagordsmässigt: Det är viktigare att ha tid att gå på föräldrasamtal än att ägna tiden åt långa resor.

Vi bör lämna den värderingsgrund som utgår från att vi skall varva upp, växla upp och köra fortare. vi bör istället varva ner, växla ner och köra mer eftertänksamt.


Intressant.

Mening

Rederiet kan inte flytta Qs container pga snö och is. Gatukontoret anser inte att de skall ta bort snö och is. Gatukontoret tänker inte förlänga uppehållstillståndet för containern då grannarna klagar. Polisen kommer nästan dagligen och vill titta på tillståndet. Kort sagt uppförsbacke. Självvald, men ändå.

Q berättar att hon var den enda av fem syskon som ville utbilda sig och se världen. Det blev Spanien och sex års medicinstudier i Granada, giftermål med svenska mannen, misslyckade försök att få svensk läkarexamen, och skilsmässa.
Ensamstående mamma, som istället för läkeri börjar samla kläder till sina fattiga landsmän ?
Själv är jag svensk läkare, som opererar vällevnadssjukdomar på människor som knappt vet var de skall göra av alla sina kläder.
Tänk så det kan bli.

Många behov kan man ifrågasätta, men behovet av mening är svårt att komma runt.

Kraftprov

Utanför sjukhushissen.
Lilla tanten står med lappen i hand. Visar henne vägen till fysiologiska laboratoriet.
- Tänk att de vill att jag skall göra kraftprovet.
- Du menar arbets-EKG ?
- Ja just det. Hur kan dom tro att att jag, som är nästan 93, skall kunna komma upp på en cykel. Men det är klart, den nya doktorn måst veta hur jag mår.
- Räcker det inte med att fråga dig ?
- Jag har 21 mediciner, det är inte så lätt för nya doktorn.
- Nej, det kanske det inte är...
- Tack för hjälpen.
- Varsågod.

Kom och köp !

Hon låter verkligen som en professionell tidningsförsäljare, i någon utländsk storstad.
Latest news, latest news, Daily Mirror, Daily Mirror, come and buy, come and buy.
Men hon är från Ung vänster, står vid Björns trädgård (på samma ställe som minaretmannen) och säljer något helt annat.

Välfärd till salu, välfärd till salu
Kom och köp, kom och köp
Allt skall bort, allt skall bort.

De var kanske (?) inte meningen, men jag blir väldigt full i skratt.
Men det är förstås på fullaste allvar.

Haiti

Hör på nyheterna att Svenska Röda Korset, trots färsk förskingringsskandal, tagit emot 2 miljoner kronor från allmänheten.
Det är ett otroligt tryck och intresse från medierna. En stark våg av solidaritet sköljer över Haiti från omvärlden just nu. Jag hoppas att det inte försvinner när tv­kamerorna släcks.
Säger Elisabeth Byrs, taleskvinna för OCHA, som samordnar FN:s humanitära insatser på Haiti.

Om glaset är halvtomt, surar jag över att andra tragedier inte får samma stöd och uppmärksamhet.
Om glaset är halvfullt, blir jag glad över den här helhjärtade insatsen.

Innan tidningen är färdigläst har jag fått iväg några hundra via sms till MSF. Det kanske kan bli en vana ?

Ehrenberg och kommersialismen.

Debattör Johan Ehrenberg ger sig på den borgerliga kommersialismen i sista numret av ETC. Men inte med den vinkling man kanske väntat sig.
Ett spännande inlägg om det mest spännande av allt, våra behov. Som utmynnar i slutsatsen;

Jag har mycket lite tilltro till idén om antikommersialism som en konsumtionsförnekelse, jag minns med glädje 70-talets antikommersialism, ta hela den alternativa musikrörelsen (som avslutades med punken) men tro inte att det var något annat än en annan konsumtion. Ett annat budskap. Men samma varufetischism.
En grönröd politisk revolt kan inte bestå i förfasandet över julklappshandelns rekord, det måste bestå i att erbjuda alternativa sätt att roa oss med dessa 62 miljarder.
...
Men den kommer att misslyckas helt om vi inte kan erbjuda mer frihet, mer glädje, mer tid och mycket, mycket mera stolthet. Ekologisk mat måste vara godare. Elbilen måste vara roligare, de klimatsmarta resorna häftigare äventyr, de kloka husen vackrare. De återanvända kläderna sexigare än originalen.
Och det vi kan erbjuda när Reinfeldt ropar om lyckan att få lite lägre skatt och lite mer lån är att erbjuda lite mer tid istället.

I julhandeln kan man se en längtan som faktiskt är frö till något annat.
Men inte om den bekämpas med hycklande moralism. Då blir nästa julsuccé istället en stor 3D-TV.
Vad tycker du? Hur ska vår kommersialism ändras? Kommentera gärna på www.etc.se.

Taoisten håller, förstås, inte med. Hon ser ingen mening i ständigt växande behov. Hon är nöjd med det basala, det som verkligen betyder något. Hon har inget emot att avstå, men skulle inte drömma om att kalla det för moralism.

Ritorno

Hade vägarna förbi Vasaparken för att byta bok på Mareld. Så det blev en semla på Ritorno.



Även den mest inbitna söderbon måste erkänna att det här vasafiket är svårslaget.
Redan vid beställningen känner man sig oerhört välkommen. Servitören, i cowboyhatt, blir helt betagen i den oranga färgen på min hjälm. Han menar att det var det mest perfekt oranga han sett (!)
Nog blir man full i skratt och på gott humör av en sådan kommentar ?
Väl inne på konditoriet är det mörkt, murrigt, mysigt, högljutt och på något vis tillåtande. Och en salig blandning av folk, i alla åldrar.

I snöbrynet framför SÖS

Den lilla människan utanför Södersjukhuset är nästan ännu vackrare på vintern.

Granåtervinning

Sakta men säkert faller man för grupptrycket. Vilket minsann inte alltid är av ondo.
Förr om åren har den förbrukade granen hamnat på de mest märkliga, och pinsamma, ställen.
Nu återförenades den med sina grankompisar på Medis. Det kändes bra.

Klargörande BS

Lite av ett nederlag att (mest) citera andra, varför då en egen blogg ?
Hur som helst, dagens Schlaug tycker jag är en riktig pärla. Som får med de flesta aspekter, även historiska, på det den svåra konsten att bry sig. Om sig själv. Och om andra. Inte antingen eller, utan både och.
En god hjälp att krångla sig ur vänster - höger - trätan.

För övrigt är det nog dags att läsa om Staffan Buresntam Linder.

Vaken. se

Vem ska man tro på ?
Cyklar i mörkret från Södra station genom Bofillsparken och svänger upp på Medborgarplatsen. Då hör jag ett läte som momentant förflyttar mig till muslimska breddgrader. Tittar bort mot minareten bakom Björns trädgård och tänker, vad häftigt, muslimerna har fått tillstånd att köra böneutrop i stan.
Fortsätter över torget, och ser nu att det går en ung man med megafon vid tunnelbanenedgången. Han är omgiven av några kompisar, som bär plakat med texten Vaken.se. Prydliga, trevliga, glada, och inte det minsta drogpåverkade.
Böneutroparen kör korta stötar om rädsla, kontroll, grupptänk, kontroll, auktoritetstro, kontroll, globaliseringsmyter, kontroll. Jag får en liten lapp i handen, som jag lovar läsa när jag kommer hem.
Är lite nyfiken på om man utan vidare kan gå omkring och böneutropa så där på allmänn plats. De vet de inte så noga. Och så kommer det en liten uppkastning på improviserad, hemmagjord arabiska. Skratt, skratt.

Inne i värmen och ljuset synar jag lappen och öppnar datorn. Och läser om en obereonde gräsrotsröresle som vill gräva fram kritisk information som makthavarna döljer. Försök till global government tycks vara det riktiga hatobjektet. Och därför gläds man öppet åt misslyckandena i Köpenhamn, och åt Climate Gate.
Störda, paranoida tokstollar som inte har något bättre för sig ?
Eller människor som har precis det kritiska sinne som vi alla borde ha mer av ? (Typ)

Birger Schlaug noterade att i Reinfeldt-land använder vi, i tid och otid, uttrycket " på plats". Allting har sin plats, sin givna plats, tro inget annat. Auktoritet, kontroll, rädsla, kontroll. Det gäller att vara vaken.se på sådana tendenser ?

Svartsjukeakuten

Har Tilde de Paula och Nyhetsmorgon som bakgrundsljud till tidningsläsandet. Hon gästas av Elizabeth Gummesson, som skrivit boken Svarsjukeakuten. I studion finns också en kvinna, Tilde kallar henne modig, som berättar om omotiverad svartsjuka. Som hon, med hjälp av böcker och maken, "till 80 procent" rådit bot på. Lägger ner tidningsläsandet för en stund.
Gummesson försöker reda ut begreppen.
Det finns motiverad svartsjuka som handlar om svek. Men också svarsjuka som mer handlar om den som blir svartsjuk. Båda går att komma åt.
Avundsjuka handlar om att du har någonting som jag vill ha.
Svartsjuka handlar om rädsla. Jag har någonting som jag är rädd att mista.
Svartsjuka förekommer inte bara i kärlek. Utan överallt där det finns relationer. Gummesson blev t.ex svartsjuk, inte avundsjuk, på kompisen, som klev in på hennes arbetsplats och övertog hennes arbetskamrater.
Tilde undrar om det inte finns något sunt och befogat med svartsjuka, att det kan vara ett naturligt uttryck för att man bryr sig och älskar. Om jag förstod rätt så blev svaret nej.

Wave

Jens är den eftertänksamme teoretikern och Lars är den uttåtriktade entusiasten. Tillsamans skapade dom det som blev Google Map.
Nu har bröderna Rasmussen fått i uppdrag av Google att komma på något lika genialt. Resultatet heter Wave (W). I samma ögonblick som tangenten är slagen kan medressenärerna se resultatet. (Kultursöndag)
Naturligtvis användbart, t.ex om flera skriver på samma artikel, eller om hela tjocka släkten skall samordna sina julträffar.
Med Wave kan man börja skriva på ett svar innan avsändaren skrivit klart. Det kan bli som ett samtal där man inflikar och avbryter varandra i en ständig ström.

Vad kan man tänka ? Förväntas tänka ? Borde tänka ?

1. Att det alltid är roligt med framgångssagor. Lite HC Andersen-den fula ankungen-känsla.
2. Att Wave identifierar ett verkligt problem, snarare än krystar fram ett konstlat behov.
3. Att det levande samtalet med levande människor alltid kommer att vara oöverträffat.
4. Att långsamhet och ovisshet kanske inte självklart är av ondo.
5. Att det kanske finns mer sofistikerade sätt än internet av vara "uppkopplad". Tänker osökt på Jan Cederquist.

Lite skrämmande, lite pinsamt, och lite lajbans, om någon/alla kunnat följa tillkomsten av de här raderna, medan de blev till.

Badhus

Badhusen i Saltsjöbaden är verkliga skönheter, allra helst efter den varsamma renoveringen 2006.
Det gröna, närmast havet, är för damer.
Det beiga, närmast hamnen, är för herrar.

Christian Erikssons skrinnare framför Grand Hotel stormtrivs nog såna här vinterdagar.

Plättlagg

Senaste fyndet från grovsopsrummet. En plättlagg ?

Den stor utförsäljningen

En svart fredag, där jag på olika sätt blir påmind om min otillräcklighet.

Ser Den stora utförsäljningen, som ger en bra bild av privatiseringens "välsignelser".
Skönt att årets nobelpristagare Elinor Ostrom bevisat förtjänsterna med gemensamt ägande.

Det mesta är tomt prat, bara några få går från ord till handling.
Vers 67 ur Tao Te Ching är i alla fall eftersträvansvärt:

Tre skatter äger jag;
vakta dem och bevara dem.
Den första är kärlek.
Den andra är måtta.
Den tredje är tillbakadragenhet.

Eller

Jag har tre skatter som jag vårdar
Den första är nåd
den andra är måtta
den tredje är att avstå från att stå främst i världen.

KS - drama

Vet inte varför jag plötsligt fastnar för spädbarnsfallet på KS. (SvD 5 januari).

Hade definitivt missat att Socialstyrelsen spekulerat i att sömnmedlet kan ha administrerats efter barnets död.




Någon undrar , i en bloggkommentar, hur läkemedlet kan pumpas runt i blodet och ut i urinen om cirkulationen upphört.
Låter som en bra fråga. Men socialstyrelsens sakkunnige måste väl veta vad han talar om ?
Någon undrar vad man egentligen bråkar om, om alla var överens om att barnet skulle dö.

Undrar hur mycket som handlar om vårt/mitt behov av drama.
Och undrar fortfarande hur mycket som handlar om bristande kommunikation.

Couscous

Undrar hur många fantastiska filmer man missar ?
På måfå ryckte jag La greine et la mulet -(Couscous 2008) ur videohyllan. Vardaglig, gripande, varm och väldigt äkta. 4+

Nyårsevangelium

Blev förstås glad när Birger Schlaug idag la ut vers 49 av Tao Te Ching på sin hemsida.
För att motverka högfärd (julevangelium) kanske bäst att påminna om vers 77:
Därför verkar den ädla människan utan att visa det
han uträttar och dröjer sedan inte därvid.

Caspar David Friedrich

Pappa har ända sedan oktober återkommit till sin förtjusning i Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum.
Möjligen märkte han min ljumma reaktion, för till jul fick jag en vacker bok om konstnären, hans bilder, och inte minst hans idéer.
Trodde inte jag kunde fascineras av en romantisk 1800-talsmålare.
Det är oerhört vackert och stämningsfullt, men ändå inte inställsamt.
Friedrich är till skillnad från sin norske kollega, och kompis, Johan Christina Dahl inte naturalist, utan idealist. Står det i en av bildtexterna.
Målaren skall inte endast måla vad han har framför sig, utan även vad han har inom sig. Ser han inget inom sig bör han avstå att måla vad han ser framför sig.

I den fina boken finns ett annat uttalande av Friedrich, då han ville kritisera sina kollegor.

Denna bild är vackert gjord, men inte genomtänkt;
den är upffunnen men utan djup känsla.
Den där har djup känsla men är mindre genomtänkt
och ännu sämre gjord
Denna bild har djup känsla och är moget genomtänkt
men mindre väl gjord.

Tanke, känsla och utförande som jämbördiga ingridienser. I balans, i jämvikt.
Taoism ? Ja, varför inte.

Utsällningen pågår t.om 10 januari.
(Titta noga i granen, där finns ett krucifix)

Simple Wollter

Läser i Södermalmstidningen om Sven Wollter. En pigg 76 åring, som bl. a medverkar i nya Hamlet på Stadsteatern.
Sven Wollter ångrar ingenting. Men grubblar mycket över yngsta dottern Ylva som dog i anorexia, 1992.
Han brukar kalla sig kommunist, men det står det ingenting om i tidningen. Däremot får vi veta att han flyttat till en liten etta på Södermalm, vid Blecktornsparken. Saken var den, att när sonen och hans gravida hustru skulle låna två miljoner till lägenhet, då klack det till i radikalwollter. Vore det inte bättre att de flyttade in i hans 140 kvadratmetrar, och han i deras 29 ?
Så blev det.
Även hustrun Lisa Wede, som bor i Luleå, är tydligen nöjd. Gubben fick nytt liv av flytten till den lilla ettan.

Det finns mycket man kan säga om simple living.

Vän av mörker

Jag längtar också efter ljus, och efter ljusare tider. Men gömmer mig gärna i mörkret.




Vid Söderbysjön, strax innan Hellasgården, går en liten grusväg upp till höger i skogen. På krönet ligger en nyanlagd löpslinga, som nu på vintern är el-ljusspår för skidåkning. Efter vad jag hört är det upplyst hela natten (?).
Skogsvägen fortsätter in i bäcksvarta mörkret, endast den lilla framlampan är vaken. Till vänster ner mot golfbanan, till höger mot Björkhagens centrum.
I Hammarbyhöjden stannar jag till vid statyn av Finn Malmgren.
Hans öde gör sig bäst i mörker.

Solen tittat fram en kort stund, vi drar ner gardinerna för titthåsloperationer.
Tillbaka ut i mörkret, köper nya stavar och valla på Intersport.
Imorgon får det bli ett varv i el-ljusspåret

( På samma tema.)

Gott nytt år

Inte svårt att få ihop en lång lista på angelägna nyårslöften.
Men det får vara. En sak i sänder, en dag i taget.
Man får vara tacksam att man inte tillhör en stamvargar på 200 individer, där 27 är dömda till döden.


Gnistrande nytt år. I förorten är det bråda dagar. Q fortsätter sortera och packa långt ut på nätterna.
Pirran blev stulen för ett tag sedan, men soptunnan från thai-baren intill fungerar bra att transportera kartonger i .
Jag stuvar efter bästa förmåga, men idag blev det bakläxa. Ingen luft tolereras.

I Peru har Q blivit mest uppmärksammad för några kasserade sjukhussängar som bytte världsdel häromåret.
Vid ankomsten var de livlösa, men året därpå hade peruanska mekaniker fått liv i dom.

Idag stuvar vi en gammal symaskin, förvarad i en brunrutig väska.
Undrar var den hamnar.