Pappa har ända sedan oktober återkommit till sin förtjusning i Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum.
Möjligen märkte han min ljumma reaktion, för till jul fick jag en vacker bok om konstnären, hans bilder, och inte minst hans idéer.
Trodde inte jag kunde fascineras av en romantisk 1800-talsmålare.
Det är oerhört vackert och stämningsfullt, men ändå inte inställsamt.
Friedrich är till skillnad från sin norske kollega, och kompis, Johan Christina Dahl inte naturalist, utan idealist. Står det i en av bildtexterna.
Målaren skall inte endast måla vad han har framför sig, utan även vad han har inom sig. Ser han inget inom sig bör han avstå att måla vad han ser framför sig.
I den fina boken finns ett annat uttalande av Friedrich, då han ville kritisera sina kollegor.
Denna bild är vackert gjord, men inte genomtänkt;
den är upffunnen men utan djup känsla.
Den där har djup känsla men är mindre genomtänkt
och ännu sämre gjord
Denna bild har djup känsla och är moget genomtänkt
men mindre väl gjord.
Tanke, känsla och utförande som jämbördiga ingridienser. I balans, i jämvikt.
Taoism ? Ja, varför inte.
Utsällningen pågår t.om 10 januari.
(Titta noga i granen, där finns ett krucifix)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar