Gärdets tunnelbanestation

Utmaningen

Upphör inte att fascineras över Birger Schlaugs elva budord. Och den anonyma kommentaren.
Är det inte precis den här "matchen" vi går för närvarande ?
Lag Anonym leder stort, och ser ut att ha en närmast ointaglig ledning.
Men värre underlägen har hämtats in.

• Vi bör bygga våra liv på anständighet, måttfullhet och respekt för andras behov. 

• Vi bör våga vidga våra vyer och ge oss tid att tänka långa tankar.

• Vi bör leta inom oss efter Värden. 

• Vi bör vara modiga nog att leva fridsamt. 

• Vi bör vara stolta nog att inte tappa vårt omdöme.

• Vi bör lyssna för att kunna finna svar. 

•  Vi bör vara nyfikna på det som inte intresserar oss för att närma oss medvetenskap.

• Vi bör förstå att livet inte blir längre för att vi lever det fort.

• Vi bör inse att livet inte blir kortare för att vi lever det väl.

• Om du själv vet vad som är rätt och fel, så fundera en stund för vem det är rätt eller fel.

• Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

 Anonym sa...

De här budorden är bättre, tycker jag

• Tänk först och främst på dig själv, ty ingen annan gör det.
• Tänk inte för mycket, då blir det svårt att leva.
• Livets värden hittar du snabbast utanför dig själv.
• Lever du fridsamt blir du överkörd.
• Att då och då tappa omdömet är bara mänskligt och fungerar korrigerande.
• När andra lyssnar har du redan formulerat svaret.
• Att visa nyfikenhet på det som inte intresserar oss är bortkastad tid.
• Vi hinner med mer om vi lever fort, och livet upplevs då som längre.
• Livet blir inte kortare för att vi lever det väl, men tristare.
• Det viktiga är vad som är rätt och fel för dig.
• Om en person du talar med inte tycks lyssna, lämna då vederbörande åt sitt öde.

25 febr

Ensamma

A läser blogg X, skriven av bloggare B. A blir fascinerad av inlägget, och skriver en kommentar. Han försöker tänka sig in i B;s argument, han ser B framför sig. Han inser att de inte pratar med varandra, som när man står öga mot öga eller talar i telefon, men inbillar sig nog ändå att så är fallet. Och därför blir A besviken när B inte svarar tillbaka. Sen inser han, motvilligt, att någon sådan skyldighet har inte B. Han svarar om han har lust, om har något att vinna på det. Men A känner sig som om B plötsligt rest sig upp och gått mitt i en mening, eller bara lagt på luren mitt i samtalet. Sen slutar A skriva kommentarer. Ända tills han glömmer bort att cybervärlden inte fungerar som världen mellan riktiga, hänsynsfullla, människor. Av kött och blod.

Vi lever som om vi vore ensamma i världen, skriver Zygmunt Bauman i "Den individualiserade människan". (Kapitel 18, stycket "Efter reformationen").

Letar fram det där citatet när jag nu åker över Öresundsbron, och sitter och tjurar över den främmande bloggmoralen.
I cybervärlden är man fri att göra vad som faller en in, fri att ta för sig, fri att inte bry sig, fri från förpliktelser. Något som knappast är tänkbart i ett umgänge mellan fysiska varelser.
(Bauman har flera kapitel i samma bok, om just den här aspekten av "modernitet".)
Nära det svenska sidan av sundet ligger en kantrad båt,  det virvlar i vattnet som av en propeller. Jag hojtar till konduktören, som lugnande säger att den legat där länge. - Det är ingen som har råd att bärga den.
Så dyker Bauman upp igen. Moderna samhällen skiljer nämligen på "värde" och "nytta". Det vore förstås av värde att båten kom på rätt köl, men tydligen ingen nytta.

Myten

Sitter på McDonalds och väntar på att tåget till Köpenhamn.
Har börjat smygläsa (borde egentligen vänta tills jag läst färdigt det jag påbörjat…) i Alf Hornborgs "Myten om maskinen". Den griper tag direkt, får mig att se annorlunda.
Tar en klunk ur Tropicana-juicen, och öppnar datorn. Juicen är billig, och efter en knapptryckning är jag ute på ett vesselsnabbt internet. Mc Donalds "bjuder". Men, och i dom banorna får Hornborg mig att tänka direkt, vad är den egentliga kostnaden för denna service ? Är det möjligen någon (stackare) som fått sitta i kläm för att jag sitter här och sörplar och knappar så lättvindigt ?
Inget känns viktigare än att nära och kära "har det gott". Lämnar Århus med en varm känsla. Och en insikt att jag har ett stort ansvar. Att finnas till, och vara rädd om mig. 

Danmark i våra hjärtan

Efter alla nidbilder av Danmark på senare år var det skönt att översköljas av dansk vänlighet, på huvudbangården i Köpenhamn, på DSB-tåget, och väl framme i Århus. Hur man skall förklara den utbredda främlingsrädslan blir jag inte klok på.
Aros är Århus moderna museum. Idag lördag blev vi bekanta med en av Danmarks stora, fullblodexpressionisten Asger Jorn. En imponerande utställning, med insamlade verk från hela världen.

Tidsvinst

Vi bör förstå att livet inte blir längre för att vi lever det fortare, lyder Birger Schlaugs åttonde bud.
Slår det mig när jag sitter på tåget till Köpenhamn, och mår illa.
X-2000 lägger ner sig som en speedwaycykel i kurvorna, och på så vis kommer vi fram någon eller några timmar tidigare. Till vilken nytta, eller glädje, kan man undra.
Till saken hör att illamående är min Achilleshäl. Nästa gång flyger jag …nej, det var ett skämt. Gamla hederliga Inter City blir bra, det får ta sin tid.

Som Puh

Kunde inte låta bli att kopiera dagens Schlaug:


Funderingar, under en tågresa som blev längre och blötare än beräknat, över hur elva budord borde se ut.

• Vi bör bygga våra liv på Anständighet, Måttfullhet och Respekt för andras behov. 

• Vi bör våga vidga våra vyer och ge oss tid att tänka långa tankar.

• Vi bör leta inom oss efter Värden. 

• Vi bör vara modiga nog att leva fridsamt. 

• Vi bör vara stolta nog att inte tappa vårt omdöme.

• Vi bör lyssna för att kunna finna svar. 

•  Vi bör vara nyfikna på det som inte intresserar oss för att närma oss Medvetenskap.

• Vi bör förstå att livet inte blir längre för att vi lever det fort.

• Vi bör inse att livet inte blir kortare för att vi lever det väl.

• Om du själv vet vad som är rätt och fel, så fundera en stund för vem det är rätt eller fel.

• Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

 Ett av buden är norpat från Nalle Puh.

Har BS tagit STEG 4 ?

För andras skull - för min skull

Tendens i P1 fortsatte på temat "Konsten att glömma".
Johan v Schreeb berättade i tisdags om sina erfarenheter och drivkrafter. Otroligt vad han varit med om, och vad han åstadkommit. Ibland kan jag tänka när han intervjuas, att de som träffar honom blir så imponerade att de glömmer att ställa de kritiska frågorna. (surt sa räven..?)
Igår var det Torbjörn Tännsjös tur. Han analyserar, som den professionella filosof han är, på ett strikt logiskt sätt omkring givande och moraliska skyldigheter. Och naturligtvis refererar han till Peter Singer  (Det liv du kan rädda) och hans enkla fråga: Är det egentligen någon skillnad att gå förbi ett drunknande barn här hemma och att inte försöka hjälpa ett svältande barn någon annan stans i världen. - Nej, det är det inte, enligt Singer och Tännsjö.
Blev nog mest gripen av Christian Sörlie Ekström. Civilingejör med en karriär och ett stort antal chefsposter inom näringslivet. Han berättade på ett trovärdigt och ärligt sätt hur han trivts med sitt jobb, fått många "kickar", men egentligen hela tiden känt att det var inte det som var "meningen". 2006 bestämde han sig för att helhjärtat ägna sig åt Greenpeace, vilket han nu lät helt bekväm med. Naturligtvis fick "kostymen krympas", men han gjorde ingen hemlighet av att den var alldeles tillräckligt stor ändå, tack vare någon bolagsförsäljning. Det lät också så självklart , och inget att skämmas för, att han naturligtvis ägnade han sig åt Greenpeace delvis av egoistiska skäl, för att han själv mådde bättre.
Det blir något sunt och konstruktivt när f.d affärsmän tar med sina driftiga egenskaper in i hjälpverksamhet, tänker på Bill Gates och Percy Barnevik.

Anno 1952

Nog tog det emot alltid, att rulla ut soppköket vid midnatt i 16 minusgrader. Men ibland är det bra att ha föresatt sig, lovat sig själv. Annars blir det inte av.
Kärran skumpade betänkligt på Tjärhovsgatan, men kom ändå helskinnad fram till Medborgarplatsen.
Riggade upp köket utanför krogen på södra sidan. Gulaschsoppan blev snabbt varm, sen var lågan skön att värma händerna med. Kroggästerna var inte så soppsugna, så jag flyttade över till Björns trädgård och tunnelbaneuppgången. Där gick det bättre. De flesta tackade glatt nej, några vände sig om lite senare och såg ut som de ångrade sig, andra sa att det fanns de som behövde bättre. Min första "gäst" var en lagom berusad man på väg hem till Hökens gata. Han lät sig smaka, och höll en lång utläggning om den fatala tömningen av mentalsjukhusen. Taxichauffören på gatan klev ur bilen, och undrade om jag hade kaffe, soppa var han inte så pigg på. Sen kom däremot hans lika mörka kompis och höll till godo. Kompisen undrade om han fick visa en soppburk för chauffören. Det fick han. Felix österikiska gulaschsoppa. Så hörde han sig för om jag jobbade för någon organisation. - Jo, New Generosity, svarade jag sanningsenligt.
Sen klarade inte fötterna mer kyla. Kopplade på I-Poden med Robyn på högsta volym, och trampade hemåt. Kände mig glad, och lättad. Det första, svåraste, steget var taget.
När jag kom och torkade ur den gamla trälådan, ett fynd från grovsoporna, såg jag att tidningen som låg i botten var ett Svenska Dagblad, från den 28 oktober - 1952. Häftigt !

Astrid Seeberger

Idag fick vi höra en alldeles enastående föreläsning.
Astrid Seeberger, författare och njurmedicinare från Huddinge sjukhus, uppehöll sig under en närmast gastkramande timme ("man kunde höra en nål falla") vid "den skamlösa nyfikenheten".  Om hur man kan tränga igenom barriären, och förstå en annan människa. Om tillit. Om hängivenhet och häpnad. Om empatisk förmåga och spegelneuroner. Och om faran att tala med varandra i cyberrymden, istället för öga mot öga.
Hon föreläser, som jag förstod, ganska flitigt. I morgon samtalar hon med Agneta Pleijel på Katarinastiftlesen, Sturegatan, om "det goda samtalet". 

Konsten att blunda

"Konsten att blunda" är veckans tema i Tendens (P1).
I slutet av första programmet berättas bl. a om Krisitna Bergwall Sandberg, som står på torget i Umeå och delar ut tjugolpappar till folk, med uppmaningen att de skall ge den vidare till någon som har det sämre. Helt klockrent !
Om Trangiaköket inte rullar ut ur lägenheten innan den här veckan är slut kommer jag inte kunna se mig själv i spegeln.
New generosity.

Vem offrar sig ?

Bläddrar igenom sex veckors ETC, som av någon anledning kommer till Ersta.
Får mig några doser Johan E och Maria-Pia B, och blir så där arg och upprörd som det är meningen att man skall bli. Men sen då ?
Tur att det finns dom som offrar sig. Lättare när man inte har "mat på bordet" ? 
Borde väl vara tvärtom ?


Det finns grader i helvetet.
Spekulationsekonomi är illa, spekulation på mat är bara för mycket.
Orättvisa löner är trist, vinsterna i bankvärlden tillhör det riktigt sjuka i nuvarande system.
(Johan E)

Tur - igen.

För andra gången på kort tid fastnar jag för Peter Wolodarskis ledarkommetar i DN.
Att Sverige klarat sig bra i den ekonomiska krisen beror inte på Anders Borg eller regeringens insatser, utan handlar mer om att vi haft tur. Och på samma tema kan inte andra länders misslyckanden skyllas på oskicklighet eller ansvarslöshet, utan snarare på otur. Detsamma kan anföras om finansminister Anne Wibbles  nederlag på 90-talet.

Att framhålla sina egna bedrifter, och att faktiskt vara övertygad om den egna förträffligheten, är enligt Kristoffer Ahlström (Magkänslans anatomi) ett mänskligt drag. En egenskap som evolutionen tagit fram för att befrämja överlevnaden, och välbefinnandet (?). Det finns ett otal undersökningar som visar att, som Ahlströmer uttrycker det, " vi själva är våra största fan ". Som att 80 % uppfattar att de är bättre bilförare än genomsnittet, och att 100 % upplever att de har större social kompetens än genomsnittet (!).
Inställningen till "tur och otur" är väl i själva verket en fråga om poltikens höger - vänster - skala: Hungriga lejon.
Att det som ser ut som otur lika gärna kan vara tur, om konsten att släppa taget, är ett annat (?) kapitel. Wu-wei.

Economics of happiness

                                            Nu finns videon att köpa.
                                            Kris och utveckling.

Stjärnfall

Har nog haft  en vag känsla av att Tim Jackson fått lite för mycket gloria över sig.
Missade hans föredrag den 8 februari på ABF, och lika bra var kanske det.
" Okritisk tillväxtkritik " läser jag i Fria Tidningen. Självklar, och till stora delar historielös kritik, som anpassas efter åhörarna, för att inte stöta sig för mycket.
Vill man se det positivt, så är det kanske enda sättet att över huvud taget få frågan på bordet ?
Vill man se det negativt, så hävdar man likt Andreas Nuottaniemi i Fria,  att tillväxtkritik värd namnet måste innebära ett tydligt ifrågasättande av det kapitalistiska systemet.

Julia Svan

Ja, nog är det en charmig bild alltid. (DN) En stolt pappa med sin dotter,  Gunde och Julia Svan.
Men jag får den lite grann i halsen. Vilka förväntningar hon måste ha på sig, med en pappa som kanske är vår störste skidåkare genom tiderna.
Naturligtvis säger Julia att hon åker för att det är roligt, och att hon är trött på jämförelserna med sin berömda pappa. Nog ser hon kaxig ut, och bilden ger faktiskt intryck av pur glädje. Och så släpper klumpen lite. Klart det finns riktiga "vinnarskallar", som verkligen vill plåga sig, särskilt när det tar emot. Och som klarar trycket. Men på en sådan tjej går det säkert hundra andra, som inte står pall för alla förväntningar. Från kompisar, skola, arbetsgivare. Och föräldrar.
Det låter förstås yvigt, men världen behöver inte fler vinnarskallar. Utan snarare mindre prestationsångest och rimliga förväntningar. Amen.
Idrott med känsla.

Sista dagen

Sista dagen på Huddinge. Avslutades med att min gamla kurskompis disputerade på en avhandling om stenar i gallgången. Mest iögonfallande var fyndet att klyvning av ringmuskeln mellan tolvfingertarmen och gallgången inte, tvärtemot mångåriga farhågor, orsakar ökad risk för cancer i gallgången.
En spännade disputationsakt, där "respondenten" klarade sig med glans.

Många intryck som skall smältas och sjunka in, efter sex veckor .
Som fantasifull kirurg fascinerades jag varje morgon av de självgående matvagnarna som rullar i de oändliga kulvertarna. Kommer man för nära tvärnitar de och en robotliknande röst väser något obegripligt, innan den åker vidare. Man känner sig som en utomjordning. 
Väl uppe ur kulverten var allting betydligt mer mänskligt.

                                Effektiv snöröjning på Skanstullsbron

Common sense

Wikipedia:

Common sense används dels i engelska vardagsspråket i betydelsen "sunt förnuft", men framför allt är det en filosofisk term som utgår från Aristoteles idéer om att sinnena bygger upp en enhetlig och för alla människor gemensam uppfattning om ett objekt.

Sista veckan

Igår morse glömde jag mobiltelefonen i omklädningsrummet (borta), ikväll åkte jag ifrån laddaren till datorn på sjukhuset och fick vända efter några stationer (45 minuter extra).
Känsla och intution är nog bra, men själv kunde jag gott anlita det medvetna förnuftet lite oftare.
Det är sista veckan på Huddinge. I morgon skall jag referera, och kritisera, Magkänslans anatomi på vårt onsdagsmöte. Hoppas det inte blir för magstarkt, om man skulle vilja återvända.

Oro

Kristoffer Ahlström skriver i "Magkänslans anatomi" att vi, med vår 200.000 år gamla hjärna, lever, tänker och handlar i det korta loppet. Vi oroar oss, men inser inte hur riskfria våra liv är med historiska mått mätt.
Termometern visar på minus 16 grader, men i lägenheten  är det lika varmt och gott som vanligt. Det känns fantastiskt.
Får oroa mig för något annat istället.

Trangia

Funderar lite över kommentarerna till Avslöjade.
Trots den sedvanliga söndagsångesten är jag full av tillförsikt.
Människan har funnits i flera hundra tusen år, kulturer har kommit och gått. Det verkar finnas en oändlig massa människor som är trötta på hetsjakten vi ägnat de sista hundra åren åt. Kan vi inte bara lugnt och stilla börja ägna oss åt annat istället ? Eller måste det bli ett tredje världskrig först ?
Man skall inte offra sig, säger realist. Men om man haft den sagolika turen att växa upp under trygga förhållanden och fått oändligt mycket till skänks, så är det väl inte för mycket begärt att man delar med sig ? Offrar sig lite.
Har monterat ett  soppkök på kärran. Nu fattas bara lite mod. 
Trangiaköket är fantastiskt. Naturkompaniet visade mig tillsatser ,  så att det även kan köras på gasol eller bensin. Passar bättre om man inte bara skall koka upp, utan hålla varmt.

En för alla, alla för en ?

                              

Papier-marché

Även genial konst är beroende av omgivningen, inget verk står för sig själv.
Social exklusion visar vilka möjligheter gatukonsten har att överraska, och skapa känsla av sammanhang.

Tänk de fina figurerna i en vit gallerilokal, ensamma och utstötta. Och utan förankring.

Borttappad

            Borttappade vantar från Uppsala (Gatukonst.se).  Koppling till Lundagatan ?

Osannolik livskvalité

Det låter förstås som skryt, skrävel och bekräftelse. Men det är det inte. Utan bara ett konstaterande, att det är mycket livskvalité med oväntade strapataser en vanlig torsdag.
Hade ingen koll på väderleksrapporten och blev överraskad av vinden och snön. (Man kan gå en dag i bunkern utan att märka vad det är för väder, på gott och ont.) Det tog nästan dubbla tiden hem, svårast på oplogade sträckor där folk hade gått, lättare i orörd snö.
Men hallå,  hur stor är sannolikheten för broöppning den 10 februari, samtidigt som det snöstormar ?

Avslöjade

Är det inte brallorna ner på de västliga demokratierna, när reaktionen på upproret i arabvärlden mest handlar om taktiska överväganden. Allt vackert prat om mänskliga rättigheter blir inte mycket värt. Spaltmetrar om vilken knipa Obama hamnat i, eftersom det inte är så lätt att veta vilken utveckling som gynnar USA.
Det blir så uppenbart i sådana här situationer att det finns ingen plats för verklig solidaritet med utsatta människor i en värld av dårkapitalism. Ett system som knivskarpt mejslar fram våra sämsta sidor.
Obama är nog egentligen en rätt hygglig prick, som skulle vilja göra annorlunda. Men han är fast - i fångens dilemma. FD
Peter Wolodarski på (nästan) samma tema, i helgens DN.

Nya sträck

                         Gatukonstnärerna på Lundagatan är fortsatt påhittiga.
                         (Klädstreck med "e" är väl egentligen okey i det här sammanhanget ?)

Sopsång

         Mycket kan man hitta i grovsoporna.
         Felfria Psalmböcker kändes magstarkt.

Medborgarlön - och fångarnas dilemma.

Det slår mig att diskussionen om medborgarlön kanske är ett av alla exempel på " fångarnas dilemma ".
Den korta sammanfattningen av dilemmat är att alla förlorar på jämförelse och bristande tillit.
Den längre sammanfattningen:
Två personer blir anklagade för att ha planerat en statskupp. Om de är skyldiga är inte av betydelse i det här sammanhanget. De isoleras från varandra, dvs de har inga möjligheter att kommunicera. Förhörsledaren är fr.a intresserad av att få en av dem att samarbeta, och därför gäller följande:
Den som erkänner blir frisläppt, om den andre inte erkänner. Den andra får då tio års fängesle.
Om båda nekar kan fängeslestraffet inte bli längre än ett år, för bägge.
Om båda erkänner, då går förhörsledaren miste om en som tjallar (?), blir straffet fem år för bägge.
De isolerade fångarna gör då följande analys:
Om den andra erkänner och jag nekar, så får jag tio år och han går fri. Om han erkänner och jag erkänner får vi bägge 5 år. Alltså bättre att erkänna.
Om den andra nekar och jag erkänner, får han tio år och jag går fri. Om den andra nekar och jag nekar, får vi bägge ett år. Alltså bättre att erkänna.
Alltså: Oberoende av vad den andra gör, är det bäst att erkänna.
Men: Det bästa alternativet är (ju) att båda nekar !
Båda två har samma information och samma förutsättningar. Anledningen till att bägge , helt "logiskt", kommer till fel slutsats är att de prioriterar att inte drabbas värre än den andra, och att de inte vågar lita på att den andre inte faller för frestelsen att försöka komma lindrigare undan.
Det här är väl vad som gäller i många situationer, inte minst när det gäller att ta ansvar för övergripande miljöproblem. Fiskaren som fiskar i de överfiskade vattnen förstår att alla skulle vinna på att man begränsar sin jakt. Men eftersom han inte vågar lita på att de andra fiskarna gör detsamma så ger han sig ut, trots att han inser att alla, på sikt, förlorar på det. Kort sagt - lurad.
Jag tror, faktiskt, att medborgarlön kan "lura" oss ur den här jämförelse-misstroende-fällan.
Taoism ?
(Sammanträffande: När man gogglar på "fångarnas dilemma/bild" dyker dr Strangelove upp ( Sellers, Kubrick). Samma bild som fick illustrera Birger Schlaugs uppgörelse med Kyndelmäss i förrgår. )

Medborgarlön

Tanken att alla medborgare villkorslöst skall få en basinkomst brukar kallas för medborgarlön.Vilket kanske är en lite missvisande benämning, eftersom det handlar om ett bidrag utan krav på motprestation.
Detta var länge en av Miljöpartiets hjärtefrågor, så inte längre. Det bedöms inte längre som realistiskt, bättre att satsa på arbetslinje och traditionella välfärdssystem.
Tydligen finns det ändå ett nyvaknat intresse, utanför de etablerade partierna. (Fria Tidningen).
Har försökt några gånger att sätta mig in i konsekvenserna, men varje gång förlorat mig i ekonomiskt fikonspråk. Men kvar blir en nyfikenhet på om medborgarlön kan vara ett redskap att utmana tillväxtsamhället.
De som ogillar tanken (dvs de flesta) verkar poängtera dels risken för att vi blir slappa och likgiltiga, och inte längre har samma lust att springa fortare i ekorrhjulet, dels att det öppnar dörren för alternativa försäkringssystem, vilket är olyckligt ur ett jämlikhetsperspektiv.
Det första argumentet låter mer som chans än risk, det andra låter överdrivet.
Vi, dvs alla i ett samhälle, mår bra av ökad jämlikhet, det har Wilson och Picket "bevisat". Men som jag uppfattar det, så ligger den faran inte i att folk har olika matriell standard i sig, utan i den spänning som uppstår när somliga inte ens har tillräckligt för att klara sitt leverne, och i den frustration som ojämlikhet alstrar i ett system som bygger på att man aldrig skall vara nöjd och alltid skall jämföra sig med grannen.
Har inte medborgarlön potential att lirka oss ur båda dessa fällor ? Och samtidigt skapa möjligheter att byta tvångsmässig statusjakt mot självständig kreativitet.

Missförstånd

Birger Schlaug berättade den 3 oktober 2010, hur han på stadshotellet i Piteåa slog på TV:n och hamnade mitt i, som han trodde, en festlig Monte-Python-föreställning. För att sedan upptäcka att det var judisk Sukkot, på fullaste allvar. (klippet från SVT ligger inte kvar på hemsidan, här en idyllisk variant)
Ytligt, och utifrån sett kan religiösa riter te sig märkliga, eller rent av komiska. I går var jag med på en Bat Mitzvah i Stora synagogan i Stockholm. Det kändes ovant, och tog förstås emot att sätta på den obligatoriska kippan på huvudet.
I två och halvtimma böljade det fram och tillbaks under rabbinens ledning. Människor kom och gick, småpratade, vi reste oss och satte oss ett oändligt antal gånger, barnen sprang omkring och delade ut kolor till församlingen (som vi sedan fick kasta genom synagogan), Toran bars in, och bars ut, "konfirmandens" familj kom fram i omgångar och sjöng korta verser på hebreiska. Den nytillträde amerikanske rabbinen vandrade ledigt omkring, ömsom pratandes, ömsom sjungandes, och gjorde sitt yttersta för att vi "utomstående" skulle känna oss delaktiga i ceremonin.  Det kändes varmt och välkomande, inte minst för huvudpersonen.
I sin avslutande predikan sa rabinen David Lazar :
Kanske är det människans läggning att vara självisk, som hon ofta varit, mot sin medmänniskor och mot naturen. Kanske kan vi förstå profeternas bild av att hela mänskligheten tillber Herren varje vecka handlar mer om behovet av andlig praxis (spiritual praxis) i alla dess olika former; bön, meditation, uppskattning av musik, konst, natur, än om att hoppas på en dag då alla kvinnor och män kommer att delta i gudstjänsten på exakt samma sätt. Det kanske handlar mer om ett varaktigt kulturellt beteende som gäller för hela mänskligheten, inte bara eliten, överallt, och mindre om en specifik religion.
Om alla religiösa företrädare uttryckte sig på det viset skulle mycket se annorlunda ut.
Det där med religioner som träter om tolkningsföreträde kanske bara är ett stort misstag ?

Paus

                                                      Hämtar andan.

Den sista biffen

Om någon är intresserad av att utmana sina uppfattningar om köttets förbannelse så rekommenderas "Den sista biffen" i sista numret (18) av läsmagasinet FILTER.
Alla har vi hört, och svalt otuggat, det där med tio kilo foder för att få ett kilo kött, att köttindustrins andel av växthusgaserna är 18% ( mer än transporter), och att det går åt 100.000 liter vatten för att få fram ett kilo kött ? Eller ?
Riktigt så enkelt är det nog inte.
(BILD: Den dagliga blodiga biffen vid cykling i Frankrike 2004)

Snäll i mörkret

                                 Blev paff när jag klev ut i vintermörkret och såg de här
                                 pepparkakorna på marken härommorgonen.

                                 Installation ? Gatukonst ? Eller bara omsorg om
                                 hungriga fåglar ?

Den andres ansikte

Fredrik Svenaeus sammanfattar i SvD en avhandling av Carl Cederberg om moralfilosofen Emmanuel Levinas. Kan inte motstå att citera hela inledningen. Den värmer. Och bekräftar.

Oberoende är moralens grund, åtminstone sedan upplysningens gryning. Bygget kan ta sin utgångspunkt i fria självägande individer som sluter kontrakt med varandra, eller ett Kantianskt erkännande av den andra människans förmåga att inse det påbjudande i vissa plikter varigenom vi kan leva anständigt tillsammans, i bägge fallen hamnar erkännandet av den andres autonomi, deras rätt och plikt att självständigt fatta sina beslut, i botten av moralfilosofin. Autonomi betyder ju just att "sätta sin egen lag".
Upplysningens självmäktiga subjekt är en revolt mot traditionens makt, vare sig det handlar om religiösa dogmer, bördsprivilegier, rasism eller könsförtryck. Bara de åsikter och principer som kan motivieras med förnuftsargument i det fria samtalet mellan likar erkänns. Vi bryr oss bäst om andra människor genom att försöka göra dom självständiga, sådan är upplysningens humanism. Humanismen är förvisso äldre än upplysningen och det människoideal som den företräder kan kopplas till andra källor, som det humanistiska bildningsprojektet från renässansen, eller det kristna kärleksbudskapet i nya testamentet, men alltsedan det sena 1700-tal där upplysningen bryter igenom har förnufts-och oberoendeidealet varit tongivande.
Men den liberala humanismen har sina problem, såväl i praktik och som i teori. Utan att förringa dess avgörande betydelse vad gäller byggandet av demokrati och försvaret av mänskliga rättigheter under 1900-talet och det tidiga 2000-tlet, måste man påpeka att den verkar ha svårt att att handskas med liberalismens avigsidor; utsugning och exploatering av såväl människor som de resurser som vi lever av. Det är något med oberoendet som ideal som öppnar dörren för likgiltighet, snarare än respekt, vad gäller förhållandet till andra människor..
Den kanske viktigaste moralfilosofen i försöken att identifiera en annan grund för moralen än autonomi i den moderna traditionen är Emmanuel Levinas (1906 - 1995), känd för sina toerier om det han kallar för den andres ansikte.

Och några rader till:

Kärnan i Levinas etik är att den försöker artikulera ett förhållande som föregår och möjliggör det moraliska förhållningssättet, snarare än att explicita regler för hur vi bör behandla varandra i det mellanmänskliga sammanhanget. Tanken är att det fria, oberoende subjektet som är upplysningsfilosofins grund föregås av en erfarenhet där den andra människan ger sig till känna för mig.

Avslutningen:

Jag är inte säker på att Cederberg lyckas knyta ihop säcken (här), men projektet är högintressant och öppnar för en tolkning av humanismen som snarare lägger tyngdpunkten vid den andres behov av mig, än på hans oberoende från mig. Det är gott så. Fortsättning kanske följer.

Inspiration

Har ofta svårt att engagera mig i utländska konflikter, det är för långt bort, det är omöjligt att förstå vad som egentligen händer utifrån några hemska filmsnuttar och kalla siffror.
Men det svårt att inte bli engagerad och inspirerad av det som händer i arabvärlden just nu. Inspirerad, för att det visar att kraft underifrån kan göra skillnad. Det skulle kunna gälla på andra områden än uppror mot totalitärt styre. Eller kanske snarare, andra former av totalitärt styre än rent politiska.
Fastande för den här rapporten, från en södertäljeegyptier på plats. Man får onekligen lite 1989-känsla.

                  GRAFFMOBILEN !

Vetenskap och intuition

Man har sina fördomar, på gott och ont.
Tog för givet att det var lättare att sälja "känslobaserad kirurgi" på den intima kliniken med den vackra sjöutsikten, än i den grå bunkern med de ändlösa korridorerna. Men nu börjar jag tvivla.
I den tuffa universitetsvärlden verkar det finnas en stor mottaglighet för annat än renodlat förnuft.
Blev riktigt paff idag, när chefen för leverteamet Dr B spontant berättade om sin fascination över vad han hört i gårdagens Vetenskapens värld. Det handlade om experimentell psykologi under 1900-talet. Avslutningen redogjorde för Damasios avgörande försök, som kunde visa att våra beslut styrs av känslor, även när vi själva uppfattar oss som förnuftiga. Den hjärnopererade unge mannen i programmet illusterade hur handikappad man blir i sitt beslutsfattande när kontakten med känslorna går förlorade .
- Mannen vi opererade igår mår bra idag, men jag har en känsla av att han kommer att få det besvärligt, sa B, och såg lite finurlig ut. Vilket leder in på en avgörande poäng, nämligen att god intuition och känsla grundas på erfarenhet. Själv saknar jag erfarenhet av dessa ingrepp, och har heller ingen känsla för hur det skall gå för vår patient.
Skall verkligen bli spännande att följa de förnuftiga universitetsdoktorerna ytterligare några veckor.
Känsloladdat i Halmstad.
Av erfarenhet.
Det stora omedvetna.
Åh vilken fasa !