Nog tog det emot alltid, att rulla ut soppköket vid midnatt i 16 minusgrader. Men ibland är det bra att ha föresatt sig, lovat sig själv. Annars blir det inte av.
Kärran skumpade betänkligt på Tjärhovsgatan, men kom ändå helskinnad fram till Medborgarplatsen.
Riggade upp köket utanför krogen på södra sidan. Gulaschsoppan blev snabbt varm, sen var lågan skön att värma händerna med. Kroggästerna var inte så soppsugna, så jag flyttade över till Björns trädgård och tunnelbaneuppgången. Där gick det bättre. De flesta tackade glatt nej, några vände sig om lite senare och såg ut som de ångrade sig, andra sa att det fanns de som behövde bättre. Min första "gäst" var en lagom berusad man på väg hem till Hökens gata. Han lät sig smaka, och höll en lång utläggning om den fatala tömningen av mentalsjukhusen. Taxichauffören på gatan klev ur bilen, och undrade om jag hade kaffe, soppa var han inte så pigg på. Sen kom däremot hans lika mörka kompis och höll till godo. Kompisen undrade om han fick visa en soppburk för chauffören. Det fick han. Felix österikiska gulaschsoppa. Så hörde han sig för om jag jobbade för någon organisation. - Jo, New Generosity, svarade jag sanningsenligt.
Sen klarade inte fötterna mer kyla. Kopplade på I-Poden med Robyn på högsta volym, och trampade hemåt. Kände mig glad, och lättad. Det första, svåraste, steget var taget.
När jag kom och torkade ur den gamla trälådan, ett fynd från grovsoporna, såg jag att tidningen som låg i botten var ett Svenska Dagblad, från den 28 oktober - 1952. Häftigt !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar