Ytligt, och utifrån sett kan religiösa riter te sig märkliga, eller rent av komiska. I går var jag med på en Bat Mitzvah i Stora synagogan i Stockholm. Det kändes ovant, och tog förstås emot att sätta på den obligatoriska kippan på huvudet.
I två och halvtimma böljade det fram och tillbaks under rabbinens ledning. Människor kom och gick, småpratade, vi reste oss och satte oss ett oändligt antal gånger, barnen sprang omkring och delade ut kolor till församlingen (som vi sedan fick kasta genom synagogan), Toran bars in, och bars ut, "konfirmandens" familj kom fram i omgångar och sjöng korta verser på hebreiska. Den nytillträde amerikanske rabbinen vandrade ledigt omkring, ömsom pratandes, ömsom sjungandes, och gjorde sitt yttersta för att vi "utomstående" skulle känna oss delaktiga i ceremonin. Det kändes varmt och välkomande, inte minst för huvudpersonen.
I sin avslutande predikan sa rabinen David Lazar :
Kanske är det människans läggning att vara självisk, som hon ofta varit, mot sin medmänniskor och mot naturen. Kanske kan vi förstå profeternas bild av att hela mänskligheten tillber Herren varje vecka handlar mer om behovet av andlig praxis (spiritual praxis) i alla dess olika former; bön, meditation, uppskattning av musik, konst, natur, än om att hoppas på en dag då alla kvinnor och män kommer att delta i gudstjänsten på exakt samma sätt. Det kanske handlar mer om ett varaktigt kulturellt beteende som gäller för hela mänskligheten, inte bara eliten, överallt, och mindre om en specifik religion.
Om alla religiösa företrädare uttryckte sig på det viset skulle mycket se annorlunda ut.
Det där med religioner som träter om tolkningsföreträde kanske bara är ett stort misstag ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar