Fredrik Svenaeus sammanfattar i SvD en avhandling av Carl Cederberg om moralfilosofen Emmanuel Levinas. Kan inte motstå att citera hela inledningen. Den värmer. Och bekräftar.
Oberoende är moralens grund, åtminstone sedan upplysningens gryning. Bygget kan ta sin utgångspunkt i fria självägande individer som sluter kontrakt med varandra, eller ett Kantianskt erkännande av den andra människans förmåga att inse det påbjudande i vissa plikter varigenom vi kan leva anständigt tillsammans, i bägge fallen hamnar erkännandet av den andres autonomi, deras rätt och plikt att självständigt fatta sina beslut, i botten av moralfilosofin. Autonomi betyder ju just att "sätta sin egen lag".
Upplysningens självmäktiga subjekt är en revolt mot traditionens makt, vare sig det handlar om religiösa dogmer, bördsprivilegier, rasism eller könsförtryck. Bara de åsikter och principer som kan motivieras med förnuftsargument i det fria samtalet mellan likar erkänns. Vi bryr oss bäst om andra människor genom att försöka göra dom självständiga, sådan är upplysningens humanism. Humanismen är förvisso äldre än upplysningen och det människoideal som den företräder kan kopplas till andra källor, som det humanistiska bildningsprojektet från renässansen, eller det kristna kärleksbudskapet i nya testamentet, men alltsedan det sena 1700-tal där upplysningen bryter igenom har förnufts-och oberoendeidealet varit tongivande.
Men den liberala humanismen har sina problem, såväl i praktik och som i teori. Utan att förringa dess avgörande betydelse vad gäller byggandet av demokrati och försvaret av mänskliga rättigheter under 1900-talet och det tidiga 2000-tlet, måste man påpeka att den verkar ha svårt att att handskas med liberalismens avigsidor; utsugning och exploatering av såväl människor som de resurser som vi lever av. Det är något med oberoendet som ideal som öppnar dörren för likgiltighet, snarare än respekt, vad gäller förhållandet till andra människor..
Den kanske viktigaste moralfilosofen i försöken att identifiera en annan grund för moralen än autonomi i den moderna traditionen är Emmanuel Levinas (1906 - 1995), känd för sina toerier om det han kallar för den andres ansikte.
Och några rader till:
Kärnan i Levinas etik är att den försöker artikulera ett förhållande som föregår och möjliggör det moraliska förhållningssättet, snarare än att explicita regler för hur vi bör behandla varandra i det mellanmänskliga sammanhanget. Tanken är att det fria, oberoende subjektet som är upplysningsfilosofins grund föregås av en erfarenhet där den andra människan ger sig till känna för mig.
Avslutningen:
Jag är inte säker på att Cederberg lyckas knyta ihop säcken (här), men projektet är högintressant och öppnar för en tolkning av humanismen som snarare lägger tyngdpunkten vid den andres behov av mig, än på hans oberoende från mig. Det är gott så. Fortsättning kanske följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar