Tanken att alla medborgare villkorslöst skall få en basinkomst brukar kallas för medborgarlön.Vilket kanske är en lite missvisande benämning, eftersom det handlar om ett bidrag utan krav på motprestation.
Detta var länge en av Miljöpartiets hjärtefrågor, så inte längre. Det bedöms inte längre som realistiskt, bättre att satsa på arbetslinje och traditionella välfärdssystem.
Tydligen finns det ändå ett nyvaknat intresse, utanför de etablerade partierna. (Fria Tidningen).
Har försökt några gånger att sätta mig in i konsekvenserna, men varje gång förlorat mig i ekonomiskt fikonspråk. Men kvar blir en nyfikenhet på om medborgarlön kan vara ett redskap att utmana tillväxtsamhället.
De som ogillar tanken (dvs de flesta) verkar poängtera dels risken för att vi blir slappa och likgiltiga, och inte längre har samma lust att springa fortare i ekorrhjulet, dels att det öppnar dörren för alternativa försäkringssystem, vilket är olyckligt ur ett jämlikhetsperspektiv.
Det första argumentet låter mer som chans än risk, det andra låter överdrivet.
Vi, dvs alla i ett samhälle, mår bra av ökad jämlikhet, det har Wilson och Picket "bevisat". Men som jag uppfattar det, så ligger den faran inte i att folk har olika matriell standard i sig, utan i den spänning som uppstår när somliga inte ens har tillräckligt för att klara sitt leverne, och i den frustration som ojämlikhet alstrar i ett system som bygger på att man aldrig skall vara nöjd och alltid skall jämföra sig med grannen.
Har inte medborgarlön potential att lirka oss ur båda dessa fällor ? Och samtidigt skapa möjligheter att byta tvångsmässig statusjakt mot självständig kreativitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar