I går var det stort kalas hos en av riddarna runt bordet. En alldeles enastående uppsluppen och lyckad tillställning. Ut på småtimmarna började det bubbla av bekännelser, och det var inte jag som tog till orda. Det rådde, helt plötsligt, en rörande enighet om att nu fick det räcka med "satsa på dig själv". Nu gäller det att lägga sina krafter på något mer meningsfyllt, något som gynnar andra.
Eftersom det var småtimmar var det ingen brist på yviga idéer. Föll det på min lott att ordna en träff med Percy Barnevik ? (Hand in Hand)
Det slog mig, överrumplad av de andras bekännelser, är detta månne en redan vedertagen ålderskris ? En femtifem-årskris ? Som kommer när man förverkligat sig färdigt för egen del ?
Men kris är utveckling, skrev Johan Cullberg redan 1977.
Enligt trailern till Economics of Happiness var vi som lyckligast 1956, sen "har det gått stadigt utför". 1956 var året då några av våra största idrottsstjärnor föddes: Ingemnar Stenmark, Björn Borg, Thomas Wassberg, Linda Haglund och Frank Andersson. I år fyller de femtifem. Björn Borg läser läxor med barnen och Frank Andersson är med i Let´s dance. Kan man förvänta sig andra stordåd, som ett resultat av den uppnådda "krisåldern" ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar