Har överlevt en vecka på docentkliniken i Flemingsberg. Kan bara tillstå att jag är djupt imponerad.
Ordning och reda, idogt dagligt förbättringsarbete, och svårt sjuka patienter på en vecka i en omfattning som jag annars hinner se på ett halvår. Om jag får möjligheten, så handlar det om att välja mellan trygg, förutsägbar överviktskirurgi och krävande, vansklig cancerkirurgi. Välja mellan livstils-sjukvård och ödet-är-inte-med-mig-sjukkvård.
I hissen träffar jag en undersköterska som jobbade på Huddinge redan under min första sejour på universtitetskliniken 1986. Förra året opererade jag henne för övervikt på Ersta. Hon kliver in i hissen, cirka femti kilo lättare än när vi sågs sist, hon är faktiskt helt normalviktig. Och väldigt tacksam. Betydligt gladare än de de gamla människorna med cancer som ligger på intensiven efter våra tafatta försök av skapa evigt liv.
Och så ställs allt på sin spets. Var gör man mest nytta ? Är den glamorösa cancerkirurgin, med sina nedslående resultat, i första hand en tillfredsställe för knivglada kirurger ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar