Fasa

Å ena sidan vill jag hålla huvudet kallt och ställa mig vid sidan om. Å andra sidan är det omöjligt att inte dras med, och jag vill också vara en del av det som upptar andra.

I kväll har jag bjudit två vänner på middag, när de kommer in i lägenheten är radion och TV:n påslagen för att vi skall kunna höra vad SÄPO har att säga om den förhöjda terrorberedskapen. Under resten av kvällen har vi låg volym, ifall något nytt skulle inträffa. När de gått fortsätter jag att hålla mig uppdaterad ..

Vi styrs av känslor, på gott och ont.  Gott för att det i vissa lägen gör det lättare att fatta beslut, men också för att livet känns mer meningsfullt när man "följer sitt hjärta". Ont för att de känslor som styr oss är anpassade för ett liv på savannen och i hög grad innebär att vi i ett modernt samhälle är oförmögna att bedöma risk.

Vi talar i familjen  om att inte åka ner till City, utan stanna kvar på trygga (?) Södermalm. Tar jag ett steg tillbaka och tänker efter så inser jag snabbt att risken med City och stora folksamlingar är obetydlig jämfört med mycket annat, även om SÄPO höjer hotbilden till fem (5). Men det spelar ingen roll, terror är hotfullt på ett sätt som andra faror inte kan mäta sig med, känslomässigt.

Åh vilken fasa

PS
Förlåt, men alldeles bortsett från vad som skrämmer så finns det en annan aspekt. Den om rättvisa, den om att vi borde sitta i samma båt. Många andra lever i ständig skräck, samtidigt som vi lever utan att någonsin behöva frukta för våra liv. När klimatet förändras får andra ta konsekvenserna av vårt leverne. Den billiga T-shirten har ett pris någon helt annanstans. O.s.v. Så när terrorn drabbar även oss så vill jag, hur hemskt det än låter, tänka att det är inte mer än rätt.