kanske

människan har förmåga att reflektera över det som varit och det som kommer, det går inte att ändra på, inte ens om man försöker, sen kanske somliga funderar mer och andra mindre, men att vi helt och hållet skulle leva instinktivt som andra djur (med mindre hjärna) är tyvärr uteslutet, och därför får man vackert finna sig och göra det bästa av den här ångeskapande lotten, vilket för väldigt många, kanske de allra flesta, betyder att man tror på en högre makt och att livet fortsätter någon annan stans efter döden, det blir så outhärdligt annars, hur väl man än lever blir det i slutändan meningslöst så fort man börjar tänka på att snart är alltihop över, alltså, är man inte troende så gör man bäst i att sluta tänka över huvud taget (vilket är omöjligt), annars blir man galen … vilket inte är hela världen, så länge galenskapen inte tar sig uttryck som kommer att skada de som ska leva här på jorden efter oss, så länge vi känner ansvar för något mer än bara vårt individuella välmående … vilket kanske kan lösa det till synes olösliga existentiella problemet att livet är meningslöst, eftersom det jag gör för andra överlever mig, den underbara känslan som blir så uppenbar när det gäller de egna barnen kanske kan vara ledstjärna för hur vi förhåller oss till livet i stort, det kanske blir mindre ångestfyllt då, och somligt av det som idag orsakar konflikter och osämja kanske istället blir möjligheter att skapa mer meningsfulla liv, att släppa in flyktingen och låta oljan bli kvar i marken kanske inte längre är en uppoffring utan den bästa investering vi kan göra