Skatter är inget lätt ämne. Inte minst för att det är så värdeladdat.
I de höginkomstkretsar jag rör mig till vardags är skatter av ondo. Ju lägre desto bättre. Sällan eller aldrig hör man någon dryfta vad skatterna går till. Bara att de är för höga, och troligen slarvas bort i administration och byråkrati. Ingen säger det, men det är underförstått; att jag som är välbetald, högutbildad, intelligent, försigkommen, företagsam, med massor av kontakter och hittills frisk, jag behöver ingen hjälp. Mycket hellre XXXX mer i plånboken. Att börja prata om det fantastiska med generell välfärd skulle vara att utmana. Att löpa linan ut och nämna ordet solidaritet skulle nog uppfattas som direkt löjeväckande.
Birger Schlaug diskuterar i dagens inlägg behovet av att bredda skatteunderlaget. Ökad effektivisering och rationalisering leder till minskat behov av anställda. Vilket med nuvarande skatteprinciper minskar skatteintäkten. Vilken försämrar möjligheten att bevara den generella välfärden. En ond spiral. Utom för (alla) dom som tror att " ensam är stark ". Och för alla dom som tror att generell välfärd betyder " jag-får-inte-bestämma-någonting-själv-tillbaka -till-Sovjet ". Men för oss andra fåtaliga känns det som en angelägen fråga. Skatt på produktion, grön skatteväxling, medborgarlön - ja varför inte ?
Schlaug 16 november
Zygmut Bauman - om välfärd.
Skattehöjning. nu - på skämt ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar