Brukar undvika krigsfilmer, vill inte få något på näthinnan som sen ska visas om och om igen, vare sig jag vill eller inte. Men igår, när vi satt på Skandia och såg Route Irish, kände jag att mitt i allt tyckande om "militär närvaro"är det nyttigt att få blodsmaken. Så mycket smärta, så mycket ångest.
Var nog påverkad av seminariet (afrosvenska riksförbundet) jag hört på ABF innan filmen. Sifferkunniga, mediatränade debattörer, exercerade i otakt . Allan Widman (folkpartiet) sålde NATO-medlemskap och ökat svenskt militärt engagemang med stor övertygelse, Hans Linde (vänsterpartiet) parerade elegant. Men var fanns rädslan, och ångesten? Som syntes så väl i blicken på Lasse Bengtsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar