Trygghetsnarkomani

Tog bussen igår eftermiddag till Västervik, för att vara behjälplig vid en operation. Börjar känna mig som "barn i huset", som chefen på lasarettet uttryckte det.
 Efter välförrättat värv och en god jullunch var det bara att sätta sig på swebussen tillbaks till storstaden. Chauffören påminner om att vi skall spänna fast oss ordentligt. Ute är det några minusgrader, gråmulet och uppehåll, men rapporterna talar om kraftigt snöfall, starka vindar och förväntat kaos i trafiken. SMHI rekommenderar minsta möjliga bussåkande (!). Så jag håller ögonen på vägen.
I Söderköping är det fortfarande uppehåll, men I Stockholm snöar det rejält, får jag veta. Problemet är bara att jag helt tappat förtroendet för chauffören. Han envisas med att ligga i ytterfil, där vägen är oplågad, han påbörjar  omkörningar som han sedan avbryter, och avståndet till mittträcket är stundtals bara centimetrar. Är det den här mannen som skall få förtroendet att transportera oss när snön börjar falla ?
När vi glider in i Norrköping ser jag att centralstationen ligger mitt emot busshållplatsen. SJ, muséejärnvägen som någon skrev häromdagen, må vara dåliga på tidspassning, men gastkramande omkörningar ägnar de sig knappast åt. Tjugo minuter senare sitter jag på ett punktligt tåg på väg mot huvfudstaden.
Väl framme glömmer jag bort cykeln, som står parkerad utanför Centralen. Åker tillbaks några timmar senare, inte skall den stå ensam där i mörkret hela natten ?

Om dagens (överdrivet ?) försiktiga beteende har något samband med självmordet på Drottninggatan är inte så lätt att veta. Troligen. 
Begynnande trygghetsnarkomani ?