Den person som jag pratade med igår eftermiddag måtte vara lite synsk. Några timmar efter (garaneterat efter) hennes redogörelse för terror i New York, är det en man som spränger sig till döds på Drottninggatan. Jan Cederquist skulle kanske sagt att hon var " uppkopplad ", uppkopplad mot allt det där som vårt begränsade förnuft inte får tag i. Slumpen är ingen tillfällighet ?
Kollegan som löste av mig från jouren var skärrad, och pratade om att vi inte behövde "importera" terror till Sverige. Annars tycker vi det är rätt OK att importera, t. ex T - shirts för 29 kronor, framställda av fattiga barn långt härifrån. Jag tycker verkligen, helt ärligt, att vi kan vara med och dela på bördorna, vi kommer hela tiden så lindrigt undan. Vi släpper ut koldioxid långt utvöver vad klimatet tål, men konsekvenserna av det uppstår inte här, utan i Pakistan. Självklart skall vi försöka skydda oss mot övergrepp och våld, men i en globaliserad värld, där vi gärna julhandlar billiga varor av barnarbetare, är det väl vår skyldighet att försöka förstå hur frustrationen uppstår ? Om man nu inte tror att terror bara är ett isolerat fenomen av vettvillingar.
Det som inträffat i centrala Stockholm är skrämmande. Men också en påminnelse, och en möjlighet att lyfta blicken. Men så blir det inte. Dr Bush lärde oss att gå i försvar och titta ner i marken, inte att lyfta blicken. Det sitter nog i.
Den reptilsnabba invändningen mot det här idealistiska resonemanget är förstås att "så hade du inte sagt om någon av dina egna varit nära". Vi var t.ex inte så kaxiga när de bombades friskt i London, samtidgt som Sofie åkte dagligen i tunnelbanan. Det går bra att rösta för svenska soldater i Afghanistan, men mina söner ? Kort sagt ett kärt gammalt tema- det är skillnad på snack och verkstad.
Bilden är min egen idyll, i skrivande stund. Påverkad av det inträffade ser jag skorstenen och röken som krematorium, och Globen som ett terrormål. Mer behövs det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar