För två år sedan upplevde vi den lilla sotehöneungens kamp för livet. Det gjorde ett oförglömligt intryck. I kväll var det lite samma känsla.
Måsen på taket har kläckt tre ungar. På något olyckligt sätt har ungarna hamnat på en smal stenpassage nedanför en trappa, och därifrån tar de sig ingenstans. Måsmamman har lagt sig på ungarna för att värma och skydda. Men så fort någon passerar tvingas hon upp och de små dunbollarna blir blottade. Hon skriker i högan sky och börjar omedelbart att störtdyka mot inkräktaren.
Jag blir ståendes en lång stund. Och förundras väl på lite samma sätt som den 1 juni 2008. Och påmind om att man/jag är van och hemtam vid teknikens krumbukter, men förvånad, främmande och vilsen för naturens spel .
Hur hamnade vi där ?
2 kommentarer:
Vilka bra frågor & funderingar du tar upp på din blogg.
Sothöneungens kamp var intressant.
Skönt att det gick bra för den lilla.
Vi är nog inte så globala precis det du frågar om.
/ Realist
Tack, det var snällt sagt.
Tycker nog det går lite på tome.
Skicka en kommentar