Efter ytterligare en hel dag med Lean kom tvivlet. Inte mot sunda principer om kvalité, flöde och slöseri. Som kanske kan vara räddningen för sjukvården när gapet mellan behov och resurs hela tiden ökar. (Uppskattat till 23 miljarder för Stockholms läns landsting om några år). Och som i bästa fall även skapar en bättre arbetsmiljö. Utan jag trillar av tåget, drabbad av existentiell ångest, när det timma efter timma trummas om ständiga förbättringar, ständiga förbättringar, ständiga förbättringar.... där varje väntan, varje minut, är ett nederlag, en förlorad minut. Det smyger sig in något omänskligt nolltoleransdrag som jag värjer mig emot. Man fokuserar på mål och har hela tiden kundens behov som ledstjärna. Men det som var högt satta mål igår duger inte idag, och definitivt inte i morgon. Hela paradigmet bygger på att kunden/ patienten aldrig blir nöjd. Hur hamnade vi där ?
Behovsspiral.
Förnöjsamhet - TAO 46
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar