Pingismissionären

Ur DN-artikeln om Pingismissionären Stefan Laupa.

När Stefan var i Uganda första gången mötte han hungrande barn med stora magar. En liten pojke tittade honom djupt in i ögonen och det blev ett sorts uppvaknande.
– Jag insåg att min uppgift i livet är att hjälpa andra, här i Sverige och i länder där människor inte är lika lyckligt lottade. Mötet med den utsvultne pojken frigjorde paradoxalt nog energi inom mig.

– Sedan vill jag inte förneka att jag mår bra när jag tänker på arbetet med pingisklubben och det som sker i Uganda. I allt givande finns det en skärva av något egoistiskt, men det är bättre att två mår bra än ingen. Det är viktigt att få ut något personligt samtidigt som man gör nytta, oavsett om det är i Uganda eller i Sverige. Då blir engagemanget mer långvarigt och man ger inte upp vid minsta motgång.

Låter enkelt. Och självklart.