Ofta får jag höra att jag har svårt att sätta gränser, att jag inte sitter i förarsätet o.s.v. Det är nog sant. Dessutom är jag en dålig lagspelare, som hellre står vid sidan om, och planerar för egen del.
Möjligen finns det en framsida av den där tveksamma medaljen. Nämligen en god förmåga att sätta sig i andras stolar.
Tar en öl med R. Vi har känt varandra sen 1975, då vi båda började på läkarlinjen i Stockholm. Mycket har vi stött och blött genom åren, vi gillar båda att stöta och blöta.
Om båda ens föräldrar (hans) fått känna på nazisternas illdåd, då har man en annan ingång när frågan om Ship to Gaza och palestinernas rätt kommer på tal. Jag hör honom säga det där som ingen annan säger i min omgivning, inklusive media. Att det är rimligt att israelerna vill värja sig mot raketbeskjutning från Gaza, att det är rimligt att man vill kontrollera vad som förs in till Gaza, att man i stor skala tillåtit införsel av förnödenheter som skeppas via Israel, att man visst kan vara misstänksam mot den turkiska hjälpsändningen, att hans israeliska släktingar är tacksamma för muren som minskat antalet självmordsbomber. O.s.v
Den som har lätt för att sätta gränser vill nog inte, just idag, höra den sortens utläggningar. För den gränslöse blir det en (välkommen) påminnelse om att allting kan uppfattas olika, kan ses från olika håll.
Och en fortsatt övertygelse att vi inte är goda eller onda. Utan att vi alla är onda och goda. Att ond blir den som behandlas illa, att god blir den som behandlas väl.
Sen kommer den gränslöses eftertanke. Någonstans går gränsen för tron på " andra kinden till ". När Chamberlain kom hem från mötet med Hitler och pratade om peace in our time - då var han lurad. Och vi skall vara tacksamma att det fanns andra som var mindre godtrogna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar