- Vi måste ta en kvällspromenad och se hur det går för svanarna.
Strax intill promenadbryggan i sjöstan ligger en svan och ruvar. Först var det ett ägg och sen blev det fyra. Nu har första ägget kläckts och storasyster kravlar runt i boet medan mamma fortsätter ruva. Vi står åtskilliga beundrare på bryggan och tycker det är lite märkligt att inte alla äggen lagts samtidigt.
En bit längre bort är det mer dramatiskt. En till synes alldeles nyfödd sothöneunge som kommit bort från föräldrarna är nu utsatt för våldsmma angrepp från en främmande sothönemamma som hugger och hackar mot strupen på det som inte är hennes egen avkomma. Den lille kraken doppar huvudet i självförsvar och blir sen liggandes helt orörlig och attackerna upphör. På bryggan är vi fruktansvärt upprörda att detta får ske och helt övertygade om att den lilla är död. Så reser han(?) långsamt upp sin lilla knopp och försöker ge sig av. Då kommer hans plågoande skjutandes som en raket över vattnet. Nu står vi inte ut längre ! Visserligen är det några karlar som myndigt förklarar att så här går det till i naturen men sånt snack gör föga intryck på starka moderskänslor. Fru E får tag i i några vassruggor att hötta med, andra mödrar hittar stenar på stranden. Det lilla livet får en ny chans och nu kommer han undan. På bryggan känner vi en fantastisk lättnad när den vuxna sothönan som kommer till mötes verkar vilja honom väl.
Hur är vi egentligen funtade som grips så starkt av det som är nära och påtagligt men obekymrat tar en påtår när dom visar hemskheter i rutan från långt borta ?
Vi kanske inte är så globala som vi tror ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar