700 kronor i timmen

Så var båten äntligen i sjön. Och klockan tio lördag förmiddag skulle grabbarna på varvet hjälpa mig på med masten. Det gick ovanligt smidigt,för en gångs skull hade jag sprintar och sprintlås till alla stag och fall.Dags att hissa för årets första segling till hemmabryggan. Linorna som skall hissa seglen, fallen, går inne i masten och kommer fram under däck. Där fanns tre tampar. Borde det inte vara fyra ? Fallet till focken fattades av någon outgrundlig anledning. Skarven mellan vajern på mastens utsida och linan inuti masten hade uppenbarligen gått av. Varvschefen Johan kom snabbt fram till att skulden var min. Han och hans grabbar, två polska bröder, skulle ha lite överläggning om de hade tid att hjälpa mig. Tid att ta av masten igen och försöka lirka ner vajern för att koppla ihop den med ny lina.Medan de överlade gjorde jag lite fåfänga och vingliga försök , med en alldeles för kort stege , att ta mig mig upp i masten. Jo,jag skulle få hjälp. Men det kunde inte bli gratis, eftersom felet var mitt. 700 kronor i timmen var taxan för såna här extratjänster. Då blir man så där lite lagom ledsen, arg, uppgiven och besviken. En dryg timma senare och sjuhundrakronor fattigare hissar jag segel och vill därifrån. Johan uppenbarar sig på bryggan och ber att få betalt. Glöm det där med räkning. För att lätta upp stämningen på väg till hamnkontoret berättar han att varvskunderna låtit bli att betala räkningar för 640.000 kronor, nästan tio procent av totala omsättningen. Det var inte fråga om oskyldig glömska utan falska namn och adresser mm. Och mest upprörande av allt, det var folk med stora båtar och mycket pengar som smet. Jag lyssnade och lät honom utan protester dra 700 kronor från mitt VISA-kort.Och så kom jag äntligen ut på vattnet, till sol och en frisk bidevind.