Religion av godo

Beundrar Ann Heberlein, som i vissa skeden av sin galna (bipolära) sjukdom är klokheten själv.


Ur dagens DN, Religionen är inte ond:

På varje självmordsbombare och terrorist går det otaliga troende som vill fred, förståelse och rättvisa mellan människor utan att ta till våld. På varje kyrklig pedofil finns tusentals, kanske hundratusentals, fromma som arbetar med och för att ge barn en god uppväxt.

De ofrivilliga

Hyrde "De ofrivilliga" för sex dagar sedan, i morgon skall den återlämnas. Har väl väntat på det rätta tillfället att se den - igen.
Nu passar det som uppföljare till gazademonstrationen. Filmen, av Ruben Öslund, är ett litet mästerverk om grupptryck.

" Grupptryck " är ju negativt värdeladdat. Men nog kan man hoppas att grupptryck från alla världens sergels torg får president Obama att ta provokatören i örat.

Scenen med flickan (bilden) , som under klassens påverkan pekar ut den korta linjen som den längre, är en påminnelse man borde ge sig själv varje morgon. Tillsammans med havregrynsgröten ?

Offer

Har aldrig sett så mycket folk på Sergels torg. Man ur huse efter israelernas övergrepp i Medelhavet. En lika blandning av mörka och ljusa. Från talarstolen får vi färsk rapport om tre oskadda svenskar. Centerns utrikespolitiska taleskvinna, som jag tror säger något om att lyssna på alla, dränks i burop. Sen börjar marschen mot israeliska ambassaden.
Svårt att förstå hur det fungerar i huvudet på israeliska självmordspolitker. Kanske är nånting i stil med en del kompisar i skolan, och en del kollegor på jobbet. Som muckar för att få stryk. Som söker offerrollen.

Hungrig på Kulturhuset

Kulturhuset, Galleri 3: HUNGER av av fotograf Jens Assur. Om hunger i betydelsen att aldrig bli mätt. Eller att aldrig bli nöjd, om man så vill.
Genom att varva omänskliga storstäder, groteska varulager, skogsminiatyrer, gammalt hantverk, övergiven landsort med välskrivna texter (bl.a Lena Andersson) skapas verkligen balans.
Bilderna griper inte riktigt tag, i mig. Vilket kanske bara är en fördel, eller t.o.m meningen. Lite mindre känsla (ilska, besvikelse, uppgivenhet) och mer förnuft (från ord till handling) tror jag Assur efterlyser.

Enligt en stor BBC-undersökning är nio av tio européer villiga at ändra sina liv för att rädda klimatet. Jag tar för givet att du är en av dem. Jag tar för givet att du menar vad du säger. Jag tar för givet att du inte inbillar dig att det räcker att byta ut mineralvattnet mot kranvatten

avlsutar Jens Assur förordet till If you love global warming - honk ! - den första av fem fina böcker som ledsagar utställningen . Som skickats till , bl. a, utvalda makthavare.

Person to person

Lika upprymd som man kan bli av heliumballonger,
blir jag av Ship to Gaza. Det känns (så) rätt.
Precis det där som alla efterlyser. "From person to person".

Tänker på Q, den peruanska kvinnan. som sliter, släpar och skeppar förnödenheter till sina landsmän i Peru. From person to person.
(1, 2, 3, 4)

Chairway to heaven

"Har ni aldrig haft den där drömmen att bara greppa tag i ett gäng leksaksballonger och flyta iväg genom rymden?"
Jo verkligen, massor av gånger !
Amerikanen Jonathan Trappe fäste ett tjugotal helium ballonger vid en stol och fick en fyra timmars färd över engelska kanalen.(Helium)

Känner mig väldigt upprymd, en lång stund, av den här nyheten.
Varför, kan man undra.

CLUSTERBALLON.COM


(Ner på jorden igen: Helium är ett grundämne som inte kan framställas, våra heliumreserver håller på att ta slut, upplyser Wikipedia.)

Attityder

Apropå John Zerzan och attityder.
Johan Ehrenberg fick nyligen in en riktig fullträff, om just attityder:

Den största mänskliga märkligheten är ju denna:
att vi fortsätter göra det vi vet vi inte borde göra fram till den dag vi alla slutar och förvånat ser på varandra och undrar varför vi inte gjorde det vi visste var vettigt långt tidigare.
Vi är verkligen sociala djur.

Biltrafik i stan. Hur vettigt är det ?

John Zerzan

Just ikväll föll han på läppen.

John Zerzan, som nyligen besökte Sverige, kallar sig för anarkoprimitivist. Det betyder att man löper linan ut. Och HELT tar avstånd från modern civilisation.

Vissa dagar får han min röst villkorslöst.

Andra dagar klamrar man sig hellre fast.


John Zerzan intevjuas i ETC
Ut i det vilda.

Klagan

Det mesta på (den här) bloggen är väl klagan, sällan handlar det om glädjeskutt.
Efter att ha ägnat flera timmar av jouren åt att fylla i olika s.k kvalitetsregister är jag riktigt uppgiven. Det känns inte meningsfullt.
Plockar fram, och tröstar mig med, ett citat ur Läkartidningen från i vintras av distriktsläkare Bengt Järhult:
Register och Öppna jämförelser duger heller inte till kundval och bidrar till en avhumanisering av sjukvården. Vårdens många mjuka och kvalitativa sidor låter sig inte datafångas och riskerar att trängas ut av opersonliga algoritmer och en teknifierad registermonomani som gjorts till alltings mått.

Igår morse hade jag åter en liten sammandrabbning med kollega A om värdet av återbesök efter operation. Jag lever i föreställningen att man tack vare återbesöken bygger upp en klinisk kunskap, en "tyst kunskap", om värdet för patienten av våra överviktsingrepp. A menar att det är inte alls säkert. Och framförallt måste jag kunna visa om så är fallet. Visa med vedertagna metoder.
Jag vet så väl att kollega A också "känner efter" för att fatta kloka beslut. Men beslut som skall övertyga andra måste vara i form av siffror, staplar och diagram. Så ser världen ut.

Ghana - bloggare

Å rapporterar från Ghana. Om en bloggande entrepenör som vill göra skillnad.
Studio -Ett.

Medströms

Tänkte skriva ett försvarstal för den danska " skandalläkaren ". Det blir inte lätt. (SL)
Men det ringer en Thomas-Quick-klocka. Som uppmanar en att lyfta på ögonbrynen när alla, gång efter gång, fäller samma person. Har A anmält för att B anmält ? Har C fällt för att D fällt ? Tolv edsvurna-män-syndrom ? Därmed INTE sagt att hon är lämplig, eller oskyldigt dömd. Bara att det är så skönt att tycka som andra. Att flyta med strömmen.
(12)

Guld till varje pris

Det är som vanligt. Man skall inte låta sig luras.
Tänkte visa lite Ghanabilder för arbetskompisarna på onsdag. För att blanda upp de gulliga bilderna och råda bot på den värsta aningslösheten blev det ett varv på Google. Bara för att t.ex bli påmind om att 30 % av befolkningen är "mycket fattiga" , i ett land med en av världens största guldfyndigheter. På känt " Shockdoctrine -Milton Friedman -manér " såldes på åttiotalet de nationella gruvorna, efter påtryckningar från Världsbanken och Internationella valutafonden, till utländska gruvbolag. Med det självklara resultatet att den lokala befolkningen snuvats på 1. inkomster 2. odlingsmark och 3. rent vatten. Hört det förut ?

Stefan Jonsson DN om Gulkusten.

Tiny House Movement

Efter en liten utflykt till den mindre bemedlade världen kan man tycka att vi saknar fantasi och har orimliga anspråk.
Läser i Fria Tidningen att det i USA finns en gryende rörelse kallad Tiny House Movement. 10 - 20 kvm på hjul. Inte sällan fullt utrustade, med sovloft och veranda. Som lätt kan ställas upp på ....kompisens tomt.

På samma tema: Victor Marx svartbygge

Överviktig konst

Ett oväntat inlägg i överviktsdebatten på Konsfacks vårutställning.

Formad avföring

Apropå tillväxt. Här är veckans Zero (0).

Jag har vant mig vid, och tagit för givet, att min tarm fungerar som en klocka. Men efter fjorton dagar med täta, vattentunna diareér kände jag en djup tacksamhet när avföringen igår åter var formad.

OBS

OBS P1 fortsatte idag på temat tillväxt. Inte lika intresseväckande som tisdagsprogrammet. Men ändå intressant. (X)

Faire societé

Plötsligt får man intrycket att tillväxtskepsis är riktigt rumsrent. Kanske mer på kontinenten än här i Sverige.

OBS i P1 presenterade igår Meinhard Miegel från Bonn, med storsäljaren EXIT, och Paul Aries från Frankrike som talar om decroissance, krympande ekonomi.
Dan Jönsson:
Det handlar inte bara om tankemönster ( som Miegel menar); felet ligger i det kapitalistiska systemet. Kapitalismen är helt enkelt oförmögen att, som Aries skriver med ett svåröversättligt uttryck "faire societé" - dvs binda samman, bygga ett samhälle..
Aries föreslår att man utmanar systemet genom att utvidga de kostnadsfria zonerna, i skolan, på bussen, vid vattenkranen. I den nyliberala tillväxtekonomin är allt som är gratis en styggelse, något som hotar systemets fundament.

Eftersom det är god radio får tillväxtförsvararen Andreas Bergh komma till tals i ett avslutande inlägg.

Jag tycker det känns enkelt och självklart. Vi behöver ett annat system. Kapitalismen duger inte.

Mycket vill ha mer

Vi gick en match mot chefen om jouravtalet (J).

Att föreslå "jobba mer till lägre ersättning" är onekligen magstarkt.
När siffrorna är röda så är inga kostnader heliga, förklarade chefen lugnt och stilla.
Vi ville hävda att arbetsgivaren får en massa engagemang, hängivenhet och kvalitet för sin kostnad. Som av upprördheten att döma kan gå förlorad, för en ganska liten besparing.
Men så länge inte beställaren intresserar sig för "mjuka" kvalitetsvärden har klinikchefen en otacksam uppgift, kan man tycka.

Till en kollega, över en försenad lunch, yppade jag min innersta mening. Att vi egentligen inte har någon anledning alls att vara upprörda. Eftersom vi har det så mycket bättre, även utan jouravtal, än de allra flesta människor.
- Det håller inte, så kan man inte tänka, var det givna svaret. Förresten är det allmänt känt, sa han lite med glimten i ögat, att den som tjänar mycket drar på sig stora utgifter. Vi kan inte sänka oss, pengarna behövs!
The rich get richer, the poor get poorer, that´s it ,
som Korkor sa i Ghana.(K)

Jo, det är på den vägen vi vandrar sedan Thatcher och Reagans tid. Det är snart ingen som kommer ihåg något annat.

Det individualiserade samhället

Zygmunt Bauman (B) är inte precis någon muntergök, och inte helt lättläst. Men han ger en fyllig och trovärdig bild av en galen värld. Där frihetskrafterna härjar fritt och politikerna är maktlösa. Där gemenskap och solidaritet viker ner för ensamt konsumtionsliv.
Ur förordet till Det individualiserade samhället.
Eggade till handling av de obehagligheter och risker som är konstitutiva för vårt sätt att leva förskjuter vi alltför ofta vår uppmärksamhet och riktar våra ansträngningar mot objekt som inte står i något kausalt förhållande till de verkliga källorna till dessa obehagligheter och risker. Varför gör vi det ? Hur kan det komma sig att vi, som är så förnuftiga, hela tiden leder bort den energi som alstras av livsångesten från dess "rationella" mål och använder den för att skydda istället för att undanröja orsakerna till våra svårigheter ? Och vilka är skälen till att de historier vi berättar och lyssnar till sällan, om ens någonsin, når utöver det privatas och det subjektiva jagets snäva och omsorgsfullt inhägnade värld ? På senare år har jag blivit besatt av dessa och besläktade frågor.
Denna samling föreläsningar och essäer dokumenterar denna besatthet.

Har läst 3 av de 18 essäerna. Ruggigt tänkvärt.

Jouravtal

Imorgon var det tänkt att jag skulle visa några bilder från det mindre bemedlade landet i Västafrika. Men på kliniken är vi mitt uppe i en hetsig diskussion om vårt jouravtal, som arbetsgivaren tycker kostar för mycket.
Vi var överens om att prioritera jouravtalet.

Vart leder egentligen det här pratet om jämlikhet och rättvisa ? Är det bara ett spel för gallerierna ?
Nog är det absurt att vi skall riva upp himmel och jord för några förlorade kronor i jourersättning. När man faktiskt sitter frisk, välnärd och välavlönad, i ett land förskonat från krig, konflikter och naturkatastrofer.
Men det är som att det här två världarna inte har med varandra att göra. Även mina (två) radikala kollegor talar om "slag under bältet". Och hittills har jag inte vågat ha någon avvikande uppfattning.

Nära polcirkeln

Vi som lever nära polcirkeln tar inte så gärna kontakt.

Går av pendeln i Södertälje. Framför mig går en kvinna som nynnar högt till musiken i sina hörlurar. Framför henne går en man, utan lurar. Mannen vänder sig om och berömmer skönsången. Hon tar av sig lurarna och frågar vad han sa. Svaret missar jag. De stannar upp, ler, och tar i hand. Han ser ut att komma från Grekland, och på hans fråga hör jag henne svara Mocambique. Många mil från polcikeln.

Middagsdags. Ser en ensam cyklist stående på trottoaren tvärsöver gatan. Han kastar saker upp mot ett lägenhetsfönster. Uppenbarligen är han utelåst.
Lagar maten, äter maten och hinner även diska. Då ser jag att den lättklädde cyklisten fortfarande vankar av och an på trottoaren, att han alltmer uppgivet kastar saker upp mot fönstret, medan det passerar en strid ström av stressade, hemvändande fotgängare.
Vi ropar, skriker, gestikulerar och utbyter till sist ett telefonnummer till lägenheten där han bor, men inte kommer in. Den typ tioåriga dottern svarar, och har sinnesnärvaro nog att avkräva mig en signalement på mannen som jag vill att hon skall gå ner och öppna dörren för.
Det är min pappa ! Tack för att du ringde.
Från mitt fönster fick jag öppet mål. Kunde lika gärna varit en av de hemvändande ismänniskorna på trottoaren.

Examensdag

Avslutningsdag för kursen i humanistisk medicin (H). Vi fick varsin fin brosch, men får vänta med diplom tills vi presterat ett förbättringsarbete. Vi var eniga om att det varit väldigt givande. Att Lena och Allan varit fantastiska kursledare. Att det finns ett skriande behov av, i en tid av teknik -objektivitets - effektivitetstänkande, att lyfta fram det subjektiva, den lilla enskilda människan, med sin alldeles egna föreställning om världen.
Den sista timmen bjöds vi på en enastående föreställning. Som vi lovat att inte avslöja - så att det blir en överraskning även för kommande kurser.....

Nanna

Promenerar Katarinavägen upp mot Fjällgatan, med bongotrumma från Accra runt halsen . Vid Hälsans hus står en mörk kille och diskar. Precis hemkommen från Africa är man inte lika blyg, så jag utropar -
- I bought this drum in Accra yesterday. Are you from Gahna ?
- Aoouh. How did you know ?
- I didn´t know...I just thought....
- My name is Nanna
- Hi, my name is Eric, nice to meet you.
Nanna har ett reggieband, kom till Sverige i februari och stannar över sommaren.
Fortsätter Fjällgatan fram, åtskilligt full i skratt.

PS. Väl hemma har det blivit lite prickar över A och O . Och lite fler bilder.

Africa for beginners

Sista svettiga dagen i Ghana. Incheckningen sker mellan klockan 3 och 7, oberoende av när planet går. Kort sagt en avslutande övning i afrikansk väntan. A blir kvar ytterligare två veckor. Hon fick besked igår att Studio ett accpterat hennes reportage om ghanabloggare. De små liven reder sig.
Ghana lever verkligen upp till eptitet Africa for beginners. Här känner man sig väldigt trygg, har inte sett spår av handgripligheter vare sig på gatan eller på sjukhuset. Ghananer verkar ha ett genuint demokratiskt sinnelag, är alltid beredda att diskutera, gärna åtskilliga turer fram och tillbaka. Bröderna i Nigeria har enligt Nannama betydligt lättare för att brusa upp och ta till våld. Sen är det nog avgörande för nybörjarens trivsel att det här är ett land som har en anständig levnadsstandard för flertalet. Inte en enda gång på två veckor har det kommit fram barn for att tigga. I Etiopien var det en konstant kör. That' s different.
Nästa gång i Ghana kanske det ar dags att kränga på sig vita rocken.
Och sätta sig pa sin håga hast....?

PS. Lukas mår bättre. Tyfus blev den sista gissningsdiagnosen.

Safari

Imorse klockan halv sex hemkomna från rundtur i norra Ghana.
Någon timme före hemfärd från Tamale åt vi en grillad kyckling. Det skulle vi inte gjort. Det blev tolv timmar buss på skumpiga vägar - med kräksjuka. Å var som vanligt väldigt tålig. Det kändes som en bedrift att vi höll oss kvar pa bussen.
Mole nationalpark var målet. Där vandrar man omkring tillsammans med en beväpnad vakt, riktig vildmarkskänsla. Vi avslutade med att gå till vattenhålet och mötte då fem afrikanska savannelefanter som precis badat och släckt törsten. Mäktigt.
På safariterassen vid Mole motel traffade vi Michael, medicine kandidat från Lund, som jobbade en månad på ett litet sjukhus i Damongo. Där stannade vi till och blev guidade genom en väldigt idyllisk, rofylld och vacker sjukhusmiljö. Många lediga sängplatser - i väntan pa regnperioden och malarian. Religionen går fore evolutionen , häxkrafterna spelar stor roll, döden ar hela tiden naturligt närvarande. Michael var, ungefär som jag, lite förundrad över patienternas status. - Hemma har vi gått kurs i konsultations-och samtalsteknik, och lärt oss hur man klättrar ner fran piedestalen. Dom insikterna gäller inte här, konstaterade han.
I Shadows of the sun har den polske journalisten och forfattaren Kapuchinski, nyligen bortgången, samlat sina erfarenheter från Afrika. Där finns en väldigt fin, och klargörande, beskrivning av afrikanernas syn på tid, och på väntan. Får nog anledning att återkomma både till det, och till afrikasynen på patienter.

Patience

Tålamod är ett nyckelord i Afrika. Kommen från en annan kultur är man benägen att kalla det för något annat.






Patienterna som skall komma till kirurgmottagningen på Korlebu samlas i hundratals klockan sju pa morgonen. Där sitter de tålmodigt i den jättelika väntsalen, timma efter timma, några kan få vänta till långt fram på eftermiddagen.
Imorse skulle vi köpa bussbiljetter till Kumasi. En enkel bussbiljett, en enkel resa, två personer, inga konstigheter. Men biljettförsäljerskan var inte nöjd förran vi satt oss ner i väntsalen, för att i lugn och ro invänta att biljetterna blev färdiga. De andra som satt där hade precis samma uppgivna, undergivna, uppsyn som patienterna på Korlebu.
Den sista hälsningen jag fick från en av kollegorna pa Korelbu var
Go slowly, my friend.

Gärna långsamt. Men inte undergivet.

Denguefever

Å har verkigen ett trevligt boende i Accra. Maxwell, som ar huslord, ägnar större delen av dagen åt att städa och tvätta. Billy är en leende student fran Uganda, Claude är en rotlös medelålders fransman, Nannama är en medveten ghanansk tjej, uppvuxen the world around, som Å blivit riktig polare med, S är undanglidande student fran Kina och Lukas ar trevlig tysk hjälparbetare.
Lukas mår inte bra. Feber, frossa, ledvark, huvudvärk och diaree. Han har konsulterat doktorn i Tyskland, och diverse folk härnere. Och naturligtvis har han fått ideö olika besked. I tre dygn behandlades han som malaria utan framgång. I förrgår hämtades han av kollegorna pa tyska SIDA som ville ha bättre uppsikt över honom.
En tänkbar diagnos det pratas om är Denguefeber. En virusinfektion som sprids med mygga som malaria, men här saknas specifik behandling. Och risken att bli biten, läser jag pa Wikipedia, är störst på dagen.
Vi håller tummarna för Lukas.

Korlebu teaching hospital

Nu har den naive afrikavännen fått sig en rejäl snyting. Nyttigt.
De sista dagarna har jag tillbringat pa Korlebu teaching hospital. Att det var slitet, skitigt och oventilerat ingick i förväntningarna. Men behandlingen av patienterna var inte vad jag väntat mig. Helt respektlöst ! Faktiskt. Idag träffade jag turligt den lite äldre dr Hodusi, som bl.a hade åkt båt till Mariefred. Han var den första doktorn som bemödade sig att över huvud taget prata med patienterna.
Värmen här är inte att leka med. Kommer att tänka på Anna Adielsson som snedtände på etiopierna under TDA 2009. Skall nog vänta med analysen av de här intrycken tills jag kommer till mer mänskliga temperaturer.

Swedish Ghana Medical Center

I Ghana är det bara operation av bröst och livmoderhalscancer som täcks av the health insurance. Om tumören sätter sig i t.ex tjocktarmen får man betala sjalv. Även cellgiftsbehanling faller utanför vad forsäkringen täcker.
För ovanliga tumörformer saknas dessutom både kunskaper och modern utrustning, och den som har råd får söka sig utomlands.
Vi träffar dr Henry Amponsah, ghanafodd men gift och boende i Sverige, och Korkor Agboka på deras svala kontor en bit utanfor Accra. De berättar entusiastiskt att man är halvväggs med byggandet av Swedish Ghana Medical Center(SMGC), ett modernt center for behandling av tumörsjukdomar. Scandinavian Care, Fidelity, Swedfund och Elekta är bland delägarna.
Pa vägen hem, genom omväxlande bevakade lyxvillor och enkla kåkvarter, skjutsar Korkor oss i en sval Mercedes 500. Alltihop låter spännande. Vi som surfar runt med vänsterglasögon undrar förstås vilka ghananer som kommer att ha råd. Ett svar är att det blir billigare än i London. Ett annat är, som Korkor uttryckte det, the rich get richer, the poor get poorer, that's it.
That's it ?

En tiondel

Ett bra första dygn i Ghana. Å bor granne med kyrkan, den vackra sången från mässan väckte oss klockan sju. Vi gick över for att lyssna, men fick istallet höra en halvtimmeslång predikan om kyrkans dåliga finanser, att det står i bibeln att man skall ge ifrån sig en tiondel, minst en tiondel, av lönen.
På eftermiddagen tog vi tro-tro, liten buss som man tränger in sa många det går, till stranden. Nagra enstaka vita men mest lekfulla, glada ghananer. Som alla är normalviktiga. En märklig syn.
I huset kämpar Lukas, som är tysk projektarbetare, mot vad han tror ar malaria. Imorse såg han riktigt slak ut men efter tre malariaprofylaxtabletter (Lariam) kände han sig redan battre ? Imorgon skall han göra test pa laboratoriet.
Å ar som fisken i vattnet. Det känns bra.