Folke Tersman redogör utförligt i sin bok Tillsammans om det som kallas prisoners dilema.
Anta att två personer, Karl och Ada, begått ett brott tillsammans. De grips av polisen och placeras i olika celler. Där ställs var och en inför valet att att erkänna eller neka, och de måste bestämma sig innan de vet vad den andra beslutat. De får dessutom veta att om båda erkänner får de tre år var i fängelse. Om den ena nekar och den andra erkänner så belönas den som erkänner genom att ge denne ett år, medan den som då nekar får fyra år. Om båda nekar kan man inte fälla dem för brottet utan bara för mindre förseelser, och de får sitta två år var i fängelse. Efter fängelsetiden kommer de att utvisas till var sitt land vilket innebär att det är osannolikt att de träffas igen.
Om båda eftersträvar att få kortast möjliga fängelsestraff så är det förnuftigast att erkänna; Om den andra erkänner så innebär ett nekande fyra istället för tre år, om den andre nekar innebär ett nekande två år istället för ett år. Om båda gör det som är förnuftigast, för var och en, väljer de alltså att erkänna. Och får tre år var. Om båda nekat hade de fått två år (!)
Så att trots att var och en i en grupp handlar rakt igenom förnuftigt i strävan att för egen del få det så bra som möjligt så ger det tillsammans upphov till ett resultat som är sämre för alla i gruppen jämfört med om alla skulle handla annorlunda. Ett kollektivt dilemma.
Tersman menar att den här typen av kollektiva dilemman kännetecknar många fällor vi trillar i. Typ Köpenhamnsmötet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar