Jenny Diski har ett alldeles eget sätt att se på världen. Tidigare har jag läst På tunn is om en resa till Antarktis. Sitter nu med inledningen till Främling på tåg. För att omedelbart drabbas av ett riktigt struptag på västerländskt tänkande.
Det finns två slags slut: den tillfredsställande cirkeln som slutar där det började, och den räta linjen som slutar med en punkt. Vi är benägna att tro att våra liv som den senare, världen som den förra. Det finns en hel del konstgrepp, konst om ni så vill, som använder sig av cirkeln och på så sätt för den räta linjen till dess önskvärda slut:punkten blir en omskrivning för den fullbordade cirkeln. Med hjälp av konstgrepp blir cirkeln till det dolda mönstret bakom den räta linjen. Det ger utdelning. Det är som om våra hjärnor är inställda på den våglängden, vi letar efter fullbordan på precis samma sätt som vi lyssnar efter den sista tonen i en symfoni.
Tretton år gammal tog hon sin tillflykt, från skola och hem, till Circle Line i London. Varv på varv, utan början, utan slut, försjunken i böcker av Somerset Maughan, Edgar All.an Poe, Nevil Shute och Margaret Mitchell.
Den här tågresan har en liknande form, men istället för att omringa Londons stadskärna följer den USA;s gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar